Sötaste

Är alldeles varm om hjärtat nu på morgonen. Älskade lilla Amanda berättade om hur det skulle bli när hon blev stor:

“Då ska jag jobba med katterna (så benämner Amanda mitt jobb). Och då ska jag vara mamma, lika som du”.

Sötaste Amanda!

Nyhetsmorgon

Det blev en intressant kvart framför Nyhetsmorgon innan jag klev upp ur sängen imorse. Det första inslaget handlade om det klargörande av vilka lagar och regler som gäller för dödssjuka människor som själva önskar avsluta sina liv som Socialstyrelsen gick ut med igår. Ingen kan väl ha missat debatten som fick nytt ljus då en svårt sjuk 32-årig kvinna skrev ett brev till Socialstyrelsen och bad om att under narkos få stänga av respiratorn och därmed avsluta sitt liv. Nu har ett förtydligande av gällande lagar och föreskrifter givit henne rätt att få respiratorn avstängd och eftersom läkare ska minska patienternas lidande så har hon också rätt att bli nedsövd i samband med att respiratorn stängs av. Detta är väl förmodligen att betrakta som dödshjälp eftersom den läkare som stänger av respiratorn och söver ned kvinnan faktiskt orsakar hennes död. Jag är väldigt kluven när det gäller dödshjälp. Jag kan inte riktigt ta ställning till det om man ser det som en generell företeelse. I det enskilda fallet så kan jag dock tycka att det är ett bra alternativ, till exempel i fallet ovan.

TV4’s studio gästades av en representant från Socialstyrelsen, ordförande i läkaresällskapet (?) samt en handikappad kvinna med liknande sjukdom som den kvinna som nu fått rätt att avsluta sitt liv. Läkaren och Socialstyrelsens representant var båda positiva till beskedet liksom enligt uppgift större delen av läkarkåren. Den handikappade kvinnan hade dock en helt annan syn på saken. Hon var mycket upprörd över beslutet och menade att det hela egentligen var en fråga om ekonomiska aspekter på svårt sjuka människor. Vem skulle nu värna om hennes liv? Hon skulle se till att i tal och skrift göra klart att hon inte hade för avsikt att avsluta sitt liv tidigare än vad naturen (om man nu kan tala om det då man har hjälp av livsuppehållande åtgärder) har i beredskap. Hon var rädd för att läkarna skulle “ge upp” snabbare vad det gäller henne än en frisk person med samma skador efter exempelvis en svår olycka. Hon var övertygad om att det gällde att träffa rätt läkare så att hon skulle få hjälp istället för att “bli avlivad”. Hon uttryckte klart sin övertygelse om att det var ekonomin som styrde detta, att det nu var en lätt och billig väg att gå att avsluta svårt sjuka personers liv.

Jag har full förståelse för att det kan kännas konstigt att någon väljer att avsluta sitt liv då man själv sitter i samma situation och ser en stor mening med sitt liv. Det kanske rent av känns kränkande. Som att någon eller hela samhället anser att man inte borde vilja leva eftersom andra personer i den situationen väljer att dö.  Men egentligen är det faktiskt inte det som lagen handlar om. Den handlar om att man som enskild person (vid sina sinnens fulla bruk) ska ha rätt att själv bestämma över sin vård. Och det är ju egentligen inte konstigt. Vi gör ju val varenda dag som rör vår egen hälsa. Vi kan ha drabbats av en infektion och få antibiotika utskrivet av vår läkare, men det är vi själva som väljer om vi ska ta medicinen eller ej. Vi kan vara allvarligt sjuka i cancer och välja att acceptera eller avstå operation eller cytostatikabehandling. Vi kan välja att hoppa fallskärm utan att kontrollera skärmen först eller köra bil utan bilbälte. Vi kan av religiösa skäl avstå en blodtransfusion trots att vi mest sannolikt kommer att dö utan den. Vi kan äta oss feta på ohälsosam mat, dricka för mycket alkohol eller röka. Det här är det betydligt färre som ifrågasätter och blir provocerade av. I grund och botten är det för mig egentligen samma sak, bara det att stänga av en respirator blir så definitivt eftersom personen dör förhållandevis omedelbart. Avstånd från cytostatikabehandling dödar det med, men inte lika snabbt. Ingen kommer att fatta beslut om en gravt handikappads liv eller död förutom hon eller han själv. Inte ens släktingar har rätt att besluta i det läge personen ifråga själv inte kan göra sig hörd. Om det inte finns en uttrycklig önskan från personen så är det liv som gäller, inte död. Jag ser ingen anledning att oroa sig för att man plötsligt skulle behöva vara rädd för att bli avlivad. Lagen är inte ny, det har bara blivit ett tydliggörande av den. Läkarna har inte blivit bödlar som den handikappade kvinnan tyckte, de kommer fortfarande att rädda betydligt fler liv än de hjälper att avsluta. Mycket tror jag handlar om att man som handikappad ibland känner sig som en börda för omgivningen och nu kanske man än mer känner att det finns ett alternativ att slippa vara till besvär. Jag tror dock inte att det finns en enda person som önskar livet ur en människa som själv vill leva!

