Min lediga dag

“Aaahhh! Ledig dag idag. Skönt. Massor med tid bara för mig och det jag tycker är roligt.” 

Fel, fel, fel, fel, fel. För knappt hade jag börjat sippa på första koppen kaffe innan telefonen ringde. “Heeeej… Vad gör du? Kan du jobba ikväll?”. Vad säger man? Det kan jag ju egentligen, men förstås så vill jag inte det. Jag vill mycket hellre gotta mig i fotoböcker, pysslande och kanske ett kakbak. Och snabeldrakande är egentligen ett måste idag. Men som den gode anställd jag är så sa jag förstås att “Visst, jag kommer”. Det var den lediga dagen. Och inte nog med det, jag missar dessutom den ultraljudsutbildning jag skulle ha gått på ikväll. Och som om inte det vore nog så berör kvällens ultraljudsutbildning ett av mina största intresseområden: reproduktionsorganen. Det var den lediga dagen…

Skitställe

Ibland förundras jag över min egen genialitet. Jag har så svårt för alla barn som går omkring och pratar “kiss och bajs”. Jag är allergisk mot alla dessa “bajskorv” som uttalas bland landets ungar. Jag vet att det är en fas som (de allra flesta) barn måste gå igenom men det gör inte det hela mindre irriterande. Jag minns en tågresa jag gjorde då Amanda var 10 månader gammal. Framför mig satt en tjej i 4-5-års åldern och hon sa nog “bajs” minst fyrahundra gånger under de timmar vi satt tillsammans på tåget. Det kliade i hela mig och jag ville bara be henne hålla käften, men det gjorde jag förstås inte. Mamman satt under tiden helt tyst och besvarade knappt sin dotters “bajsfrågor”, “Mamma, kolla på det där bajshuset bor det en bajsgumma där? Har hon en bajsbil?”. Jag vet inte om jag var imponerad över hennes sätt att ignorera detta (vilket sannolikt är det mest effektiva man kan göra som förälder till ett bajstalande barn) eller om hon irriterade mig genom att inte be sin dotter vara tyst tills de stigit av tåget. Sannolikt det senare. Jag fick mig en rejäl tankeställare och nervositeten inför min egen dotters bajsålder var ett faktum.

Men vari ligger min genialitet då? Jo, mina barn tycker också att “bajs” är ett skoj ord, framförallt den yngre av dem. Amanda har ju sitt sätt att vilja göra oss vuxna till lags och då är det klart olämpligt att säga “bajs”, så hon har faktiskt aldrig varit särskilt “bajsig”. Felice däremot… oj, oj, oj. Hon skulle utan tvekan kunna bli precis likadan som den där tjejen på tåget. Jag har löst detta genom att ge “bajset” en fristad. På toaletten får man säga “bajs”, precis så mycket man vill. Utanför toaletten är det dock “bajsförbud”. Hittills har detta fungerat klockrent. Felice kan vissa dagar hoppa över tröskeln in till toaletten och tjoa “Bajsi bajsi bajsi!” upprepade gånger. Amanda är sällan sen att hänga på. Men så fort de klivit över tröskeln ut i hallen igen så slutar de prata “bajs”. Tadaaaa!

Om någon av dem bryter mot bajsregeln är den andra snabb att skvallra. Oftast är det Felice som misslyckas att hålla sig till reglementet. Amanda kommer då bekymrad till mig, “Mamma, Felice sa bajs och hon var inte på toaletten…”. Efter en tillrättavisning springer Felice in på toaletten och ropar “Bajs”.

