Vilken pärs!

Vi lever, även fast jag kan förstå att omgivningen misströstat. Det blev en rejäl omgång av kräksjuka i familjen Douglas-Göransson den här gången. Jag började bli lite småkaxig i början av förra helgen och pratade om “survival of the fittest”, eftersom jag var den enda i familjen som verkade klara mig från kräksjukans härjningar. Märk väl: verkade. Jag jobbade fredag kväll och lördag kväll utan större problem än att jag hade lite väl mycket att göra. Söndag var det nattarbete på schemat och redan då jag åkte mot jobbet så kände jag mig förhållandevis illamående. Lyckades dock få mig själv att tro att det var den gräddiga potatisgratängen med kantareller som ställt till det, men då ett antal timmar passerat på jobbet och illamåendet bara blev mer och mer påträngande så började bli orolig. Jag stoppade i mig Pepcid och Postafen och bad till min lyckliga stjärna att det faktiskt bara var söndagsmiddagen som gjorde sig påmind. Klockan passerade 22 och 23, illamåendet blev värre och värre. Till slut var jag fullkomligt likblek och kände mig svimfärdig. Vi hade avverkat sista patienten som satt och väntade på akuten och begav oss upp till fikarummet för en paus. Jag lade mig på soffan och kände mig liiiite, lite bättre. Men det var då. Så snart det ringde på dörren och jag var tvungen att resa mig så insåg jag att ingen potatisgratäng i världen kunde beskyllas för detta. Kräksjukan var ett faktum. Svimfärdig tog jag hand om en akutpatient och därefter fick jag bosätta mig på toaletten. Resten av natten var ett töcken men innehöll i alla fall inga patienter för min del. Jag säger bara: FY FAN! Kräksjuka är illa nog, att vara ensam veterinär på ett nattskift med kräksjuka är beyond överjävligt. Jag vet inte hur jag tog mig igenom natten men någon gång efter klockan 8 lyckades jag ronda av till dagpersonalen och åka hem och däcka i soffan. Kräkningarna satt inte i så vidare värst länge men jag var fullkomligt slut dygnet efter. Tisdagen var jag dock åter på jobbet, något så när live and kicking. Men kräksjukan var vi förstås inte kvitt för såväl Amanda som Sean hade satt igång att kräkas igen. Jag vet inte vad jag ska säga om detta, jag saknar egentligen ord. Men en sak kan jag i alla fall konstatera: nu längtar till och med jag till våren. För det heter ju i alla fall VINTERkräksjuka.