Det är verkligen inte ofta jag är ute och shoppar kläder, oftast blir det bara ett par gånger om året och då jag verkligen behöver ha något speciellt. Idag har jag varit ledig från jobbet och bestämde mig för att åka till Farsta centrum för att se om jag kunde hitta en ny höstjacka eftersom blixtlåset i min älskade Everest jacka tackade för sig i vintras. Jag hade absolut ingen lust att åka (nu sitter tvåhundraarton tjejer och suckar och undrar om jag är sann, och ja det är jag) och dröjde mig kvar alldeles för länge hemma innan jag äntligen kom iväg. Jag började med att botanisera lite på barnavdelningarna för att komma igång lite och där är det ju alltid lätt att handla kläder. Det mesta är fint och ofta är priserna helt OK. Efter en vända på Lindex och en på H&M så hade jag fått upp farten. Två timmar senare bar jag på fyra kassar med kläder och kunde stolt gå till bilen och inse att jag gjort ett jättebra jobb.
Sally har återigen visat prov på fullkomlig träffsäkerhet då det gäller sina “adopterade barnbarn”. Igår kom ett paket till systrarna Douglas och det innehöll två fleecefiltar, en med Peppa Pig och en med figurerna ur Toy Story vilka är Amandas stora idoler för stunden. Gissa om det var populärt att gå och lägga sig igår?
THANK YOU Sally, it made the girls’ and our night! You are a true star!
Hittade de här små godingarna på Kalmar Landstings hemsida idag. Är de inte helt ljuvliga?
Än en gång skickar vi ett stort grattis åt Kalmarhållet till och hoppas att de små pysslingarna snart ska växa till sig och få komma hem.
Igår eftermiddag då jag hämtat tjejerna på dagis och vi styrde ut bilen från parkeringer så brakade det till alldeles intill oss och två älgar sprang rakt över vägen och skuttade in i skogen på andra sidan. Amanda var helt exalterad och skrek “Åh mamma, såg du!?! Kamelier!”
Vi har alltså en ny djurart i Sverige och denna finns att skåda i skogen intill förskolan Lärkan i Vendelsö. Så håll ögonen öppna om Ni vistas i de krokarna.
Inget av mina barn förstår tjusningen med frukt och grönsaker (mina vegetariska förhoppningar är grusade), undantaget är bananer och för Amandas del även äpplen. Amanda är måttligt förtjust i bananer medan Felice fullkomligt älskar dessa gula frukter. Hon kan trycka i sig en banan på nolltid om hon är på det humöret. Ganska tidigt lärde hon sig att säga “mjamjaaaa” vilket förstås betydde banan. Men nu har vi tydligen gått bakåt i språkutvecklingen för nu heter det “mnum mnum ähää”. Ett tag tänkte jag att det kanske var det engelska språket som blandat sig i leken men “banana” låter knappast mer som “mnum mnum ähää” än “banan”. Ingen förklaring med andra ord.
Skönt att bananer är glutenfria…
Mycket den senaste tiden har cirkulerat kring Felices sjukdom och det har inte funnits tid eller ork till att göra så mycket mer än att ta sig igenom dagen. Felice planerade dagisstart blev ju inte som vi tänkt. Hon skulle ha börjat 23/8 och två veckor framöver haft en lugn inskolning med korta dagar. 23/8 var Felice jättedålig, följande vecka likaså. Så de två veckor vi avsatt för att skola in henne försvann pga sjukdomen. Veckan därpå fattade vi dock ett beslut att börja skola in henne fastän hon inte mådde hundra. Det fanns inget annat rimligt alternativ. Jag fick pussla med dagarna, jobba extra nätter på helgerna och jobba sena kvällar för att få ihop det. Dessutom har Felices mormor i princip vigt sitt liv åt att ta hand om henne de senaste veckorna. Vad skulle vi ha gjort utan mormor?
Masken är ju egentligen inget nytt ställe för Felice eftersom hon varit där en massa gånger då vi hämtat eller lämnat Amanda. Men det är ju skillnad när man ska vara där själv förstås. Jag tycker dock att det går riktigt bra och Felice trivs nog ganska bra trots att hon inte riktigt erkänner det själv… Hon vill alltid ut till bilen på morgonen och det går jättebra att gå hela vägen fram och in på Masken. Amanda fick man bära från kapprummet men Felice går själv, dock med hängande läpp och lite små snyftningar. Då vi vinkar i fönstret kommer det lite tårar men paniken som syntes i hennes ansikte den första veckan är idag borta. Hon vet att vi kommer tillbaka och hämtar henne.
