4+1= 5 –1= 4 +1= 5 +1= 6 -1= 5 -1=4

Det har varit en väldans ruljans på hundar här hemma senaste dagarna. I fredags fick jag tillbaka en av de valpar som jag sålde i somras, Morris. Lillhusse i familjen har blivit allergisk och eftersom jag hade skrivit på ett återköpslöfte i avtalet så har man inget val annat än att köpa tillbaka hunden. För mig är det en självklarhet att återköpa de hundar som jag fött upp om det dyker upp problem hos de som köpt hunden. Det sista jag vill är att mina uppfödda hundar ska jazza omkring i olika familjer eller byta hem på Blocket som andra byter underkläder. Då tar jag hellre ansvaret själv att omplacera hunden. Morris är en genomtrevlig kille som precis som Lava är drygt 8 månader gammal. Han är väluppfostrad och har fått en fin grundträning, så det ska nog inte vara svårt att hitta ett nytt hem till honom. Men det är klart att inte är det helt okomplicerat att plocka hem en 8 månaders hane då man har fyra tikar. Plötsligt hade vi alltså fem hundar. Detta blev dock ingen långvarig situation eftersom Chribbe kom och hämtade Meg i fredags eftermiddag då de hade lite hundlängtan som behövde fyllas med Meg. Meg har säkert haft en jättemysig helg med massor av egentid som hon inte kan få hemma hos oss. Vi fick en hel del bildbevis i mailen:

I söndags åkte jag och hämtade hem Meg igen och så var de alltså fem på nytt. Igår kom mamma och lämnade Ally hos oss, hon ska vara här en vecka eftersom de passar en hanhund för stunden och Ally löper. Lite för sent kom vi på att vi visst också har en hanhund hemma just nu… Så var det plötsligt sex hundar hemma, vilket dock inte heller blev ett långvarigt tillstånd eftersom mamma tog med Lava hem i utbyte mot Ally. Och lite senare igår åkte jag till jobbet och lämnade Morris hos en jobbarkompis som ska prova att ha honom för att se om han kanske blir hennes nya bäste vän. Så just nu har vi faktiskt precis som vanligt fyra hundar hemma. Våra grannar måste nog börja fundera över vad vi håller på med alternativt ifrågasätta sina egna kunskaper i matte…

Felli Glo-glass

Det tog ett bra tag för lillasyster att lära sig vad hon heter, men nuförtiden får man ett ordentligt svar då man frågar henne “Vad heter Du?”. Fram tills för några dagar sedan svarade hon “Feliiiice” på frågan men nu har hon lagt till sitt efternamn också och då fick hon helt enkelt kapa förnamnet lite “Ja hette Felli Glo-glass”.

Kan Du vissla, Amanda?

Senaste tiden har Amanda tjatat och tjatat om att vi ska lära henne att vissla. Hon försöker och försöker och blir lika besviken varenda gång det bara “blåser” då hon gör precis som vi visar henne. Tills häromdagen då det plötsligt kom fram ett ynkligt litet “pfiiip” då hon formade munnen till ett litet O och blåste. Hon sken upp som solen själv och skuttade runt alldeles vild av lycka. “Mamma, jag KUNDE! Mamma, LYSSNA!”. Ynkligt var namnet, men ja nog är det ett litet vissel alltid. Hon har dock långt kvar innan hon visslar med i proffsligan…

Igår då vi kom till dagis så sprang hon liksom alltid före in på avdelningen, glad att få träffa sina vänner. Men kanske var hon lite extra glad just denna morgon. Måndag, tänkte jag. Uppdämt kompisbehov efter helgens dagisbrist. Så fort hon kom in i kapprummet så skrek hon på sin bästa kompis och bad denna lyssna på henne. Och så formade hon munnen till det lilla O:et och blåste. Kompisen visade noll och inget intresse till en början, hon deklarerade mest att hon ville vara ifred och leka själv med några grodor som tydligen är väldigt populära. Amanda lät sig dock inte nedslås utan påkallade åter uppmärksamhet och med mössan på sned och jackan fortfarande knäppt så fick hon fram ett litet ynkligt vissel. Kompisen stirrade med ett fånigt uttryck på min stolta lilla dotter och visslade sedan till ett präktigt vissel och log därefter triumfatoriskt. Som det stack till i mammahjärtat. Där kom Amanda alldeles glad och lycklig över sitt nyinlärda visslande och allt hon får är en kompis som istället för att berömma visar var skåpet ska stå. Tur att Amanda inte är lika känslig som sin mamma (än…).

