“E som i Amanda”

Under fredagens danslektion på Haninge Dansstudio så skulle de leka en lek där de skulle baka en låtsaspizza. Barnen satt i en stor ring och tanken var att varje barn skulle få säga sitt namn och därefter en ingrediens de ville ha på pizzan som började på samma bokstav som deras namn. Ledaren började. Hon heter Karolina vilket börjar med “K” och ville ha korv på pizzan. Näst i tur var förstås Amanda som alltid vill sitta bredvid ledarna.

- Vad heter du? frågade Karolina

- Amanda

- Och vad börjar ditt namn med då?

Tyst en stund, tankarna snurrade.

- E som i Amanda

Läraren blev alldeles tyst. I dagens samhälle där folk döper sina barn till allt möjligt och med allsjöns knepiga stavningar så kunde hon ju inte vara alltför säker. Ungen hette kanske Emanda.

- Heter du Amanda?

Föremålet nickade

- Det börjar på “A”. Vad vill du ha på pizzan som börjar på “A”?

Tankesnurr igen.

- Aaaaaa… manda!

Därefter avslutades leken och byttes ut mot en annan

Skrutt

Aldrig ska vi kunna få må bra någon längre tid i den här familjen. Det började i mitten av förra veckan med att min tunga började kännas konstig. Jag hade nattskift på jobbet och trodde nog att det var det tuffa passet som gjort mig lite torr i munnen bara. Under torsdagen fortsatte det och det kändes som om jag druckit alldeles för varm choklad och bränt bort yttersta lagret på tungan ungefär. Fram emot kvällen började små blåsor uppträda på tungans kanter och plötsligt förstod jag vad det var Amanda försökt säga till oss de senaste dagarna… Stackars liten. Vi hade avfärdat hennes tungömhet med att hon måste ha bitit sig i tungan…

Fredagen fick Amanda stanna hemma från dagis eftersom även Sean började få ont i tungan och efter ett samtal stod det klart att även mormor hade fått tungproblem. Måste vara ett virus och med andra ord bäst att hålla den lilla smittkällan hemma från dagis. Istället fick hon följa med mig till jobbet under dagen vilket förstås var poppis värre. Jag hade administrativ tid hela dagen och kunde lätt anpassa mitt arbete till henne. Amanda är dessutom otroligt snäll att ha med sig och hon lyckades till och med somna (!) under veterinärronden. Vi blev kvar ganska sent innan det var dax att åka hemåt och mot danslektion. Tänkte att det nog inte skulle vara någon större smittorisk att låta henne vara med på dansen i alla fall.

Lördag morgon började med en praktspya på datorrumsgolvet. Felice magsjuk. Igen. Det var inte länge sedan vi hade magsjuka här hemma och i min enfald trodde jag nog att säsongens kräksjuka var avklarad. Men som sagt, i min enfald. Felice fortsatte att kräkas medan jag och Amanda åkte på gympa och dans men då vi kom hem igen verkade det ha passerat. Hon hade ätit lunch och varit på ett strålande humör. Men fram emot kvällen återkom gnällandet och aptiten försvann. Lagom till sängdax tog kräkningarna fart igen och ställde till en våldsam scen i sovrummet. Suck.

Fram till skrivande stund så är det “bara” Felice som kräkts här hemma, men förra gången det var kräksjuka i omlopp här hemma så tog det ju 3,5 dygn innan Amanda blev sjuk och det har bara passerat två dygn sedan Felices senaste kräkning. Så jag tänker då inte tro något än. Funderar lite på hur vi ska göra imorgon, ska de få gå till dagis? Det känns ju som om Amanda löper stor risk att trilla dit på kräksjuka hon med (hon har aldrig klarat sig hittills då det gått kräksjuka på dagis eller då Felice varit dålig) samtidigt känns det ju lite överilat att ha henne hemma bara för säkerhets skull. Hon har självklart varit hemma idag tillsammans med Felice, något annat är otänkbart för mig. Inte f-n lämnar man väl in ett syskon till ett barn med kräksjuka till dagis?? Eller tydligen så gör man nog det eftersom jag hör från både det ena och det andra hållet att folk lämnar in det friska syskonet på dagis trots att det andra har kräksjuka. Personligen tycker jag att det är snudd på skottpengar på sånt. Man behöver ju inte vara överläkare på Smittskyddsinstitutet för att förstå att risken att syskon smittar varandra vid kräksjuka är överhängande. Och har man det ena barnet hemma så kan man väl lika gärna ha det andra hemma, eller? Det är ju inte så att man förlorar mer pengar för att man är hemma med två barn än ett? Är det latmasken som är anledning till att folk väljer att lämna in sina barn på dagis trots att syskonet har kräksjuka? Eller är det så att man helt enkelt inte förstår sig på basal hygien? Inte kan man då ha någon tanke på alla de andra familjerna som man riskerar att smitta eller vad det innebär för dem i lidande och förlorad arbetsinkomst. Det finns inget sätt att helt eliminera risken för kräksjuka i förskolor och skolor, men mycket kan göras för att minska smittspridningen och därmed minimera risken. Och det ligger ju faktiskt i allas intresse för som det är nu så smurrar ju kräksjukan runt, runt, runt och förr eller senare så är det man själv som drabbas.

