Underbara nyheter

Häromdagen fick jag de nyheter som jag väntat på så länge och som var så efterlängtade att få höra. Kristina, en av mina bästa vänner, är gravid! Och inte så lite gravid heller, för i hennes mage rumsterar just nu två små enäggstvillingar med bäst före datum i november. Det är nästan för bra för att vara sant, men bara nästan. Jag är så glad för Kristinas och Magnus skull att det nästan känns som om det är jag själv som är gravid. Kanske man kan få låna in sig lite på den ena..? Just nu drar det lite extra i livmodern kan jag lova. Åhhh… två små bebisar… Det kommer att bli en fantastisk höst.

Tredje gången gillt?

Imorgon eftermiddag är det dax för Englands tredje och sista gruppspelsmatch i VM. En vinst är ett måste, annars kan de packa väskorna och åka tillbaka till sina respektive hem och fortsätta att få snuskigt bra betalt för att sparka en boll fram och tillbaka över en gräsmatta. Jag kanske inte har rätt att yttra mig eftersom Sverige inte ens lyckades ta sig till gruppspelet men jag kan ändå inte låta bli. England första match mot USA kändes rätt OK, utöver den där berömda målvaktstavlan då. Men förra matchen mot Algeriet var inget annat än ett komplett fiasko. Killarna såg ut ungefär som jag gör på en fotbollsplan, dvs förvånad över att någon överhuvudtaget sparkar bollen åt mitt håll och därefter totalförvirrad eftersom jag inte vet vad jag ska göra med bollen. Pinsamt är bara förnamnet. Visst kände de en enorm press, men det ska man väl kunna hantera då man spelar i världens bäst betalda landslag? Annars vore det ju som att säga att det är OK att neurokirurgen slinter med borren och gör en krater i hjärnan på patienten eftersom han kände en sådan press. Nej, imorgon är det upp till bevis som gäller. Eftersom Sverige inte är med och jag i alla fall har viss Englandsanknytning så hejar jag förstås på dem. Vem ska jag heja på om de gör bort sig imorgon också? Kanske bäst att ta Brasilien, de verkar ju vara ett säkert kort om man har svårt att ta besvikelser.

Min nya leksak

Nu är den äntligen här, min nya leksak. Ett teleobjektiv av modellen Sony 70-300 f4,5-6,3 G SSM. En fantastisk liten pryl som gör att jag numera kan stå på altanen och fota skägget på hallonen. Än så länge håller vi på att bekanta oss med varandra och jag har inte helt förstått alla små funktioner och finesser. Men helt klart är att en ny värld öppnat sig genom kameralinsen. Precis som då jag köpte min påbyggnadsblixt så är det enda lilla abret att jag undrar varför jag inte köpte det här objektivet tidigare. Fast svaret på det har jag faktiskt själv, det var inte billigt. Nu hade jag turen att kunna köpa det i England till strax över halva priset jämfört med i Sverige, men det var fortfarande inte gratis. Nu är det bara att börja spara till nästa sak på önskelistan och överst på den står nya fönster till våra sovrum på nedervåningen. Undrar om de också är billigare i England??

Vem säger vad?

Amanda tycks nuförtiden vara helt på det klara med vem som tycker vad och vem som säger det ena eller det andra. Det som är lite märkligt är att hon alltid får medhåll från dessa andra människor i det hon själv tycker och gör. Många, många gånger varje dag hörs meningar som “Nej, Jenny och Therese och Tessan säger inte det” om vi tillrättavisar henne. Dessa tre damer är Amandas dagisfröknar och jag har lite svårt att tro att de säger att Amanda får stå på köksbordet, äta godis till middag eller ha gummistövlarna på sig inomhus. Hon har också blivit duktig på att använda mig och Sean som bundsförvanter. Om Sean säger till henne så är det tydligen jag som sagt att det är OK att hon gör som hon själv vill och vice versa. Charmigt till viss del, men faktum är att ungen faktiskt ljuger. Jag har inte sagt att hennes hår är fint utan borstning och tandläkaren har inte sagt att hon slipper borsta tänderna i överkäken. Men lite cred ska hon väl ha för att hon hittat ett sätt att få medhåll som är lite svårt att motbevisa eftersom personen ifråga aldrig befinner sig i samma rum.

