Vill inte

Felice behärskar numera ett klockrent “Vill inte” som ingen kan ta miste på. Tidigare har hon endast kunnat säga “Neeeej”, men nu finns alltså en variant på temat. Oftast är det Amanda som får höra hennes nya uttryck. “Vill inte, Manda” säger Felice titt som tätt. Senast imorse då vi skulle vinka av Amanda inne på Fjärilen. Felice brukar alltid ge Amanda en kram och en puss innan vi vinkar i fönstret men idag var det “Vill inte” som gällde. Jag tyckte synd om Amanda som blev uppriktigt ledsen, men det är ju en naturlig del av utvecklingen och ett sätt att stärka sin integritet. Men hur förklarar man det för en treåring som älskar sin lillasyster? Jag gjorde precis det man inte ska göra, jag såg till att Amanda fick sin kram och puss innan vi gick. Det var väl inte helt populärt, men utlöste åtminstone inget världskrig. Sedan vinkade Felice så glatt i fönstret “Hej då, Manda”.

Egentligen är ju trots så långt ifrån charmigt som ett beteende kan vara, men ibland är de så söta våra små då de ska visa att de har en egen vilja och vill bestämma själva. Felice skrynklar ihop hela ansiktet i en sur min (liknar rätt mycket “min suraste min” som jag körde då jag var liten), utstöter små “Öh, uh, åh”, vänder sig mot en vägg, sparkar lite med foten mot väggen (men bara lite, annars kan det ju göra ont) och lägger till ett “Jag sur”. Det går nästan inte att hålla sig för skratt även om man vet att det är fullkomligt respektlöst och inte OK. Om man lyckas kväva fnittret så är det klippt i nästa scen då liten lägger sig på golvet och i princip spelar död. Jag önskar så att jag kunde fånga detta på film, men så fort jag får fram videokameran så blir mina barn som förbytta. Ingen Hollywoodkarriär här inte (tack och lov).

Imorse var det “Vill inte”-dax igen då Felice skulle åka till dagis för första gången på över en vecka. Hon har ju varit hemma med ögoninfektion i en vecka och igår var det dietistbesök på schemat. Så det är väl inte så konstigt att hon protesterade lite. Efter någon minut var hon dock glad och ville gå till fönstret och vinka. Det blir nog en bra dag på Masken idag. Förutom det faktum att det visst går magsjuka på avdelningen… *ryser*

               

Dubbel glädje

Vi har haft en fantastisk helg. I fredags kom mamma för att installera sig i Haninge inför helgen och vi packade våra väskor och åkte söderöver med destination Kalmar. Resan ner var så lugn och fridfull att vi flera gånger frågade oss själva om vi inte glömt något. Är man van att resa med två barn och 3-5 hundar så är det förstås nästan kusligt lugnt att åka ensamma. Bristen på resesällskap gjorde att vi kunde åka non-stop till Kalmar och vi kom fram lagom till middagstid. Hotellet låg centralt i Kalmar och hade sett jättefint ut på bilderna. Det var det säkert också men det kunde vi knappast avgöra eftersom hela fasaden var täckt av byggnadsställningar och en massa annat bråte.

Best Western Hotel i Kalmar

Vi gjorde en snabbcheck av rummet vilket fick godkänt. Därefter begav vi oss ut i den isande kylan för att leta restaurangställe. Efter att ha läst ett antal mer eller mindre tilltalande menyer fegade vi ur och klev in på O´Leary’s. Inga överraskningar kanske men åtminstone inga besvikelser. Vi käkade popcorn, drack öl, lyssnade på musik, åt burgare och njöt av lugnet. De höll Quiz Night på O´Leary’s under kvällen och vi fick en chans att inse att vår allmänbildning kanske inte är av toppklass. Det är faktiskt första gången jag varit på Quiz Night i Sverige. I England har nästan varenda pub Quiz Night och det är ju en skojig liten aktivitet som engagerar många.

Vi försökte oss på en promenad i Kalmar efter middagen men fick ge upp efter ett par kvarter. Fy F-N vad det blåste! Och tillsammans med ett par minusgrader och fuktig luft var det outhärdligt. Väl tillbaka på hotellet fick jag stå i duschen en bra stund innan jag tinat upp. Förbannade mig själv över att jag glömt badkläderna eftersom vi bodde vägg i vägg med hotellets spa-avdelning.

