Nu blir det vinter, nu blir det vinter

Klockan är knappt fyra och det är beckmörkt ute. Vintertiden är här. Jag tycker inte det var så länge sedan som vi sprang omkring och ställde om alla klockor och timers och idag är det alltså dax igen. För ett antal år sedan såg jag fram emot denna dag, eftersom man plötsligt vann en timmes sömn på morgonen. Sedan barnen kom så är det liksom skitsamma. De har inte alls greppat det där med att sova en timme längre bara för att det är en liten angivelse i kalendern. Resultatet blir istället att man får vakna medan klockan i värsta fall inte lämna 5:någonting stadiet.

Helgen har varit bra på alla sätt och vis. I fredags var Sean ute med jobbet så jag och tjejerna hade fredagsmys för oss själv (ja, företeelsen har nått vårt hem oxå, det är märkligt hur snabbt barnen kan lära sig sådana rutiner). Amanda var helt slut och kröp upp i soffan, talade om för sin lillasyster att hon skulle vara tyst och stängde sedan ögonen. Felicen härjade på som en liten gnu, tände och släckte lampor, hoppade upp och ner i soffan, dippade chips så att det stod härliga till och sjöng ikapp med Idolerna på TV. Jag är verkligen störd över det fantastiskt urusla utbudet på TV fredagskvällar. Tidigare år har jag av och till följt Idol, men detta året så har det inte blivit så. Men nu är man så illa tvungen eftersom det inte finns annat vettigt att kolla på. Ja, ja, snart nog har de haft la grande finale i Globen och sedan kan man ju hoppas på bättre lycka. Felice (stör mig våldsamt på att Windows Live Writer hela tiden markerar hennes namn som felstavat alt okänt) slocknade till slut mha en flaska välling och sedan kunde jag zappa omkring bland kanalerna en stund innan det var dax att packa ungarna i bilen och åka mot den stora staden för att hämta hem Hans Höghet. Glad över min GPS satte jag mig bakom ratten och for iväg. Mindre glad var jag 26 minuter senare då GPS:en hade blivit totalt förvirrad och skickade upp mig till Tomteboda. Hur som helst så fick vi fatt i Sean till slut och kunde åka hem.

Igår var det Bamsegympa för Amanda och vi fick åka dit hela familjen eftersom vi skulle vara på middag hos gamla vänner klockan 16 och gympan slutar 15. Detta var dock sista gången med denna hopplösa tid. Gud hör tydligen bön, så de har flyttat gympan till klockan 10 hädanefter. Jippi ka dooo!

Vi störtade iväg från gympan och åkte till Upplands-Väsby för att träffa Tua och Ronny. De gifte sig för ett par månader sedan och hade nu bjudit hem ett antal vänner på middag. Det var så trevligt så och jag åt mat för en hel vecka. Till och med så mycket att min efterrättsmage blev full och bara hade plats för en liten bit tårta. Klarade inte ens av att smaka på båda sorterna. Minns inte när detta hände sist. Medan vi kalasade i Upplands-Väsby så tog mamma hand om tjejerna och de stora hundarna. Valparna fick dock vara i bilen under kvällen. Att bo på tredje våningen utan hiss med icke-rumsrena valpar är suboptimalt… Kvällen blev ganska sen trots att vi började kl 16 och det känns idag.

Dagen har gått åt till hemtransport till Haninge och städning av hus. Jag väntar och väntar på att jag ska börja uppskatta städning, men det verkar förgäves. Jag tycker att det är såååå tråkigt. Tvätta och diska inga problem, städa aptråkigt! Det blir dock fint då det blir klart och tur är väl det.

Nu har Sean precis varit iväg och handlat Taco-ingredienser. Mummms! Jag åt alltså inte för en hel vecka igår, även om det helt klart kändes så. Medan Sean shoppat så har det plingat på dörren ett antal gånger och en massa skelett, häxor och liemän har hotat med bus om de inte får godis. Vi hade en del godis till en början men det börjar sina i påsen. Jag får nog plugga ur ringklockan snart. Amanda fattar noll av det hela. Folk som är ansiktsmålade på ett läskigt sätt ringer på dörren och ber om godis och så FÅR de det. Märkligt. Jag tycker egentligen att Halloween traditionen är rätt cool (fast jag gillar inte när det sammanfaller med Allhelgona) och de ungar som kommit och knackat på hos oss har varit jättefint utklädda.