Allra käraste syster

Just idag så känns livet underbart. Lätt att leva helt enkelt. Just idag så tänker jag lite extra på vilken fantastisk tur jag har som fått två helt underbara små tjejer att dela mitt liv med och vilken tur mina tjejer har som fått en syster att dela sitt liv med. Jag kan inte tänka mig att livet kan vara så mycket bättre än det är just nu.

Mettoria och Dalien

Foto Johan Ekströmer/ Scanpix

I helgen fick så Marion äntligen sin Robin Hood och Daniel Westling blev Prins Daniel till slut. Jag har inget emot kungafamiljen, tvärtom. Jag tycker att de verkar vara fina ambassadörer för vårt land och jag tycker inte det gör något att jag har varit med och sponsrat en av de största festerna på senare tid utan att för den del själv ha rätt att delta annat än framför TV’n. Jag är ingen rojalist men ingen anti-rojalist heller. Jag tycker att de kan få hållas på sina slott och fortsätta att bidra med löpsidestoff och öka klirret i kassan hon Hänt Extra. Alltid roar det någon. I helgen roade det även mig lite måste jag erkänna. Jag fick med mig Amanda framför TV’n en stund för att bevittna vigseln. Amanda pekade glatt på rutan då gästerna gjorde entré och talade om vilken klänning som var finast (utan tvekan Filippa Reinfeldts om Ni frågar mig), men därefter tröttnade hon och gick ut och sparkade fotboll i trädgården. Ja, ja, det ligger väl lite i tiden det med antar jag. Hon kom dock tillbaka (gråtandes med en sticka i fingret för övrigt) lagom till vigselakten och deklarerade att hon “illar Mettoria och Dalien” (dvs gillar kronprinsessparet).

Jag satt kvar en stund framför TV’n och fick se paret eskorteras genom ett soligt Stockholm, med Säpos störtcoola snubbar springandes två och två på var sida om vagnen (undrar just vad de skulle kunna ha gjort om paret blivit attackerade? de såg inte vidare värst sportiga ut i sina kostymer, ölmagar, slipsar och mörka brillor…). Resten av kvällen zappade jag ibland in på SVT och kollade in när Sveriges elit käkade middag och skålade i vin. Jag är som sagt ingen anti-rojalist men jag måste säga att jag tyckte att det hela kändes rätt fånigt. Vuxna män iklädda någon sorts Karl den XII:e munderingar, massvis med damer med kronor på skallen och så detta “Prins Daniel” var och varannan minut. Som ett rollspel i gigantformat. Jag tyckte att det blev rätt pinsamt faktiskt och då var det ju tur att det fanns lite fotboll att vila ögonen på istället.

Hur som helst, länge leve kärleken och GRATTIS Mettoria och Dalien!

 

PS Victorias slöja såg ut som en gardin från en gammal sommarstuga i Småland och den där omåttligt populära kamétjockafräsen som hon hade på skallen fick henne mest att likna att rådjur. Ska jag gifta mig någon gång blir det såväl slöj- som kronfritt.

På bar gärning

Felice är inne i en mycket rolig (?) ålder. Hon är väldigt uppfinningsrik och testar allt mellan himmel och jord för att se vad hon klarar av och vad hon behöver öva lite mer på. Det gäller att ha en hel del split vision och hänga med i svängarna, för det går fort nu. Hon behärskar gångens konst till fulländning och har redan lagt sig till med att försöka springa. Än så länge stannar det vid försök dock. En del saker är tillåtna att göra och kanske till och med uppskattas, som att plocka i leksaker i korgen igen (Amanda förstod sig aldrig på det där med att plocka i saker, hon plockade bara ur), medan en del saker är mindre lämpliga Felice-aktiviteter. Hon provar förstås det mesta både en och två och tre gånger även fast hon får ett nej. Hon har faktiskt inte så lätt för att förstå vad “Nej” innebär, eller så skiter hon helt enkelt i oss. Mata hundarna vid bordet är en sådan där sak som hon inte får göra, men som hon har gjort säkert femhundratolv gånger. Det spelar ingen roll hur många gånger vi säger till henne, det slinker ner en massa mat till fyrbeningarna i alla fall.