Detta reportage avlöstes av en intervju med ordförande för riksorganisationen UFO-Sverige. En man i kostym som mycket allvarligt talade om utomjordingar och om huruvida det var säkert eller ej att ta kontakt med dessa då de förr eller senare uppenbarar sig hos oss. Från en mycket allvarlig och högst konkret debatt om liv och död till en man i kostym som snackar om aliens på fullaste allvar. Jag tokskrattade bland mina kuddar i sängen. Jag tror inte ett dyft på en annan civilisation som sitter och spanar på oss och planerar att resa hit och ta över planeten jorden liksom Columbus intog Amerika. Jag kan visst acceptera att det förmodligen finns liv på andra planeter eller i andra solsystem, det kanske är konstigare om det inte gör det. Men vad säger att det livet överhuvudtaget liknar vårt liv? Det kanske är stora snorgula massor som flyter runt och byter slemklumpar med varandra eller vätskemoln som slås samman till stora grönturkosa sjok som producerar rosa stenar. Hur som helst så kan jag inte i min vildaste fantasi tro att det finns något liv som liknar vårt eget, som har upptäckt oss och som bara väntar på att slå till.

Pga min kaxighet så sitter de säkert och spanar på mig med sina jättekikare från planeten Ubikus och planerar att hacka sig in på min dator, ta över min blogg och därefter inta mitt hus då jag somnat ikväll…

Trädgårdsmästare eller arkitekt?

Amanda har många kvalitéer. Hon är mycket för att fixa och pyssla och hjälper gärna till hemma (om hon själv vill). Vi har varit hemma från dagis ungefär en timme och hon har redan visat prov på två tänkbara yrkesval. Det började ute på det nya trädäcket där hon passade på att underhålla sig lite med vattenslangen då en viss Herr Douglas glömt att stänga av vattnet.

Efter att denna lek avbrutits begav vi oss inomhus och då provade hon istället sina kunskaper inom arkitektyrket genom att bygga ett högst symmetrisk torn med Felices träklossar.

Jag tror också att hon skulle kunna passa som vad som helst där man behöver ordna saker systematiskt eftersom hennes absoluta favoritsysselsättning är att lägga saker på rad. Inte sällan går vi in i ett rum för att finna arton prylar i en lång rad på golvet. Kul att hon har lite sinne för ordning till skillnad från sina föräldrar…

Kladdkaka var namnet

Vi har precis druckit en kopp kaffe och mumsat i oss några Ballerina kladdkaka (verkligen en bra lunch…). Felice hade precis vaknat från sin förmiddagstupplur och satt vid bordet. Av någon outgrundlig anledning vet hon precis vad kakor är för något. “Gacka!” säger hon och pekar på paketet. Hennes far ville inte vara snål utan bjöd liten på en kaka.

Mums! Jättegott!

Hon satt och mumsade på sin kaka en lång stund och var alldeles stum av förundran över detta söta, goda som hon blivit tilldelad. Och resultatet då?

Kladdkaka var det

PS Ni som tänker tala om att ettåringar inte borde få äta kakor, gör inte det. Skadan är redan skedd och vi hoppas att vi inte förstört hennes liv med denna kaka vilket halva Sverige verkar tro.

