Vi har visst nyligen börjat tralla på “Varmkorv boogie” igen hemma hos oss. Felice klämmer i som attan och sjunger:
- Bajskorv boogie!
PS Vill poängera att sin ålder till trots så förstod hon inte att hon sjöng lite fel från början, nu är det dock inte möjligt att få henne att låta bli b-ordet…
Felice tittar ut genom bilfönstret som är täckt med regndroppar.
- Mamma, var kommer regnet ifrån?
- Från himlen
Det blir tyst en liten stund.
- Ahaaa, från gammelmorfar.
- boka kurs- check!
- boka flygbiljetter- check!
- boka hotell- check!
- memorera karta- semi-check!
På söndag bär det av till Oslo för en tvådagarskurs i akut- och intensivvård. Ska bli så roligt att få höra två proffs på området föreläsa. Synd bara att jag visst fortfarande är flygrädd…
Häromdagen när jag borstade Amandas hår så hade vi en liten konversation om vännerna på dagis. Jag frågade Amanda vem hon hade lekt med på dagen och hon svarade att hon hade lekt med Fanny, Nelly och Linn. Sedan blev tonen lite sorgsen och hon berättade hur Fanny och Linn sprungit ifrån henne och sagt att de inte ville leka med henne och att hon inte fick följa efter dem. Amanda berättade vidare att hon ändå sprungit efter dem och blivit litet ledsen. Jag sa då till henne att jag hade ett tips om ovanstående skulle upprepas, hon skulle då helt sonika gå åt andra hållet och slänga ur sig ett nonchalant “Nähä, strunt i det då. Då leker jag här borta istället”. Detta skulle med all säkerhet göra henne mycket mer intressant och det skulle finnas en god chans att de då skulle ändra sig. Jag avslutade med att upprepa att man aldrig ska springa efter personer som inte vill leka, för det är precis det de vill att man ska göra. Min lilla dotter tittar upp på mig, ett leende sprider sig från öra till öra och hon säger “Jag älskar när du berättar sagor för mig mamma. Tack!”.
Egentligen är jag inte mycket för roliga små historier och annat skit som man kan läsa på nätet, men inte ens jag är för stolt för att ändra åsikt någon gång ibland. Idag var en sådan dag. Prego!
Alldeles tomt var det i min väska då jag lämnade tantfikat igår, inte en endaste liten Tupperwarepryl lyckades jag beställa. Är så stolt över mig själv som lyckades stå emot alla förträffliga plastmojänger och svara ett moget “Nej, jag behöver faktiskt inget av det här”. Hade en plan B att ta till om det inte räckt med att behovet redan var tillfredsställt, jag skulle skylla på fullt i köksskåpen. Och det vore faktiskt ingen lögn. En salladsslunga är förstås en ypperlig pryl att ha, men var sjutton ska man förvara den? Jag har ju inte riktigt samma åsikt som Tupperwareförsäljarna, dvs att grejerna är så snygga att man kan ha dem framme på bänkar etc. Om väskan var tom vid hemfärd så var magen allt annat än tom vid samma tidpunkt. Jag tror banne mig att världsmästaren i fika, Linda, överträffat sig själv denna kväll. Hela köksön var proppfull med det ena bakverket godare än det andra: lingonkaka med maräng, äppelmuffins med topping, bondkakor med lakrits (låter helt sjukt och det var det också, helt sjukt gott!), biskvier, chokladrutor, polkamaränger och mintkarameller. Ögonen ville ha så mycket mer än magen orkade, som vanligt. Jag hade trots att jag försökte besinna mig vansinnigt ont i magen då jag satte mig i bilen och åkte hemåt.
Bilen var inte heller tom vid hemfärd, för snällaste Sarah hade skickat med två fulla kassar med kläder och skor till tjejerna. Ska bli så kul att se deras ögon då de får gå igenom grejerna och prova. Men det blir inte idag eftersom jag lämnade dem hos mamma igår och där ska de vara tills imorgon. Det var väldigt tomt på övervåningen igår kväll, inga små barn som låg i sina sängar och behövde stoppas om och få godnattpussar. Natten var alldeles tyst och stilla, ingen liten Felice som behövde kissa, ingen Amanda som lekte väderkvarn mellan oss i sängen. En mycket lugnare morgon än jag är van vid, men totalt lugn är det förstås inte. För i utbyte mot tjejerna så tog jag med mig mammas hund Ally hem till oss, så för stunden har jag inte mindre än SEX borderterrier hemma.
Jobbar hemifrån idag, finns några reklamationer som ska hinnas med innan Sean kommer hem från jobbet. Sedan blir det ugnspannkaka till middag, proppfull med vetemjöl och alltså inget som vi äter då Felice är hemma (glutenfri ugnspannkaka smakar inte bra…). Sannolikt kommer vi att äta framför TV’n också mest för sakens skull.
Ikväll är det äntligen dax att träffa mina kära barndomsvänner under lite tantfika, dvs Tupperwareparty. Har inga större planer på att utöka mitt TW-sortiment, för visst är grejerna bra men sjuuuuukt dyra. Egentligen inte värda vad de kostar i min mening. Nej, min plan är mest att få komma och umgås med mina vänner och det är gott nog (sedan kommer säkert den övertygande demonstratören att lyckas lura på mig någon oumbärlig liten pryl…). Jag har sagt det förut och säger det igen: jag är så otroligt tacksam över mina vänner. Varenda en av dem. De går inte att jämföra med varandra för de betyder alla mycket för mig och är inte utbytbara. Det är så lätt att ta vänner för givet och inte tänka på hur lyckligt lottad man är som har dem. Alla har väl vänner, tänker jag ofta. Men nej, så är det inte. Och framför allt så har inte alla nära vänner. Många människor omger sig med massvis av mer eller mindre ytliga bekanta men detta är på intet sätt samma sak som att ha riktigt nära vänner. Nära vänner vet i stort sett allt om en, det är så mycket som man inte behöver förklara för dem, som är självklart. Och när det gäller barndomsvänner så är situationen än mer unik eftersom man med dessa delar en gemensam historia. Jag tror absolut att man kan finna nya vänner senare i livet som kan komma att betyda enormt mycket för en och som man kan komma lika nära som man är sina barndomsvänner. Men just det här med den gemensamma historien kan inte nog betonas vikten av. Det är befriande att få sitta ned och tala med sina gamla barndomsvänner, att fylla i varandras historier med detaljer och minnen, att skratta tillsammans åt skämt som för länge sedan tappat sitt mening osv. Just detta kan man bara dela tillsammans med riktigt gamla vänner och det ska jag göra ikväll.
Innan man vet ordet av så är tjejerna så stora att det är dax att flytta hemifrån. Igår satt Amanda vid matbordet och hade tröttnat på lillasysters missnöjda skrik.
- Jag orkar inte mer. Jag tror jag måste flytta hemifrån.