Höst

I want to be a millionaire…

… so freaking bad. Har precis klickat iväg alla räkningar på internetbanken och inser att det som såg så lovande ut för en liten stund sedan inte ser i närheten av lika trevligt ut nu :-(  Varför ska det vara så tråkigt den 26:e varje månad? Den 25:e känns det som om livet leker och är fullt av möjligheter men den 26:e får man sätta sig och göra omprioriteringar och inse att alla de där fantastiska planerna man hade en dygn tidigare kanske inte är så genomförbara trots allt. I cyberrymden befinner sig nu drygt 12500:- till bl a Vattenfall, Pysslingen förskolor, Shell, Transportstyrelsen och Haninge kommun. Och detta är bara de räkningar som jag betalar manuellt varje månad. De allra flesta går på autogiro, inklusive hus-, bil- och studielån… Det blir inte mycket kvar för en fattig kyrkråtta att festa på. Jag kanske skulle anmäla mig till Lyxfällan? Fast problemet är ju att jag inte tycker att vi lever i någon som helst lyx. Det som kostar oss mest är vårt hus och det är något som vi värderar mycket högt och gärna lägger pengar på. Jag skulle under inga omständigheter flytta tillbaka till en lägenhet även om det skulle innebära många tusen över varje månad. Dessutom betalade vi på intet sätt något överpris för huset och vi har försökt att tänka ekonomiskt då vi installerat nytt uppvärmningssystem och nya isolerglasfönster. Utöver huset är bilarna en stor utgift, men vi klarar oss inte utan bilar med de jobb vi har och pga vi placerat barnen i en förskola dit det inte är promenadavstånd. Så bilarna är ett måste. Men även här har vi försökt att anpassa oss efter plånboken. Den ena bilen köpte jag kontant då jag sålde min lägenhet 2005 och den andra är en bränslesnål (diesel) Toyota som förhoppningsvis ska hålla i många år framöver. Sedan har vi ju hundarna förstås som kostar en del i mat och försäkringar, men även där så är det något som vi prioriterar högt och som inte går att byta ut mot någon annan hobby, typ frimärkssamlande. Sedan är nog lyxen slut. Vi handlar inget på kredit, vi åker inte på svindyra resor, vi shoppar nästan aldrig kläder, ingen av oss röker, vi handlar begränsat på Systemet och vi går nästan aldrig ut på bio, restaurang etc. Så nej, Lyxfällan är nog inget för oss. Vi får nog helt enkelt skaffa oss lite bättre inkomster, undrar just hur jag ska lägga fram det i kommande löneförhandling. Som det låter nu så väntar en fet löneförhöjning om ca 100:- per månad så det tål ju att tänkas på.

Dagisfotografering :-(

Som jag har väntat på att få se bilderna från årets dagisfotografering, Felices första. När jag öppnade min mailbox idag såg jag äntligen att det kommit mail med bilderna. Jag öppnade Amandas bilder först och det var verkligen såååå fina bilder! Jag har tidigare år inte varit helimponerad, kvaliteten har varit strålande men hon har haft ett ansiktsuttryck som inte helt har gjort henne rättvisa. Men denna gången var det verkligen en fullträff! Dessa bilder kommer vi absolut att köpa. Vidare till nästa mail och kanske än mer spännande: Felices allra första dagisfotografering. Men så ledsen jag blev då jag såg bilderna. Det fanns endast två bilder och på den ena gråter hon och på den andra har hon slutat gråta men har en jättekonstig min. Jag försökte verkligen drista mig till att tänka att bilden hon inte grät på kanske var OK trots allt, men nej, det går verkligen inte. Det är inte vår Felice. Jag hade varit lite lätt orolig för hur bilderna skulle vara eftersom fotograferingen skedde relativt omgående efter det att Felice börjat på Masken och hon inte riktigt hade kommit in i gängorna. Dessutom mådde hon ju inte heller bra. Jag hade dock hoppats på att det inte skulle vara en gråtande liten tjej på bilderna… Egentligen är det ett i-landsproblem eftersom vi har tusentals bilder på henne hemma, men det är något speciellt med dagisfotograferingen. Och allra helst deras första. Men dessa bilder kommer vi inte att köpa, trots att det är hennes första dagisfoto. Vi köper gruppbilden, men ingen individuell bild på henne.