Boys will be boys, eller?

Amandas lördagar är nuförtiden fullspäckade med aktiviteter. Dels går hon på Bamsegympa (som vi föräldrar är allt annat än imponerade av, men Amanda älskar det, tyvärr…) och dels så går hon på sk “danslek” på ett lekland i Tyresö. Dansleken anmälde vi henne till då vi inte hittade någon annan dans för barn och Amanda älskar att dansa. Strax därefter blev vi tipsade om Haninge Dansstudio men då hade vi redan anmält henne till dansleken så det fick bli tre aktiviteter denna termin. Så kommer det INTE att bli nästa termin, i alla fall inte två aktiviteter samma dag. Det fungerar inte särskilt bra, kan vi konstatera efter ett antal veckor.

Vi börjar lördagarna med gympa klockan 10, denna håller på en timme med en kortare fruktpaus ungefär mitt i. Strax efter 11 sitter vi i bilen igen på väg mot dansen. Vi stannar till på en mack eller liknande och ser till att Amanda får i sig en korv eller hamburgare innan det är dax för dans klockan 12. Amanda är oftast trött och färdig för en tupplur klockan 12 så det är inte helt lätt att få henne att fokusera. Tack och lov är danslektionen bara 30 minuter lång så med viss uppmuntran från föräldrarna så brukar det vara rätt OK i alla fall. Men som sagt, nästa termin får det räcka med EN aktivitet på lördagarna. Det finns ju lite annat som ska hinnas med på helgerna också…

Jag har haft förmånen att få vara med på denna dans vid ett fåtal tillfällen och samtliga gånger har jag irriterat mig blå över ett fåtal deltagare. Det jag är på väg att skriva nu kommer att få vissa av Er att gå i taket och tycka att jag har fördomar, men helt ärligt så skiter jag i det. Samtliga irriterande deltagare har en sak gemensamt: de är pojkar. Igår var det 10 flickor och 2 pojkar med på dansen. 10 deltagare gjorde precis som ledaren sa åt dem och 2 gjorde precis tvärtemot. Gissa vilka??? OK att vissa barn lever om och beter sig lite hur som helst, de är ju trots allt barn. Men dessa barn har sina föräldrar med inne i danslokalen och även här har vi en 10-mot-2 situation. 10 föräldrar tillrättavisar sina barn då de helt uppenbart stör de andra barnen eller struntar i instruktioner (gör de fel för att de inte förstår är det förstås en helt annan sak), 2 sitter mest och flinar och verkar tycka att det hela är rätt komiskt. Hallå!?! Det finns absolut INGET charmigt eller komiskt över att två pojkar lever fan, sparkar boll och skriker medan tio flickor försöker att dansa tillsammans med sin ledare! Om de inte har lust att delta i dansen så går det väl alldeles förträffligt att skita i alltihop och pallra sig därifrån. De verkar ju ändå inte vara där för att dansa. De kan knappt vänta till klockan passerat 12:30 så att de får plocka fram bandyklubborna.