Blåsjävlarna på tungan är fortfarande ett faktum och det känns som om jag har strött peppar på tungan som aldrig vill försvinna. Värst är det på kanterna men det finns förändringar över hela tungan. Jag har aldrig haft något liknande och det är förbannat irriterande och gör jätteont! Jag har försökt med bedövningssalva och spray men inget hjälper mer än några minuter. Jag har läst lite på nätet och funnit att de flesta munblåsor läker av på 1-2 veckor. Snart når jag 1-veckas-gränsen så då är det väl bara 1 vecka kvar då. Ljuvligt, verkligen…

Ofrivillig Madicken

Häromdagen kom Amanda hem från dagis och berättade med viss hysteri i rösten att hon haft en pärla i näsan under dagen. Detta lilla stunttrick som barn verkar lägga sig till med kan ju vilken torsdag som helst göra att man får spendera ett onödigt antal timmar på akuten, så jag passade på att leverera en moralkaka. “FÅR man ha pärlor i näsan, Amanda?”. Det blev först alldeles tyst, därefter intog underläppen en avsevärt lägre och darrande utgångsläge än normalt. Hon tittade skamset på mig och fick över de darrande läpparna fram “Men det var inte jag, det var Wilmer som stoppade in den”.

Tydligen hade en pojke på dagis smugit upp bakom henne i kapprummet och då hon böjde sig framåt för att knäppa sina skor så tryckte han upp pärlan i hennes näsa. Stackarn! Inte nog med att hon fick ett runt och hårt föremål uppkört i näsan, hon blev dessutom utfrågad av sin pedagogiska mamma… Jag har dock bett om ursäkt och istället hållit lektionen om hur man tillrättavisar killar för henne.

Impuls à la Grande

Vissa impulser i livet är bättre än andra. Veckans impuls får helt klart räknas till dessa. I onsdags fick vi hem vår alldeles nya BIL! En Mitsubishi Grandis årsmodell 2010 mätarställning 20 km.

Jag har länge längtat efter en bil av denna storlek. En bil där vi får plats med barn, hundar och packning utan att behöva packa in oss som i en sardinburk. Grandisen har varit en favorit länge och då vi hörde att de slutat tillverkas i och med 2010 så fick vi eld i häcken. En Opel med begynnande ålderdomstecken var det som slutligen fick oss att fatta ett snabbt beslut och lite impulsartat åkte vi till Vällingby i onsdags och skrev papper på denna skönhet. Jag trodde inte att det var möjligt, men faktum är att jag är förälskad i en bil!

Den är en ofattbar lyx att få glida fram i en bil som tidigare endast rullat på vägen för att få sin avtagbara dragkrok besiktad. Och idag har vi varit iväg och inhandlat en krocksäker Mim-hundbur som passar som hand i handsken i vår nya pärla. Livet leker!

Tre i rad

Strax efter klockan 16 i eftermiddags lämnade jag jobbet och kunde lägga den tredje arbetshelgen i rad bakom mig. De första två var mina ordinarie helger men denna helg jobbade jag extra istället för en sjukskriven kollega. Jag är duktigt trött nu och hade gärna haft ett par dagar ledigt, men istället är det arbete imorgon kväll igen. Jag jobbar 12-21 måndag och tisdag och natt på onsdag. Verkligen en underbar arbetsvecka. Men nästa helg är det ledigt på schemat och då kan inget i världen få mig att åka till jobbet (skulle vara om någon av mina små ögonstenar här hemma skulle bli sjuka då). Då ska jag följa med Amanda på gympa och dans och kanske hinner vi med en liten familjeutflykt på lördagen också. Söndag är det dax för konsert för mig och pappa.

Sean och tjejerna har haft en bra helg. Igår var det förutom Bamsegympa även dop för Pontus och Sandras lilla Hedda. Jag hade förstås gärna varit med, men eftersom jag tagit på mig att jobba denna helg hade jag inte mycket val. Det hade varit ett fint dop och tjejerna hade haft riktigt kul med alla de andra barnen. Efter dopet fick Amanda följa med mormor hem vilket förstås var mycket populärt. Mindre populärt var det dock för lillasyster som inte fick följa med, utan fick åka hem till Haninge igen med dadda. Amanda övernattade hos mormor och idag har de varit på teater på Intiman och sett Bamse och hans vänner. Amanda var riktigt uppspelt då jag kom hem och visade sina tidningar och Bamsekort.

Det har varit riktigt bra för tjejerna att vara ifrån varandra en dag. Det märks då väldigt tydligt hur mycket de tycker om varandra och hur roligt de har tillsammans. Då de är hemma blir det lätt småbråk och irritationer dem emellan, när de är ifrån varandra får de en chans att sakna varandra. Felice har sannolikt saknat Amanda långt mycket mer än Amanda har saknat henne, vilket inte är så konstigt eftersom Felice inte haft lika skoj. Hon har frågat otaliga gånger “Vart e Manda?” och vi har svarat lika många gånger att hon är hos mormor. Det första Felice gjorde då hon vaknade imorse var att titta ned i Amandas säng. Då sängen var lika tom som kvällen innan kom frågan igen “Vart e Manda???”, snudd på i falsett. “Hon är hos mormor, Felice”. Förväntansfullhet förbyttes i sorgsenhet och med en ynklig röst fick hon fram “Hämta Manda”.