Ur ett barns perspektiv

Jag fascineras ofta över hur barn tänker och handlar. Inte bara då det gäller mina egna barn utan nästan lika ofta när det gäller andras. Barnens värld är i grund och botten väldigt enkel, även om de ibland kanske inte tycker det då världen går under för att man inte får som man vill. Det mesta är svart eller vitt för ett barn, några nyanser existerar helt enkelt inte. Antingen sover man eller så är man vaken, antingen får man godiset eller så får man det inte (fast man kanske protesterar lite). På jobbet hamnar jag ibland i situationer där barn får vara med om de tunga besluten i livet, en älskad familjemedlem måste få hjälp att somna in och gå till den sista vilan. Lördagen var en sådan dag. Då kom ett par in med sin 13 år gamla hund som insjuknat mycket hastigt. Med sig hade de sin dotter, 5-7 år gammal. Hunden hade förstås funnits hela dotterns liv och hon kände förstås inte till ett annat liv än det tillsammans med sin älskade hund. Efter lite diskussion fattade ägarna beslutet att hunden skulle få somna in, det fanns inget annat beslut som var etiskt försvarbart för hunden. Dottern bröt ihop fullständigt. Hon skrek och grät, sparkade och viftade. Hon anklagade oss vuxna eftersom vi ville döda hennes hund. Vi försökte alla tre att förklara för den lilla flickan att det var för hundens bästa som han skulle få somna in, att han hade ont och att vi inte ville att han skulle behöva ha ont längre. Hon ville fortfarande inte lyssna. Hon ville inte leva utan sin hund, hon frågade upprepade gånger om det här var sista dagen hon skulle få vara med sin hund för alltid. Efter en stund fick hon klappa sin hund en sista gång och därefter lämnade hon rummet med den ena föräldern. Hon var på intet sätt överens med oss om att det bästa var att låta hunden somna in men hon hade lugnat sig lite. Hon ville dock inte se när hunden dog, vilket vi alla kunde förstå.

Efter ca 20 minuter var det dags för hunden att få narkosmedlet som skulle befria honom från smärta och lidande. Då hör vi plötsligt hur någon stimmar och stojar i korridoren utanför. Det är hundens lillmatte som springer upp och ner i korridoren och leker med sin far tills hon kiknar av skratt. Hon har kommit över förlusten av sin hund innan han ens är död. Som vuxen har vi nog ibland lite svårt att acceptera barnens sätt att reagera på situationer liknande den beskrivna. Vi är vana att sörja en förlust, vi förväntas av vår omgivning att sörja en tid. Men för barnen är denna tid extremt begränsad och det ska vi nog glädjas över. Vi kan till och med tillåta oss att ryckas med i barnens sinnesstämning eftersom det är befriande att få skratta lite även i den djupaste av sorg.

En treårings logik

Igår kväll då jag nattade Amanda gäspade jag stort och sträckte på mig. Amanda frågade som vanligt vad jag gjorde och jag svarade henne “Mamma är lite trött idag”. Svaret kom blixtsnabbt “Men sov då”. Jag skrattade lite för mig själv eftersom jag precis var på väg till ett 12 timmars nattpass på jobbet. Om det bara vore så enkelt.

Amandas sovstilar

Beröm

Så glad jag blev då jag hittade den här kommentaren i en blogg på nätet idag:

Igår var jag på en föreläsning som hette "Min första kull". Det var två jättebra föreläsare som höll i den och man fick med sig en massa "matnyttigt" därifrån

Vi verkar åtminstone ha gjort ett bra intryck på en av deltagarna. Att jag sedan träffade en gammal bekant som jag inte sett på 10-12 år gjorde ju inte kvällen sämre. Jag tror jag gillar det här med föreläsningar.

