Hej då sommaren

Det går knappast att ta miste på att sommaren är på väg att lämna oss. Tappert sätter jag på mig lite mindre tjocka kläder på morgonen men det slutar alltid med att fleecen åker på framåt dagen. Det är ruggigt ute, kyligt och dant. Även då solen tillfälligtvis lyser så går det knappast att vara ute utan jacka. Och det är faktiskt bara augusti, i alla fall i en knapp timme till. Jag kan inte riktigt säga att jag gillat denna sommar. Först var det så ohyggligt varmt att det nästan var osannolikt och jag är inte den som älskar väldigt stark värme direkt. Därefter slog termostaten av och så blev det riktig svensk skitsommar men regnskurar var och varannan dag och mycket svag sommarvärme. Hela augusti känns som en lång väntan på att sommaren skulle komma tillbaka, fast det är nog dax att ge upp nu. Annars tycker jag att augusti nästan brukar vara sommarens höjdpunkt då det är varmt i såväl luft som vatten. Nu är augusti mest en påminnelse om att sommaren 2010 håller på att ta slut.

Precis som så ofta annars så har sommaren passerat alldeles för fort. Alla de projekt som planerats för hanns inte med i år (heller). Förra året tog dräneringen hela sommaren och i år så har målningen av huset tagit den mesta tiden i anspråk. Och pga augustis skruttiga sommarväder så är vi inte färdiga med målningen än. Så fort vi har en ledig stund så tornar mörka moln upp sig på himlen och gör att vi kommer på andra tankar. Men någon gång innan frosten tar över landet så bör vi i alla fall vara i mål. Kanske kan nästa sommar bli så bra som jag hade tänkt mig att denna sommar skulle bli? Eller så blir det precis som i år, en massa planer och idéer som endast är halvförverkligade då hösten knackar på dörren. Det är nog bara att vänja sig vid tanken på att drömmarna alltid är större och mer spektakulära än verkligheten.

Det finns förstås en del fördelar med att det snart är höst (förutom att vi då är ett steg närmare nästa sommar som ska bli den mest fantastiska någonsin, liksom alltid). Inom ett par veckor så börjar naturens stora skådespel i orange och rött, man får utan att behöva ursäkta sig spendera hela helgen i soffhörnet med en eld sprakandes i öppna spisen och man får ett legalt skäl att dricka varm choklad. Och har vi riktigt tur så följs denna höst av en lika underbar vinter som förra året. Drömma går ju, som sagt.

Äppelknyckarbyxorna av

Det knackade på dörren under eftermiddagen. Utanför stod två pojkar i 12-års åldern. Jag hann tänka ett antal tankar om vilken ursäkt jag skulle använda för att slippa köpa smaklösa kakor för att stödja deras skolresa innan den ene öppnade munnen och sa:

“Hej, skulle vi kunna få ta varsitt äpple från Ert träd? De ser så jättegoda ut”

Jag blev helt paff och svarade att de absolut fick ta varsitt äpple innan jag förvånat vinkade hejdå till dem och stängde dörren. Vilka killar! På min tid knackade man endast på okända dörrar för att därefter springa och gömma sig i en buske och fnittra medan den stackars människan öppnade dörren och funderade över om han/hon höll på att bli alldeles tokig- ringde det inte just på dörren? Äpplen åt vi förstås, men de pallades från grannarnas träd. Aldrig att vi frågade, det var ju ingen sport. Men dagens ungdom, det är fina människor det. De inte bara ber om att få ta ett äpple, de talar också om hur fina äpplena ser ut. Me like.