Populär syster

Så det kan bli

Efter en lång jobbhelg fanns det inte mycket till inspiration för middagsmatlagning idag. Sean föreslog falafel och eftersom vi hade alla ingredienser hemma så var det taget. Men vad skulle tjejerna äta? Falafel skulle knappast ens gå att få i dem med våld och dessutom innehöll de såväl mannagryn som vetemjöl vilket förstås är big no no för lilla Felice. Till min stora lycka hittade jag liten överbliven glutenfri ugnspannkaka som fick duga. Båda tjejerna var rätt så uppåt över löftet om pannkaka till middag. Dock blev besvikelsen påtaglig då de insåg att det som låg på tallriken var så långt ifrån den pannkaka som de tänkt sig som bara var möjligt. Amanda gjorde ett tappert försök att få den gummiliknande skapelsen ätbar (all cred åt henne) genom att dränka den i jordgubbssylt medan Felice tydligt deklarerade: “Jag inte ha den” och sköt tallriken ifrån sig. Amanda var ganska snar att följa lillasysters beslut och frågade om hon kunde få samma mat som mamma och dadda istället. Vi förstod båda två att det var pitabrödet hon ville åt, men nej då, hon skulle äta både brödet och bullarna (falafel). OK då, vi värmde ett bröd åt henne och gav Felice ett glutenfritt alternativ. Amanda packade in några falafelbullar i brödet och tog sedan en jättetugga av sin nya maträtt. Vi fick förstås rätt, snabbt byttes det falafelfyllda brödet ut mot enbart bröd och jag ställde min lilla dotter mot väggen:

- Amanda, kom Du ihåg vad jag sa?

Huvudskakning

- Du skulle äta både bröd och falafel om Du skulle få samma mat som mamma och dadda. Gör Du det nu?

Ny huvudskakning

- Varför då?

Huvudskakningarna upphörde och Amanda lade sitt lilla huvud på sned och svarade mig på min fråga.

- Det blir så ibland

Ja, vad säger man? Ett ärligt svar på en svår fråga.

“A chance to cut is a chance to cure”

En kirurgs ordspråk. Jag är egentligen ingen kirurg nio dagar av tio, men idag var den tionde dagen. Jag förvandlades till kirurg så snart jag passerat in genom dörrarna till jobbet imorse trots att jag egentligen skulle arbeta på akutmottagningen. Första patienten var en valpande tik vars bäcken sannolikt var för trångt för att valparna skulle kunna förlösas vaginalt. Ett att göra: kejsarsnitt. En knapp timme senare låg en ensam liten parvel och gnydde i en plastbalja (vi har samma baljor som de har på alla BB-avdelningar- autentiskt värre). Lycka är att få utföra ett kejsarsnitt där åtminstone någon av valparna mår bra och får åka hem med sin mamma!

Knappt hade jag sytt det sista stygnet i den nyblivna mamman innan nästa patient flåsade mig i nacken. 8 år gammal hanhund med våldsamma kräkningar och med en röntgenbild som skvallrade om ett främmande föremål i magtarmkanalen. Beslut om buköppning och efter ett par timmar kunde vi lämna in en nyopererad hund på intensivvårdsavdelningen med en stycke tallkotte mindre i tarmen. Tarmarna hade klart tagit stryk av kottens passage så viss oro bor i mig om hur de närmaste dagarna kommer att se ut för den här lille vännen.

Det kunde ha slutat här, men på vårdavdelningen väntade nästa hund med ett misstänkt utseende på de röntgenbilder som tagits av bukhålan. Nästa buköppning var ett faktum och här återfanns en gigantisk hårboll i magsäck och första delen av tarmen. Här hade dock det främmande materialet inte fått en chans att skada sin vistelseort nämnvärt så jag hoppas och tror på ett snabbt tillfrisknande.

Innan dagen var slut hann jag med ett par poliklinikfall också vilka inte resulterade i någon operation. Vi får se vad morgondagen har i beredskap för mig.

Haninge Dansstudio

Amanda är inne på sin andra termin med “Bamsegympa”. Vi lät henne börja på detta i och med att hennes två bästa kompisar var trogna Bamsegymnaster och vi fick en rejäl push från detta håll. Vi ville ju gärna att hon skulle få börja med någon fritidsaktivitet och eftersom “Bamsegympan” hålls på lördagar så var det fullt genomförbart för vår lilla familj. Vi har dock helt ärligt inte varit helimponerade av denna “Bamsegympa”. Det är två unga tjejer som håller i det och det känns som om de inte riktigt greppat det här med små barn och hur de fungerar. Det känns oftast som om de är där för att någon tvingar dem till det, inte för att de själva tycker att det är en trevlig lördagssysselsättning. Trots detta har vi alltså låtit Amanda fortsätta denna termin. Varför, kan man fråga sig. Ja, det enkla svaret är nog att vi inte hittat någon bättre aktivitet för henne. Men efter ett par lördagar kan vi konstatera att det är precis lika obra som förra terminen, tyvärr. Men, och det är förstås ett stort men, Amanda älskar det! Hon är stormförtjust i sin gympa och pratar om det flera gånger i veckan. Så vad vi föräldrar tycker är väl egentligen sekundärt.

Någon vecka efter att Bamsegympan haft terminstart fick jag höra talas om en annan kurs för barn födda 06 eller 07 på Haninge Dansstudio, en kurs med musikaltema. Här får barnen testa teater, dans och sång. Det lät ju alldeles förträffligt för vår Amanda, så vi anmälde henne. Vi hade idag ännu inte fått någon bekräftelse på om hon fått en plats men eftersom kursen startade idag så tog vi en chans och åkte dit. Vilken skillnad jämfört med Bamsegympan! Tjejerna som håller i det är i ungefär samma ålder som Bamsegympans ledare men skillnaden är att Haninge Dansstudios tjejer verkligen brinner för det de gör! De peppar barnen, berömmer och tillrättavisar på ett beundransvärt sätt. Amanda var helt uppslukad av dagens lektion och fortsatte att sjunga och härma sina nya ledare i bilen på väg hem.

Vi hissar Haninge Dansstudio!