Det är ju ingens fel att bilderna blev som de blev, förutom glutenintoleransens då och den lär ju inte ta åt sig. Och egentligen har jag ingen rätt att tycka någonting alls om detta. Ändå känner jag mig besviken. Jag hade hoppats att de skulle ha talat om för oss att det inte gick att fotografera Felice eftersom hon var så ledsen och att vi kanske inte skulle räkna med bilder till släkt och vänner från denna fotografering. Nu blev jag istället smått chockad över att se en så ledsen liten tjej på bilderna då vi inte hört något.

Ja, ja, det finns flera möjligheter till fotografering och vi kan säkert komma på andra julklappar till familjen. Men besvikelsen vill inte riktigt lämna mig ifred. Det är nog det faktum att Felice inte kommer att få sin första dagisbild i sitt minnesalbum som känns allra tråkigast. Det går inte att ersätta med de hundratals bilder som ligger i mina fotomappar på datorn.

Min lediga dag

Trots att det är måndag och jag i normala fall alltid jobbar med administrativa uppgifter hemifrån på måndagar så har jag idag varit ledig. Det nya grundschemat som träder i kraft idag gör att jag inte alltid kommer att ha administrativ tid på måndagar. Om det innebär ledig istället så gör det ju inget förstås :-)

Tjejerna tog en sedvanlig måndagssovmorgon (varför kan de inte ha lördagssovmorgon istället??). Först upp ur sängen var Amanda som klev upp vid 07:30. Jag var då i full färd med att äta frukost på stående fot medan jag utfodrade hundar, borstade håret och tog fram ytterkläder till tjejerna. Jag såg inte hur Amanda kom smygande nedför trappen utan hörde plötsligt ett “Hej” i mörkret och höll på att sätta Kellogg’s All Bran i halsen. Amanda fick svida om, slurpa välling och borsta hår och tänder inom loppet av fem minuter. Därefter väckte vi en mycket sömnig liten Felice. Hon var så trött att hon inte orkade öppna ögonen förrän efter flera minuter och halvvägs in i påklädningen. Hon sträckte på sig så mycket att jag tror att hon passerat 80 cm strecket nu. Hon hann inte med någon frukost (fast det gjorde inget eftersom Sean gett henne en flaska välling då han gick upp vid 05:15 och det serveras frukost på dagis 8:30) utan fick gå direkt till hår- och tandborstning. På med ytterkläderna och iväg. Jag måste ge mina tjejer lite cred. De är otroligt lättsamma att ha med att göra på mornarna och tur är väl det. De bråkar aldrig när det gäller klädval, äter glatt sin frukost och de dagar vi inte hinner med en liten förfrukost innan avfärd till dagis så är det inget tjafs då heller, tänder och hår borstas utan protester och åtminstone den yngre av systrarna är duktig på att ta sig till ytterdörren på kommando. Det enda som vi är oense om ibland är valet av skor. Tjejerna vill ha sina tunna gympadojor eller sandaler medan mamman tycker att vinterskor är lämpligt då det är frysgrader ute. Naturligtvis blir det som jag vill i slutänden men det kan fällas en och annan tår och yttras ett och annat ilsket läte innan vi alla tre sitter säkert i bilen.

Efter att ha lämnat tjejerna på Masken respektive Fjärilen så hade jag exakt 10 minuter på mig till mitt läkarbesök på Rudans VC. Transporten mellan dagis och VC tar ca 7 minuter och därefter ska man parkera, skaffa biljett och ta sig in på VC som ligger längst in i Handens sjukhus. Idag stod termometern dessutom på minus och jag hade sommardäck på bilen… Men jag hann. Exakt 8:30 stod jag i receptionen och det var den gamla sävliga damen innan mig som orsakade att jag blev fyra minuter sen till besöket. Läkaren var dock åtta minuter sen, så jag slapp en utskällning. Jag fick inte träffa min ordinarie coola läkare från Australien eftersom hon var upptagen flera veckor framöver, istället fick jag träffa en annan kvinnlig läkare som var minst lika trevlig. All personal på denna VC är oerhört trevliga och tillmötesgående. Jag har aldrig tidigare varit i kontakt med en VC som värnar så mycket om patienterna och som gör att bemötande och besök känns personligt det stora patientantalet till trots. Kanske därför som de fick toppbetyg i den landstäckande undersökning som utfördes tidigare i år.