Visst hade dagisstarten kunnat vara bättre. Nu har Felice fått börja trots att hon inte mår riktigt bra och de dagar jag var med henne på Masken så syntes det ganska väl att hon hade ett betydligt sämre humör gentemot sina nya kompisar än vad hon skulle ha haft om hon varit frisk. Men på det stora hela är det ändå positivt. Nu efter ett par veckor så äter hon, leker med sina kompisar och sover snällt i sin vagn under middagsvilan, och hittills har vi inte behövt hämta henne tidigare än planerat.
Lärkans egen “mattant” Lena har var extremt tillmötesgående avseende Felices mat (trots att vi ännu inte har något intyg på sjukdomen) och det känns tryggt att lämna henne i personalens händer. Hon får i sig bra, näringsriktig och glutenfri mat. Det kan knappast bli bättre.
Vi är som vanligt nöjda med Masken och jag tror att Masken är rätt nöjda med Felice också! Det kommer att bli en bra höst, trots allt.
I förra inlägget välkomnade vi en liten Hedda till världen. Men idag är det också en alldeles speciell dag, det är min Heddas födelsedag. För sju år sedan såg tre valpar dagens ljus mha ett akut kejsarsnitt på Ultuna. En av dem var min fantastiska Hedda.
GRATTIS HEDDA!
Vi skickar också ett grattis till brorsan Bailey i Täby och Anton i Oslo.
Världen har berikats med ännu en liten människa. Vi säger stort GRATTIS till Pontus och Sandra som tidigt igår morse fick en liten Hedda. Följande bild kom till oss igår per mail:
Det plingade till i mobilen då jag var på väg hem från jobbet. Då jag såg vem meddelandet kom från steg pulsen, “Kristina Mobil”. Jag klickade upp meddelandet och kunde läsa att deras tvillingar föddes idag. Två POJKAR! De är helt otroligt pyttesmå, kring 1,5 kg, men mår under omständigheterna bra. STORT GRATTIS Kristina och Magnus till Era efterlängtade små söner. Nu börjar ett helt nytt liv för Er. Vi längtar så efter att få träffa Era nya familjemedlemmar.
Det verkar inte bli något regeringsskifte- tack och lov. Och även i övrigt känns världen ganska bra eftersom de blodprover som togs på Amanda avseende ev glutenintolerans visade på normala värden! Pustar ut.
Det har snudd på känts som en dålig barnramsa här hemma sista veckorna. Valp efter valp har flyttat och nu är det bara tre valpar kvar här hemma. Det känns otroligt tomt, men samtidigt så skönt. Valparna har inte kunnat få den uppmärksamhet som de kräver sista veckorna pga allt som pågått omkring oss. Nu är de i egna hem och får 150% uppmärksamhet och kärlek. Det värmer i hjärtat. Här en valpkavalkad:
Lilla Skånetjejen som inte fått något namn än då hon flyttade till Nyhamsläge där hon ska bo ihop med bordern Ebba 10 år
“Rut” har flyttat hem till hunden Stilton samt Carin med familj på Söder. Carin är för övrigt juniorvärldsmästarinna i handboll, det Ni!
“Chabbe” bor nu tillsammans med Benny som är ansvarig för vår badrumsrenovering
“Nila” ska dela sin tid mellan Gotland och Gamla Stan tillsammans med Lisa och Åke
“Pojke” flög till Holland tillsammans med Lout och Rinus van Grondelle i tisdags eftermiddag
“Leo” och husse Dag åkte tillsammans till Stavanger tidigt imorse
Med sig på resan har de Tom Inge och hans valp som dottern ska döpa så fort hon får träffa honom
“Sigge” är den senaste fågeln som lämnat boet, han ska husera i Nykvarn tillsammans med Anton och Maija
“Morris” fastnade på bild, men hans familj bestående av Ulrika, Markus, Jacob och Johanna slapp visst undan
Vi önskar alla valpar lycka till i sina nya hem och tackar hussar och mattar för att Ni valt att öppna Era hem och hjärtan för en Tisalia-valp.