Man glömmer snabbt

Har precis matat lilla Felice med en halv burk barnmat och den slank ner hur lätt som helst. Till efterrätt intogs en rejäl skopa banan- och mangopuré. Inget speciellt med detta, egentligen. Men för oss är det en succé att kunna värma upp en burk Sempers barnmat och se vårt barn mumsa i sig för glatta livet. Då vi fick Amanda förstod vi att det skulle finnas saker som var jobbigt med små barn. Kolik, vaknätter, blöjbyten, passning, tidiga morgnar mm. Aldrig hade vi dock kunnat föreställa oss hur otroligt jobbigt och påfrestande det kan vara med barn och mat. Amanda tvärvägrade allt vad barnmat hette och det mesta annat också. Det enda som passade var bröstmjölk, Hipps havregröt (svindyr!) med jordgubbspuré och i bästa fall lite Tropisk mangomix. Efter mycket om och men fick vi henne att äta lite Hipps nudlar med grönsaker och skinka. Att laga eget var bara att glömma, var det minsta tillstymmelse till bit av något slag i maten så utlöstes kräkreflexen hos Amanda. Ungefär var tredje dag fick jag i henne den enda Hipp-mat hon gillade, de andra dagarna var det en kamp som alltid slutade med att det var mer mat i skålen efter att jag givit upp matandet än innan! Många gånger slet vi vårt hår över hennes ätbeteende. Att hon dessutom växte långsamt gjorde ju inte saken bättre. Det tjatades och tjatades från BVC men inte åt Amanda bättre för det. Det enda de lyckades åstadkomma var att vi kände oss stressade och köpte ännu fler burkar barnmat som Amanda förstås ratade. Vi fick förslaget att ge henne leverpastejsmörgås i tärningar. Fungerade det? Nej. Vi blev rekommenderade att testa plockbitar av grönsaker och skinka. Fungerade det? Nej. Välling då? Ja, efter ungefär fyrtioåtta försök så började hon äntligen dricka välling, men då gav hon upp gröten istället… Prövningarna var många och de fortsatte tills hon började på förskolan. Då plötsligt började intresset för mat att vakna. Första halvåret smakade hon väl mest på maten och levde på korv och köttbullar hemma. Men nuförtiden äter hon i princip varje dag på dagis. Torsdagar är det soppa och då är det väl lite si och så med aptiten (kläderna vittnar om var det mesta av soppan hamnar…) men annars får vi ofta höra att hon ätit två portioner. Hemma är hon fortfarande ganska kräsen, men idag finns det i all fall 5-10 maträtter som hon äter med god aptit och betydligt fler som hon i alla fall smakar på. Frukt och grönsaker är det värre med. Hon gillar äpplen och kan tänka sig att smaka gurka, röd paprika och morot men allt annat går bort. Ja, ja, det ger sig väl med tiden hoppas jag.

Felice har dock visat sig ha betydligt bättre aptit. Hon var inte särskilt imponerad av mat de första månaderna då vi började med smakisar men idag äter hon det mesta vi försöker ge henne, med undantag av ägg vilket hon fullkomligt avskyr. Frukt och grönsaker går också lite trögt men det finns i alla fall några sorter hon äter. Då jag ser tillbaka på hur vi hade det med Amanda så känns det oerhört lättsamt med Felice. Det gäller att tänka tillbaka ibland så att man kan vara tacksam istället för att ta allt för givet.

21 april 2007

En av de absolut största dagarna i mitt liv, dagen då min förstfödda dotter gjorde entré i mitt liv. En dag helt olikt alla andra jag ditintills upplevt. Många minnen är suddiga från det dygn som föregick hennes ankomst men en del är så tydliga att det känns som igår. Här kommer en berättelse om då Amanda Hilda Maria Douglas föddes.

20 april 2007

00:00 Klockan hade precis passerat midnatt då jag tänkte att jag borde gå och lägga mig. Vila skulle man ju göra så här dagarna innan en stundande förlossning. Jag hade ju trots allt gått tre dagar över tiden, så någon gång skulle väl bebisen titta ut. Jag var på intet sätt less på att vara gravid, jag trivdes rätt bra i mitt något otympliga tillstånd. Till och med så bra att jag skrubbat kakel rent från fog under dagen. Jag hade lagt mig och var på väg att somna då jag började känna lite molande värk i nedre delen av magen. Förvärkar sannolikt, tänkte jag och försökte sova. Smärtan försvann och dök upp igen. Fasen då, jag skulle ju sova. Då ett par timmar passerat så klonkade det till i maskineriet och jag insåg att dessa förvärkar eller vad det nu var faktiskt kom med 20 minuters intervall, hela tiden. Hmm… det kanske var värkar det här. Så här höll det på hela natten och jag kunde inte sova.