Paus

Sitter hemma och pausar lite. Om 30 minuter ska jag infinna mig på Sachsska barnmottagning på Handens sjukhus för provtagning av lilla Felice. Efter ytterligare ett akutbesök på Astrid Lindgren i torsdags kväll med efterföljande besök på BVC i fredags så beslutades att Felice skulle remitteras för utredning till barnläkare på Sachsska. Läkaren på Astrid Lindgren lovade att skicka en remiss samma kväll efter att jag hade surnat till och förklarat att detta är ett akut problem. Han kunde till slut sträcka sig till att det var “subakut”. Trots detta så finns i skrivandes stund fortfarande ingen remiss från honom på Sachsska. Jubelidiot! Min BVC-sköterska gick dock upp med ytterligare en remiss i fredags och efter detta ringde barnläkare upp under fredag eftermiddag och vi fick en tid idag. Läkaren tittade på Felice och konstaterade att hon är snudd på genomskinlig och att vi absolut måste utreda henne. Tack, det har vi känt länge. Hon menar på att det fortfarande kan vara ett virus men att vi måste utesluta alla allvarliga orsaker till att hon mår som hon gör. Oron blev tyvärr inte mindre av att träffa henne men nu ska vi i alla fall få ta prover på vår lilla skatt för att försöka ta reda på hur vi kan hjälpa henne. Felice sitter i bilen med ett Emla-plåster i vardera armveck och med en urinpåse fastklistrad innanför blöjan. Skruttan. Jag vill inte tänka på hur hon kommer att skrika och slåss då hon ska stickas. Hoppas att Emlan är potent…

Mammas kärlek

Välbehövligt

Det har varit en helt galen jobbhelg som vanligt. 8-16 lördag och söndag, proppfull akutmottagning, det ena sjuka djuret efter det andra. Men trevliga djurägare och glada kollegor gjorde det hela lite lättare dock. Då jag kom hem igår eftermiddag kände jag mig som ett äppelskrutt kastat i en rännsten och jag somnade i samband med att jag nattade tjejerna. Tur att man har bästa sambon som städade valphagen och utfodrade de små kräken.

Lördagskvällen spenderades hemma hos Sarah med helt galet god mat (jag åt mest som vanligt…), underbar dricka och det bästa sällskap man kan önska sig. Jag har sagt det förut och säger det igen: jag är så tacksam att jag har mina fantastiska vänner. Vet inte vad jag skulle göra utan Er. Och just i lördags var det så oerhört välbehövligt att komma hemifrån, få slappna av från valpar, sjuka barn och kaotiskt hus. Det gav en rejäl uppladdning av de urladdade batterierna i min kropp. Förutom mat och dryck hann vi förstås med en massa skitsnack och vår vana trogen blev skämten lägre och lägre vartefter kvällen led och Fanta+rosén sinade i glasen. Jag kan inte minnas när jag skrattade så mycket senast. Jag var till och med tvungen att lämna bordet en sekund för att hämta luft då jag höll på att kvävas av prästskämt och sambobyten. Kvällen blev tyvärr inte så sen som jag önskat eftersom jag skulle upp tidigt och jobba igår. Jag vandrade genom ett nattsvart Brunna och mötte inte en själ. Jag fick vänta en stund på bussen och det var lite halvläskigt att stå där ensam i mörkret. Jag drog en lättnadens suck då bussen äntligen uppenbarade sig. Väl hemma hos mamma där jag skulle övernatta var det tillbaka till verkligheten. En ledsen liten Felice sov oroligt och gjorde att det kändes som om jag bara sovit en timme då klockan ringde igår morse.

TACK Sarah för en fantastisk kväll. Tack förstås även Maria och Linda för trevligt sällskap. Som jag behövde den här kvällen. Och så ett tack till världens bästa mormor som tog hand om tjejerna hela helgen.

“Fascinerande” eller “Du vet att Du bor i Sverige när…”

Man upphör aldrig att förvånas så länge man lever. I senaste numret av “Mitt i Haninge” kunde man läsa en insändare från en mycket frustrerad hundägare. Denne hade retat upp sig på att en annan hundägare kastade Frolic till sin hund på ängen i Vega. Hunden som Frolicen var menad för hade sannolikt inte det bästa av luktsinnen eller så var den kanske mätt (fast blir de någonsin mätta på Frolic?) för det låg nämligen Frolicringar kvar i gräset och möglade. Dessa åt insändarens hund upp och blev sjuk av det. Nu bad insändaren den Frolickastande hundägaren att genast upphöra med denna aktivitet av hänsyn till alla hungriga hundar och deras ägare. Kan det bli mer i-landsproblem? Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan bemöda sig om att skriva en sådan insändare. Jag kan förstå irritationen då ens hund för nittiosjunde gången stoppar i sig en möglig Frolic som någon annan slängt ut, jag kanske till och med kan förstå om man frågat andra personer som promenerar i samma område om Frolicen möjligen tillhörde dem. Men jag kan INTE förstå att man skriver en insändare till lokaltidningen om den uppkomna situationen. Om man nu tänker göra det så kanske man åtminstone kan skriva under med sitt namn, eller är det så att man kanske innerst inne själv tycker att det hela är lite småfånigt? Mer svenskt kan det nog inte bli i alla fall.