 Lilla Felice under sommarens potträning

Amanda den ansvariga

Imorse var jag på utvecklingssamtal för Amanda på Fjärilen. Vi hade en bra diskussion tycker jag, trots våra tidigare dispyter med personalen på avdelningen. Amanda är tydligen mycket populär bland de andra barnen, många har angivit henne som kompis då de blivit intervjuade av sina pedagoger. Som förälder känns det förstås mycket roligt att höra att ens barn är omtyckt och har många vänner. Vidare berättade hennes pedagog att hon (och de andra pedagogerna) upplever Amanda som enormt ansvarstagande och empatisk. Ibland till och med lite väl ansvarstagande. Hon kan ha svårt att koppla av ibland eftersom hon konstant vill ha koll på läget och ha ett öra med i varje diskussion och förstå allt som sägs. Hon tar stort ansvar för sina kompisar och att alla ska ha det bra. Även detta känns förstås jättebra att höra, att ens lilla dotter är omhändertagande och empatisk. Men det är klart, det får inte bli för mycket för henne och det var ett litet orosmoln hos pedagogerna. Amanda måste ibland få koppla av och bara tänka på sig själv och vad hon tycker är roligt att göra. Pedagogen berättade även att de upplever att de kan lita mycket på Amanda och att de ofta ger henne förtroenden på avdelningen. Hon får ibland vara med och leda de andra barnen lite, en uppgift som hon gärna tar på sig. Jag har inga som helst problem med att hon agerar ledartyp men jag påtalade för pedagogen att jag tycker att det är mycket viktigt att man som vuxen håller koll på dessa ledartyper så att de inte utnyttjar de andra barnen (som ser upp till “ledaren”) till sin fördel. Detta oroade inte pedagogen överhuvudtaget eftersom hon aldrig sett sådana tendenser hos Amanda. Ytterligare ett positivt besked.

Vi diskuterade även Amandas känsliga sida, att hon har lätt att bli ledsen om hon gör fel eller om någon i hennes omgivning blir besviken på henne. Det är förstås bra att ha en sådan sida eftersom det betyder att man respekterar andra människors känslor och åsikter och att man har kontakt med sina egna handlingar. Men det är ju mindre bra om Amanda känner sådant ansvar för allt omkring henne att hon blir ledsen för sådant som egentligen inte är så viktigt. Jag känner mycket väl igen mig i Amandas känslor och handlingar. Jag kan utan problem sätta mig in i hennes situation. Hon blir så besviken på sig själv när hon inte lyckas behaga sin omgivning att tårarna kommer. Hon vill till varje pris att allt ska bli rätt och hon har så svårt för att misslyckas. Hon kan inte hantera andra människors besvikelse på annat sätt än att bli förtvivlad. Detta kommer sannolikt att blekna något med åren men hon kommer att ha kvar dessa krav på sig själv och sin svårighet att hantera andra människors besvikelse. Det är jag fullt övertygad om. Jag lever med detta själv varenda dag. Jag har med åren blivit bättre på att skaka av mig sådant som är mindre viktigt men helt kvitt detta kommer jag aldrig att bli. Och det vill jag faktiskt inte heller. För jag tycker att detta är bra egenskaper och något som jag är mycket stolt över att se hos min älskade dotter.

Inga nyheter är goda nyheter?

27 september var jag med Felice på uppföljande besök avseende hennes glutenintolerans. Vid detta besök togs ett blodprov för att se om hennes antikroppar mot gluten försvunnit. Detta betyder inte på något sätt att hon blivit frisk, glutenintolerans är en livslång sjukdom (i alla fall idag, förstås hoppas vi på någon form av “botemedel”). Om antikropparna har försvunnit betyder det “bara” att hennes diet fungerar. Nuförtiden fungerar Felices mage mycket bra och vi har väl egentligen ingen känsla av att dieten inte fungerar, men det är förstås viktigt att få det hela bekräftat. Nu har vi väntat i 1,5 månad på provsvaret men telefonen förblir tyst. Vis av erfarenhet hur mycket man kan ha att göra som kliniker så väntade jag en månad innan jag började ringa och efterlysa provsvaret. Egentligen vet jag att läkaren fått provsvaret avsevärt mycket snabbare än så (då Felice fick sin diagnos tog det tre dagar att få provsvar…) men eftersom detta på intet sätt är akut så tänkte jag att läkaren kanske prioriterade andra provsvar. Men efter en månad så tröttnade jag på att vänta. Provsvaret borde ju bara vara ett telefonsamtal bort kan man tycka.