05:00 Sean kliver upp för att gå till jobbet. Han blir stoppad av mig och informerad om att jag inte alls hade för avsikt att bli lämnad ensam i rådande tillstånd. Rätt nöjd blev han, framförallt eftersom han faktiskt fick lägga sig och sova en stund till.

06:30 Försök till frukostintag framför Nyhetsmorgon. Jag ber Sean att klocka värkarna och han antecknar febrilt på ett papper. Värkarna kommer oftast med fem minuters mellanrum men ibland blir det uppehåll på 10-15 minuter. Värkarna är ofta rätt så smärtsamma och jag vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv när det gör som ondast. Frukosten landar ganska snabbt med ett plask i toaletten.

09:00 Här någonstans flyttar jag in i duschen och blir sedan kvar där under någon timme tills varmvattnet är slut. Förbannar de vi köpte huset av för att de inte installerat en vettig varmvattentank. Informerar Sarah om att jag inte kommer till vår planerade date och fortsätter sedan att kräkas och kvida om vartannat.

10:00 Ringer förlossningen eftersom jag nu har ont mer eller mindre hela tiden. Jag har svårt att avgöra när värkarna börjar och slutar eftersom smärtan aldrig släpper. Så skulle det väl inte vara??? Det ska väl vara en paus mellan värkarna??? Blir bemött med standardsvaret “Ta två Alvedon och ställ dig i duschen” Svaret barnmorskan får av mig är att jag bara har två Alvedon och att om jag äter dem nu så kommer de att gå samma väg som frukosten och varmvattnet är slut i varmvattentanken. Blir instruerad att ta Alvedonen och återkomma då jag inte står ut längre. I mitt stilla sinne tänker jag att jag faktiskt inte står ut längre, det var ju därför jag ringde. Har dessutom hunnit få mardrömsinformationen att det är fullt på varenda förlossningsavdelning i Stockholm. Jag bara gråter.

11:00 Har kräkts upp Alvedonen och står verkligen inte ut längre. Ringer förlossningen igen och får ett irriterat “Var det inte dig jag pratade med nyss?”. Efter ett kort samtal får vi klartecken till att komma in för en bedömning men vi ska räkna med att bli hemskickade eller hänvisade till Eskilstuna eller Nyköping, för i Stockholm finns det ingen plats.

11:45 Möter mamma i dörren då vi ska åka. Hon har kommit för att hämta hundarna.

12:15 Efter en smärtsam färd där varenda ojämnhet i vägen orsakade våldsamma sammandragningar är vi äntligen framme vid KS Huddinge. Får träffa en rar undersköterska som kopplar på ett CTG. Jag fortsätter att kräkas som en gast och blir föga road då en ung barnmorskestudent kommer in och vill att jag ska dricka ett helt glas iskallt vatten eftersom bebisen rör sig lite dåligt. Jag flyttar blicken från henne till glaset, tillbaka till henne och säger sedan blankt nej. Hon ser dock så uppgiven ut att jag reviderar mitt svar och tackar ja till vattnet. Jag dricker alltsammans i ett svep och kräks fjorton komma tre sekunder senare upp detta i min nya bästa vän, spypåsen.

12:45 En barnmorska kommer in, är lugnet och vänligheten själv och gör en snabb undersökning där hon konstaterar att jag är öppen 2 cm. Hela min värld rasar. Jag kommer definitivt inte att få stanna, 4 cm ska man ju vara öppen för att de ens ska fundera över att skriva in en. Hon avlägsnar sig eftersom hon ska “gå och ta emot ett barn” som hon uttrycker det. Hon får det hela att låta hur simpelt som helst vilket det gör allt annat än känns som.

En stund senare kommer en annan barnmorska in. Inte alls lika vänlig, ser mest irriterad ut över att jag har så ont. Den första barnmorskan hade förklarat för mig att den konstanta smärtan berodde på att bebisen låg så långt ner med huvudet. Denna nya barnmorska förklarar det hela med att det gör ont att föda barn och att det skulle komma att bli mycket värre… Hade jag kunnat fly ut genom en dörr och komma ut på andra sidan ogravid i det läget så hade jag gjort det. Hon tycker egentligen inte att jag är i ett etablerat värkarbete och egentligen kan jag åka hem men nu är det så att de precis har fått en ledig plats och därför får jag den. Vi tror knappt våra ögon. Ska vi få stanna!?!