Igår försökte den stackars ledaren att tillrättavisa pojkarna och be dem vara med på det som de andra barnen gjorde, dock totalt utan resultat. Vad gjorde föräldrarna (som för övrigt även de var av manligt kön, ingen chock kanske…)? Inte att endaste skit. Ja, förutom att skratta lite då. Jag kan för mitt liv inte begripa hur man kan ta med sitt barn till en kurs och sedan sätta sig på sin feta rumpa och tycka att det är totalt ointressant om barnet deltar i kursen eller inte, samt om denne möjligtvis är ett störande moment för alla andra. Jag kan inte hjälpa att inte förvånas över att det är två pojkar som beter sig så här (och att de har den manliga föräldern med sig). Jag säger inte att det är pojkarnas fel, för det kan det knappast vara. De är 4-5 år gamla och då är det väldigt lite som kan anses vara deras fel. Är det deras föräldrars fel? Nja, till viss del men kanske inte helt och totalt. Det är nog snarare så att den största boven i dramat är samhället, alla vi andra som precis som jag besitter en hel drös med fördomar. Pojkar ÄR ju helt enkelt pojkar. De kan inte förväntas att bete sig som flickor, de är ju pojkar. De måste ju få vara lite busiga och olydiga, det är så naturen har format dem. Åt det kan man inte göra något, eller kan man kanske det? Nog f-n kan man det! Pojke eller flicka så ska barnet lära sig att fungera i gruppp, att inte störa och att ta hänsyn till andra människor. Visst ska man kunna ta för sig och se till sina egna intressen, MEN: människan är ett flockdjur och då är flockens bästa det som gäller. Och flockens bästa är under inga omständigheter att 16% av gruppen tar 99% av gruppens energi. Så det så.

Red Nose Day

18 mars idag, och det är Red Nose Day. Det har vi firat med att sätta på oss våra röda näsor och vara stolta över att vi faktiskt året runt, red nose day or not, bidrar med en inte oansenlig summa pengar till välgörande ändamål.

Hantverkare

Detta är ju knappast någon nyhet för större delen av befolkningen men jag måste ändå få säga det: hantverkare är ett gäng självupptagna idioter! Mycket har vi gjort själva i huset i renoveringsväg men i ett fåtal fal har vi anlitat hantverkare för att få hjälp med sådant som vi inte har kunskap till själva och så gott som varenda gång har vi i slutänden varit fly förbannade över deras nonchalans och bemötande. Detta trots att vi endast anlitat hantverkare på rekommendation. Eller förresten, en gång anlitade vi en obekant firma (dock förstås efter att ha fått referenser som vi förstås ringt först och hört oss för), och faktum är att det är den enda gången som vi varit helt nöjda med genomförande och bemötande. Det var då vi dränerade och tilläggsisolerade kring huset. Den killen var så bra att ha att göra med att jag varmt skulle rekommendera honom framöver. Att arbetet tog längre tid än utlovat var knappast hans fel eftersom han stötte på patrull både här och där runt huset, och trots att undantagslistan var längre än kontraktet så tillkom inga extra kostnader alls! Dessutom fick vi låna en maskin av honom att markplanera med efter dräneringen och han var mycket hjälpsam när det gällde att spara stora stenar från marken och därefter hjälpa oss att placera dessa i trädgården. Grävgruppen kan alltså varmt rekommenderas!