Orsaken till besöket på VC var att jag senaste veckorna haft kortare episoder med dyspné/andfåddhet som jag inte kan härleda till mina extraslag på hjärtat som tidigare orsakat liknande episoder. Jag hade nog mest väntat mig att få höra att det inte var någon fara och att det säkert berodde på stress, men innan jag visste ordet av så satt jag med akutremiss till Huddinge i handen. Jag skulle tydligen utredas för eventuell lungemboli akut. Jag som inte hade varit det minsta nervös inför besöket började nu darra lite smått. Hem för att lämna Garbo och Lava som nuförtiden är mina ständiga följeslagare. Sedan in i bilen och åka med sommardäck på lätt isiga vägar till Huddinge sjukhus.

Jag valde själv att åka till Huddinge den här gången istället för SÖS där jag varit tidigare. Dels är jag inte imponerad över behandlingen på SÖS, dels är det alltid timlånga väntetider och dels så ligger SÖS mycket opraktiskt till eftersom det är mitt i stan. Till Huddinge åker vi lätt genom skogen och slipper trafikköer och trängselskatter. Dessutom har jag bara goda erfarenheter av Huddinge och det är naturligtvis det viktigaste. Dagen var inget undantag. Jag tror klockan var strax före 11 då jag kom fram. Jag fick direkt komma in på ett undersökningsrum där man tog ett EKG och därefter fick jag vänta ca 10 minuter på en läkare. Efter en kortare diskussion beslutades om blodprover och sköterskan kom relativt omgående tillbaka, tog proverna och därefter mitt mobilnummer så att de kunde nå mig då proverna var klara och jag skulle tillbaka in till läkaren. Det kallar jag service! Medan jag väntade den dryga timmen på provsvar så tog jag mig till huvudentrén där jag köpte en kaffe och en banan och satte mig på en bänk. Jag hann läsa en tidning och en artikel innan timmen passerat. Jag promenerade tillbaka längs den väl memorerade vägen till akutmottagningen (jag har ju inte mycket till lokalsinne) och placerade mig på en stol på medicinakuten. Jag hann knappt få av mig jackan innan sjuksköterskan hämtade in mig till undersökningsrummet igen där jag fick vänta en stund på läkaren som sedan meddelade mig att samtliga prover såg normala ut och att jag kunde åka hem och avvakta hur det hela kommer att utvecklas (eller avvecklas vilket jag förstås hoppas på). Jag var på väg hem innan klockan slagit 13, alltså mindre än två timmar efter ankomst till sjukhuset. Det kallar jag service! Dessutom är det rätt OK att det blir billigare att akutbesöka ett sjukhus då man kommer på remiss från husläkare. Husläkarbesöket kostar 150:- och då blir efterföljande akutbesök gratis. Om man kommer direkt till akuten kostar det väl 300:-? Inte illa.

Jag hann inte göra mycket mer än att åka hem, rasta hundarna lite och sedan hämta tjejerna på dagis. Så där försvann min lediga dag som jag tänkt spendera med att återta lite förlorad sömn efter helgens fullkomligt vidriga lördagsnattjour. Men huvudsaken är förstås att läkaren på Huddinge inte är särskilt orolig för mina symptom.

Plä plej

Ovan ser Ni en av mina bästa vänner: Natusans balsamspray för barn. Båda mina barn har tyvärr ärvt mitt tunna, trassliga hår och de ser ut som om de varit i mitten av en orkan då de vaknar varenda morgon. Med denna spray går det åtminstone att få bort de värsta tovorna och trasslet utan att barnen gråter alltför mycket (Amanda upprepar dock “Du borstar för hårt” och Felice gnäller “Aje!” så gott som varenda morgon…). Dessutom luktar den gott. Tjejerna älskar sprayen och framförallt Felice kommer rusande om man frågar henne om hon vill ha lite “Shrek spray” i håret. “Plä plej!” tjuter hon och springer in i badrummet, vänder ryggen till och lägger hakan mot bröstet så att jag kan komma åt att spraya det värsta trasslet. På Felice har det hyffsad effekt större delen av dagen medan Amanda ser lika hopplöst ovårdad ut i håret en knapp timme efter sprayning… Antar att det inte är magi i flaskan trots allt.