11:e september idag. 9 år sedan attackerna mot WTC. Liksom alltid så känns det inte som att det var så länge sedan. Det kommer att vara en sådan dag som man minns in i minsta detalj under många år framöver, kanske resten av livet. Märkligt nog verkar det inte vara en enda TV-kanal som tänker sända någon film eller dokumentär om attackerna dagen till trots. Annars tycker jag att man dyker på dessa filmer och dokumentärer många gånger varje år.
Vill passa på att gratulera våra grannar Kajsa och Mattias som idag blivit herr och fru. De har gift sig i sin trädgård och ljuden från tomten talar för att festen är lyckad.
På återskrivande.
Man får ta emot många besök då man har valpar, det är en sak som är säker. Vissa besök är mer kära än andra och dessa ser man fram emot med glädje. De andra kunde man lätt klara sig utan. Jag förstår att hundvalpar är söta och jag förstår att man kan vilja gosa med dem i all oändlighet. Men som besökare bör man också förstå att den som äger hundvalparna inte är helt road av att ständigt ha en massa folk som ska gulla med valparna. Det är ett evigt passande och pysslande och förhållandevis ofta kommer besöken olägligt. Vi lämnar ogärna våra besökare ensamma med valparna eftersom vi vill ha koll på vad som händer och då är det inte så skoj att få besök då man precis börjat hacka löken till middagsmaten. Nästa gång ska jag börja sälja biljetter i dörren så kommer jag med lätthet att kunna vara ledig några extra veckor det året.
Men som sagt, vissa besök är kära. Senaste veckan har jag haft två sådana. Det ena var av Inger och Lasse som äger lilla Tisalia Sangria alias “Greta” som föddes i Heddas första kull. De har väntat på en lillasyster till Greta sedan två år tillbaka. Snacka om tappra människor! Och nu är alltså lillasyster född, Tisalia Something About Mary. Till vardags ska hon lyssna till namnet “Agnes” och flyttar hem till Inger, Lasse och Greta på torsdag. De kom för att träffa sin nya familjemedlem och hade då med sig Greta som jag inte träffat sedan den där kalla dagen i mars 2006 då hon flyttade till Mariefred. Jag blev smått chockad då jag såg henne, herregud vad hon var lik sin mormor Tinka! Det var som att titta in i Tinkas ögon och jag blev alldeles tårögd. Jag lät Inger och Lasse veta att om jag förstått hur tjusig hon skulle bli hade jag aldrig sålt henne. Jag tror nog att det var rätt glada att jag inte fattade vilken skatt som dolde sig i den där lilla valpen, för Greta är en mycket kär familjemedlem. Och nu ska hon alltså få dela sin tillvaro med Agnes.
Nästa kära besök kom i tisdags då min “plastkusin” Anna Hammarlund kom på besök. Anna är en av de mest fascinerande människor jag har träffat och hon är helförtjust i hundar i allmänhet och valpar i synnerhet. Vilken tur att hon kunde få ledigt från bageriet och komma och träffa oss.
Var dag förundras jag över hur barn fungerar. Snacka om utvecklande skola man går i som förälder, nya lektioner vareviga stund. Amanda har en grej för sig som på en och samma gång är såväl gullig som smått irriterande. Hon tycks ha ont på alla möjliga ställen, men bara då det passar henne. Till exempel får hon alltid väldigt ont (oftast i magen eller i benen) då hon får sig en utskällning av en eller annan anledning. “Jag har så jätteont i mina beeeen” blir ofta svaret på en fråga om varför hon gjort si eller så. Hennes mage värker alltid som mest då hon ska plocka undan sina leksaker eller sätta på sig ett par strumpor som hon gärna kan vara utan. Smart drag att skylla på smärta, för vem slår på den som redan ligger? Det är ju också väldigt svårt att bemöta detta på ett bra sätt, för jag kan förstås inte göra annat än att på sannolika skäl misstänka henne för att ljuga. Bevisa det kan jag dock inte göra och det känns som om den lilla filuren är rätt medveten om det. Det kanske är något man skulle utnyttja som vuxen också, så fort någon är missnöjd eller kritiserar en så talar man om hur ont man har i den ena eller den andra kroppsdelen. Undrar just om man kommer undan då? Tål att prövas.