Så länge det finns människor som svälter på den här jorden så tycker jag att vi kan skita i Frolic på Vega-ängen. Promenera någon annanstans då eller uppfostra Din hund att inte äta saker den hittar på marken. Det kanske vore en bra träning att sysselsätta Er med eftersom det verkar som om Ni har en väldans massa fritid.

Mera skitsnack

Måste ju spinna vidare på temat bajs. Jag glömde helt av att berätta om den utan tvekan roligaste bajskommentaren vårt hem fått ta del av. Jag behöver väl knappast tala om vem som bidrog med den (det var inte Sean, trots hans brittiska ursprung). Det hela utspelade sig förstås i valphagen där jag och storasyster Douglas höll på att byta tidningspapper. Ganska många tidningar den här sommaren har haft bilder på kronprinsessparet av naturliga skäl. Amanda gillar ju “Mettoria och Dalien” ganska mycket kan man säga och det var med förskräckelse i rösten som hon skrek till “Mamma, det är bajs på Mettoria och Dalien!!!”. Jag skyndade givetvis att rädda våra kungliga högheter från denna förnedring :-)

Skitungar

Krull-alfa

Norska är ett bra roligt språk, fast det var väl egentligen ingen nyhet. Igår pratade jag med jättetrevliga Eva Petersen från Trondheim som ska köpa en av våra hanvalpar. Jag bad om hennes mailadress för att kunna skicka en bild på den valp som jag valt ut till dem. Jag höll på att kvävas av skratt då hon först sa sitt namn och därefter “krull-alfa” frisurf punkt no. Men det gällde ju att hålla masken för att låta seriös. Med tanke på att vi pratade någon konstig form av nordiska med varandra så upprepade jag för säkerhets skull adressen två gånger och vågade ju inte annat än att säga “krull-alfa” jag med eftersom jag inte visst om hon skulle förstå “at”. Ja vad säger man? Krull-alfa, snarketub, guleböj, periskopehäst. Underbart språk! Fast vi kanske inte ska yttra oss som ju använder uttrycket “snabel-A” om den lilla internetsymbolen?

Not again

Med 13 hundvalpar i och omkring huset så blir det en hel del pyssel med tidningspapper, hundmat, bajspåsar och städ. Amanda är mig ofta behjälplig även om hon tycker att det är smått obehagligt när 13 huliganer attackerar fötterna samtidigt. Man får vara med och passa så att hon inte trampar sönder de små liven då de biter i hennes byxor.

Hur söta de små valparna än är så blir det rätt tradigt att städa hundbajs dagarna i ända. Det är det enskilt sämsta med att ha valpar, allt jäkla bajs. Det är fullkomligt otroligt hur mycket bajs en enkilosvarelse kan producera. Trots att vi har dem utomhus så fort vädret tillåter så har jag redan varit två vändor till tippen med säckar med använda tidningspapper. Inte särskilt miljövänliga små djur…

Amanda lyckades häromdagen uttrycka min frustration över allt bajs på ett optimalt sätt. Vi hade precis städat valphagen och var på väg ut i vardagsrummet. Amanda kastar en blick in i valprummet och konstaterar “Not again” eftersom ett par valpar hade gjort varsin ny hög på tidningspappret. Bara att börja om, men den här gången gjorde jag det med lätthet efter Amandas sköna kommentar.

Min lilla kennelflicka

Felice är inget vidare alls på att hantera små valpar. Hon vill gärna vara med och sitta med valparna men efter en millisekund kommer hon på att de ju bits och hoppar och så är paniken ett faktum. Detta upprepar sig flera gånger om dagen och för att vara en försiktig liten tjej så är det minst sagt konstigt att hon aldrig lär sig. Igår kom valparna dessutom på att de kunde jaga hennes fötter då hon gungade. Där var det sista fredade stället ett minne blott…

Amanda gosar i vagnen med valpen som hon döpt till “Timmy Lamm”. Kanske nästa kull får bli uppkallade efter seriefigurer. Jag tror Sean skulle älska att dela namn med en liten valp, eller vad sägs om “Fåret Shaun”?