Nu skulle det visa sig att det inte riktigt var så enkelt. Barnmottagningen har telefontid varje dag men endast under några timmar på morgonen. Lyckligtvis så jobbade jag sådana tider att jag kunde ringa i princip varenda morgon den första veckan, men vad hjälpte det då telefonkön till mottagningen var fylld redan då telefonväxeln öppnade? Första dagen tänkte jag väl att det var ju osis att så många andra ringde samtidigt. Efter den tionde dagen var jag irriterad, upprörd och smått desperat. Hur ska man gå tillväga för att få sina provsvar om läkaren inte ringer och det inte går att få en plats i den telefonkö man måste genom för att komma i kontakt med mottagningen? Jag ringde till slut till växeln på det sjukhus där barnmottagningen ligger. Dessa kunde inte heller hjälpa mig utan konstaterade bara att det brukar vara svårt att komma fram till barnmottagningen och de rekommenderade mig att åka dit personligen och lämna ett meddelande. Är det så här dagens sjukvård ser ut? Att man ska få vänta sig bortom all irritation för att slutligen måsta åka till mottagningen i egen hög person för att få kontakt? Skandal! “Mina Vårdkontakter” är ju också ett forum där man kan kontakta olika vårdgivare runt om i landet, men då krävs det förstås att den mottagning eller vårdgivare Du söker har anslutit sig till tjänsten och det har inte vår barnmottagning. Så registrering av konto där visade sig vara meningslöst.

Jag blir så fruktansvärt irriterad över den svenska sjukvården och på vilket sätt den behandlar sina patienter. Nu är vår dotter inte svårt sjuk eller i behov av att komma på ett besök hos sin läkare, men det KUNDE ha varit så och det hade varit lika förbannat svårt då att komma i kontakt med mottagningen. Telefonsvararen vet ju inte vem som ringer. Jag förstår att landets alla akutmottagningar blir överbelamrade med patienter när man inte kan komma i kontakt med primärvården. Vad ska man annars göra för att få träffa en läkare?

Idag beslutade jag mig för att åka till mottagningen och lämna ett meddelande till Felices läkare även om jag tycker att det hela är vansinnigt. Receptionisten såg lätt skamsen ut då jag meddelade att vi väntade provsvar sedan 27/9, skrev ned Felices personnummer och skulle lämna ett meddelande till läkaren. Jag tillade att jag förstås inte kunde garantera att läkaren inte ringt, jag kan ju inte svara i alla situationer, men jag hade i alla fall inget missat samtal på min telefon. Receptionisten öppnade Felices journal och kunde konstatera att läkaren inte sökt oss sedan 27/9 och att hon inte bokat in någon telefontid för att lämna provsvar. Jag kan med all säkerhet säga att hon inte meddelade mig vid besöket att hon endast skulle ringa om provet inte var normalt. Och för övrigt tycker jag att detta är helt förkastligt även om det praktiseras vitt i den svenska primärvården. “Provsvar lämnas endast om proverna givit ett onormalt resultat”. Hur ska jag som patient veta att mitt prov verkligen blivit analyserat om jag inte får något provsvar? Inga nyheter är faktiskt inte goda nyheter, inga nyheter är just INGA nyheter.