Ertappad med bildbevis

“Vadå, jag?? Jag har inte gjort något, promise”

Hundarna är förstås stormförtjusta och sitter snällt och väntar sig igenom hela middagen (nej, vi har inga planer på att förbjuda dem i köket. Inget ont som inte har något gott med sig, vi slipper i alla fall städa golvet efteråt).

Hittills har vi kunnat köra med knoppar kvar på köksskåp och luckor eftersom Felice visat mycket begränsat intresse för att öppna dem. Men nu är lugnet förbi eftersom lilla madame bokstavligen blev ertappad med fingrarna i kakburken häromdagen.

“Jag tänkte inte ta några, jag skulle bara kolla lite”

Så nu är vi tillbaka i öppna-skåp-med-tårna varianten. Det var i alla fall skönt att få vila tårna något år mellan tjejerna :-)

Sommarkväll

Som svensk så är det ju helt omöjligt att inte gilla sommaren. Jag menar What’s not to like?. Myggor förstås och kanske att det ibland är liiiiite för varmt i sovrummet. Men i övrigt, I like. Dagarna är helt underbara med sol, värme, trädgård, kaffe i solvarma stolar, spring i benen, fågelkvitter och långsamma hundpromenader med många skuggstopp. Kan inte bli så mycket bättre. Sedan kommer kvällen. Den ljumma, fantastiska sommarkvällen. I min värld faktiskt mer underbar än dagen. Jag älskar att promenera omkring i min trädgård, titta på blommor och knoppar, sukta efter frukt på äppelträden, kanske ta ett glas rött på verandan och bara njuta av livet. Allt känns så enkelt men ändå så fullkomligt i en härlig kombination. Tankarna är lite klarare och planerna är många. Nu i juni är det som allra bäst, då kvällen är nästan lika ljus som dagen. Sensommaren har sin charm den med, men dessa ljusa kvällar… Jag skulle inte kunna leva utan dem.

Livet har inte blivit sämre av dessa två glädjespridare i sommarkvällen.

Älskar sommaren, älskar mina tjejer, älskar livet

Bubblor

Mina tjejer är fullkomligt tokiga i såpbubblor, fast Amanda kallar dem oftast för “blåsbubblor” vilket kanske egentligen är ett mer korrekt namn. Hon vill helst “Blåsa blåsbubblor” hela dagarna. Tyvärr är ju såpbubblor en utomhusaktivitet, framförallt då man har oljade ekgolv i större delen av huset… Tur då att vi har en tomt som älskar små barnfötter och stora härliga bubblor.

I väntan på att bubblorna ska släppas lösa

Förutom de tvåbenta så finns även en fyrbent tjej här hemma som är fascinerad av bubblorna: Hedda. Hon älskar att hoppa runt och fångar bubblorna i luften och Amanda kiknar av skratt.

I went INSANE!

Gårdagskvällen spenderades på Gröna Lund tillsammans med ett antal arbetskamrater. Trevligt initiativ istället för någon fånig sommarpresent som man ändå aldrig använder (boulespelet ligger fortfarande i tryggt förvar i källaren och pikétröjan har ännu inte lämnat garderoben). Vi hade tur med vädret eftersom solen strålade från en klarblå himmel. Att det sedan blåste lite kallt var inga större problem eftersom alla vi som var 30+ hade tantvarnings-extratröjan med oss.

Vi började kvällen med att försöka hitta någonstans att äta. Detta visade sig vara lite småklurigt eftersom vi behövde ett bord för 15 personer. Det slutade med att vi åt diverse olika rätter på ett flertal olika restauranger. Själv intog jag ”Varm vegetarisk” på Kryddhyllan. Detta varma vegetariska var en väldigt god lasagne. Till det slank det ner en Mariestad och sedan var det dax att hitta en åkattraktion som skulle lägga maten tillrätta i magsäcken. Ni som känner mig vet att jag sedan 1995 bara åker pariserhjulet och detta har de visst tagit bort till förmån för någon röd och slingrande berg-och-dalbana. Jaha, åkbandet (observera: vi hade en all-inclusive biljett, jag är inte tillräckligt korkad för att själv köpa ett åkband bara för att åka pariserhjulet) behövde utnyttjas och maten behövde förflyttas en trappa ner så det var väl bara att sätta sig i den där röda lilla saken. Eller sätta sig och sätta sig, hänga sig från en räls ovanför skallen skulle det visa sig. Ca 60 sekunder senare kopplade jag loss mig från Kvastens järngrepp utan röst och med en lasagne i tårna. Herrejävlar vad vi skrek, jag och åkkompanjon Lisa. Men jag måste säga att det faktiskt var riktigt roligt. I butiken utanför kunde man beskåda sitt fina (?) ansiktsuttryck på flygande väg genom luften. Kan säga att jag inte köpte en t-shirt…