Jag har precis klistrat igen kuverten med registreringsansökan till SKK. Det blev tema filmer och filmrepliker den här gången. Valparna heter numera:

Tisalia Run Forrest Run

Tisalia May the force be with You

Tisalia You had me at hello

Tisalia My precious

Tisalia Good evening Clarice

samt

Tisalia A clockwork orange

Tisalia Pay it forward

Tisalia Taken

Tisalia Eyes wide shut

Tisalia Slumdog Millionaire

Tisalia As good as it gets

Tisalia Almost famous

Tisalia Something about Mary

 Tisalia My Precious

Peppa Pig

Den största idolen alla kategorier hemma hos oss just nu är Peppa Pig. Peppa är en liten tecknad gris som bor tillsammans med Mummy Pig, Daddy Pig och lillebror George i ett hus på en väldigt hög kulle. Felice fullkomligt älskar Peppa Pig. Hon vill titta på filmerna 118 gånger om dagen och tjatar om Peppa Pig dagarna i ända. Jag antar att det finns sämre idoler att ha. Först tyckte jag att hela grejen var rätt fånig och brydde mig inte mycket om att titta på filmerna. Men eftersom filmerna snurrar runt i DVD:n ett antal varv varenda dag så är det till slut oundvikligt att utsättas för dem. Och jag måste säga att jag är positivt överraskad. Filmerna är pedagogiska och förklarar alldagliga saker för barnen på ett sätt som de kan förstå. Bland annat finns det ett avsnitt där de förklarar och visar hur Daddy Pig ser med respektive utan sina glasögon. De förklarar hur olika lekar går till, de beskriver prepositioner och berättar om tandfén. Allt går i slow motion så att barnen kan hänga med och det är enkla tecknade figurer att titta på. Båda tjejerna älskar Peppa Pig men Felice är helt klart mer manisk än Amanda. Pga Felices kärlek till den lilla grisen så skickade hennes farmor en tröja till henne med Peppa Pig på. Tror Ni att det blev kärlek vid första ögonkastet?

Peppa Pig finns i Sverige också, då heter hon Greta Gris. Men det vet inte våra tjejer om eftersom vi har som regel att alltid spela filmerna på engelska.

Picknick

I brist på fint väder och en riktig picknickkorg så kan man helt enkelt ta saken i egna händer och ha picknick i sitt rum med Hello Kitty servisen och ett par gröna stolar.

Vilken dag som helst kanske Felice förstår vad de egentligen leker. För stunden hänger hon mest bara med på det hon själv vill och ägnar resten av tiden åt att “Nääää äää”:a allt annat. Fast de har rätt skoj tillsammans ändå och man kan se att de börjar interagera mer med varandra för var dag som går.

De små gröna stolarna är för övrigt ett par kära gamla vänner som hängt med sedan min barndom. Då var de i och för sig bruna men jag måste säga att de gör sig betydligt bättre som gröna.

Kärlek

Ikväll vid läggningen så kröp Amanda upp på min arm, gosade ner sitt huvud och sa med sin finaste lilla röst “Jag tycker om dig, mamma”. Hjärtat bara smälte ihop till en liten våt fläck och jag tror inte att det återhämtat sig ännu. Älskade lilla Mandan.

Lejon i garderoben

Ibland tycker man att man gör något riktigt smart, men vad tiden lider så ska det komma att visa sig att man inte var så intelligent trots allt. Mitt senaste misstag är tydligen att jag låtit Amanda lyssna på Bamsesagan innan hon ska somna på kvällen. Första kvällen gick det bra, likaså andra kvällen och den tredje. Frid och fröjd. Ungen somnade nöjd och glad och sov hela nätterna i sin säng. Succé! Trodde jag… Efter ett antal nätter i sin säng så kom bakslaget. Helt plötsligt skulle hon inte alls sova i sin säng. Till en början fick jag inte någon förklaring men så småningom kröp det fram att det var läskigt i hennes rum. Vadå läskigt? “Det är ett lejon i min garderob” snyftade hon fram. Hmmm… börjar ana oråd. Hette inte Bamsesagan “Bamse och lejonet”? Och handlade den inte just om ett lejon som befann sig i Lille Skutts garderob? Jo, visst var det så. Nu hade jag alltså genom mitt genidrag lyckats skrämma min stackars treåring så totalt att hon inte ville sova i sin säng längre. Just när man tyckte att man fått flyt…

Jag har nu lovat henne en ny saga och med detta så sover hon ikväll lugnt och fint i sin säng igen. Hur länge återstår dock att se eftersom hon ganska nyligen knoppat in.