Diplomatdottern

Jag vet att rubriken ovan ger otäcka associationer till ett märkligt narkotikabrott i Thailand, men i det här fallet är det faktiskt vår Amanda som är diplomatdottern. Eller i alla fall den diplomatiska dottern. Amanda har verkligen en enorm förmåga att svara diplomatiskt på frågor, så till den grad att det ibland blir snudd på irriterande. Det är när vi ställer frågor där hon måste välja vad som är bäst, roligast, snyggast etc som de diplomatiska svaren kommer. Till exempel när vi var på Peppa Pig World i somras så frågade vi förstås henne vad som var roligast. “Allting!” blev svaret. När vi frågar henne vilken lek som är roligast att leka på dagis så blir svaret “Alla”. När jag frågar vilken film hon helst tittar på så kommer det igen: “Alla”. I och för sig kanske det är ren taktik, om man svarar “alla” så finns det ju en chans att man får se alla filmerna igen och att man inte behöver välja vilken karusell man ska åka. Men det känns faktiskt som om hon är rädd för vad omvärlden ska tycka och därför svarar så diplomatiskt som möjligt. Ingen dålig egenskap antar jag, tids nog lär hon nog precis som alla andra barn med buller och bång göra klart vart skåpet ska stå…

Felices “gilla-lista”

Jag gillar:

- klänningar

- shopping

- Bauhaus

De två första känns ju inte helt otippade, men Bauhaus!? Varför just Bauhaus? Vi brukar INTE vara på Bauhaus så ofta att det blivit som ett andra hem för henne, all renovering till trots. Nej, jag har faktiskt ingen förklaring. Men lite kul är listan i alla fall och den kom helt spontant ur munnen på henne häromdagen.

Lagom är bäst

Igår satt jag och pratade med Felice vid middagsbordet, frågade vem hon lekt med under dagen osv. Felice berättade att hon lekt med Melina och att Melina hade blivit arg för att Felice hade en hammare i handen. Det hade slutat med att Melina rev henne i ansiktet. Jag anade förstås att Felice sannolikt inte var helt oskyldig i den uppkomna situationen och frågade om Felice kanske hade tagit hammaren av Melina.

- Neeej. Melina rev mig så här (visar med naglarna på kinden). Men inte så hårt, bara lite lagom.

Ja, bara lite lagom. Tycker man att man fått lagom med stryk så anser man sannolikt att man någonstans förtjänade det :-)

Bra idé

- Mamma, jag har en bra idé. Jag kanske kan sluta med välling nu. Jag är ju en stor tjej.

Lilla Amanda. Ja, hon är verkligen en stor tjej nu. Hon får fortfarande välling vid nattningen, bara en liten skvätt och mest för att det är mysigt och mättar gott innan natten. Vi har velat att hon själv ska välja bort vällingen, men har nog trott att det aldrig skulle ske. Men nu är kanske dagen här. Återstår att se om hon tycker att hon är stor imorgon kväll också…

Missuppfattning light

Vi har visst nyligen börjat tralla på “Varmkorv boogie” igen hemma hos oss. Felice klämmer i som attan och sjunger:

- Bajskorv boogie!

 

PS Vill poängera att sin ålder till trots så förstod hon inte att hon sjöng lite fel från början, nu är det dock inte möjligt att få henne att låta bli b-ordet…

Ur ett barns perspektiv

Felice tittar ut genom bilfönstret som är täckt med regndroppar.

- Mamma, var kommer regnet ifrån?

- Från himlen

Det blir tyst en liten stund.

- Ahaaa, från gammelmorfar.

Oslo nästa

- boka kurs- check!

- boka flygbiljetter- check!

- boka hotell- check!

- memorera karta- semi-check!

På söndag bär det av till Oslo för en tvådagarskurs i akut- och intensivvård. Ska bli så roligt att få höra två proffs på området föreläsa. Synd bara att jag visst fortfarande är flygrädd…

Saga ur livet

Häromdagen när jag borstade Amandas hår så hade vi en liten konversation om vännerna på dagis. Jag frågade Amanda vem hon hade lekt med på dagen och hon svarade att hon hade lekt med Fanny, Nelly och Linn. Sedan blev tonen lite sorgsen och hon berättade hur Fanny och Linn sprungit ifrån henne och sagt att de inte ville leka med henne och att hon inte fick följa efter dem. Amanda berättade vidare att hon ändå sprungit efter dem och blivit litet ledsen. Jag sa då till henne att jag hade ett tips om ovanstående skulle upprepas, hon skulle då helt sonika gå åt andra hållet och slänga ur sig ett nonchalant “Nähä, strunt i det då. Då leker jag här borta istället”. Detta skulle med all säkerhet göra henne mycket mer intressant och det skulle finnas en god chans att de då skulle ändra sig. Jag avslutade med att upprepa att man aldrig ska springa efter personer som inte vill leka, för det är precis det de vill att man ska göra. Min lilla dotter tittar upp på mig, ett leende sprider sig från öra till öra och hon säger “Jag älskar när du berättar sagor för mig mamma. Tack!”.