Trots att jag som sagt bara åker pariserhjulet så lyckades jag ta mig igenom Jetline (stoooor, läskig berg-och-dalbana med nära-döden-upplevelse då den far ut mot vattnet och tvärvänder), Vilda Musen (förrädisk berg-och-dalbana som ser hur gullig ut som helst på håll men som visade sig ge sjukt mycket magpirr och mörbultade lår och höfter) och Kvasten en gång till. Efter ett tag var jag riktigt kaxig men hade försvinnande lite röst kvar… Vid min sida under alla dessa turer fanns veterinärkollega Lisa som liksom jag inte är helt övertygad om att åkattraktioner på Gröna Lund är det roligaste och mest rogivande man kan utsätta sig för. Tillsammans vågade vi vägra Fritt Fall och Katapulten flera gånger om, trots våra kollegors frenetiska tjatande. Istället försökte vi vinna lite choklad eller en liten Crazy Frog med våra lottkuponger, men liksom alltid så sket det sig. Vi vandrande omkring i nöjesparken och tittade på det förhållandevis låga antalet människor som roade sig denna underbara sommarkväll. Vi tog oss in i Spökhuset med en puls på 120 och lämnade detsamma med en puls på strax över 200. Vi kikade på vackra Stockholm och småpratade med våra kollegor. Helt plötsligt befinner vi oss i kön till Insane. Hur i hela h-vete gick det till?? Den där tokgalna berg-och-dalbanan som jag vid första anblick hade deklarerat att jag under inga omständigheter ens skulle närma mig. Nu stod jag och köade till ovan nämnda attraktion. Hade det brunnit i huvudet på mig? Kön var ganska lång och därmed tänkte jag att jag hade gott om tid att ångra mig. Men plötsligt fann jag mig själv fastspänd i en stol med klara instruktioner om “Händerna på selen och luta huvudet bakåt”. Vad fan tänkte jag på? Jag gjorde en snabb sammanfattning av mitt liv och sedan bar det av. Uppför gick bra. Titta på utsikten bara, titta och njut. Innan jag hann reagera så befann vi oss vid ett stup och därefter blev allt svart. Detta var utan tvekan det absolut värsta jag varit med om i nöjesfältsväg. Fy F A N vad obehagligt. Jag var fullkomligt knäpptyst och tänkte ungefär sjuttiotre gånger att jag skulle dö innan den där snurrande, helvetiska maskinen stannade. Jag har bara en sak att säga: I went INSANE och aldrig, ALDRIG mer.

Vi varvade ner med Lustiga Huset, Popcorn och Blå Tåget. Minns denna lilla spökattraktion som oerhört skrämmande (var väl en sisådär 8 år sist jag åkte den) men nu är det Blå Tåget-Sandra: 1-1.

Vid 23-tiden åkte vi med Djurgårdsfärjan över till Slussen där Sean och tjejerna väntade. En lyckad kväll med trevligt sällskap, men jag undrar fortfarande vad som har gått snett i mitt huvud. Jag åker inte berg-och-dalbanor, det ÄR bara så. Den där illamåendetabletten jag snodde på jobbet innan avfärd var nog så här i efterhand en mycket bra idé.

Dr Bailey??

Fick idag ett intressant mail av min kollega Claire. Hon hade kommit på vem jag var extremt lik och var bara tvungen att dela med sig av informationen. Fick därmed denna bild i min inbox:

Hon var extremt tydlig med att det inte var utseendet hon tänkte på utan denna doktors hela sätt. Tydligen är detta Dr Miranda Bailey från TV serien Grey’s Anatomy. Har själv bara sett något enstaka program i den serien och minns knappt denna kvinna som tydligen är min dubbelgångare. Undrar just om jag ska ta liknelsen som en komplimang eller om det är en horribel person..?