Farmor

Man ska inte beskriva sina drömmar, jag vet. Det är urtråkigt för folk att läsa eller lyssna till, det är så självupptaget som något kan bli. Jag vet allt detta, men jag måste ändå blogga om den dröm jag hade natten till idag. Det var en oerhört stark dröm som hållit mig i ett hårt grepp hela dagen. Drömmen i sig var egentligen ganska obehaglig. Jag minns inga tydliga detaljer annat än att det var några skumma typer på min arbetsplats som ställde till det. Men av någon outgrundlig anledning uppenbarade sig min farmor mitt i denna dröm. Min alldeles egna farmor. Och hon var så otroligt verklig och levande, precis som jag minns henne. Jag var så lycklig att träffa henne igen, att få säga allt det där som jag aldrig sade till henne i livet. Tårarna strömmade ned för mina kinder i drömmen, tårar av lycka. Och när jag vaknade imorse hade jag fortfarande tårar i ögonen, men dessa gick snabbt över till olyckliga sådana. Vad hade jag inte givit för att få träffa farmor igen? Eller gjorde jag kanske det..? Var det hon som hälsade på mig i drömmen och gjorde den så levande? Åh, hoppas... Jag har så svårt att acceptera livets förgänglighet.

Min älskade farmor

Kompromiss

Båda våra tjejer älskar att borsta tänderna, vilket ju är oerhört tacksamt. Jag har hört massor av skräckhistorier om hur folk försöker borsta tänderna på sina vilda ungar. Mina kommer springande som skållade råttor då man nämner ordet tandborste och sedan står de och hoppar på stället innan det äntligen är dags att få bissingarna borstade. Senaste tiden har dock fröken “Jöja sämm” (=göra själv) beslutat sig för att hon ska sköta även denna syssla på egen hand. Jag är dock stenhård, jag borstar först och därefter kan det bli tillåtet att själv styra tandborsten. Men försöka duger ju, förstås. Varenda morgon talar Felice om att hon ska “Bossta sämm” och jag får säga “Jag börjar, sedan får Du borsta själv”. Senaste tandborstningen blev dock en riktig prövning av tålamodet.

“Jag bossta sämm”

“Nej, jag börjar, sedan får du borsta själv”

“Ja böjja!”

“Nej, jag börjar”

“Ja böjja, sa jag!”

“Nej Felice, JAG börjar”

“Jag böjja efter mamma”

  Kompromisser duger

Sandra

Hipp, hipp hurra för mig idag! Det är nämligen min NAMNSDAG!

Sommarsemester: check!

Så var det bokat å klart, sommarens semester. I juni åker vi ner till Esbjerg i Danmark och tar färjan över till England. Vi ska ta oss hela vägen från Harwich i närheten av London upp till Isle of Skye i Scotland där Seans bror Rob ska gifta sig med sin Becky. Det kommer att bli en rejäl resa för familjen Douglas-Göransson, närmare bestämt 3 veckor räknar vi med att det kommer att ta innan vi är tillbaka i Stockholm igen. Jag och Sean gillar ju att åka bil, så där har vi inga större problem. Med tjejerna kan det bli lite värre förstås, men med lite DVD och snacks ska väl även baksätespassagerarna vara nöjda.

Vi hoppas på ett par riktigt fina veckor i England där vi förutom ett bröllop i Scotland ska hinna med ett besök på Peppa Pig World vid Paulton’s Park. Gud nåde den som yppar något om detta till tjejerna, de kommer att tjata varenda dag tills vi är framme i juni och vi kommer att vara färdiga att döda den rosa grisen innan vi kliver in i parken. Jag tänker också försöka lura med Sean en sväng genom New Forest vilket är en helt underbar del av England med vackra byar, gulliga ponnys som strövar fritt och söta små smurfhus. Sedan blir det väl lite besök hos släktingar och vänner och kanske en whisky eller två i ett destilleri (inte för mig dock, jag tar en öl på puben istället). Det blir nog en fantastisk resa, om nu bara vädret är på vår sida… Det är ju trots allt England.

Eilean Donan Castle- slottet där Rob och Becky ska bli man och hustru

Trädgårdsdrömmar

Den djupa snön och ihållande vintern till trots så gör ljuset sitt till för att jag ska börja tänka på våren och längta lite. Men bara lite, jag är fortfarande nöjd med snön vilket de senaste inläggen kan vittna om. Har precis gått igenom Hasselfors Gardens hemsida och suktat över de underbara trädgårdslider de tillverkar. Vill ha, vill ha, vill ha…

Är det inte helt underbart sött? Och så praktiskt att ha växthus och trädgårdsförråd i ett. Varianten ovan heter Spira och är väl egentligen en storlek för litet om man ser till växthusdelen. Jag har ju sedan länge planerat att skaffa ett växthus och har läst på lite grann. Tydligen är det största misstaget vi “växthusdummies” gör att skaffa ett på tok för litet växthus. Det blir för varmt och växterna dör av uttorkning och brännskador. Men helt ärligt, vår trädgård är inte så överdimensionerad att jag kommer att kunna släpa in ett 12 kvadratmeter stort växthus i den och ska man ha ett trädgårdslider med en sådan växthusdel så får man råna en bank först. Men det lilla växthuslidret Spira ovan skulle faktiskt kunna få flytta in här redan i sommar eftersom jag har en summa pengar sparade på mitt konto från förra julen just för ett växthus. Jag såg nu att i år kan man köpa till växthusdelar så att Spira växer en storlek och bara blir måttligt för litet och sannolikt räcker till det lilla som jag kommer att ha tid att odla. Lite tomater, gurka, kryddor och någon liten vindruva kanske. Vad tror Ni?? Måste bara jobba lite för att ha råd med den där extra delen först, för annars blir Spiras växthusdel bara 2 kvm och det är nog faktiskt för lite. Det får nog vänta en sommar till… Suck…