 Finaste Felicen efter lite hårfix

Återbesök hos Astrid

Någon måste ha hörsammat mitt desperata inlägg natten till fredagen för då morgonen kom och jag krupit ur min sovsäck i övernattningsrummet på jobbet (nattjour) så låg det inte särskilt mycket mer snö på marken än det gjorde tre timmar tidigare då jag kröp ner i sovsäcken (sover alltid i sovsäck eftersom jag tror på ett elakt fenomen som gör att så fort jag bäddat färdigt joursängen och är färdig att krypa ner mellan lakanen så ringer telefonen och jag måste ner och ta hand om en akutpatient, med sovsäcken så tar det en millisekund att gör sängen sovfärdig och då hinner jag ner i sängen innan telefonen ringer och på så vis så lurar jag fenomenet- smart va?). Jag försökte gnugga lite sömn ur ögonen men förgäves, jag mumsade i mig en nybakad fredagsfralla och sedan gick jag ut på parkeringen där Sean mötte upp tillsammans med en överlycklig liten Felice i baksätet. Vi hade en knapp timme på oss att ta oss igenom stan till Astrid Lindgrens barnsjukhus, och det visade sig vara mer än tillräckligt. De senaste höstarnas kaosartade trafiksituation i Sthlm kanske äntligen har gjort att folk har lärt sig något, för i fredags flöt trafiken på helt utan störningar och vi var framme på ALB långt innan utsatt tid. Felice verkade inte förknippa byggnaden med några otäckheter för hon tjavade glatt på i sina något för stora vinterstövlar med ett leende på läpparna. Vi hann kolla in de söta skulpturerna på “Fågelvägen” innan vi tog hissen upp till gastromottagningen.

Felice fick leka loss en stund i lekrummet innan samma sköterska som var ansvarig vid Felices gastroskopi fem veckor tidigare kom för att hämta oss. Nu kom verkligheten i kapp Felice och hon började att skruva sig oroligt vid åsynen av den bistra damen. Jag förstår helt och fullt hennes reaktion, för precis så kände jag också. Det här är inte en människa som jag tycker är ens i närheten av sympatisk. Vi fick gå in på ett förberedelserum för att väga och mäta Felice. Lillskruttan grät olyckligt och höll hela tiden blicken fokuserad på sköterskan. Det var med spänning jag satte Felice på vågen. Vi har förstås kunnat observera att Felice lagt på sig hull de senaste veckorna men frågan var hur mycket. Vågen stannade på 8890 gram! Det är knappt 1 kilos viktuppgång under fem veckor- inte dåligt! Ett tydligt bevis på att Felice är på väg tillbaka med besked. Inte konstigt att vi upplever att byxorna sitter bättre kring midjan och att kinderna är härligt runda igen. Längden bestämdes till 79,5 cm med viss felmarginal eftersom Felice inte alls hade någon lust att bli utsträckt på ett bräde.

Vi fick fortsätta in till doktor Lena som gav oss resultatet av biopteringen. Visst har Felice celiaki, men det visste vi ju redan. Det positiva i det hela är att hennes tarmludd bara till 50% är utplånat, så vägen tillbaka bör inte vara fullt så lång som den kan vara hos glutenintoleranta. Vi diskuterade en stund kring framtiden och fick därefter ett intyg på Felices sjukdom. Vi vinkade hejdå till doktor Lena och fick därefter träffa en jättetrevlig dietist som gav oss en del informationsbroschyrer och lät Felice smaka lite glutenfritt knäckebröd vilket föll lilla damen på läppen. Vi tackade för oss och Felice vinkade glatt hejdå till varenda person hon fick syn på.

  Felice då hon mådde som sämst

 

Felice idag

Inte så svårt att se skillnaden i välmående, eller hur? Det glutenfria livet fortsätter.

Tandläkarbesök

Efter Amandas skada i munnen i måndags så fick vi göra ett tandläkarbesök i onsdags. Amanda var på intet sätt svårövertalad eftersom hon tycker att tandläkaren är jättefascinerande. Hon tjatade redan från måndag kväll om att få åka till Emelie. Jag fick förklara för henne att det inte skulle bli Emelie som undersökte henne den här gången, utan en tandläkare som hette Johanna. Det var lyckligtvis OK för Amanda så tjatet om tandläkaren fortsatte. Om ett antal år lär det vara jag som tjatar på henne om dylika aktiviteter så det är bara att njuta så länge som möjligt.