En liten fråga

Barn har en förmåga att på ett rakt och naket sätt ställa sina frågor och dela med sig av sina funderingar till oss vuxna. Så även Amanda. Eftersom Sean fortfarande är pappaledig är det ju inte så konstigt att Amanda tycker att jag jobbar mycket. Dessutom har det senaste tiden blivit en del övertid vilket förstås bidragit till att hon tycker att jag är borta för mycket. Häromdagen tittade hon på mig med sina stora ögon, fick något sorgset i blicken och frågade “Varför Du måste jobba så mycket mamma?”. Frågan flög som en pil rätt in i hjärtat på mig. Herregud… lilla gumman. Hade kunnat slänga in en avskedsansökan där och då om jag haft tillgång till penna och papper. Vad kan vara viktigare än att umgås med mina barn? Det finns inget jobb i världen som kan mäta sig med dem, självklart. Jag gick omkring länge med en klump av dåligt samvete i magen efter hennes fråga. Fast egentligen ska jag inte behöva ha dåligt samvete. Jag jobbar hemifrån en dag i veckan och en dag i veckan jobbar jag kväll för att kunna umgås med barnen på morgonen och förmiddagen. Resterande tre dagar har jag varierade arbetstider, ibland är jag borta på dagen, ibland på kvällen, ibland på natten och ibland är jag ledig. Jag hinner en normal vecka faktiskt umgås en hel del med mina barn, men det är klart: jämfört med Sean så hinner jag ju knappt se dem.

Jag vet att jag måste jobba mina 80% utanför hemmet för att jag ska må bra. Jag behöver stimulans utöver att städa, diska, laga mat och leka. Jag vet att jag blir en bättre mamma om jag har något att engagera mig i utanför hemmet. Ändå är det så jobbigt att höra min äldsta dotter be sin mamma att vara hemma lite mer.

En stor dag

Det har ju rådit en viss bloggbrist senaste tiden av olika anledningar. Därför har en mycket stor händelse passerat förbi obemärkt i bloggen, men nu ska detta åtgärdas.

Det var måndagen den 31 maj. Dagen D. En dag som jag och Amanda så länge pratat om och övat inför. Amandas första besök hos tandläkaren. Det var dax att stifta bekantskap med denna yrkeskategori och få sina tänder räknade. Jag måste säga att det är en bra grej att det börjas så tidigt med detta. Dels kan förstås större avvikelser noteras men framförallt så får barnen träffa på tandläkaren då de mest sannolikt inte hunnit få några problem med sina tänder. Besöket blir därmed roligt och spännande och förknippas inte alls med några otäckheter. Tids nog brukar de bli varse att vita rockar, speglar och stora lampor kan innebära visst obehag.

Folktandvården skickade tillsammans med kallelsen ut en liten bok som heter “Moa går till tandläkaren” och som beskriver hur ett besök hos tandläkaren går till. Amanda och jag har läst denna lilla bok säkert fyrtioelva gånger sedan vi fick den. Amanda vill läsa om och om och om igen. Hon kan idag boken mer eller mindre utantill och det är väl tur det eftersom den är så sliten att det knappt går att se vad det står. Mycket pedagogiskt av Folktandvården att skicka ut den lilla boken, det ska de ha cred för. Det enda abret var ju att Amanda visste precis vad som skulle hända hos tandläkaren och hon förväntade sig förstås att det skulle bli precis som i boken. Leka i väntrummet var ju inga större problem, värre var det med de två bokmärkena föreställande ett monster och en fjäril som Amanda kallt räknade med att hon skulle få med sig hem…

På väg till tandläkaren

Trots all träning med “Moa går till tandläkaren” så fanns en viss nervositet hos mig då vi infann oss i Folktandvårdens nya lokaler. Jag hade ju hört talas om ett antal barn som gått hem utan att ha fått sina tänder inspekterade. Det är som bekant inte så lätt att tvinga en treåring att öppna munnen. Vi hade dock tränat på att gapa stort och visa alla tänder, men senast Amanda gapade stort inför en vit rock så fick hon en tops nedkörd i svalget för en svalgodling…

Vi hann leka en stund i lekrummet (precis som i boken) innan det var vår tur. Amanda blev förstås kissnödig och vi fick göra ett toabesök.