Det som göms i snö…

Igår kväll skrev jag ett inlägg som väl framförallt var en tribute till den fantastiska vintern. Idag kunde min kärlek till vintern ha fått sig en rejäl törn, om det nu inte vore så att jag har ganska mycket humor och kan skratta åt mig själv. Efter att ha lämnat av tjejerna på dagis så tog jag min sedvanliga morgonpromenad med hundarna. Igår fick jag ändra mina promenadplaner pga omfattande snödrivor och ta en trist promenad bland höghusen intill centrum. Idag skulle det bli andra bullar. Lite snö ska väl inte få hindra en snöentusiast från att få ta sin favoritpromenad? Med tre kopplade huliganer och en lösspringande yster valp tog jag långa steget före mot skogen. Väl framme vid skogsbrynet stannade jag till ett par sekunder och funderade för mig själv om det här var så klokt. Men det såg trots allt ut som om någon hade gått där före mig, så framkomligheten borde inte vara obefintlig. Lava skuttade glatt upp på snödrivan som täppte för ingången till stigen och tittade förväntansfullt på mig. Huliganhundarna började även de att tassa upp på den vita drivan. Avgjort, det fick bli skogspromenad. Jag tog ett rejält kliv upp på drivan och i nästa sekund hade drivan omfamnat mig med allt sitt kyliga innehåll. Min fot hade sjunkit nära en meter ner och snön nådde upp till höften på mig. Jag försökte parera med den andra foten med resultatet att även denna sjönk halvvägs till Kina och jag landade med en duns på rumpan. Ångrade bittert att jag inte lärde mig av gårdagen och återigen hade gått på promenad i bara joggingbyxorna. Den obarmhärtiga snön kilade sig in i varenda skrymsle och jag kämpade febrilt för att komma loss ur drivan. Hundarna tyckte att det var en alldeles förträfflig lek matte kommit på och hoppade som vildar runt den lilla del av min kropp som ännu syntes över snön. Det måste ha sett oerhört komiskt ut alltihop och det tog en bra stund innan jag fick tag i ett litet ynkligt träd som fick bli livlina. Till slut hade jag fått upp båda fötterna och tre kilo snö från djupet av drivan och kunde promenera vidare. Vände jag tillbaka och gick längs den plogade vägen hem? Hell no! Jag pulsade vidare genom djupsnön i skogen utan större missöden. Skam den som ger sig!

Behov

Även imorse vaknade vi till en underbart vacker vit värld och stora, lätta flingor singlade ned från skyn. Jag har inte tröttnat på snön, förmodligen är jag rätt ensam om att kunna säga det i den här delen av landet. Snön funkar fortfarande, den gör mig fortsatt glad och lite så där fånigt yster som barn brukar bli om vintern. Snön gör omvärlden ljusare, renare, tystare, vackrare, ja det finns inte mycket negativt att säga om snön faktiskt. Dessutom är det vintermånad, alla Ni som tror något annat har fel. Jag säger som jag gjorde förra året, det är bara att inse att om snön försvinner i februari så blir det inte sommar och uteserveringar på en gång. Det blir lera, smuts, slask och mörker. Det är sanningen, allt annat är visioner utan realism.

Men som sagt, jag är nog rätt ensam om att fortsätta älska vädret. Här hemma så har jag dock medhåll från fyra fyrbeningar, en brittisk landsflykting som har en ackumulerad snöbrist efter sina 20 år i England och kanske eventuellt en unge eller två. Dock verkar det som om åtminstone den äldre av mina döttrar börjar sälla sig till gänget som har tröttnat på Kung Bore. Då vi drog upp rullgardinen imorse och tittade ut på de vita flingorna så suckade hon djupt och sa:

- Men mamma, vi behöver inge mer snö nu!

Hon kanske har rätt, fröken Amanda. Vi behöver nog ingen mer snö nu, men den vi har får gärna stanna en månad till åtminstone.

Två i rad

Känner mig inte vidare värst pigg idag, trots en promenad i det uppfriskande snövädret tillsammans med busiga hundar och en kopp kaffe efter hemkomst. Orsak: för lite sömn två nätter i rad. Natten till igår var det ju arbete på schemat och klockan han passera 05 på morgonen innan jag kunde krypa ner i min sovsäck för ett par timmars sömn innan morgonskiftets elefantsteg hördes i trappen intill vårt vilorum. Det blev en ganska tidig kväll igår och förstås inga som helst problem att somna. Klockan 01 vaknade jag med ett ryck, jag hade haft en otäck mardröm som gjorde att hjärtat bankade i bröstet på mig och det tog en bra stund att somna om. Då hjärtfrekvensen hade normaliserats och jag var på väg in i ett sovande tillstånd igen hördes en liten röst från sängen bredvid. Felice. Hon brukar dock inte vara svår att få att somna om på nätterna, bara hon får krypa ner mellan oss så brukar hon somna fortare än vi hinner blinka. Men inte inatt. Hon låg och babblade för sig själv och efter en stund kom hon på att hon ville ha välling. “Dadda göra välling”. Herr Vällingansvarig promenerade ner för trappen (och därmed kunde jag pusta ut lite eftersom de som varit i min mardröm då sannolikt inte fanns på nedervåningen vilket jag varit lite rädd för…) och fixade en flaska välling till lilla fröken. Då Sean kom tillbaka upp hade Felice blivit rejält busig och lagt sig rakt över Seans kuddar och fnissade högljutt då han var nära att lägga sig på henne. Hon var lite för vaken för att jag skulle vara övertygad om att vällingen skulle söva henne, började ana lite oråd. Vällingen slukades i ett svep och sedan satte sig det lilla trollet upp i sängen “Ja gå ner nu”. Nähä du, här gås inte ner mitt i natten (fast hon verkade inte helt medveten om att det faktiskt var mitt i natten). Jag försökte att föra en diskussion med henne men förgäves. Hon upprepade “Ja gå ner” tre, fyra gånger innan hon gav upp. Då skulle hon ner i sin säng. Märkligt, det brukar hon inte alls vilja då hon har vaknat på natten, men så länge hon somnar så fine. Hon ville inte vara i sin säng, tre minuter senare så behövde hon hjälp att klättra ur sängen och därefter spenderade hon kommande trettio minuter med att lägga sig ömsom på mig och ömsom på Sean, och då menar jag verkligen PÅ. Sean som kan sova sig igenom precis vad som helst var förstås inte störd, men jag blev mer och mer irriterad över min uteblivna sömn och försökte förklara för min tvååriga dotter att mamma var jättetrött och faktiskt behövde sova. “Ja gå ner” svarade Felice på detta. Suck… 90 minuter efter uppvaknandet så hade hon dock fått se sig besegrad av John Blund och även jag kunde få återgå till sömnen. Imorse då det var dax att stiga upp var det en liten Felice som inte var helt nöjd. “Ja är så sömnig” konstaterade hon och jag kunde inte annat än att le lite för mig själv och tänka att konsekvensanalysen kanske tog ett steg framåt hos vår lilla tjej.