Wildlife

Kolartorp är bra på många sätt och vis. Det är så lagom, precis som det ska vara i Sverige. Vi har lagom nära till tåget (dvs promenadavstånd), lagom många butiker i närheten, lagom många grannar, lagom nära till dagis (OK, kunde fått vara lite närmare, men dagisets förträfflighet gör att det inte spelar någon roll), lagom mycket skog i närheten, lagom nära till stranden (fem minuters promenad), lagom nära till staden och trots det alldeles ypperligt djurliv runt knuten. Ibland behöver man inte ens kika runt knuten för att få se djurlivet. Dessa tre snyggingar spatserade förbi ett fåtal meter från vår altan.

Familjen rådjur: mamma, pappa, barn. Fast Amanda kallar dem för “Bocken Bruse” allesammans.

Ett rådjur i trädgården är förstås egentligen inget drömscenario men det går inte att låta bli att bli alldeles varm om hjärtat då man ser dem.

Bebis Bruse på språng

Trots att mina pelaräppelträd efter deras senaste besök är snyggt ansade så tycker jag om dem i alla fall och jag hoppas att de vill komma tillbaka på visit.

Lunch i Kolartorp

Felice ville inte ha någon lunch, men det fanns ett annat gäng som kastade sig över sin mat. Tänk att lite uppblött torrfoder kan vara så gott!

Eländes elände

Idag skulle Felice ha börjat skolas in på Masken, men det blir inte så. Hon mår inget vidare och det finns inte en chans att hon skulle orka med en dagisvistelse i nuläget. Det har egentligen hållit på flera veckor med en dålig mage av och till. Eftersom hon varit pigg och ätit bra hela tiden så har vi inte gjort någon större sak av det. Jag tycker att man läser så mycket om barn med dåliga magar och att det bara ska väntas ut så länge barnet mår bra och det har hon ju gjort. Förra helgen fick hon feber och blev förkyld. Sedan dess är hon inte sig själv. Hon har matvägrat under flera dagar och inte heller velat dricka. Hennes mage har gått från dålig till jättedålig och hon är ledsen och kinkig. Vi känner inte igen henne alls :-(  I onsdags åkte Sean med henne till Sachsska men det är såväl borkastad tid som bortkastade pengar, de gör nämligen absolut ingenting om barnen inte är döende och det tyckte de inte att hon var. Knappt att de unnade henne en undersökning. Bra barnakut, verkligen.

På torsdagen var hon inte ett dugg bättre, snarare sämre. Hon ville varken ha saft, glass eller kaka. Då tog jag med henne till Astrid Lindgrens barnsjukhus istället. Där fick vi ett bra bemötande men inte heller nu togs några prover eller gjordes några större undersökningar. Läkaren tror att hon drabbats av en virusinfektion som spridit sig i kroppen och som kommer att läka av. Jag lät honom veta att hon väger mindre nu än för sex månader sedan men det tyckte han inte var så oroväckande. Hon ser ut som ett litet sugrör nu, så smal är hon. Hon varken åt eller drack och kissade nästan ingenting. Diarré hade hon fortfarande. Efter en kortare diskussion så beslutades att vi skulle ta med henne hem och avvakta ett dygn. Om hon fortfarande inte kissade så skulle vi komma in med henne för inläggning på dropp. Jag måste säga att jag tycker att barnsjukvården i det här landet är skandalös. Jag hade aldrig, ALDRIG skickat hem en valp eller kattunge med de symptomen. Jag hade skrivit in för dropp direkt. Men små barn de ska tydligen vara döende innan de får hjälp. Hur som helst så åt hon faktiskt lite under torsdagskvällen och efter det har hon piggat på sig lite. Nu dricker hon i alla fall, äter mikroskopsmå portioner mat och vill ibland ha lite välling. Hennes mage är fortfarande inte bra och hon snorar och hostar, men om hon inte var ett inläggningsfall i torsdags så är hon det definitivt inte nu heller. Någon inskolning blir det dock inte tal om i nuläget.