Jag hade hoppats att jag skulle sova som en stock under natten, fri från störelsemoment i form av små barn och kissnödiga valpar. Men icke då. Jag vaknade 3-4 gånger under natten, bara för att inse att läget var lugnt och jag kunde somna om. Smått irriterande. Så särskilt utvilad var jag inte nästa morgon då vi intog en smaskig hotellfrukost. Direkt efter frukost knappade vi in Dansbanevägen, Kristvallabrunn i GPS:en och åkte mot anledningen till vår Kalmarvisit: Magnus, Kristina och de små tvillingpojkarna Eddie och Hugo. Som vi sett fram emot att få träffa dem!

               Dansbanevägen 17

Stolt tvåbarnsmamma

Vilka fantastiska små killar Kristina och Magnus blivit föräldrar till! Söta som socker och helt underbara. Det dröjde inte många minuter innan jag fått äran att hålla i en av dem och efter en trevande start kunde det inte ha känts mer naturligt. Åh så mysigt med en liten bebis i armarna igen! Efter detta första möte så var det inte många minuter under vårt besök som jag var utan bebis i famnen, helt självvalt ska tilläggas.

                 

Dagen förflöt i ett lagom tempo, mycket fokus på pojkarna och allt vad det innebär. Men familjen innehåller ju också några fyrfota vänner som ville vara med på ett hörn.

Clementin och Elda njuter av värmen från kaminen i vardagsrummet- förnuftiga djur

Vi bjöds på lunch, fika och middag och kände oss så bortskämda så. Det var ju meningen att vi skulle ta hand om den biten… Men det var ju förstås inte fel att gosa med Eddie och Hugo istället.

Världens finaste Eddie

Sötaste Hugo

Helt plötsligt hade klockan blivit 22:30 och det var hög tid för oss att bege oss mot Kalmar igen. Det hade snöat större delen av dagen och vi antog att det kanske skulle vara lite lätt svårframkomligt på vägarna. Det visade sig att vi fick rätt. 1,5 dm oplogad snö under första milen. Tack dubbdäck och ESP!

Natt nummer två var betydligt bättre, inte ett sömnavbrott förrän tidig morgon. Frukostbuffén var ännu bättre denna morgon och vi var proppmätta då vi checkade ut och programmerade GPS:en igen. Vi vinkade hejdå till Kalmar och åkte åter mot Kristvallabrunn. Vi hade ju varit aningens oroliga för stora vattenmängder under helgen med tanke på alla nyhetsrapporter från Kalmarregionen den senaste veckan. Men det enda vatten vi såg var av frusen art.

 Hmmm…

Familjen på Dansbanevägen hade sovit nästan lika bra som vi, fem timmar totalt fördelat på två omgångar… Inte avundsjuk. Pojkarna var på bra humör och vi fick en massa gostid även denna dag.

Jag föreslog att jag kanske skulle kunna få ta med mig en av dem hem, de har ju liksom två identiska bebisar. Jag behöver nog inte tala om vad de svarade…

Kristina bjöd på glögg och Magnus bjöd på hembakade saffransbullar Det var ju trots allt första advent. Sedan hann vi med lite lunch innan  vi var tvungna att slita oss från familjen och sätta oss i en kall och tråkig bil och åka hem till verkligheten igen. Det är bara att inse att det kommer att dröja innan vi träffar familjen igen. Killarna kommer att ha vuxit en hel massa och kanske inte alls vill gosa med främmande folk. Sorgligt. Men tillbaka kommer vi, det har vi lovat Amanda som inte alls var särskilt nöjd med beslutet att hon inte skulle få följa med och träffa Eddie och Hugo.

Vägen hem var inte lika fridfull som nedresan. Vi fick samsas med artonmiljarder snöflingor och ett ton andra bilister. Restiden blev nära nog den dubbla, men hem kom vi till slut. Dock inte i tid för att orka sätta upp några adventsljusstakar, det får bli kvällens projekt.

TACK Kristina och Magnus för att vi fick komma och hälsa på Er och träffa Era små pojkar. De är rakt igenom underbara! GRATTIS!!!