I onsdags morse lämnade vi av Felice på Masken, vinkade i fönstret och åkte sedan mot Folktandvården. Amanda hade varit noga med att poängtera att det fanns ett lekrum hos tandläkaren och att hon skulle leka där innan de skulle ropa hennes namn. Eftersom vi lämnade Felice kl 8:30 och inte hade tid förrän 9:25 så borde det finnas gott om tid att utforska leksakerna i lekrummet. Amanda skuttade glatt in genom dörren till Folktandvården och sprang direkt till lekhörnan. Hon röjde runt bland bilar, slitna böcker och avklädda dockor en liten stund innan en ung tjej kom ut och ropade på Amanda Douglas. Det var minst 15 minuter innan utsatt tid så jag räknade med protester från Amanda som inte hunnit leka någon längre stund, men hon studsade glatt upp och gick mot den unga tjejen. Jag hade svårt att hålla jämna steg med unga fröken Douglas men hann precis innanför glasdörrarna innan de stängdes. In på rum nummer 6 där tandläkare Johanna väntade. Amanda tog ett vigt hopp upp i stolen och fick sedan åka upp, upp, upp mot taket. Hon var jättenöjd och satt med ett brett leende i stolen. Johanna frågade henne vad som hänt och hon berättade på sitt eget, lilla osammanhängande vis om en planka och en pojke och så en massa blod. Hon avslutade sin historia med att det skulle bli bra. Jag försökte fylla i de luckor jag kunde men historien förblir även för mig till viss del en gåta. Johanna bad Amanda visa sina tänder och mäkta imponerad kunde jag beskåda hur Amanda höll upp sin läpp, pekade på tandköttet och därefter lät Johanna klämma på tandköttet, rucka lite på tänderna samt undersöka munnen med en spegel. Allt detta medan Amanda satt blickstilla och gapade. Jag var stolt som en tupp förstås och kunde bara hålla med i tandläkarens beröm. Hon är verkligen jätteduktig när det handlar om sådana här saker, vår Amanda. Tandläkaren kunde inte sia om framtiden utan vi ska helt enkelt hålla koll på hur skadan läker, om det uppstår bulor i tandköttet samt om Amanda verkar få ont. Det finns en risk att mjölktanden dör och måste dras ut, likaså finns en risk för skada på permanenta tanden. Vi håller tummarna för att varken det ena eller det andra ska inträffa.

Innan vi tackade för oss fick Amanda välja en liten leksak ur en korg, valet föll på en glittersmyckad ödla, samt en tandborste. Inte helt otippat greppade Amanda efter den rosa tandborsten. Vi vinkade hejdå och hoppades att vi inte ska ses förrän till våren då de förlagt vår uppföljande kontroll.

Tandborste och ödla i högsta hugg

Ödlan tog Amanda med sig till Fjärilen för att visa sina kompisar och sedan dess har ingen sett den…

Sky view

Vad är det som är så intressant där ovan? Vad tittar de på?? Inget annat än himlen faktiskt. Orsaken till fascinationen är platsen vi befann oss på: Sky View på Globens utsida, Ni vet den där jättestora hissen som åker upp och ner på Globens ena sida. Idag fick vi äntligen chansen att åka i denna attraktion tillsammans med morfar som tog med oss på en förmiddagsutflykt. Idén med en hiss utanpå Globen är smått genialisk och upplevelsen gjorde oss inte besvikna.

 

 

 

 

 

Tjejerna var minst lika fascinerade som oss vuxna och det enda lilla abret var dörrarna som kändes en aning tunna och obehagliga då Felicen beslutade sig för att närma sig dem. Morfar hade också varit så snäll att han inhandlat Globen-souvenirer till tjejerna vilka bidrog med underhållning och avledande av uppmärksamhet från dörrarna.

Globen

Färden upp längs Globen var mjuk och inte det minsta obehaglig och väl uppe på högsta punkten så fanns gott om tid att se sig omkring och beundra Stockholm. Vi hade tur med vädret och sikten var alldeles förträfflig.

Uppe på toppen

Utsikt över Hovet

 

 

 

 

 

 

 

En tur i Globens Sky View kan varmt rekommenderas, men kanske ska man avstå om man är klaustrofobiskt lagd eller om höjder gör att man bli lite knäsvag. Pappa valde att berätta om tillfället då attraktionen gick sönder och passagerarna fick evakueras först efter att vi hade fötterna på fast mark igen. Det var nog klokt…

Efter turen tog vi en promenad i Globens shoppingcenter och åt lunch på McDonald’s. Det var verkligen inte igår vi käkade där. Sist jag åt på Donken visste de inte vad vegetariskt alternativ var för något, men idag åt jag en mumsig McBean. Att de dessutom har glutenfritt alternativ till Felice gör ju inte saken sämre.