Vid två andra tillfällen har vi haft hantverkare i huset: vid installation av bergvärmesystemet och vid renovering av vårt badrum. Båda gångerna har det varit generalstrul och massa irritation innan vi fått ordning på alltsammans. Badrumsrenoveringen började bra men de sista detaljerna tog månader innan de blev färdiga, trots upprepade uppmaningar. Bergvärmeinstallationen gick som en dans, men så snart det började bli problem med systemet så blev de riktiga hantverkare med allt vad det innebär. De kom inte som utlovat, de var här och sa att det inte var något fel på systemet, de lät bli att ringa tillbaka, de försökte över telefon att få oss att skruva på reglage och annat etc etc. Till slut, efter att jag ringt och hotat dem, så kom de hit och konstaterade att vi visst hade samma fel som ett tjugotal andra personer som fått en panna från en viss sändning. No shit! Under denna tid så har vi förlorat otaliga liter vatten som bara runnit ut i en “nödslang” vid sidan av systemet pga för högt tryck inne i systemet. Jag vill inte ens tänka på vad det kostat oss och miljön. Tanken skulle bytas. Sagt och gjort, tanken byttes efter påtryckningar under ett par månader men då lämnade de den gamla tanken kvar för den gick inte att få upp från vår källare. Märkligt att det gick och få ner den genom samma trapp kan man ju tycka. De skulle kontakta tillverkaren av tanken som enligt uppgift ville ha tanken i ett stycke (vilket enligt dem inte var möjligt eftersom den inte gick att få upp från källaren i ett stycke) eftersom den skulle undersökas. Därefter har vi ringt dem under ca sex månaders tid med frågan NÄR exakt de tänker hämta tanken med lite olika svar från firman. Förra veckan så hade vi fått nog- vi ringde och bad dem komma på stört, annars skulle vi be en annan firma hämta tanken, kassera den och därefter skicka räkningen till dem. Då skulle de komma, idag, klockan 7. Klockan 9:45 dök de upp. Och nu är vårt hus en veritabel svinstia eftersom de gått in med smutsiga vinterskor på vårt parkettgolv, sölat glasfiberull över halva vardagsrummet och dessutom har de möblerat om för att få ut grejerna. De hade åkt innan jag hann be dem plocka undan efter sig och utan att säga hej då. Det är ju en sak att man får initialstäda efter att de första gången installerat grejer, det har man ju liksom själv begärt om. Det här är ett backjobb som de dessutom har dragit ut ett år på, och så lämnar de huset på det här sättet. Jävla pack! Jag är visst förmögen att ställa tillbaka möbler och städa, men det är inte det som är poängen. Dessutom är jag tämligen övertygad om att de skulle ha agerat på samma nonchalanta vis om jag vore Agda 82. Jag kommer ALDRIG att rekommendera dem till NÅGON oavsett vad det gäller för arbete. Installationen var som sagt prickfri och till ett bra pris, men därefter har det rakt igenom varit skit rent ut sagt. Energiinstallation i Sverige ska Ni passa Er för!

Utöver detta irritationsmoment med den kvarlämnade tanken så har vi sedan byte av tank haft problem med luft i vårt vattenburna system. Sean har luftat elementen till förbannelse men luften försvinner inte. Detta var inget problem innan de kom in i bilden, men inte heller här vill de ta ansvar. Dessutom är det de som installerat flera element hos oss som är problem. Verkligen en kul firma. Som sagt, ALDRIG mer.

Nära ögat

I tisdags kväll höll det på att bli fullkomlig katastrof hemma i Kolartorp. Strax före klockan 19 ringde Sean mig och med panik i rösten lät han mig veta att han hade kaos hemma. Jag hann förstås tänka att det var kräkningar över halva huset igen (nuförtiden lever vi med hinkar och handdukar inom en halvmeters avstånd), och att jag var glad att jag var på jobbet, innan han fick fram att han hade en katt i huset. WTF? En katt i vårt hus!?! I nästa stund undrade jag varför Sean ringde mig eftersom jag knappast kunde göra något åt situationen. Jag tyckte dock riktigt synd om honom eftersom det i bakgrunden hördes vansinniga terriers som bara hade en sak i tanken och två stackars vettskrämda barn som grät. Jag var tillräckligt rationell för att komma på den enda vettiga idén att Sean skulle ringa grannen Kajsa som är kattägare, vilken kanske kunde hjälpa Sean att fånga in katten. Då gick det upp ett Liljeholmens för Sean och han insåg att det kanske var Gandalf (=Kajsas katt) som var i huset. Jag hade själv inte haft en tanke på att det kunde vara hennes katt, trots att jag vet att han får gå lös ute, jag hade bara tanken inställd på att Sean behövde hjälp och de är nära till hands. En stund senare ringde Sean mig, katten var infångad och mycket riktigt var det Gandalf. Och inte nog med det: Gandalf blödde från ett ben. Måttligt road frågade jag Sean vad han tyckte att jag skulle säga, han ville visst att jag skulle säga att de skulle komma in med katten så att veterinär Göransson skulle laga den. Ytterligare en stund senare ringde Sean, Gandalf var på väg in till djursjukhuset med matte men det var helt uppenbart inte hundarna som var orsak till blodet för de hade visst hittat en massa pinnar i pälsen i anslutning till blödningen.