En tandsköterska kom ut och hämtade oss (fortfarande helt enligt boken) och vi fick gå in i rummet. Vi fick sitta båda två i den fina tandläkarstolen och åka upp och ner (här gick boken och verkligheten isär, Moa fick åka ensam i stolen, men Amanda verkade gilla läget). Amanda var så duktig och gapade jättestort så att tandsköterskan kunde räkna alla tänder, därefter kom tandläkare Emelie in på rummet. En tjej i dryga 25-års åldern skulle jag gissa. Tänk att det känns så konstigt att en läkare eller tandläkare är yngre än en själv. Hallå! Man är ju inte 20 längre liksom, men hjärnan verkar inte hänga med riktigt. Emelie fick också räkna Amandas tänder och Amanda fick massvis med beröm över hur duktig hon var. Sedan var det dags för skattkistan. Inga bokmärken! Hur skulle det här gå??? Alldeles utmärkt visade det sig. Amanda valde en glittrig sköldpadda och var jättenöjd med sitt val. Hon frågade inte ens efter monsterbokmärken eller lila fjärilar. Hon fick dessutom välja en tandborste och inte helt otippat så föll valet snabbt på den rosa (mammas tjej!). Innan vi gick fick vi lite information om hur tänderna ska borstas och vad man får och inte får dricka (gissa om jag var nervös då tandsköterskan frågade Amanda vad hon drack då hon var törstig…). Vi vinkade hejdå och fick veta att nästa besök ska ske om två år. Jag tror nog att Amanda gärna tidigarelägger det besöket om möjligt. Hon pratar varenda dag om “tannlekan” och vill åka dit igen.

Belöningen- en sköldpadda och en rosa tandborste

Amanda var helimponerad av Emelie och det utnyttjar jag till max nu genom att så fort Amanda trilskas vid tandborstningen säga att Emelie vill att Amanda ska gapa stort så att mamma kan borsta hennes tänder. :-)

Minisemester

I fredags satte vi oss i bilen och körde de knappa fyrtio milen ner till Kvarnarp utanför Vena för att hälsa på pappa/morfar. Vi har länge pratat om att ta med tjejerna ner till Småland över en helg och då passa på att besöka Astrid Lindgrens värld. Nu blev det av.

Vi måste med största sannolikt vara föräldrar till de snällaste barnen att ha med sig i bilen. Det är mycket sällan något gnäll då vi åker någonstans. De brukar visserligen sova bitar av sträckan, men även när de är vakna så är de nöjda och glada, busar med varandra eller tittar på DVD (Guds gåva till småbarnsföräldrar). Detta hamnar naturligtvis på plussidan då vi planerar semestrar. På minussidan hamnar all packning man måste ha med sig till två små barn. För att inte tala om det faktum att vi har några hundar som också måste få följa med.

Fredag eftermiddag var vi framme i Kvarnarp och spenderade eftermiddagen och kvällen på altanen med sol, mat, jordgubbar och dryck. Alltid lika trevligt.

Amanda var lyrisk över detta nya ställe som innehöll massvis med rum och gömställen, både ett piano och en orgel samt en gigantisk trädgård där man kunde spela boll. Felice hängde med så gott det gick i lek och spring. Efter ett antal timmar i full fart var det gott med lite kvällsvälling i soffan.

Det blev lite si och så med sömnen natten till lördag. Inte lätt att vara på ett nytt ställe med en massa nya intryck. Vi kom i alla fall iväg i god tid till Astrid Lindgrens Värld med en tjattrande Amanda i baksätet. Hon var full av förväntan över att äntligen få träffa Pippi Långstrump. Så många andra av Astrid Lindgrens figurer är hon inte bekant med, men det ska det nog bli ändring på framöver. Jag är ju själv uppvuxen med hennes böcker och karaktärer och jag kan inte tänka mig en bättre sagoförfattare än hon.

Lördagen bjöd på strålande vackert väder och årets första dag med högsäsong i parken varför vi kallt räknade med att det skulle vara en vansinnig anstormning med folk och en trängsel utan jämförelse. Nu visade det sig att vi hade oroat oss i onödan. Det var hur lugnt som helst. Visst var det folk i parken, men det fanns gott om utrymme att komma nära karaktärerna och till och med få sig en pratstund med dem om man så önskade. Mest välbesökt var kanske inte helt oväntat Villa Villerkulla.