   Dubbel glädje

Brev till tomten

Nu har det hänt, det som alla föräldrar lite grann väntar på. Amanda har skrivit sitt allra första brev till tomten. Lite hjälp hade hon av mormor med just skrivandet, men alla grejerna på listan har hon kommit på alldeles själv.

                 

Tomten kommer att få det tufft i år eftersom listan är ganska lång och innehåller en hel del grejer som kanske inte är så lätta att hitta. Det här är vad Amanda önskar sig av tomten:

* Skidor (lätt att hitta, men inte så billigt)

* Boll (plättlätt!)

* Bilar (bra ur genusperspektiv)

* En fin klänning med glitter (borde finnas på H&M)

* Filt med glitter (nu börjar det bli knepigt)

* En ny säng till Felice med och hjärtan (generös storasyster)

* En kudde med hjärtan och glitter (oj, oj, oj, var hittar man en sån?)

* Leksaksbullar 2 st (så gör det inget om valparna äter upp en)

* Leksakschoklad (chocoholic i så unga år…)

* Leksaksspis (favorit i repris, det fick hon ju förra året)

* Toy Story leksak och en Bruce Lightyear (han heter BUZZ inte Bruce)

* En sol som man kan ha i taket (jag vill hellre ha en på himlen)

* Lampa som en måne (IKEA?)

* Smörpatong som man gör pannkaka i (?????)

Vad tror Ni, har tomten någon chans i år? Jag hade tänkt ut en massa bra grejer, men INGEN av dessa var med på listan. Hmmm… Antar att det får bli en kompromiss.

Skenheligt?

Nu vaknas juletider och många är vi som sitter och funderar över årets julklappar. Till barnen är det inte vidare värst svårt att handla, där är det snarare svårt att begränsa sig eftersom det finns så himla många saker som jag vet att de skulle bli såååå glada över. Men för många julklappar är helt enkelt inte bra, så det är bara att sätta sig och fundera över vad som blir bäst. Till övriga familjen är det lite svårare. Man har ju firat ett antal jular ihop vid det här laget och många genialiska idéer är redan utnyttjade. Det börjar bli svårt att komma med nya, smarta julklappsidéer och sannolikt blir det i någon form en duplikering från tidigare år. Sedan är det alla vänner också. Förra året gjorde jag så att jag istället för att köpa små presenter till några av mina vänner skänkte pengar till Unicef i deras namn. Pengarna var destinerade för specifika ändamål. Jag tyckte att detta kändes som en jättebra idé, för dels så är det många som vill bidra till välgörenheten men inte tycker sig ha råd till detta och dels så känns det rätt onödigt att slänga ut pengar på små “skitsaker” (det där lät mindre trevligt, men jag tror Ni förstår vad jag menar) bara för att man ska köpa något. Det blir en “win-win-situation” och jag tror att det blev uppskattat.

Förra året var det dock en massa prat och skriverier om alla dessa välgörenhetspengar som skänks till olika fonder och föreningar i juletider. Många hävdade att företeelsen som sådan var skenhelig och att det endast var ett sätt för alla oss lyckligt lottade människor att döva vårt samvete bland Aladdinaskar och julnötter. “Pengar behövs till människor i nöd året runt, inte enbart vid jul” hette det från kritikernas håll. Och visst är det så. Men om det också är så att det är dessa pengar som skänks vid jul (och som förhoppningsvis bidrar till att förbättra en utsatt människas värld något) eller inga pengar så är valet för mig i alla fall ganska lätt. Och den som svälter bryr sig knappast om att näringsdrycken han får i sitt glas är ett resultat av någon annans dåliga samvete över frosseri.

Jag tänker nog skänka pengar till någon välgörande verksamhet i år igen, antingen istället för julklapp eller bara för att. Om andra människor sedan vill kalla det skenheligt så är det deras sak. I övrigt tycker jag inte att jag är en skenhelig person eftersom jag varje månad skänker flera hundra kronor till bland annat WWF, Barncancerfonden och Cancerfonden. Vare sig det är december eller inte.