Storasyster sov snällt hela natten

Omtänksamhet

Häromdagen kom det ett brev i brevlådan adresserat till Felice. Kuvertet innehöll detta söta födelsedagskort som visade sig komma från Lout och Rinus van Grondelle i Holland, ägare till “Pojke” Lavas kullbror. Förutom det söta kortet så innehöll kuvertet en slant som Felice skulle be sin mamma sätta in på Svenska Celiakiförbundets Forskningsfond. Jag blev så rörd och glad över kortet och den omtänksamhet som dessa vänliga människor visat oss.

The warmest of thank yous to You both, Lout and Rinus, for Your generosity. It brought a tear to my eye. The money has been transferred to the research fund and Felice sends all her love.

Mera födelsedag

Det har varit torftigt med bilder i bloggen den senaste tiden, i alla fall om man bortser från alla bilder som jag snott på nätet. Här kommer en liten bildkavalkad från senaste veckans födelsedagsfirande.

8 februari

Kul att fylla år!

Det blev lite paketöppning på eftermiddagen då “dadda” kommit hem från jobbet, naturligtvis Peppa Pig på omslagspappret.

Det blev en del kläder (Felice ääääälskar kläder, framför allt klänningar), några böcker och en Fiffivärld med alla figurerna ur serien.

Morfar och tjejerna leker med Fiffi och hennes vänner (jo, Felice älskar kläder, det är bara lite svårt att tro då man ser denna bild)

Gott med pizza till middag!

Jag fyller 2 år

13 februari

Felice hade kalas med lite utklädningstema, själv var hon förstås utklädd till idolen Peppa Pig.

Storasyster får (än så länge) hjälpa lillasyster att öppna paketen

Godispåse, motiv: Peppa och George förstås!

 

TACK alla som firat Felice på ett eller annat sätt. Hon är mycket nöjd med sin födelsedag och längtar nog redan till nästa.

Echinococcus multilocularis

Så har det hänt, rävens dvärgbandmask (Echinococcus multilocularis) har påträffats hos en skjuten räv i Uddevallatrakten. Sverige kan alltså inte längre betraktas som fritt från rävens dvärgbandmask och detta är något som är ytterst oroande. Vi har enda sedan gränserna öppnades mot Europa och andra länder i världen haft ett avmaskningskrav för hundar och katter som reser in i Sverige. Detta krav har vi haft just för att vi inte ska få in rävens dvärgbandmask i vårt land, men nu är den alltså ändå här. Och jag tror att vi har alla hundsmugglande idioter att tacka för detta. Med hundsmugglare menar jag inte bara de som köper sig en hund utomlands och smugglar in den utan giltiga papper till vårt land utan också alla medelsvenssons som inte fattar vitsen med att avmaska sin hund och få ett intyg för dyra pengar när tullen ändå inte bryr sig om att kolla pappren. För kollar ingen pappren så kan det ju inte spela någon roll, eller hur? Man avmaskar ju hunden för att få ett papper på det, inte för smittskyddets skull. Precis som man besiktar bilen för att få ett papper på detta och inte för att se till att man har en trafiksäker bil. Ridå!

Vad innebär nu detta för oss svenskar? Nu vet vi ju inte hur denna räv har smittats och vad den har lyckats ställa till med rent smittspridningsmässigt, så frågan kan inte med säkerhet besvaras. Rent teoretiskt kan ju räven ha sprungit ner till Europa, käkat lite gnagare infekterade med dvärgbandmasken, sedan tagit Öresundsbron över till Sverige igen för att därefter bli skjuten i närheten av Uddevalla och vid en obduktion blivit ertappad med sin smitta. Mer sannolikt är väl ändå att räven smittats i Sverige och då betyder det att vi har smittan i vårt land. Och finns smittan i Sverige så har vi mycket att oroa oss för. För rävarna är läget lugnt, de blir inte ens sjuka av parasiten. För hundar och katter är läget också lugnt, inte heller dessa blir sjuka av parasiten. Det är vi människor som ska oroa oss, för det är vi som riskerar att bli mycket allvarligt sjuka om vi blir infekterade av rävens dvärgbandmask, vilket vi med lätthet kan bli om vi får i oss av dvärgbandmaskens ägg. Dessa kan finnas i pälsen på en infekterad individ, t ex Din hund eller katt om den är infekterad och är i ett smittspridande stadie. Vi kan också få i oss dessa ägg genom att äta bär eller svamp som vi plockar i skogen om dessa inte först tillagas på ett sätt som oskadliggör smittämnet. Parasiten skiter blankt i Allemansrätten, finns den i skogen (vilket vi nog kan ställa utom allt rimligt tvivel att den gör åtminstone i Uddevallatrakten) så är denna rätt inskränkt. Eller rätt har Du väl att plocka bären och äta dem råa, dock med risken att Du vid ett senare tillfälle måste genomgå en levertransplantation för att överleva.