TACK Pappa för en jättetrevlig förmiddag!

2010-10-22 kl 02:11

FÖRSTA SNÖN!!!

GAH! Jag gillar ju snö, men det här är verkligen inget vidare. Vi har en tid att passa på Astrid Lindgrens barnsjukhus imorgon bitti och inga vinterdäck på bilen... Måtte det sluta snöa och måtte sommardäcken vara av bra kvalitet och måtte alla andra stockholmare ge f-n i att ta sig ut i trafiken om några timmar.

Tungvakt sökes!

Nu börjar det bli dax att hitta någon som kan vakta Amandas lilla tunga, för senaste dagarna har det ramlat ur en del mindre charmiga uttryck som jag helt och hållet tänker skylla på hennes far. Igår blev hon till exempel lite lätt irriterad på någon av hundarna och utbrast “Fockin dog”. Tur att Grandma Douglas är på Aruba för annars hade hon nog svimmat. Imorse vid frukostbordet kom en anan kommentar som fick mig att sätta yoghurten i halsen. Hon läste i en tidning och började peka på olika böcker som hon tyckte var fina. Rätt som det var sa hon “Fan va roliga de är”. Jag trodde förstås att jag hörde fel, men hon upprepade glatt sin mening på min begäran. Jag förklarade för henne att man inte får säga “fan”, precis som man inte får säga “bajskorv” annat än på toaletten. Jag vet inte om poletten trillade ner, men hoppas kan man ju.

Inte så oskyldig…

Fast det kommer en del skojiga uttryck från henne också, som igår då vi skulle försöka hitta en parkeringsplats på den överfulla Coop parkeringen (de invigde intilliggande köpcentrum “Port 73” igår och vi var inte ensamma om att göra en visit där). Hon tittade på bilarna som backade och trixade omkring en stund innan hon ljudligt suckade fram ett “Come on, people”. *fnissar*

Manna

Felice har helt klart en större språkbegåvning än sin syster, i alla fall om man ser till deras första år. Amanda var en ganska tyst unge i största allmänhet (vilket hon tagit igen med råge så här i efterhand) medan Felices mun går i ett. Är hon vaken så låter hon, mer eller mindre. Hon härmar, testar nya ord och lyckas ofta göra sig väl förstådd. De senaste dagarna har hon lagt till “Manna” i sitt ordförråd, vilket självklart är hennes variant av “Amanda”. Tidigare kallade hon henne för “Daadaaa” vilket lät väldigt likt “Dadda” som är hennes benämning på Sean. Men nu har det alltså avancerat till “Manna” vilket gör Amanda jätteglad. Felice använder “Manna” många, många gånger varje dag. “A Manna?” (“Var är Amanda?”), “Mannaaaa!”, “Hej då, Manna” (vinkar i fönstret på dagis) mm.

Annars är det, inte helt otippat, mest Peppa Pig som gäller. Hon kan nuförtiden säga “Peppa Pii”, “Jjååååå” (“George”) och “Ai såååå” (“Dinosaur”- George’s favoritleksak). Om man frågar henne vad “Dinosaur” säger håller hon upp händerna och ryter “Rrrraaaa!”. Hur gulligt som helst! Sannolikt värt att fånga på film, om jag bara får tummen ur.

Slow dance

Ever told Your child “We’ll do it tomorrow”, and in Your haste not seen his sorrow?

Ever lost touch, let a good friendship die, ‘cause You never had time to call and say “Hi”?

You’d better slow down don’t dance so fast, time is short the music won’t last

When You run so fast to get somewhere, You miss half the fun of getting there.

When You worry and hurry through Your day, it is like an unopened gift thrown away

Life is not a race, do take it slower. Hear the music, before the song is over.