Ett par timmar senare var Gandalf åtgärdad och på väg hem från djursjukhuset. Diagnos: sannolikt kattbett. I alla fall inte Borderterrierbett, för så små hål skapar inga Borderterriertänder… Jag kan inte låta bli att tänka på vilken fullkomlig katastrof som hade kunnat ske. Vilket trauma som hade drabbat våra barn om deras hundar bet ihjäl deras kompis katt framför ögonen på dem. Jag vill inte ens tänka på det…

Katten på bilden har som vanligt inget med historien att göra, författaren har snott bilden från internet

 

Dagen efter frågade jag Amanda vad som hade hänt dagen innan. Hon gav mig en kort briefing om Gandalf och blod på väggen (dock inte orsakat av hundarna som sagt) och hundarna som var helt galna. Jag frågade henne vad hundarna hade sagt då de fick syn på Gandalf. Hade de kanske sagt:

- Vi ska äta upp Dig!

Amanda tittade förvånat på mig, precis som om jag vore lite halvdum, och sa sedan:

- Nej mamma, de kan ju inte prata.

MEN…

… blåsorna i munnen är borta! Halleluja!

Vilken pärs!

Vi lever, även fast jag kan förstå att omgivningen misströstat. Det blev en rejäl omgång av kräksjuka i familjen Douglas-Göransson den här gången. Jag började bli lite småkaxig i början av förra helgen och pratade om “survival of the fittest”, eftersom jag var den enda i familjen som verkade klara mig från kräksjukans härjningar. Märk väl: verkade. Jag jobbade fredag kväll och lördag kväll utan större problem än att jag hade lite väl mycket att göra. Söndag var det nattarbete på schemat och redan då jag åkte mot jobbet så kände jag mig förhållandevis illamående. Lyckades dock få mig själv att tro att det var den gräddiga potatisgratängen med kantareller som ställt till det, men då ett antal timmar passerat på jobbet och illamåendet bara blev mer och mer påträngande så började bli orolig. Jag stoppade i mig Pepcid och Postafen och bad till min lyckliga stjärna att det faktiskt bara var söndagsmiddagen som gjorde sig påmind. Klockan passerade 22 och 23, illamåendet blev värre och värre. Till slut var jag fullkomligt likblek och kände mig svimfärdig. Vi hade avverkat sista patienten som satt och väntade på akuten och begav oss upp till fikarummet för en paus. Jag lade mig på soffan och kände mig liiiite, lite bättre. Men det var då. Så snart det ringde på dörren och jag var tvungen att resa mig så insåg jag att ingen potatisgratäng i världen kunde beskyllas för detta. Kräksjukan var ett faktum. Svimfärdig tog jag hand om en akutpatient och därefter fick jag bosätta mig på toaletten. Resten av natten var ett töcken men innehöll i alla fall inga patienter för min del. Jag säger bara: FY FAN! Kräksjuka är illa nog, att vara ensam veterinär på ett nattskift med kräksjuka är beyond överjävligt. Jag vet inte hur jag tog mig igenom natten men någon gång efter klockan 8 lyckades jag ronda av till dagpersonalen och åka hem och däcka i soffan. Kräkningarna satt inte i så vidare värst länge men jag var fullkomligt slut dygnet efter. Tisdagen var jag dock åter på jobbet, något så när live and kicking. Men kräksjukan var vi förstås inte kvitt för såväl Amanda som Sean hade satt igång att kräkas igen. Jag vet inte vad jag ska säga om detta, jag saknar egentligen ord. Men en sak kan jag i alla fall konstatera: nu längtar till och med jag till våren. För det heter ju i alla fall VINTERkräksjuka.