Gammal är äldst

Jag är så oerhört tacksam för de vänner jag har i mitt liv och all den glädje de skänker mig. Flera av mina vänner har funnits med större delen av mitt liv och därför blir det av och till så att jag kanske tar dem för givet. Men ju mer jag pratar med folk desto mer inser jag att det faktiskt inte är en självklarhet att man behåller sina vänner från barndomen upp i vuxen ålder. Snarare verkar det som om de flesta inte har så många om ens några barndomsvänner kvar. Jag är alltså privilegierad och bör känna mig tacksam över detta varje dag. Utöver mina barndomsvänner så har jag flera andra mycket nära och kära vänner som funnits med en längre eller kortare del av mitt liv. Alla har Ni en speciell plats i mitt hjärta och ingen av Er kan ersättas av någon annan. När det kommer in en ny vän i mitt liv så får jag helt enkelt öppna en ny plats för den personen, utan att för den skull flytta på någon annan.

Som sagt, alla vänner är speciella på sitt sätt och sätter sin egen unika prägel på mitt liv och alla är lika viktiga. Det som dock är väldigt speciellt med barndomsvänner är att de delar en så pass stor del av ens liv. De vet precis allt om en och det är så mycket som är självklart barndomsvänner emellan och så många saker som inte behöver förklaras. Man är inte heller lika rädd för att göra bort sig inför sina barndomsvänner eftersom de sannolikt är mer förlåtande än nya vänner, har de funnits med i 30 år med allt vad det inneburit lär man ju inte skrämma iväg dem så lätt. Detta ger vänskapen en alldeles särskild dimension och gör den unik jämfört med andra vänskaper livet igenom. Man kan givetvis ha en lika nära relation (och även närmare) med en nyfunnen vän men barndomsvännerna har en särställning genom den gemensamma uppväxten och de erfarenheter man delar. Detta är häftigt och jag är så glad att jag fått ha ett antal barndomsvänner kvar i mitt liv och jag kommer att göra allt för att de ska vilja finnas med även i fortsättningen.

Till alla mina vänner, nya som gamla: Ni vet väl om att Ni är värdefulla, att Ni är viktiga här och nu. Att Ni är älskade för Er egen skull, för ingen annan är som Ni

Liten Felice

Felice är på alla sätt och vis vår minsta, lilla tjej. Hon är så liten, så liten. Fortfarande i stort behov av oss föräldrar, klarar inte att klä på sig själv, klarar inte av att förklara vad det är hon vill alla gånger, behöver hjälp upp i bilen och kan inte ta sig ur sin säng själv. Hon är fortfarande mer bebis än barn känns det som (fast det är väl egentligen helt fel). Ändå har hon snart passerat den ålder vid vilken Amanda blev storasyster. Var Amanda verkligen så liten som Felice är nu då Felice föddes? Hon kändes ju så mycket större, så mycket mera barn. Hon fick redan från början hjälpa till med saker och ting som hade med Felice att göra. Hon hämtade blöjor och våtservetter, hon vaggade Felice i babysittern och klappade snällt på henne då hon var ledsen. Hon fick plötsligt nöja sig med att jag stoppade ner handen i hennes spjälsäng som stod bredvid min då hon vaknade på nätterna, tidigare hade hon fått komma upp till oss. Allt detta accepterade hon utan diskussion, stora duktiga tjejen. Jag har så svårt att tänka mig att Felice skulle vara en så stor tjej om hon blev storasyster (vilket hon inte ska, så Ni kan andas ut, i alla fall ett tag till :-)  ), hon känns ju så liten. Men det är väl perspektiven som ändras och det kanske skulle vara precis samma sak om Felice blev storasyster, att hon skulle växa jättemycket i våra ögon på kort tid. Jag kom ihåg att vi tyckte att Amanda var så liten då jag var gravid med Felice. Hon var ju bara bebis och skulle plötsligt bli storasyster. Alla frågade oss hur vi förberedde henne på vad som komma skulle och vi undrade i vårt stilla sinne hur vi skulle kunna förklara något sådant ofattbart för en liten tjej som knappt lärt sig sitt eget namn. Men kanske förstod hon, hon brukade i alla fall klappa lite på magen då vi frågade var bebisen var någonstans. Då Felice väl var född och vi kom hem från BB var Amanda plötsligt jättestor. Jag minns första blöjan jag bytte på Amanda efter Felices födelse, jag tyckte att det hela var som ett stort skämt. VEM hade bytt ut min Amanda mot en jätte?? Hennes ben hängde ju över kanten till skötbordet, det var nästan groteskt. Men det tog förstås inte många dagar förrän jag vant mig vid storleksskillnaden på tjejerna. När jag tittar på bilder på Amanda i samband med att Felice föddes så är det inte så stor skillnad mot hur Felice är nu. Men hjärtat hänger inte alltid med de logiska tankegångarna i hjärnkontoret.