Det ska börjas i tid

Jag tänkte dela med mig av en liten historia som utspelade sig för ett par veckor sedan då morfar tog med Amanda på en liten tur till centrum för att handla middag på “Greken”. Medan de väntade på att maten skulle bli färdig så smet de in på Sabis för att handla några småsaker. I kassakön plockade morfar upp en dagstidning och lade på bandet. Amanda fick då syn på en annan tidning med sina stora idoler “Mettoria och Dalien” (kronprinsessparet) på framsidan och deklarerade för sin morfar att den tidningen ville hon köpa. Jag tror nog att morfar försökte att avstyra det hela, men har man morfar lindad runt sitt finger så har man. Det var bara för morfar att betala även för denna tidning och se glad ut. Och det var inte vilken tidning som helst, nej, det var förstås Svensk Damtidning. Det ska tydligen börjas i tid… Vi fick oss i alla fall ett gott skratt allesammans då morfar och Amanda kom hem med sina tidningar. Amanda var mäkta stolt över sitt fynd (och jag kan ha smygläst bara liiite, lite i den…).

Hej då, Burschi

I söndags åkte den sista sålda valpen, lille Tisalia You Had Me At Hello “Burschi”. Han har väntat och väntat på att hans nya ägare ska komma hem från sommarvistelsen i Österrike och ta med honom hem till Trondheim. Och i söndags var det alltså dax. Eva och Hermod Petersen kom för att hämta sin efterlängtade lille “gutt”. Namnet Burschi betyder visst “liten pojke” på österrikisk tyska (mor min tyckte dock att det mest lät som “Bullshit”…). Burschi kommer att få ett underbart hem och ska dela sin tid mellan Trondheim och Österrike. Eva och Hermod har mångårig erfarenhet av många olika hundraser och jag är säker på att de kommer att lyckas bra med Burschi. Eva ringde igår kväll och meddelade att de kommit hem och att resan gått bra. Hon var så imponerad över Burschis lugn och stabilitet. Jag hoppas att jag valde rätt valp åt dem.

Jag är så glad över mina valpköpare som alla har hjärtat på rätta stället. Jag hade inte kunnat haft mer tur med de som valde en Tisaliavalp! Kvar hemma är nu lilla Lava och hennes systerdotter Garbo, Tisalia My Precious, som vi inte riktigt vet var vi ska göra av. Som så mycket annat så löser det sig nog. Det känns i alla fall skönt att äntligen få städa bort valphagen och börja leva ett mer normalt liv igen. För stunden är jag inte så sugen på en ny valpkull, men snart är det ett nytt år med nya möjligheter.

Peppa Pig frossa

Igår kom äntligen tjejernas mormor hem från England. Det dröjde inte många timmar förrän det ringde på dörren och mormor uppenbarade sig utanför med en spännande kasse i ena handen. Jag vet inte vem som var gladast över att se henne, men jag tror det blev dött lopp mellan Felice och mormors bortskämda, lilla hund Ally. Båda studsade i alla fall upp och ner och yttrade små glädjetjut. Amanda var förstås glad hon med, men hon är lite mer försiktig i att dela med sig av sina känslor än lillasyster och hunden.

Mormors väska var full med presenter till tjejerna med det självklara temat Peppa Pig. Tights, tröjor, trosor, pyjamas, filmer, strumpbyxor, strumpor, sugrör och tandborstar. Ungarna var fullkomligt lyriska och det enda som hördes från Felice resten av kvällen var “Peppa Piii, Peppa Piii”. Pyjamasen åkte på Felice direkt och naturligtvis kollade vi på en av de nya filmerna, “Bubbles and other stories”, innan sängdax igår. Kombinationen Peppa Pig och såpbubblor är svårslagen! Imorse var det inte alls svårt att få tjejerna att klä på sig (är det iofs i princip aldrig hemma hos oss, påklädningsbråk har vi extremt sällan tack och lov). Så här fina blev de:

Innan avfärd till dagis hann vi med att skrubba tänderna lite med den nya tandborsten som vaktas av ingen mindre än: Peppa Pig.

Felice visade stolt upp sina nya kläder på Masken och höll på att ramla baklänges då hon skulle peka på alla figurerna på tightsen. Amanda fick dock stanna hemma idag eftersom hon är väldigt hostig och snorig. Det blir till att följa med mamma till jobbet, det är inte lätt att ha en mamma som inte med lätthet kan stanna hemma och VAB:a. Minns dock en episod ur min egen barndom då jag låg nerbäddad i en soffa på mammas jobb på Vuxenskolan och mumsade Bragokex. Det var inget dåligt alternativ då man var sjuk.