Det absolut värsta är förstås att Felice inte mår bra, inget snack om saken. Men det finns en annan aspekt på det också. Jag är föräldraledig under denna vecka och nästa för att skola in henne. Efter det måste jag jobba igen. Om vi inte hinner påbörja en inskolning den här veckan så blir det problematiskt. Jag får inte vabba om Felice är på dagis och jag kan inte infinna mig på 20 minuter om det skulle bli problem under inskolningen om jag jobbar. Bara att ta fram trollstaven… Dessutom hade jag så sett fram emot dessa två veckor då jag skulle hinna med en massa pyssel och städ som fått stå tillbaka under sommaren eftersom vi haft hundra projekt på gång konstant. Ja, ja, det viktigaste är förstås att Felice blir frisk, allt annat är av underordnad betydelse.

Masken väntar så småningom

Vem vill ha, säger tuppen ja

Vem kan motstå ett sådant här ansikte?? Det måste väl finnas någon som vill ha en liten Borderterriervalp? Småttingarna är numera 6 veckor gamla och det börjar att brinna lite i knutarna att hitta nya hem till dem. Ett antal köpare är dock klara, faktum är att den lille killen på bilden redan har hittat sin nya husse och matte. Han ska flytta hem till Benny som är ansvarig för vår badrumsrenovering. Inte så dumt att renovera trots allt (bara man slapp allt jäkla byggdamm…). Men det finns flera valpar kvar som behöver någon att värma fötterna på. Fler spekulanter har hört av sig men vill fundera lite till, som alltid. Vet Ni någon som vill ha en ny bästa vän så är det bara att hänvisa dem till Kennel Tisalia.

Välkommen till Fjärilen

Imorse lämnade jag av Amanda på Fjärilen klockan 9. Första hela veckan på storbarnsavdelningen. Vi smygstartade dock förra veckan eftersom första dagen var i onsdags, så Amanda har redan hunnit bekanta sig med sin nya avdelning under tre dagar. Hon verkar trivas bra och hennes nya fröknar (pedagoger, jag vet) är jättetrevliga. Flera av barnen känner Amanda redan eftersom de gick på Masken under hennes första år där, men det är också en hel del nya ansikten.

Måste erkänna en liten sak. Jag åkte med en uppspelt Amanda till Lärkan redan förra måndagen. Väldigt lite bilar på parkeringen för att vara klockan 9, märkligt. Jag gick förbi första avdelningen på Lärkan- stängd. Jag gick förbi andra avdelningen på Lärkan- stängd. Jag kom till tredje avdelningen på Lärkan- jäklar! Det var ju planeringsdagar 16-17/8, stängt! En snopen Amanda fick åka med i bilen hem men tack och lov blev det inget utbrott vilket jag nog hade räknat med. Fjärilsstarten fick skjutas upp två dagar men nu har hon alltså kläckts ur sin kokong och har avancerat från Mask till Fjäril. Och hon är såååå stolt. Då jag råkar säga att hon ska åka till dagis så rättar hon mig med “Nej, mamma. Jag ska till Fjäääärilen. Silly billy mamma” :-)

Stora gården, så spännande att få leka där

Leo

Det är sällan jag bloggar om mina hundar och min uppfödning men idag är det ett måste. Igår fick nämligen Kennel Tisalia sin första egenuppfödda champion genom att Tisalia CK One alias “Leo” blev svensk utställningschampion. Dessutom blev han BIR! Hurra, hurra, HURRA! Jag är stolt som en tupp, fast det knappast är min förtjänst. Leo är ägd och älskad av Liz på Kennel Pine Spits i Arvidsjaur. Stort, stort GRATTIS till Leos framgångar. Det är Ni väl värda.

Så här såg han ut innan han flyttade till Arvidsjaur, hösten 2006

The sky is prating

Det är inte lätt att vara en liten Amanda boende i Sverige med en svensk mamma och en engelsk pappa. Hon gör sitt bästa för att sortera bland språken men ibland blir det lite tokigt. Som häromdagen då det åskade ute och Amanda upplyser Sean om att “The sky is prating”. Sean brukar säga till tjejerna att “the sky is talking” när det åskar och där kom alltså Amandas version av menigen.

Jag hoppas på mer svengelska uttryck eftersom det är så fantastiskt gulligt!