Amanda med liten Felice i knät, vi hade kommit hem från BB och tjejerna träffades för första gången

Besök hos doktorn

Felices ögoninflammation hade inte lugnat sig överhuvudtaget tills idag. Snarare var det nog ännu värre, om det nu är möjligt. Hon kunde inte öppna ögonen alls och låg och grät i flera minuter då hon vaknade. Efter ett nogsamt putsande av var från ögonfransarna så tittade ett par rödsprängda ögon fram bland de svullna ögonlocken. Nej, nu fick det vara nog. Nu blev det till att åka till doktorn. Vi släppte av Amanda på Fjärilen och åkte sedan till Rudans Vårdcentral. Det är ju så himla praktiskt ordnat att de har öppen läkarmottagning några timmar varje morgon, så det är bara att droppa in och sätta sig och vänta på sin tur. När vi först listade oss på denna VC var det inte många som hade kommit på hur bekvämt det var med denna öppna mottagning, men idag är det ofta proppfullt med folk i väntrummet så snart de öppnar. Men är man bara mentalt rustad för det så är det inga större problem. Jag tycker helt klart att det är värt det för att slippa boka tider etc.

Medan Felice klättrade upp och ned i möblerna och läste alla böcker och tidningar hon kunde komma över, så försökte jag lösa schemaläggningsproblem för jobbets räkning. Jag tyckte inte att det kändes som att vi väntat någon längre stund då det var vår tur. Felice promenerade glatt med till dörren till undersökningsrummet, men där var det stopp. Läkaren var så pedagogisk att hon lät Felice kliva in i egen takt och plockade fram lite leksaker för henne att titta på. Därefter satte hon sig ned och pratade med mig och ignorerade Felice. Smart drag, för inte tog det många sekunder innan lilla fröken nyfiken kom in i rummet och ville vara med och prata. Vi fick lite antibiotikasalva utskrivet och därefter frågade läkaren om jag ville att hon skulle undersöka Felice något mer. Jag tackade men sa att det räckte fint med den okulärbesiktning som gjorts. Det är ju väldigt bra för Felice om hon kan få vara hos läkaren någon gång utan att det är obehagligt. Felice fick ett Bamseklistermärke och sin vana trogen vinkade hon och ropade “Hej dååå!” till varenda person vi såg på väg till bilen.

Ytterligare ett lyckat besök på Rudans Vårdcentral. De är helt enkelt bäst. Jag tycker synd om alla Er som inte har en Rudan runt hörnet.

Marabou- choklad för alla?

“Marabou- choklad för alla”. Så lyder en av Marabous slogans. Man kan ju tycka att de borde ha rätt i detta, att det finns en choklad för alla smaker. Och det gör det säkert. Men därmed inte sagt att det finns en choklad för alla. Nej, för det är nämligen så att företaget Marabou gjort det så enkelt för sig att de märkt upp alla sina produkter med “Kan innehålla spår av vete” (samt en massa andra ingredienser som kan vara allergiframkallande för andra människor). Detta innebär i praktiken att det finns väldigt många människor som inte kan äta Marabous produkter trots att de egentligen inte innehåller det ämne som personen ifråga är allergisk/överkänslig mot. För Felice innebär det att alla produkter som tillverkas av Marabou är förbjudet område. Så onödigt och så fruktansvärt provocerande. Jag hade trott att ren choklad, det skulle i alla fall kunna ingå i Felices framtid. När andra barn får godis, kan hon få choklad. Men så blir det alltså inte. Jag förstår att denna märkning är ett krav från Livsmedelsverket eftersom produkter som innehåller vete tillverkas i samma fabrik eller i värsta fall på samma band som dessa produkter som egentligen inte ska innehålla vete. Men jag tycker att Marabou som det stora företag de är, borde kunna skapa förutsättningar för att tillverka choklad så att den kan ätas av alla dessa tusentals allergiker/överkänsliga och inte bara göra det förbannat enkelt för sig och stänga dessa personer ute. Jag förstår att mängden vete som kan förekomma i mjölkchoklad säkert är försvinnande liten, men som jag sagt förut: när det gäller ens barn är man inte beredd att ta några som helst risker. Jag undrar verkligen vad jag ska kunna ge mitt barn som lördagsgodis etc om några år. Smågodis är helt uteslutet eftersom det finns ett stort antal sorter som innehåller gluten och skoporna går från låda till låda. Fler och fler företag lägger sig till med dessa märkningar så snart är det väl bara russin och torkad frukt som fungerar. Undrar just hur kul en åttaåring tycker det är när kompisarna äter lördagsgodis.