13:15 Jag får två Citodon och blir placerad på en stor boll. Faktiskt börjar det kännas riktigt behagligt efter en stund. Jag gillar bollen, riktigt mycket faktiskt. Då Citodonen börjar ha effekt efter en halvtimme-timme blir det dock riktigt farligt eftersom jag då är på väg att trilla av bollen några gånger.

Jag får lite dropp att ersätta allt det jag kräkts upp. Jag trasslar upprepade gånger in mig i slangen, komplicerat det där med värkar och dropp…

16:00 Börjar andas lustgas. Jag hade varit helt övertygad att jag med mitt kräkbeteende inte alls skulle klara lustgas men det gick som en dans och jag blev snabbt vän med masken. Det kändes som en hyffsat trevlig fylla utan bieffekterna. Med stigande koncentration lustgas gick jag dock längre och längre in i min lustgasbubbla.

17:30 Ber om epidural då jag inte orkar längre. Blir lovad att narkosen ska komma efter fem minuter. Blir uppjagad till toaletten för att kissa (utan lustgas och jag tror att jag ska dö!) och därefter placerad i sidoläge med ryggen bar. Fem minuter går, femton minuter går, femtio minuter går men ingen narkosläkare är i sikte. Vi får ingen information om vad som händer, vi får inget veta. Jag ligger med lustgasmasken tryckt mot ansiktet och är helt borta under denna tid. Jag minns bara en massa konstiga ljud som jag förmodligen uppfattade för att jag var helt luddig i huvudet. Jag minns att Sean somnade till vid sängen två gånger och att jag sparkade till honom för att han skulle vakna. Blir undersökt en gång och får veta att jag är öppen 5 cm. Hur långsamt ska detta gå???

19:40 Först nu uppenbarar sig narkosläkaren. Han hinner knappt påbörja epiduralläggningen då det ringer i hans telefon. Jag tror att han såg på hela min uppenbarelse att det inte fanns några alternativ till att fortsätta läggandet för han sa till sin sköterska “Svara men tala inte om var jag är”.

20:10 Äntligen kan jag lägga ifrån mig lustgasmasken och bli människa igen. Epiduralen har tagit helt fantastiskt och jag är i himmelriket. Kan till och med sms:a lite och dricka smoothie. Så här skulle det vara att föda barn från första stund. Ångrar inte en sekund att jag beslutade mig för epidural. Är nu öppen 7 cm.

21:00 Skiftbyte. Får en ny barnmorska och undersköterska, och med sig har de dessutom en ambulansstuderande. De verkar trevliga. Jag blir undersökt igen och nu är det plötsligt helt öppet. Jag har alltså gått från 7 till 10 cm på en dryg halvtimme. Jag blir lämnad ensam lite eftersom det värkar som om värkarna har pausat lite vilket tydligen är helt normalt. Livmodern tar igen sig lite inför slutspurten. I min enfald tror jag att det värsta är över nu…

22:00 Jag känner fortfarande inte av någon smärta alls vid värkarna men ett ofantligt tryck i bäckenet kommer och går. Jag har ett värkstimulerande dropp kopplat och det höjs kontinuerligt. Jag upplevde att värkar kom i ett och avlöste varandra varför droppet sänktes lite. Fosterljuden är inte optimala och jag blir instruerad att byta läge.

22:30 De tar ett blodprov på bebisens huvud pga de icke-optimala fosterljuden men det ser så bra ut så. En läkare tar provet och säger till mig att det inte är någon fara med bebisen. Jag skäms lite över att jag faktiskt inte tänkt att det kunde vara någon fara med bebisen. Det kändes så självkart att allt skulle gå bra. Droppet höjs igen.

23:00 Barnmorskan ber mig flera gånger att försöka krysta men konstaterar lika snabbt att det “nog inte är färdigt ännu” och jag får vila.