Veckans asgarv

Egentligen är jag inte mycket för roliga små historier och annat skit som man kan läsa på nätet, men inte ens jag är för stolt för att ändra åsikt någon gång ibland. Idag var en sådan dag. Prego!

Tomt

Alldeles tomt var det i min väska då jag lämnade tantfikat igår, inte en endaste liten Tupperwarepryl lyckades jag beställa. Är så stolt över mig själv som lyckades stå emot alla förträffliga plastmojänger och svara ett moget “Nej, jag behöver faktiskt inget av det här”. Hade en plan B att ta till om det inte räckt med att behovet redan var tillfredsställt, jag skulle skylla på fullt i köksskåpen. Och det vore faktiskt ingen lögn. En salladsslunga är förstås en ypperlig pryl att ha, men var sjutton ska man förvara den? Jag har ju inte riktigt samma åsikt som Tupperwareförsäljarna, dvs att grejerna är så snygga att man kan ha dem framme på bänkar etc. Om väskan var tom vid hemfärd så var magen allt annat än tom vid samma tidpunkt. Jag tror banne mig att världsmästaren i fika, Linda, överträffat sig själv denna kväll. Hela köksön var proppfull med det ena bakverket godare än det andra: lingonkaka med maräng, äppelmuffins med topping, bondkakor med lakrits (låter helt sjukt och det var det också, helt sjukt gott!), biskvier, chokladrutor, polkamaränger och mintkarameller. Ögonen ville ha så mycket mer än magen orkade, som vanligt. Jag hade trots att jag försökte besinna mig vansinnigt ont i magen då jag satte mig i bilen och åkte hemåt.

Bilden stulen från Sarah

Bilen var inte heller tom vid hemfärd, för snällaste Sarah hade skickat med två fulla kassar med kläder och skor till tjejerna. Ska bli så kul att se deras ögon då de får gå igenom grejerna och prova. Men det blir inte idag eftersom jag lämnade dem hos mamma igår och där ska de vara tills imorgon. Det var väldigt tomt på övervåningen igår kväll, inga små barn som låg i sina sängar och behövde stoppas om och få godnattpussar. Natten var alldeles tyst och stilla, ingen liten Felice som behövde kissa, ingen Amanda som lekte väderkvarn mellan oss i sängen. En mycket lugnare morgon än jag är van vid, men totalt lugn är det förstås inte. För i utbyte mot tjejerna så tog jag med mig mammas hund Ally hem till oss, så för stunden har jag inte mindre än SEX borderterrier hemma.

Jobbar hemifrån idag, finns några reklamationer som ska hinnas med innan Sean kommer hem från jobbet. Sedan blir det ugnspannkaka till middag, proppfull med vetemjöl och alltså inget som vi äter då Felice är hemma (glutenfri ugnspannkaka smakar inte bra…). Sannolikt kommer vi att äta framför TV’n också mest för sakens skull.