Herman’s

Jag och min vän Maria alias Mackan har under ungefär tio års tid pratat om att gå ut och äta på Herman’s. Det finns ingen vettig förklaring till att vi inte kommit iväg så jag tänker inte ens försöka mig på att hitta på någon halvdum ursäkt. Tisdag i förra veckan blev det dock äntligen dax för Herman’s. Restaurangen är placerad med vidunderlig utsikt över Stockholms vatten och vi tog förstås plats på uteserveringen. Till en förhållandevis blygsam summa kan man äta sig mer än mätt på en underbar vegetarisk buffé. Vilken lyx att kunna äta ALLT på buffén utan att behöva fråga vad det innehåller. Eller åtminstone nästan. Jag är ingen anhängare av selleri och tyvärr innehåller mycket vegomat just detta. Men det är ju ett mindre problem eftersom det känns direkt på både lukt och smak, så man kan egentligen med lätthet undvika detta.

Vi satt ett par timmar och käkade, drack kaffe och pratade om allt och inget. När det började bli kö till borden gav vi upp våra platser och begav oss ut på promenad på Fjällgatan. Jag bestämde mig för att handla en italiensk glass och fick med Mackan på idén trots att hon egentligen var alldeles för mätt. Nu blev det så att Mackan fick betala för glassen för de tog inte kort och min vana trogen hade jag inga kontanter… Men riktiga kompisar handlar ju glass till varandra, så vadå… Skämdes lite, men bara lite, och njöt sedan av glassen till sista slicken.

Vi satt länge på en bänk och njöt av tillvaron. För mig var det så välbehövligt att komma hemifrån just denna kväll så jag struntade fullkomligt i att regnet så småningom gjorde sig påmint. På andra sidan vattnet kunde vi höra musiken från Allsång på Skansen. Underbara sommar.

TACK Mackan för en jättemysig kväll. Nu ska det inte dröja tio år till nästa gång. Och tack för glassen…

Berg-och-dalbanorna går fortare när det regnar

Det har varit väldigt skralt med uppdateringar i bloggen ett tag. Detta beror förstås inte på att det inte händer saker runt omkring, tvärtom. Ju mer som händer och sker desto mindre tid finns att reflektera över det och återberätta.

Förra veckan gjorde nästan hela familjen Douglas-Göransson ett besök på Gröna Lund (eller Gröna Land som Amanda kallar det). en fjärdedel av familjen fick dock stanna hemma: Felice. För tillfället är hon inne i en period där hon inte är särskilt skojig att ha med sig i offentliga miljöer och dessutom är Grönan kanske inte ett optimalt ställe att ha med en 1,5-åring till. Mamma och Björn ryckte ut som barn-, hund- och valpvakter så att vi andra tre kunde roa oss en dag utanför hemmet. Vi åkte tillsammans med våra grannar Kaja, Mattias, Tilda och Oliver och ingen av oss hade tänkt på det där med att kolla väderleksrapporten. Om jag säger att det spöregnade så är det i alla fall ingen överdrift. Vi hade sett till att Amanda hade bra regnkläder, men oss själva hade vi inte riktigt tänkt på. Efter 10 minuter på Grönan var jag dyngsur ända in till bara skinnet, men då kunde det ju i alla fall inte bli värre.

Jag hade nog tänkt att Amanda var lite för liten för Grönan. Det finns ju inte så där värst många grejer för henne att åka eftersom hon inte ens är 1 meter lång. Men det skulle visa sig att jag hade fel, fel, fel, fel, fel. Amanda hade fantastiskt roligt, sannolikt en av hennes bättre dagar i livet. Hon och jag började med att åka Nyckelpigan tillsammans. Det var med viss skepsis jag ställde mig i kön med min lilla dotter. Jag minns en tjej som för en sisådär 27-28 år sedan fick personalen att stanna hela åkattraktionen och släppa av henne eftersom hon grät så hysteriskt. Den tjejen är nära släkt med Amanda… Ganska snart var det vår tur att stiga på och Amanda klättrade utan tvekan ned i den röda och svartprickiga vagnen. Vips så bar det av. Jag hade en klar plan för hur jag skulle lugna henne då hon blev rädd. Helt i onödan kan tilläggas. Första varvet satt hon mest tyst och höll i sig, andra varvet skrattade hon och tredje varvet tjöt hon av skratt. Vi hade knappt hunnit av innan hon ville åka igen. Det blev ett antal varv i Nyckelpigan, några turer i Tekopparna, flög i flygande elefanterna tillsammans med Christine Meltzer, åkte lite mesig barnkarusell, Tuff-Tuff-tåget, Kärlekstunneln, Lustiga huset och till och med en åktur med mamma och pappa i Rock-Jet (mindre lämplig barnattraktion kan tilläggas, Amanda höll på att bli till mos). Vi hade verkligen en superdag trots regn och rusk. Jag och Sean fick införskaffa varsin regn-poncho med texten “Berg-och-dalbanorna går fortare när det regnar” och lagom tills vi lyckats bo in oss i dem så slutade det att regna…