Inte för att jag tror att det gör någon som helst skillnad, men jag har i alla fall skrivit till Marabou idag och talat om vad jag tycker om detta. Om tillräckligt många människor reagerar så kanske de någon gång i framtiden faktiskt ändrar sin tillverkning så att de verkligen kan stå för sin slogan “Marabou- choklad för alla”.

Konjunktivit

Så var det dax för lite sjukdom igen då. Knappt hade Amandas ögon slutat att vara röda och irriterade förrän det nu alltså är dax för Felice att åka på ögoninfektion. Egentligen är det väl inte så förvånande med tanke på att det är extremt smittsamt, men eftersom Amanda fick sin ögoninfektion för över en vecka sedan och ingen annan i familjen reagerat så trodde jag nog att vi kanske skulle klara oss. Amanda har dessutom mest varit röd och irriterad i ögonen, inte så där varig och kletig som de annars brukar bli. Men nog var det en konjunktivit (=ögoninflammation) alltid. Felice har sovit oroligt under natten och har gråtit i sömnen, tagit sig och huvudet och sagt “Neeej, neeej…” Imorse då hon låg och gnydde bredvid mig och innan hon riktigt vaknat frågade jag var det gjorde ont någonstans. “Där” sa hon då och pekade mot ögonen. Efter en stund insåg jag att hon faktiskt var vaken, hon fick bara inte upp ögonen. Jaha, bara att inse att den lugna dagen jag sett framför mig precis gått om intet. Stackars Felice grät hela morgonen och ville inte alls gå med på någon tvätt av ögonen.

Stackars liten…

Vi åkte med Amanda till Fjärilen och sedan dess har vi varit hemma. Ögonen rinner och geggar om vartannat. Om hon inte är bättre tills imorgon kanske det blir ett besök hos farbror/tant doktorn. Egentligen vet jag precis vilken behandling de kommer att ordinera, så egentligen kan jag ju behandla själv. Men jag skulle förstås aldrig förlåta mig själv om det visade sig vara något annat än en vanlig ögoninfektion.

Mitt jobb har ju lite tur förstås eftersom jag är administrativ idag och jobbar hemifrån. Imorgon jobbar jag natt och därmed behöver jag varken VAB:a idag, imorgon eller onsdag. På torsdag kanske hon förhoppningsvis är bättre. Annars blir det sten, sax, påse om vem som ska stanna hemma.

Intressant tanke

Jag brukar lyssna på P3 då jag åker bil, vilket är i princip varje dag. Jag tycker att de har ett antal intressanta diskussionsprogram där folk får ringa in och tycka till om det ena eller det andra. Ibland undrar man verkligen vilken planet dessa människor ringer ifrån men ibland får man höra nya infallsvinklar på saker som man trodde att man hade sin åsikt klar över. För någon vecka sedan diskuterades rättigheterna att köra bil. Egentligen var väl ämnet rätt fånigt, för kan man egentligen tycka att köra bil är en mänsklig rättighet? Hur som helst så ringde många personer in och delade med sig av sin åsikter och idéer, både bilister och bilmotståndare. De flesta tyckte ungefär samma sak, att det inte var någon mänsklig rättighet. Men sedan fanns det förstås massa kringliggande åsikter om bilåkandet, för och emot. En av de sista som ringde in hade en väldigt intressant syn på det här med kritiken mot bilister. Han tyckte att det var ett väldigt tjatande på och skuldbeläggande av bilister och deras bidrag till miljöförstörelsen, och det var han trött på. Han menade på att det finns ett stort antal andra miljöbovar i samhället som inte alls får lika mycket kritik, men som man kanske borde ifrågasätta lika mycket. Till exempel alla medelålders till äldre par med utflyttade barn som bor kvar i sina stora villor trots att de egentligen är alldeles för stora för två personer. Hur många kritiserar öppet detta?  Intressant, det har jag aldrig tänkt på som mindre miljövänligt och det gör säkert inte de som bor så heller. De kanske till och med tycker att de är ena riktiga miljökämpar av en eller annan anledning. Ja, alla får vi dra vårt strå till stacken på såväl plus- som minussidan antar jag. Frågan är bara vilka som förtjänar mest kritik?