Tantfika

Ikväll är det äntligen dax att träffa mina kära barndomsvänner under lite tantfika, dvs Tupperwareparty. Har inga större planer på att utöka mitt TW-sortiment, för visst är grejerna bra men sjuuuuukt dyra. Egentligen inte värda vad de kostar i min mening. Nej, min plan är mest att få komma och umgås med mina vänner och det är gott nog (sedan kommer säkert den övertygande demonstratören att lyckas lura på mig någon oumbärlig liten pryl…). Jag har sagt det förut och säger det igen: jag är så otroligt tacksam över mina vänner. Varenda en av dem. De går inte att jämföra med varandra för de betyder alla mycket för mig och är inte utbytbara. Det är så lätt att ta vänner för givet och inte tänka på hur lyckligt lottad man är som har dem. Alla har väl vänner, tänker jag ofta. Men nej, så är det inte. Och framför allt så har inte alla nära vänner. Många människor omger sig med massvis av mer eller mindre ytliga bekanta men detta är på intet sätt samma sak som att ha riktigt nära vänner. Nära vänner vet i stort sett allt om en, det är så mycket som man inte behöver förklara för dem, som är självklart. Och när det gäller barndomsvänner så är situationen än mer unik eftersom man med dessa delar en gemensam historia. Jag tror absolut att man kan finna nya vänner senare i livet som kan komma att betyda enormt mycket för en och som man kan komma lika nära som man är sina barndomsvänner. Men just det här med den gemensamma historien kan inte nog betonas vikten av. Det är befriande att få sitta ned och tala med sina gamla barndomsvänner, att fylla i varandras historier med detaljer och minnen, att skratta tillsammans åt skämt som för länge sedan tappat sitt mening osv. Just detta kan man bara dela tillsammans med riktigt gamla vänner och det ska jag göra ikväll.

Flytta hemifrån

Innan man vet ordet av så är tjejerna så stora att det är dax att flytta hemifrån. Igår satt Amanda vid matbordet och hade tröttnat på lillasysters missnöjda skrik.

- Jag orkar inte mer. Jag tror jag måste flytta hemifrån.

Barn med cancer

På rekommendation satte jag mig ned idag och såg en dokumentär på SVT Play. En dokumentär om barn med cancer, om hur det påverkar barnen, deras familjer och även hur det kan påverka personalen som jobbar med dessa barn. Jag var tvungen att stänga av den halvvägs in. Klarade inte att se mer. Det var fruktansvärt jobbigt att se dessa barn och höra deras föräldrar berätta. Jag blev alldeles iskall och illamående, tårarna rann och det gick bara inte att fortsätta titta. Filmaren har verkligen lyckats förmedla de känslor som finns kring denna fruktansvärda sjukdom och man kände verkligen enormt med de barn och familjer som deltog i dokumentären. Vore jag inte redan månadsgivare i Barncancerfonden så hade jag blivit det idag. Vi måste bara fortsätta att kämpa tillsammans för att fler barn ska kunna botas! Något annat finns inte.

För Er som vill se dokumentären finns en länk nedan. Den går att se fram till 27/9.

http://svtplay.se/v/2514381/dokumentarfilm/barn_med_cancer

Ringa till himlen

Sedan vårt besök i Östersund i augusti så har Amanda börjat fundera mycket på gammelmorfar, att det är sorgligt att han inte är här och att hon vill träffa honom. Ikväll hördes en liten röst från hennes rum:

- Mamma, kan vi ringa till gammelmorfar?

- Nej älskling, det finns ingen telefon i himlen.

Det blir tyst från Amandas rum och istället hörs en liten röst från rummet intill:

- Mamma, har de ingen telefon i himlen?

- Nej, Felice. Det har de inte.

- Då måste de köpa en telefon. Ja. Eller hämta en på Coop.

  Barn är för underbara.

Nystart

Idag var första dagen på dagis för tjejerna på ett par veckor, det känns dock som om det är månader sedan jag lämnade på dagis senast. De senaste två veckornas föräldraledighet har känts betydligt längre än vad de var, vilket man ju inte är van vid. Oftast känns ju ledigheterna precis tvärtom. Knappt hinner de börja förrän det roliga är slut. Men icke denna gång alltså, vilket förstås inte gör något

Egentligen skulle de ha varit på dagis igår, men av någon outgrundlig anledning lyckades Sean låsa in mina bilnycklar i bilen som stod parkerad i det låsta garaget. Så påklädda och redo att träffa sina vänner igen fick jag tala om för tjejerna att det bara var att klä av sig och gå in i huset igen. INTE populärt. De grät hysteriskt under ett antal minuter innan de kapitulerade för det faktum att det inte skulle bli något dagis denna dag. Istället hade vi roligt med ritblock och pennor, film och mys dagen lång. Det funkade det med tack och lov.