Jag och Mattias åkte JetLine och jag satt längst fram, fattar Ni LÄNGST FRAM! Det har aldrig hänt förr och det kan hända att det var sista gången. Men jag måste erkänna att det var roligt, riktigt roligt. Vi tog också en tur i min favvoattraktion Kvasten. Det, mina vänner, är en riktigt mysig berg-och-dalbana. Utöver detta så hann vi med massor med lotterispel (och vann förstås ingenting), en kall öl (hade hellre druckit Glühwein mtp vädret), hamburgare, kolla in Petter tillsammans med ett gäng hormonstinna fjortisar och skratta lite i Skrattkammaren. Sean och Kajsa utmanade spökena i Spökhuset och gjorde en sista färd i Blåtåget som nu ska byggas om. Amanda ville gärna åka med men där satte jag stopp. Vi ska inte ha mardrömmar i månader framöver. Amanda försökte sig också på att följa med Sean och Mattias upp i Fritt Fall…

Amanda gjorde mig riktigt stolt då hon inte gnällde en sekund över att hon inte fick en gasballong trots att kompisen Tilda fick en. Jag hade kunnat acceptera ett halv världskrig angående ballongerna, men hon frågade inte ens om hon fick en. Just därför hade jag nästan lust att köpa en, men det fick bli en godisrem istället.

Trötta och nöjda vinkade vi hej då till alltsammans och åkte hemåt vid 19-tiden. Amanda hade inte alls någon lust att lämna allt det roliga men var för trött för att argumentera (och så hade hon en godisrem i munnen så vi hade ändå inte hört vad hon sa). Hon höll sig vaken hela vägen hem till Haninge men somnade sedan som en stock och drömde säkert om Nyckelpigor och Flygande elefanter.

PS Jag åkte inte Insane, det gjorde dock Sean och har avskrivit denna omtalade attraktion som en relativt mesig karusell. My ass!

“A dä?”

Unga fröken frågvis, Felice Douglas. Senaste dagarna har det mesta av hennes babbel ersatts med frågan “A dä?” dvs “Vad är det?”. Hon frågar, frågar och frågar och sedan frågar hon lite till. Jag försöker att svara på hennes frågor men det gäller att hänga med i svängarna. Ofta tar hon ett gosedjur, pekar på ögat och frågar “A dä?”, “Ett öga”. Ny pekning på ögat “A dä?”, “Ett öga”. Ny pekning på ögat “A dä?”, “Ett öga” osv. Men tionde gången har hon ändrat mål för sin pekning och pekar istället på gosedjurets mun och då gäller det att inte svara slentrianmässigt.

“A dä?” är ändå rätt charmigt om man jämför med storasyster frågvis “Varför då"?” som man kan bli skapligt trött på ibland.

Antingen eller

För stunden har tjejerna en “antingen eller” period. Antingen leker de och har hur kul som helst eller så är det fullt krig, oftast pga de vill ha samma leksak. Det är så fascinerande att se hur de för varje dag som går kan leka mer och mer tillsammans. Tidigare interagerade de, men man kunde knappast kalla det för lek eftersom Felice varit för liten för att förstå vad Amanda menade. Nu är det dock skillnad. De kan leka tillsammans vilket innebär en stor skillnad mot att Amanda leker med Felice utan att hon riktigt är med på det.

Än så länge är det dock mest okomplicerade lekar som tafatt och att turas om att kasta en boll till varandra, men det duger bra så länge. Amanda kämpar som attan för att försöka förklara för Felice hur andra lekar ska gå till, dock utan större framgång.

Just nu pågår “Come back little piggy” ute i hallen. Amanda springer efter en hysteriskt skrattande Felice och skriker “Come back little piggy!”. Sötast!