Bilden lånad från Jan Erlandssons hemsida (ifall någon undrade)

Suveräna Sally

Mammas väninna Sally måste sannolikt vara en av de snällaste människor jag känner. Otaliga gånger har hon skickat små (och stora) presenter till tjejerna och hon är extremt träffsäker i sina val. Igår åkte jag och Amanda iväg till Posten för att hämta ut ännu ett paket. Amanda kunde knappt bärga sig innan vi kom hem så att hon och Felice kunde öppna kuvertet. Först blev det alldeles tyst, därefter spärrades fyra ögon upp till bristningsgränsen och sedan bröt det ut ett våldsamt kackel och lyckodans i vardagsrummet. “Wow! Wow! Är den MIN?” frågade Amanda. “Peppa Piiiiig! Peppa Piiiiig!” tjöt Felice samtidigt som hon hoppade upp och ned på stället. Här är paketets innehåll:

Trycket på Felices pyjamas

Peppa Pig och Suzy Sheep på Amanda pyjamas

 

 

 

 

 

 

Tjejerna kunde inte tro sina ögon då de botaniserade runt bland alla de fina kläderna

Det enda som är riktigt synd är att Sally inte fått en chans att se den fullkomliga lyckan i tjejernas ögon då de öppnat sina presenter. Naturligtvis skickar vi bilder till henne, men det är inte riktigt samma sak som att få vara med själv förstås.

Vad kunde dessutom passa bättre än att kläderna kom samma dag som vi skulle åka och fira mormor som fyllde år? Amanda hade då vi var ute och shoppade mitt på dagen sagt att vi skulle åka hem och sätta på oss klänningarna som vi tagit fram, men hon var snabbt med på att ändra planen då hon såg vad som var i paketet. Så här fina blev de:

Det blev en riktigt lyckad kväll hos mormor och tjejerna var såååå stolta över sina nya outfits. Ingen kunde missa vilken figur de hade på kläderna :-)

THANK YOU Sally dearest, You are simply amazing!

Skitprat

I mitt jobb så handlar ganska mycket om restprodukter från ämnesomsättningen (läs: urin och avföring/kiss och bajs). Det passerar inte en patient förbi mina händer utan att jag frågar ägaren om kattens/hundens/kaninens (gud bevare mig från dessa sällskapsdjur- söta men ack så besvärliga som patienter) urin och avföring. Det är vardagsmat (nåja, inte mat i dess ursprungliga form utan efter viss processning) och inget jag tänker särskilt mycket på. Det kommer automatiskt och jag har inga som helst problem att uttala ordet “avföring” (försöker dock undvika “bajs” eftersom det låter mindre professionellt). Det slår mig dock alltsomoftast hur svårt vissa människor har för att ta dessa ord i sin mun. En del pratar från hjärtat, utan att tveka och utan att bli röda om kinderna. Andra gör en kort paus precis innan de klämmer fram ordet “bajs” och då ofta i lite lågmäld ton och med blicken mot skorna. En tredje kategori är de som gör en längre paus och hoppas på att jag ska fylla i och ta det där obehagliga ordet i munnen i deras ställe. Flest är dock de som har hittat en egen benämning på eländet och därmed kommer runt det obehagliga med att använda ordet bajs/avföring. Jag har hört många, många varianter på temat och alla är de egentligen lika fåniga. För hur svårt ska det egentligen vara att säga “avföring/bajs”? Några av mina absoluta favoriter är: “sköta sig” och “passa”, just för att de egentligen inte har ett dyft med avföring att göra. Visste man inte i vilket sammanhang orden kom så skulle man ju mycket lätt kunna tolka detta som något helt annat än vad ägarna syftar till.

Mer bajs åt folket!