Idag låg nycklarna där de skulle och vi kom iväg till dagis. Tjejerna skuttade glatt in på sina avdelningar, hejade på kompisar och pedagoger. Felice hoppade snabbt upp i Claires famn och berättade “Jag har slutat med blöja. Jag bajsar toaletten nu.” För precis så är det. Liten har blivit stor och har lagt blöjorna på hyllan. De senaste veckorna har det faktiskt funkat riktigt bra, några olyckor här och där men inga större katastrofer. Hon sover fortfarande med blöja och det lär hon väl fortsätta med ett tag. Det känns dock som ett jättestort steg att hon är blöjfri dagtid och vi är förstås stolta över henne. Kissa i potta eller toalett är inga som helst problem, med nummer två är det lite värre. Precis så var det med Amanda också. Hon var paniskt rädd för att bajsa på toaletten och vi fick tjuvhålla henne på plats för att hon skulle stanna kvar och lyckas. Felice har nu kommit över den värsta rädslan och vid ett par tillfällen har hon fått sin belöning i form av godis (världens största godismonster är trots allt ganska lätt att muta). Jag var väl lite skeptisk till hur det skulle gå på dagis, det är ju så lätt att glömma då man har roligt. Men inte hade jag behövt oroa mig. Då jag hämtade henne i eftermiddags satt hon stolt med ett klistermärke på armen. Det hade hon fått av Claire då hon kissat på toaletten. Inte en olycka under hela dagen. Duktiga tjejen! Hon hade haft en bra dag med sina kompisar och några nya barn. För några nya har tillkommit så här efter sommaren eftersom 3-åringarna flyttat till mellanbarnsavdelningen. Det var livat värre imorse när jag lämnade, ett par av de nya barnen grät hysteriskt. Då jag kom för att hämta i eftermiddags var det dock lugn och ro och de åt sitt mellis med ett levande ljus på bordet.

Amanda hade också haft en bra dag, med ett litet undantag. De var ute i skogen på förmiddagen och barnen steg i ett jordgetingbo. Amanda var en av de olyckliga som getingarna fick tag på… Hon hade förstås varit mycket ledsen och haft ont, men enligt pedagogerna hade hon snabbt lugnat sig. Då jag hämtade berättade hon bara att hon blivit biten av en geting och hade fått ett plåster. Så var det inte mer med det. Får väl se vad som händer nästa gång hon får syn på en geting. Hon är ju som bekant lite halvskraj för insekter och detta lär knappast ha gjort saken bättre är jag rädd.

En ny dagistermin har börjat och hösten är här, vare sig vi vill eller inte.

Ett gott skratt förlänger livet

Och jag vill ju att vi alla ska leva länge!

En ynklig röst från bilens baksäte:

- Mamma, jag sitter fast!

Ignorerar rösten och tänker att man ska ju sitta fast i bilen.

- Jag sitter fast!

- Vad sa Du, Felice?

Rösten antar en desperat ton ackompanjerat av snyftningar.

- Mamma, jag sitter faaast! I hinken!

 

Fick snabbt stopp på bilen och lovade mig själv att aldrig mer låta ungarna leka med hinkar annat än i sandlådan. Men jösses vad vi skrattade…

Argumentation i Kolartorp

- Felice, räkna till åtta!

- En, två, tre, fyra, fem! Nu kommer jag!

- Nej, nu gjorde du fel! Du skulle räkna till åtta! Ser en femma ut som en åtta eller??

Felice ser ut som ett levande frågetecken.

- Nej, just det Felice. Gör om!