Amanda fick äntligen träffa sin idol och hon pratar fortfarande om hur Pippi hoppade upp på bordet och hur tokig hon var som satte kakburken på huvudet. Vi stannade en stund och kollade på Pippis spratt och Amanda kunde inte slita blicken från henne.

Det var hysteriskt mycket folk som ville in i Villa Villerkulla, så vi sparade detta till nästa besök i parken och begav oss istället till Lilla Scenen för att medverka i Fröken Prysselius allsång.

Tillsammans med Prusseluskan och Kling & Klang sjöng vi Idas Sommarvisa, Rasmus Kattvisa med flera kända sånger.

Jag tror att jag och pappa hade större glädje av denna lilla allsångstund än tjejerna…

När vi trallat klart så tog vi oss till Den Lilla Lilla Staden som är en kopia av Astrid Lindgrens Vimmerby. Här kan man bland annat hitta karamellbutiken där Pippi köpte 18 kg karameller. Amanda som älskar allt vad små hus heter var förstås i sitt esse.

Man blir snabbt fikasugen då man promenerar runt bland små byggnader och affärer. Vad passade då bättre än att bege sig till Bråkmakargatan och ta en kopp kaffe på A Larssons Bageri, ett 50-tals kaffe med fantastiskt gott fika till rimliga priser. Att sedan Kling&Klang slagit sig ner vid samma kaffe gjorde ju inte valet sämre!

Här bor Lotta på Bråkmakargatan

Det blev ganska korta promenader mellan vilopauserna. Själv vill man så mycket då man är i en park lik Astrid Lindgrens värld, men det är bara att inse att barnen har ett helt annat tempo och är intresserade av helt andra saker än man själv. Exempelvis så ville Amanda gunga i varenda gunga vi kunde hitta och åka rutschkana både en och två och hundratre gånger. Att vi sedan har både gungor och rutschkanor hemma i Kolartorp spelar liksom ingen roll.

Ett ställe som dock var populärt var Karlsson på takets lilla område. Där kunde man nämligen klättra upp på taken i Vasastan och titta på Karlssons hus och därefter åka rutschkana ner på gatan igen. Sannolikt var det sistnämnda orsaken till förtjusningen.

 

Nere på gatan träffade vi på Karlsson själv i full färd med att fälla dråpliga kommentarer och mumsa i sig kakor.

Det är bara att inse att hur mycket man än älskar denna figur som sagokaraktär så är han egentligen fullkomligt avskyvärd som person. Skulle han existera i verkliga livet så skulle han åka på en rak höger. Till och med jag som inte tror på det där med att slåss skulle kunna göra ett undantag för Karlsson.

Vi promenerade oss igenom större delen av parken och förundrades över hur otroligt välskött och städat det var. Det är klart att det var första dagen på högsäsongen och att det säkert gjorde sitt till, men jag har svårt att tro att det blir så mycket sämre även under den värsta högsäsong.

Madicken på Junibacken

Lek i Bullerbyn

Amanda och Dadda åker flotte

 

 

 

 

Kajsa Kavats mormors by

Amanda Kavat

Felice åkte mest vagn men var nöjd och glad i alla fall. Ibland blev hon utsläppt en stund.

Vi tog oss igenom större delen av parken innan vi bestämde oss att det var dax för pannkaksbuffé som serverades i stadshuset i Den Lilla Lilla Staden. Genialisk idé med pannkaksbuffé på ett sådant här ställe och en given favorit hos barnen. Amanda och Felice åt pannkakor så att det sprutade ur öronen på dem!

När pannkakorna landat i magen insåg vi att vi var ganska trötta och att det nog var dax att bege sig hemåt innan katastrofen var ett faktum. Överallt omkring oss fanns bevis på barn som för länge sedan fått nog och vars föräldrar yttrade mer eller mindre väl valda ord. Vi hade ingen större lust att sälla oss till den skaran. Istället köpte vi en Pippiklänning till Amanda och tackade för oss.

Innan hemfärd försökte vi oss på lite roliga bilder av Amanda som Ida och Pippi. Jag tror inte riktigt hon hajade konceptet dock…

Resten av helgen spenderades i och omkring huset. Det var så mysigt att få komma iväg hemifrån en helg och bara njuta av lugnet (frånsett vissa störningsmoment i form av högljudda barn). TACK PAPPA för en jättetrevlig helg som vi ska minnas länge.