Helt fel

Jag har ingen förståelse alls för de människor som tycker att hösten är bättre än våren. Hur kan någon föredra slask, mörker, kyla, fukt i accelererande takt istället för detsamma i decelererande? Våren bara måste vara bättre. Det enda som möjligtvis är trevligare på hösten är alla underbara färger, men hallå! hur länge är det egentligen vackert i naturen. September och möjligen halva oktober, därefter är det många nyanser av brunt men det är ju inte så charmerande direkt. Sedan är det ju klart så att hösten i bästa fall leder till en magnifik, vit vinter liknande den som vi hade förra året och jag älskar vintern. Men jag älskar bara vintern då den är som den var förra året. Slask, barmark och mörker är inte vinter. Jag önskar att det var lite som i Narnia, dvs att man gick igenom en garderob och kom ut i ett underbart vinterlandskap.

Just idag känns sommaren sjukt avlägsen och jag bara måste pigga upp mig själv med lite sommarbilder.

 

  

Helt fel, jag vet. Nu ska det vara vintervita bilder och texter om mys framför brasan och tomtar bakom knuten. Men jag känner inte för det, inte idag. Jag längtar efter sommaren.

Best of them all

Mitt absoluta favoritklipp på Youtube. Det går att se hur många gånger som helst utan att tröttna på det. Om humöret är lågt kan man räkna med att Matt får en på bättre tankar.

Aptitretande?

Efter dagislämningen imorse så åkte jag förbi ICA Maxi för att köpa lite Risoni till min matlåda (fredagsmys på jobbet idag…). Eftersom vi i princip alltid handlar på Coop (fast ICA Maxi egentligen är mycket fräshare och har ett större sortiment) så är det lite kul att gå runt och botanisera bland hyllorna och se vad man kan tänkas hitta. Deras glutenfria utbud är många gånger större än Coops och de flesta glutenfria produkter köper vi där. De har dessutom en större vegofrys än Coop där man kan hitta massvis med produkter från favoriten Hälsans Kök, alltid påligtliga Quorn samt ICA’s egna vegovaror. Ibland har de också någon udda vara som inte går att hitta på andra ställen i Haninge, till exempel Vegobacon (ja, det låter helskumt men det smakar faktiskt riktigt bra). Idag knatade jag förbi frysdisken som vanligt och vem stirrar emot mig från frostens näste om inte självaste Anna Skipper! Hennes tryne fanns på några slags vegostrimlor (tror jag det var men jag kan ha fel eftersom jag helt tappade konceptet då jag stirrade rakt in i hennes ögon). Jag antar att det faktum att Anna Skipper fanns på produkten är någon slags försäljningsargument men för mig fick det totalt motsatt effekt. Hade jag haft någon som helst aptit innan så var den puts väck efter att ha betraktat Anna Skipper en stund. Huvva!

Gung, gung, gunga

Vi har visst fått en liten minitonåring här hemma (eller en till kanske vore mer korrekt, för Amanda har rätt mycket trots för sig redan). Felice har senaste veckorna börjat inse att hon kan säga ifrån och protestera och hon har tydligt fått mersmak. Många situationer bemöts med “Åhhh”, “Uhh!” tillsammans med en sur liten mun. Får detta inte tillräcklig effekt så slänger sig lilla fröken på magen på golvet, gömmer ansiktet i parketten och muttrar “Jag sur”, det är INTE lätt att hålla sig för skratt då hon agerar drama queen av stora mått. Lättare att hålla sig för skratt är det på mornarna då vi ska iväg till dagis då jag får sätta på henne samma mössa fjorton gånger och hon river av sig mössan lika många gånger med ett surt “Annan mössa!”. Charmigt…

Igår kväll vid pyjamasdax hade Felice inte alls tid med mig utan sprang iväg halvt avklädd och satte sig på sin gungelefant. “Gunga afant”, sa hon med ett leende. “Jag fart, jag gunga!” och den lilla elefanten gungade fram och tillbaka på sina medar. Jag försökte få kontakt med Felice och bad henne komma för att sätta på sig sin pyjamas så kunde hon få gunga mer sedan. Efter tredje tillsägelsen stirrade hon argt på mig och sa: “Jag gunga, sa jag!” 

Var fick hon luft ifrån?? Hon är ju min lilla bebis ju, knappt född ens. Och nu sitter hon på en elefant och skäller på mig. Det är en märklig värld vi lever i.