Det finns egentligen bara en sak som Felice vill äta för stunden: yoghurt, eller “Ya-yo” som hon själv säger. Hon ber om både det ena och det andra men i slutänden är det nästan bara yoghurt som går ner. Det är som att hon känner på sig vad hon blir dålig av. Jag menar, hon har alltid varit en vällingälskare och har i princip aldrig ratat flaskan oavsett hur mycket hon ätit innan. Nu ber hon om välling morgon och kväll samt om hon är trött, men då flaskan väl uppenbarar sig blir hon ledsen, skakar på huvudet och säger “Näää ääää”. På morgonen kan hon tänka sig att smaka lite, men på kvällen är det kört. Hon ber om det, men det är nog mer av vana än att hon faktiskt vill ha det. Vi har glutenfri majsvälling hemma, men hon vill inte ha den heller vilket jag kan förstå. Har man fått ont i magen och blivit dålig då man druckit välling så är det väl naturligt att man inte litar på flaskan längre. Jag förstår inte hur vi ska lyckas få henne att våga tro på mat igen. Vi behöver ett magiskt piller att stoppa i henne så att hon återfår tron på tillvaron. Det är så jobbigt att se hennes lilla bleka skepnad och inte kunna göra något. Jag känner mig maktlös… Om jag bara kunde ta hennes plats, hennes magont. På kvällarna kastar hon sig runt i sängen och gråter i sömnen och ofta lugnar hon sig inte förrän hon får sova mellan oss. För några veckor sedan sov hon lugnt hela natten i egen säng och var en nöjd, glad och rund liten tjej. Nu är hon en skugga av sitt forna jag. Det gör så ont att se henne.
Eller vad kan man annars säga om dessa 13?
Felice har stått bredvid mig vid datorn och tittat på bilder som jag laddat upp. Då hon fick syn på sig själv utbrast hon lyckligt “Alliii”. Det är första gången jag hört henne försöka säga sitt eget namn. :-)
Ett dygn sedan vi fick beskedet om Felices glutenintolerans och vi har hunnit sova på saken. Jag befinner mig i ett slags “vartannat-läge”. Varannan stund känns det så fruktansvärt jobbigt och trist och jag gråter både inom- och utombords och varannan stund känns det som att detta på intet sätt är det värsta som kunnat hända. Alternativa diagnoser som läkarna nämnde var cystisk fibros och leukemi och i jämförelse borde då glutenintolerans vara något att jubla över. Och det gör jag också, varannan gång. Det är ingen dödlig sjukdom, Felice kommer att bli helt frisk, hon kommer att förbli helt frisk om vi bara undviker att hon får i sig gluten. Så vad är problemet? Jo, problemet är att det finns så mycket i livet som Felice aldrig kommer att få njuta av och hon kommer livet igenom alltid att behöva tänka sig för innan hon sätter tänderna i något. Som litet barn så måste detta vara oerhört jobbigt, åtminstone tills man är tillräckligt stor för att förstå vad det hela handlar om. Felice kommer inte att förstå varför hon inte får äta av tårtan på födelsedagskalaset eller varför spaghettin (hennes favoritmat kan tilläggas) plötsligt smakar annorlunda. Det är ett utanförskap som hon inte kan påverka själv överhuvudtaget. Jag har själv valt att avstå kött, fisk och fågel och har därmed skapat mig ett utanförskap, men det är att val jag har gjort så jag tycker inte att det är jobbigt. Finns det inget att äta på tilltänkt restaurang så är det liksom skit samma. Jag har ju valt detta själv. Men Felice har inte valt, hon har drabbats av en sjukdom som tvingar henne att avstå det som andra människor ser som en självklarhet.