Ändrade planer

I tisdags kväll kom det där icke-efterlängtade telefonsamtalet hemifrån. “Kan du skynda dig hem, jag mår inte bra”. När jag kom hem vid 21:30 så befann sig Sean på toaletten och han kom inte ut därifrån förrän flera timmar senare. Och då han väl kom ut så var det dax att skicka in Amanda. Båda två kräktes som gastar större delen av natten och Amanda lyckades förstås kräkas ner hela sin säng innan hon kom på att hon var magsjuk… Jag behöver knappast säga hur trött jag är på detta, Ni har nog förstått skulle jag tro. Jag vill utrota, utrota, utrota, utrota kräksjuka. Punkt.

Igår mådde Sean bättre men Amanda var fortsatt hängig och ville inte äta. Hon är verkligen extremt känslig för kräksjuka. Hon är ofta dålig flera dagar då hon blir smittad och inte sällan kommer en andra våg av kräkningar efter ett dygn eller två. Så även denna gång. Igår höll hon sig kräkfri men under dagen idag har hon kräkts ett antal gånger, senaste gången för ett par timmar sedan. Hon var så duktig vid senaste uppkastningen. Hon låg i soffan och vilade, plötsligt flög hon upp och skrek i panik “Mamma! Kan du hämta hinken!?!” Det tog några sekunder för mig att reagera men sedan sprang jag iväg mot hinkarna som stod i badrummet. Då jag kom ut i vardagsrummet igen så satt Amanda med handen för munnen och hon inväntade att hinken placerades framför ansiktet på henne innan hon släppte ut allt. Vilken pärla! Hade hon inte offrat sig så så hade vi fått budgetera för ny soffa. Mammas duktiga tjej. Nu har hon precis somnat bredvid mig i soffan, lite smått grinig för att hon inte fått välling som hon ville ha. Jag har dock ingen större lust att sanera sängen igen inatt. Stackarn. Hon säger att en röst i hennes mage talar om att den vill ha välling. Samma röst var det tydligen som sade åt henne att hon måste kräkas. Hjärtat.

Själv har jag varit manisk med handspriten senaste dagarna och hittills… Vågar inte säga något. Felice är sitt vanliga glada jag men har fått vara hemma från dagis för att inte ta med sig något skit till de andra barnen på avdelningen. Vi orkar nämligen inte få mer kräksjuka på våra barn då det snurrat runt ett varv till på dagis. Nu får det vara nog!

Så gårdagen som var min lediga dag blev inte alls så produktiv som jag tänkt mig. Jag tog med mig Felice och åkte och storhandlade istället för att städa (och smet en stund från kräksjukan). Efter en dryg timme på Coop hade vi överfyllt den största av vagnarna och notan slutade på ganska precis 3000:-!!! Tror aldrig att jag lyckats handla för så mycket vid ett och samma tillfälle tidigare. Och det var faktiskt bara mat dessutom, förutom en liten present till Amanda som hon ska få då hon fyller år. Men nu har vi mat för en LÅNG tid framöver. Vi har återupptagit rutinen med matlistor här hemma och det är ju helt fantastiskt jättebra. Dels slipper man ha matångest varenda dag, det finns ingredienser hemma och matsedeln är väl planerad efter mina arbetstider så har vi lite tid på oss blir det enkel mat, och dels så blir maten mer varierad än makaroner och köttbullar. Win win, med andra ord. Jag brukar (så mycket man nu kan säga bruka om något man gjort två-tre gånger) försöka handla för minst tre veckor i taget och då blir det förstås mycket pengar. Den här gången blev det nästan för fyra veckor dessutom. Det enda som behöver handlas nu är grönsaker, mjölk, bröd och lite annat med kortare hållbarhet än att man kan handla det en månad i förväg.