För Er som känner att Ni vill veta mer om rävens dvärgbandmask så kan jag rekommendera Statens Veterinärmedicinska Anstalts hemsida. Där finns en massa information om denna parasit, information som angår inte bara oss veterinärer (det är ju som sagt inte djuren som blir sjuka av parasiten) utan alla i vårt samhälle. Låt oss alla hoppas att den aktuella räven sprungit över Öresundsbron på egen hand och inte hann bajsa innan han gick sitt öde tillmötes. Snipp, snapp, snut… sagan är nog tyvärr inte slut.

Alla hjärtans dag

Hoppas att Ni alla haft en fin Alla Hjärtans Dag, oavsett vad Ni sysslat med. Själv började jag dagen med att återhämta mig från nattarbete genom att sova några timmar, därefter valpbesiktning av 11 stycken Tollarvalpar hos Tollarbos kennel, vilket förstås inte var ett dåligt sätt att spendera några timmar av Valentins dag. Sedan hemåt för att tillverka lite ugnspannkaka åt en hungrig familj. Kan tillägga att det inte är så vidare värst lätt att göra glutenfri ugnspannkaka till en succé, men med lite mutor gick det ner. Vi brukar inte fira Alla Hjärtans Dag så särskilt mycket här hemma, men idag hade Sean och tjejerna varit iväg och handlat en sväng medan jag gullade med valpar så det blev lite chokladtårta till efterrätt tillsammans med två små presenter från tjejerna till mig. Finaste familjen, vad jag älskar Er!

Ha en fortsatt fin kväll allesammans, och sov så gott då det blir dax att krypa ner i bingen (för mig blir det ganska så snart).

Andas ut

Vilka dagar… Mina två kollegor har nu opererats, samma avdelning, samma operationsdag och inte helt osannolikt samma kirurger. Vad är oddsen för detta?? Hur som helst, båda verkar ha klarat operationerna bra efter de rapporter vi fått. Ikväll slappnar vi av lite, men imorgon tar vi nya tag med att hålla tummar, hoppas, tänka positivt och fortsätta att skänka pengar till Cancerfonden.

Om det finns något jag kan göra för att hjälpa dessa två människor och en hel massa andra medmänniskor så är det det minsta jag kan göra.

Vansinne

Det är en galen värld vi lever i och den blir visst bara värre. Har precis fått veta att ännu en kollega har blivit diagnostiserad med en hjärntumör. Jag saknar ord…

Dagens fundering

Nyligen hemkommen från morgonens hundpromenad har en fundering fastnat i mitt huvud. Hur kommer det sig att då vi plockar upp hundbajset efter våra hundar så vänder vi påsen ut-och-in innan vi tar upp bajset? Jag menar, vad spelar det för roll vart bajset hamnar, i påsens in- eller utsida? Det ska ju ändå kastas i närmaste soptunna. Eller det kanske bara är jag som vänder påsen över handen innan jag plockar??

If…

Precis lagom till Felices tvåårsdag så trillade det in 30000 kronor på hennes konto från försäkringsbolaget. Detta är en slags invaliditetsersättning för hennes diagnos, celiaki/glutenintolerans. Egentligen är det ju inte pengarna det handlar om, jag hade betalat betydligt mer än så för att hon skulle få vara frisk. Men det känns ändå skönt att försäkringsbolaget ställer upp i ett sådant läge som Felice hamnat i. Förhoppningsvis kommer pengarna henne till nytta då hon blir äldre. Jag har bara gott att säga om If där vi har våra försäkringar. De lever verkligen upp till det de skryter om, dvs snabb och personlig hantering av skadeärenden. Fast någon kör som sjunger “Don’t you worry ‘bout a thing” har vi inte sett till förstås.

Felice

8 februari 2009

Lilla Felice fyller 2 år idag. Stora, lilla tjejen. Det är så svårt att tänka sig att det gått två år sedan den där februaridagen då vi åkte in till KS Huddinge och knappt hann innanför dörrarna innan vi fick träffa vår andra dotter, Felice Maria Colleen.

Det senaste året har vi hunnit med mycket och det har, som Ni alla vet, inneburit en hel del prövningar för Felice. Det känns dock som om vi nu tagit ett stort steg åt rätt håll och vi hoppas att det håller i sig.

Året mellan ett och två är faktiskt nästan lika fascinerande som året mellan födelsen och ett. Visst händer det mer extrema saker i utvecklingen från det att man är nyfödd tills man fyller ett, men utvecklingen stannar absolut inte av för att man passerat ettårsstrecket. Det som är mest påtagligt i Felices fall är språket. Jag förundras varenda dag över i vilken takt hon utvecklar sin språkliga förmåga och ofta skrattar vi hjärtligt åt och tillsammans med henne. Den egna viljan kommer på en god andraplats i utvecklingshastighet, en tvååring vill och kan allt själv. Och det man inte kan, det får man helt enkelt lära sig genom att prova.

Felice har haft en bra dag. Morgonpresent i form av en klänning (tjejen är tokig i klänningar), lite firande på dagis, hemmagjord pizza till middag och så en Almondytårta på det. Mer presenter och en rolig lekstund med nya Fiffi-världen innan hon stupade i säng och somnade med vällingflaskan i munnen.

GRATTIS, älskade lilla Felice på tvåårsdagen. Tack för att Du valde att komma just till oss och förgylla vår värld.