Det som nästan känns värst är att vi invaggades i en falsk tro att Felice inte var glutenintolerant efter den utredning som gjordes i början på året. Hade vi i det läget fått veta att hon var glutenintolerant så hade det nog varit lite lättare att acceptera. Nu sörjde vi för henne då och fick sedan beskedet att hon var frisk och därför känns det så snopet att det nu visade sig att hon faktiskt var glutenintolerant ändå. Jag känner mig lurad. Jag känner mig också förbannad över att man inte följde upp henne korrekt, då hade hon aldrig behövt hamna där hon är idag. Läkaren ringde idag igen och meddelade att hon ringt till Sachsska och bett dem skynda på Felices provtagning eftersom hon är så dålig. Hon lämnade också provsvar på en del övriga prover vilka visar att hon börjar få sekundära effekter i kroppen av sin glutenintolerans. Bl a har hon för låga halter protein i blodet och det gör naturligtvis att hon mår ännu sämre. Nu hoppas jag verkligen att de tar det här på allvar och låter Felice komma in redan i nästa vecka för att få den eländiga provtagningen avklarad. Först därefter får vi börja med hennes behandling, vilken helt består i ändrad kost. Innan provet är taget får vi inte ändra på något alls utan vi ska helst fortsätta att ge henne den mat som orsakat att hon hamnat i detta tillstånd. Jag behöver knappast förklara hur det känns va? Sedan ska vi bara se till att hon börjar äta igen, för i nuläget skulle det knappast spela någon roll om vi fick ge henne glutenfri kost eftersom hon inte äter annat än yoghurt och glass. Fast ikväll har hon haft lite Fredagsmys med chips och majssnacks. Vi har också varit på Coop och botaniserat bland de glutenfria produkterna. Vi har införskaffat lite glutenfri pasta, knäckebröd, frysta frallor och kolakakor. Vi tänker helt klart börja fuska lite redan nu, för helt ärligt så kan jag knappast tro att det spelar någon roll vad vi ger henne nu eftersom jag läst att det tar 18 månader för tarmen att återhämta sig då man får påbörja glutenfri kost om man har celiaki.
Jag fick precis ett mail av min kusin med ett tips om ett event i helgen. Tänkte dela med mig av detta fantastiska jippo. Kanske kan man tipsa hundtvätten att ta en sväng förbi Haninge, där finns det för stunden 16 skitiga hundar i min trädgård…
Nu på lördag kommer Såpapatrullen åka ut på turné till tre parker här i Stockholm. Ta med din hund till parken och få den tvättad efter rastningen!
Schema
Vasaparken kl. 9-11.30
Rålambshovsparken kl. 12-14.30
Tantolunden kl. 15-17
Såpa går att använda till mycket mer än att bara rengöra golven med. Såpa är tuff mot smuts- och fett fläckar, men är samtidigt skonsamt mot huden. Eftersom såpa görs av tallolja så torkar den heller inte ut huden och fungerar därför väldigt bra att tvätta hundar med. Det är dessutom miljövänligt. Välkomna!
Häromdagen landade ett kuvert adresserat till Miss Felice Douglas i brevlådan. Kuvertet innehöll ett underbart gulligt klädset från världens bästa Sally i Wales. På tröjan finns ett tryck som föreställer Peppa Pigs lillebror George på skattjakt. Felice är fullkomligt tokig i sina nya kläder och det gör inget att de är lite stora. De ska helst vara på hela tiden.
Läkaren ringde, domen har fallit. Vår lilla tjej är glutenintolerant. *gråter* Nu ska det hela bara bekräftas med en biopsi från tarmen. Stackars, älskade tjej.
Var förbi BVC efter att jag lämnat Amanda på dagis imorse. Felice har gått upp 50 gram sedan förra vägningen för en knapp vecka sedan. Kanske en marginell viktökning, men det känns ändå skönt att det inte pekade nedåt.
Väl hemma bad Felice om “ya-yo”, dvs yoghurt. För tillfället får hon precis allt hon ber om så jag plockade fram en liten bägare och hon skedade i sig nästan allt. Sedan ville hon ha “maaa”, dvs mat. Mat klockan 10? Men visst, ber hon om det så ska hon få det. Jag handlade lite Semper barnmat igår vilket hon älskade då hon var runt året och det funkade faktiskt! Hon åt nästan en halv stor burk! Jag vågade knappt andas medan hon gapade efter skeden. Så hittills har vi hunnit med 150 ml välling, en brödkant med smör, fyra cornflakes, en liten yoghurt och nästan en halv lasagneburk. Frukost, mellis och lunch och klockan är bara 10:15. Hon har dessutom bett om glass, men där fick det bli stopp. Vi tar det lite senare, för visst kan vi nog unna henne en glass då hon varit så duktig. Jag vågar dock inte tro att detta ska hålla i sig, men hoppas är ju tillåtet.