Idag har alla utom Amanda mått bra. Huset har blivit städat, akvarium likaså, tvätt har blivit tvättad, saker har blivit kastade på tippen och jag har gjort mitt hemarbete (har haft administrativt arbete hemifrån idag). Vi har ätit en god middag, packat ner Felice i renbäddad säng och ska snart göra detsamma med oss själva (får se hur länge Amandas säng är ren dock…). Dock har dagen medfört en mycket tråkig nyhet: våra semesterplaner har ändrats. Det blir inget bröllop i Scotland i sommar eftersom det tilltänkta brudparet har separerat och bröllopet är inställt. Så tråkigt och så ofattbart. Amanda har gråtit en skvätt eftersom hon sett fram emot att få åka till “borgen” och ha blommor i håret då Rob och Becky ska träffa prästen. Vi har förklarat att vi kommer att göra en massa annat skoj istället (vi har ju liksom tre veckor på oss) men hon är väldigt förtjust i Becky så det är svårt för henne förstås. Man kan ju alltid hoppas att det snart kommer ett inbjudningskort, men jag har har mycket svårt att tro det

Underbar dag

Kräksjukan till trots så blev söndagen en riktigt lyckad dag. Felice mådde bättre och Amanda hade inte hunnit bli dålig (peppar, peppar, så är hon på dagis idag och än så länge har ingen ringt och sagt att hon är sjuk). Vi hade funderat på att ta med tjejerna till Aquaria på Djurgården vilket kändes som en bra familjeutflykt. Vi var inte ensamma om den tanken och kön ringlade sig lång utanför vattenmuséet. Tjejerna hade fått välja kläder själva och hade förstås valt klänningar och därmed hade de bara strumpbyxor på benen. Vi hade ju inte tänkt oss att stå ute i kylan och köa in till muséet. Nu överlevde dock hela familjen och vi kom in i värmen till slut. Jag har bara varit på Aquaria någon gång tidigare och vad jag mindes var det riktigt trevligt. Mitt minne hade nog raderat biten om hur litet muséet är. Det finns inte jättemycket att titta på och med en stort antal besökare så blir det lite trångt och dant, men tjejerna var hellyckliga över alla fiskar och konstiga vattendjur. Jag hade fullt sjå med att hålla dem från att ramla ner i små dammar och vattendrag, men hann också njuta lite av det som fanns att beskåda. Vi hade nog tänkt oss att det skulle ta några timmar att utforska muséet men inom en timme kände vi oss färdiga. Caféet erbjöd inget för Felice att äta så vi satte oss i bilen och styrde in mot centrum igen. Efter ett par vändor hamnade vi till slut vid Söderhallarna och gjorde ett besök på The English Shop där Sean kunde hitta lite favoriter från hemlandet. Sedan försökte vi på nytt hitta ett matställe att utfodra oss alla på men tyvärr fick det bli Burger King till slut eftersom inga andra ställen hade något för Felice att äta. Detta var egentligen det enda som på sitt sätt sabbade den lyckade dagen. Det är faktiskt inga större problem att leva med Felices glutenintolerans i vardagen men det är rejält bökigt då vi inte är hemma. Det är så få ställen som har någon vettig mat att servera till en som inte tål gluten. Att äta snabbmat känns så där roligt, men vad har vi för val? Hamburgerrestaurangerna kan åtminstone garantera att maten är glutenfri och då får det bli så. Det är tråkigt, och inte lär det väl bli roligare då hon blir äldre heller. Förhoppningsvis får restaurangägare upp ögonen för alla matallergiker/överkänsliga i samhället så att det blir lättare även för dem att hitta vettig mat att äta utanför hemmet. Jag minns hur det var då jag blev vegetarian för 19 år sedan (jösses vad gammal jag är!), då fick man äta pommes på McDonald’s eller pizza om man valde bort de animaliska ingredienser som alltid fanns med. Något annat fanns inte. I mataffärerna fanns sojakorv på burk och något äckligt gojs som hette kinafärs. Idag är det en oas av produkter i butikerna och så gott som alla restauranger har ett vegoalternativ på sin meny, och har de inte det så brukar de vara väldigt tillmötesgående och fix till något ändå. Med andra ord: allt var inte bättre förr.