Lättnad

Hela dagen har jag gått med en klump i halsen och har inte kunnat fokusera på någonting egentligen. Så äntligen kom beskedet strax före 17: operationen har gått bra! Nu lever hoppet. Så underbart!

Till Maria, mina tankar har varit hos Er också hela dagen och jag har haft ett ljus tänt bredvid mig på jobbet. Jag hoppas att Ni fick en fin stund tillsammans trots allt. Jag förstår att saknaden måste vara obeskrivligt tung och jag önskar att det fanns någonting jag kunde göra för att hjälpa. Mitt varmaste deltagande och en stor kram till Dig.

4 februari 2011

Morgondagen, en fruktansvärt tung dag som jag önskar kunde raderas ur kalendern. Hur ska jag kunna andas imorgon? Tidig morgon påbörjas en avancerad kirurgi med oviss utgång av en vän och endast några timmar senare ska en av mina äldsta vänner begrava sin lillebror. Det är så svårt att begripa, varför blev det så här? Vad finns det för mening? Måtte morgondagen föra något gott med sig trots att jag inte kan förstå hur den skulle kunna göra det. Ljusa tankar till M och all min styrka och energi till F imorgon.

Älskling, jag blir lite sen…

- Älskling, jag blir lite sen hem från jobbet idag. Jag har glidit av vägen med min traktor och sitter i en 30 gradig lutning i en slänt.

The joy of being engaged to a greenkeeper.

En liten vädjan

I nästa vecka är det Felices födelsedag, den 8/2 är det två år sedan hon föddes. De första 1,5 åren förlöpte allt precis som det skulle, men något hände sommaren 2010. Felice blev sjuk och trots de första tre inblandade läkarnas övertygelse om att det var ett virus så blev hon inte bättre. I september fick hon så sin diagnos, hon har celiaki (dvs är glutenintolerant). Celiaki är en sjukdom som drabbar människor i alla åldrar, att man får diagnosen så tidigt som Felice är än så länge ganska ovanligt. En anledning till att hon fick sin diagnos förhållandevis snabbt och vid en så ung ålder och att hon därmed har en större chans att bli helt frisk och slippa drabbas av följdsjukdomar är förstås forskningen. Utan denna skulle hon mest sannolikt ha gått odiagnostiserad avsevärt mycket längre och fortsatt må dåligt. Det finns förstås många värre sjukdomar än celiaki, men trots detta är det jätteviktigt att det fortsätter att forskas på sjukdomen. Forskarna försöker ta reda på varför vissa drabbas av celiaki men inte andra, vad vi eventuellt kan göra för att förebygga att sjukdomen utvecklas samt vilka konsekvenser sjukdomen får för den som drabbas. Jag skulle vilja be Er som har en slant över denna månad att göra en insättning på Svenska Celiakiförbundets Forskningsfond för att hjälpa till att driva forskningen framåt. Se det om inte annat som en liten födelsedagspresent till Felice. Slanten behöver inte vara stor, en 20-lapp gör skillnad den med om den kommer från tillräckligt många. TACK på förhand!

 

Svenska Celiakiförbundets Forskningsfond bankgiro 5868-6809

Februari

Doften av nybakat bröd blandas med varma ångor med basilika- och spiskumminton från kvällssoppan som småputtrar på spisen. I ugnen gräddas äppelkakan som ska ätas till efterrätt och lukten skvallrar om dess förträfflighet. Hundarna sover gott under bordet och golven är betydligt mindre ostädade än häromdagen. Underbara februari.

Mycket lätt att vara nöjd och tillfreds då man har en ledig dag så här mitt i veckan. Faktum är ju dock att utan en ledig dag så finns inte en chans att hinna med ens hälften av det som gör att dagen känns så lyckad. Då blir det köttbullar och makaroner, snabbrunda med hundarna i området och släckta lampor för att inte se allt damm som hänsynslöst sprider sig över golven. Då jag släcker lampan om kvällen efter en sådan dag så är det inte alls med samma inre lugn som jag kommer att uppleva ikväll. Och livet är väl sannolikt mer fyllt av sådana dagar än dagar liknande 1/2 2011, så det är bara att njuta av dessa lugna, sköna dagar då man hinner stanna upp och känna.

Rent vädermässigt tycker jag att februari startat klart underkänt. Jag har bara en sak att säga till vädergudarna: LÄMNA MIN SNÖ IFRED! Jag vill inte ha slask och gråmulet väder, inte än. I slutet av mars, som tidigast, kan jag tänka mig lite plusgrader och allmänt skruttväder. Fram tills dess tar vi 3-4 minusgrader, vacker vit snö och solsken. Färdigdiskuterat.

Mycket ska hinnas med i februari: Felice fyller 2 år nästa vecka och det ska förstås firas såväl på dagen D som efterföljande helg med lite barnkalas, sommarsemestern ska planeras, de röda gardinerna måste väck (inga tomtar på dem, lovar dyrt och heligt- då hade de redan varit nedpackade tillsammans med adventsstjärnor och glitter), det ska bli kompisträff för att lite sent fira att jag nu lyckats bli symmetriskt gammal, dvs 33, jag ska hinna besikta två valpkullar, skriva över lilla Garbo på hennes nya familj, jag ska jobba tre helger i rad och den fjärde helgen ska far min och jag äntligen få lyssna på underbara Sissel Kyrkjebö. Hektiskt värre. Då är det skönt att få starta med en ledig dag så att man kan ta sats för det som komma skall. Från och med imorgon bosätter jag mig på vårdavdelningen fram till söndag eftermiddag så vill Ni mig något så vet Ni var jag finns.

  Sissel