The reason I love Borderterriers

Augustimåne

Lava o Blå

Blickar ut över Storsjöns vatten

Prinsessor

Mammas små sessor:

 Prinsessan Amanda

 Prinsessan Felice

Pine Spits Bianca o Tisalia As Good As It Gets

Ljuvliga Lilla Blå

Och fantastiska Lava

Felice x105

Inte mindre än 105 små och stora Felicer finns det i Sverige och ovan ser Ni den allra bästa av dem! Namnet betyder “lycklig”.

Konversation i Kolartorp

- Felice, kan du läsa vad det står på min tröja?

- Nej, jag har inte mina glasögon med mig.

Blå

Låt mig presentera vår nya familjemedlem, Blå. Hennes fullständiga namn är Pine Spits Bianca och hon är uppfödd av Liz Dalberg och Ingemar Johansson, kennel Pine Spits. Hon kom till oss som 11 veckors valp för ett par veckor sedan och hon är en fullkomligt ljuvlig liten tjej som tagit sin självklara plats i flocken. Hela familjen är sålda på henne och det känns som om det något impulsartade beslutet att öppna våra hjärtan för en blå liten tjej var det bästa vi kunde gjort. Enda sedan förlusten av vår Sotha 2005 så har jag längtat efter en ny blå tik och då kenneln fick ett återbud på en av de blå tikvalparna så kändes det självklart att hon skulle flytta just hem till oss. Tur att Liz och Ingemar höll med! Pappa till lilla Blå är vår uppfödning Leo som visar framtassarna i såväl utställningsringen som skogen. Vi är så stolta över honom och är mycket tacksamma gentemot Liz och Ingemar som sett till att han fått chansen att utveckla hela sin potential.

Förutom att lilla Blå är en fantastisk familjemedlem så hoppas vi förstås att hon ska utvecklas väl och att hon ska kunna bli avelstik hos oss då hon blir stor. Men än så länge njuter vi bara av varandra, vassa valptänder och tidiga mornar.

Stort TACK till Liz och Ingemar för att vi fått förtroendet att förvalta Blå. Hon är redan högt älskad av oss alla!

Tack också till Sarah för det underbara fotot!

Bloggpaus :-(

Två kraschade hårddiskar och tusentals bilder borta, ett trasigt teleobjektiv inhandlat i annat land och 7,5 timmars övertid den senaste veckan gör att en bloggpaus känns oundviklig. Men jag återkommer förhoppningsvis snart med nya krafter.

Hoppas Ni alla har en skön semester!

Semestersammanfattning

Åter på svensk mark och efter tre riktigt mysiga semesterveckor kan vi konstatera att:

- det faktiskt är dåligt väder i England nästan jämt

- det kan bli riktigt svinkallt i ett tält även sommartid

- knott bits

- ett tält ämnat för två personer inte är tillräckligt för fyra

- de säljer riktigt fina tält i England

- det regnar i alla fall inte på puben

- Peppa Pig finns i verkligheten, men hon är stor, rosa och fluffig

- Travelodge är en sorglig ursäkt för hotell

- glutenintoleranta icke göre sig besvär på engelska restauranger

- det går att få en tvååring att överleva på majsvälling och pommes frites i tre veckor

- de fortfarande kör på fel sida i England

- de engelska nationalparkerna är underbart vackra, även i regn

- det engelska folket sannolikt är det trevligaste i Europa

- endast en engelsman kan bli solbränd då det är molnigt, det är väl inte för inte som uttrycket “cloud burn” uppkommit

- våra barn är gudomligt snälla att ha med sig på resor

- det är väldigt gungigt på Nordsjön

- även en fyraåring kan bli sjösjuk

- England trots allt är fantastiskt!

Breakfast in Yorkshire

   

Mother Shipton’s cave, Knaresborough

En tripp till vackra Knaresborough för att uppleva legenden om Mother Shipton, Englands mest kända profetissa.

  

The petrifying well, där föremål inkapslas i mineralsten inom loppet av tre månader.

   

Mother Shipton’s cave

   Våra småhäxor tyckte att det hela var mycket spännande

Vackra Knaresborough