23:45 Trycket i bäckenet har helt klart ändrat karaktär, det är krystvärkar som jag känner. Den närmaste kvarten är en oändlig räcka av tappra krystningsförsök men utan resultat. Personalen försöker att peppa och instruera men jag går bara längre och längre in i mig själv. Jag är så slut att jag inte orkar lyfta huvudet längre. Jag orkar bara inte. De håller mina ben och försöker hjälpa mig men jag orkar inte mer. Jag är så trött att jag inte vet var jag befinner mig.

21 april 2007

00:00 Beslut fattas om att förlösa bebisen med sugklocka pga uttröttad mor. Jag är så tacksam för att detta snart är över. Åtminstone i några minuter. Därefter förbyts tacksamheten i panik. För att göra en fruktansvärd och lång historia kort så kände jag mig som ett hjälplöst slaktdjur i en tvånggspilta. Upplevelsen önskar jag inte min värsta fiende. Den var brutal, smärtsam, panikartad, ovärdig, MEN den resulterade klockan 00:19 i att världens underbaraste lilla bebis landade med ett splosch på mitt bröst.

00:19 Den lilla flickan andas inte, hon är slapp och blek. Jag hinner stryka lite slem ur hennes ansikte och ge henne en puss. Jag får höra ett rosslande ljud innan de snabbt klipper av navelsträngen och försvinner med henne. Vad var det som hände? Var är min dotter? Vi ska ju vara här tillsammans.

04:40 Jag får äntligen träffa min lilla tjej igen. Hon är täckt av slangar och elektroder. Jag ser inte hur hon ser ut. Hon andas tungt och det kommer slem ur hennes lilla mun. Men hon är ändå världens underbaraste, världens vackraste. Vår AMANDA.

GRATTIS AMANDA

Idag blir vår största lilla tjej 3 år gammal! Det var tre år sedan vi storögt tittade på det lilla knytet i plastbaljan på neo-IVA och konstaterade att vi haft en sådan tur som fått en så söt liten tjej i våra liv! Det tog inte många sekunder innan det kändes som det självklaraste i världen att just hon skulle följa med just oss hem. Det var henne vi väntat på.

Idag har det helt och hållet varit Amandas dag. Hon har fått bestämma det mesta själv och det har varit ovanligt få “nej” idag. Eftersom jag var ledig från jobbet idag så fick Amanda vara hemma från dagis. Vi började förstås dagen med paketöppning, till Amandas stora förtjusning. “Mamma! Jag hittade dom miketerna!” ropade Amanda från sitt rum tidigt på morgonen.

I “miketerna” gömde sig en DVD-film, en vårjacka, lite godis och en jättefin docka som kan åka i den dockvagn som Amanda fick av mormor på kalaset.

En docka!

Jag frågade Amanda vad dockan skulle heta och fick till svar “Lilla Kärlek, precis som Felice”. Vad säger man? Underbar!

Dockan blev poppis

Ganska snabbt konstaterade Amanda att dockan hade bajsat eftersom det luktade illa och nu skulle blöjan bytas. Tur att gulliga tjejerna Claesson hade med sig ett skötbord till Amanda i present på kalaset. Dockan fick provligga.

Amanda försökte också få mig att inse att dockan kräkts på sina kläder och behövde nya, men där blev det stopp eftersom vi inte hade någon annan uppsättning kläder till henne.

Efter frukosten packade vi ihop oss och åkte till Andys lekland i Sickla. En riktigt positiv upplevelse för hela familjen. Rent, fräscht, trevlig personal och framförallt relativt folktomt.

Amanda var helt lyrisk över alla kanor, madrasser, bollar och rep. Felice var inte mindre lyrisk hon. Det tog inte många minuter innan Amanda vågade leka helt på egen hand i det gigantiska lekpalatset och vi kunde sitta i varsin fåtölj och bara relaxa. Ja, så hade det kunnat vara om det inte vore för att vår ettåring minsann förvandlades till Spindelmannen samtidigt som vi klev in genom dörren till leklandet. Bara att gå skift i Felice-passning.

  Populärast var nog de många rutschkanorna. Amanda åkte om och om och om igen. Framlänges, baklänges, sidlänges… Jag och Sean åkte kana vi med som två barnungar.