Efter Burger King så svängde vi mot Bagarmossen och hämtade upp våra fyrbeningar som vistats några timmar i sin bur på jobbet (jag som lovat mig själv att inte bevista jobbet denna helg om ingen av hundarna blev sjuk, och det var de ju inte… fast det är förstås inget att vara ledsen för). Därefter åter in till city där jag hoppade av vid Sonjas Grek på Bondegatan där pappa mötte upp. Jag blev bjuden på utsökt grekisk mat (hade bara nallat lite pommes på Burger King- precis som i gamla dar), gott vin och trevligt sällskap och då den sista tuggan med svårighet halkat ner i magen (de är inte snåla med portionerna där direkt…) begav vi oss mot Cirkus. Följande timmar spenderade vi i sköna stolar lyssnandes på fantastiska Sissel Kyrkjebö. Vilken röst! Det måste ju vara helt fantastiskt att ha en sådan röst att flera hundra människor sitter alldeles tysta och bara lyssnar timme efter annan. Inte för att jag på något sätt skulle vilja vara artist, jag är inte den som trivs i händelsernas centrum om man säger så. Men att få ha en sådan röst och få ett kvitto på det, ja det måste helt enkelt vara fantastiskt.

Så det blev en alldeles förträfflig söndag, tack vare min underbara familj!

Sportlov

Överallt hörs kommentarer om sportlov. I tidningarna kan man läsa om tips på sportlovsaktiviteter och recept på sportlovsmat. På TV annonseras sportlovsREA och paketresor till fjällen. Men här hemma blir det inget sportlov. Jobbade 13-21 på operation igår, samma pass idag, förvisso ledig imorgon men dagen går nog åt till att städa och fixa här hemma vilket sannolikt inte räknas som sport även om man blir svettig, 8-17 på torsdag, 13-21 igen på fredag, 11-19 på lördag och som kronan på verket avslutas sportlovsveckan med ett nattpass mellan söndag och måndag. Det var väl inte rättvist? Jag vill oxå ha lov! Jag minns då jag var liten, som jag såg fram emot sportlovet. Ofta blev det en resa uppåt landet med lite skidåkning eller umgänge med släkt och vänner. Jag vill åka skidor nu med! Det känns som en evighet sedan jag stod på ett par skidor. Närmare bestämt var det nog drygt tre år sedan. Herregud! TRE år! Jag som brukade åka skidor varenda år. Vad hände??? Jag vet ju egentligen vad det var som hände: barnen. Det är inte helt lätt att ta med sig småbarn på skidresa. Ta med dem går förstås, men det blir ju inte så vidare värst roligt då man väl är framme. Någon måste ju ta hand om barnen vilket resulterar i att man får turas om att fara nedför backarna, och det är ju inte riktigt det som är tjusningen med skidresor. Förvisso älskar jag själva skidåkningen och det går ju bra att åka nedför alldeles på egen hand också, faktum är att jag faktiskt spenderat en påskhelg åkandes skidor helt på egen hand i Åre. Men det är allt det där andra som man inte vill uppleva själv. Den fantastiska utsikten, tiden i liften, en kopp varmt kaffe i värmestugan, after-skin… Nu skulle vi ju kunna ordna så att det mesta går att uppleva tillsammans även om barnen är med, men det har inte riktigt känts så lockande. När prioriteringarna är ett krav för att få ekonomin att gå runt så har skidåkningen fått stå åt sidan några år. Men nu tänker jag lova mig själv något: nästa vinter/vår blir det en skidresa, med eller utan barn. Det bara måste bli så. Jag har skidabstinens och jag börjar oroa mig för att jag inte kommer ihåg hur man gör då man tar sig nedför en backe annat än i en pulka. Så nu får det bli sparande på ett separat konto så att det verkligen blir av. Dessutom äger jag inte längre ett par skidor eller presentabla skidkläder så även detta måste budgeteras för. Oj, oj, oj… Men det SKA gå, one way or another.

PS Jag behöver inga tips om att det går bra att åka skidor i Stockholmstrakten. Jag vet det, men det är inte det jag längtar efter. Det är totalupplevelsen.