Lagom häftig kana

Mindre lagom häftig kana

Helt sanslöst brant och definitivt inget för bloggerskan själv… Amanda konstaterade att “Nej mamma, inte åka den. Du tycker den är läskig” då jag för andra gången skulle se om jag möjligtvis kunde tänka mig att våga släppa taget uppe på kanten.

Felice och dadda åkte bebisvänlig kana

På Andys lekland har man tänkt på allt. Intill leklandet finns ett Wayne’s coffee som serverar barnvänlig mat och gott fika till relativt humana priser. Pannkakor till barnen och kaffe och smörgås till de vuxna.

Efter närmare tre timmar i leklandet lyckades vi övertala Amanda att det var dax att åka hem. Vi vinkade hejdå till bollar och kanor och fick lova Amanda minst fjorton gånger att vi snart skulle åka tillbaka.

På eftermiddagen blev det ett Coop besök där Amanda fick välja en boll av valfri sort samt bestämma middagsmat. Det blev hamburgare med bröd och glass med pinnar (=chocolate fingers) till efterrätt.

Dagen avslutades på flickorna Douglas favoritplats: badkaret. Det finns få saker som de gillar så mycket som att bada och självklart ska man då få bada på sin födelsedag!

GRATTIS ÄLSKADE LILLA UNGE PÅ DIN 3-ÅRS DAG!

Amanda hälsar och tackar för alla fina födelsedagskort!

Treårskalas

I söndags höll vi alltså treårskalas för Amanda. Hon var rejält uppspelt dagarna innan och återigen fick vi ångra att vi yppat något om stundande aktivitet eftersom vår söta dotter inte kan skilja på nu och sedan. Jag tror att mina öron höll på att ramla av innan det äntligen blev dax att släppa in de första gästerna. Tyvärr hade vi fått ganska många återbud till kalaset, men trots det blev vi ett ganska stort antal små och stora människor som firade världens underbaraste treåring.

Amanda hade själv övat en hel massa på “Ja de leva” dagarna innan och var helt på det klara med att den skulle vi sjunga. Hon trallade med lite på några av orden och jag förstår henne. Det känns alltid svårt att veta vad man ska göra av sin tunga då det står en massa folk omkring en och sjunger.

Mitt tårtbidrag

Amandas egendekorerade skapelse (jag såg dock till att inte allt pynt hamnade i ett hörn)

Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Jag funderade länge och väl på om jag överhuvudtaget skulle göra några tårtor. Det är ju trots allt Amandas kalas och hon tycker inte om tårta… Tänk om någon skulle servera Tiramisú på mitt födelsedagskalas, liksom. Hur som, tårta blev det eftersom det faktiskt ska vara tårta på barnkalas. Amanda fick dekorera sin tårta själv och var jättnöjd. Hon smakade faktiskt på tårtan och åt upp åtminstone en liten del. Måste ha varit dumlefluffets förtjänst.

Dagiskompis Max

Dagiskompis Nelly

Barnen gjorde ganska snabbt sorti från fikabordet och begav sig på upptäcktsfärd i huset och innan kalaset var slut såg lekrummet ut som om en bomb just briserat, Amandas kudde och täcke hade rymt från sängen och ner på golvet, i vår säng låg allsjöns leksaker och böcker… Det är kul med barnkalas…

Fiskdamm blev det för första gången på ett Amanda-kalas. 

Den som väntar på något gott…

… väntar på…

…bottennapp!

Då fiskdammsgodiset börjat bege sig ut i barnens blodomlopp öppnade vi dörrarna till trädgården och lät dem löpa av sig sockret. Hoppborgen blåstes upp och rutschkanan blev välbesökt.

Vi fick flera förslag på att alla dagiskompisarnas kalas borde hållas hos oss. Låt mig fundera lite på det… NEJ!

Det är kul med barnkalas, Amanda fick massor med fina och bra presenter, Amanda är fortfarande lyrisk över sitt kalas (och vill ha kalas igen varenda dag), föräldrarna är så trevliga så. Men, GUD så trött man är efter några timmar med ett gäng småttingar. Hur orkar folk skaffa 10 barn!?!

Jag var också på kalas!

Och jag hade riktigt fina kläder!

TACK alla som kom och firade vår ögonsten! TACK för jättefina presenter och trevligt sällskap! TACK mormor för hjälpen med städning och bakning.