Nära ögat

I tisdags kväll höll det på att bli fullkomlig katastrof hemma i Kolartorp. Strax före klockan 19 ringde Sean mig och med panik i rösten lät han mig veta att han hade kaos hemma. Jag hann förstås tänka att det var kräkningar över halva huset igen (nuförtiden lever vi med hinkar och handdukar inom en halvmeters avstånd), och att jag var glad att jag var på jobbet, innan han fick fram att han hade en katt i huset. WTF? En katt i vårt hus!?! I nästa stund undrade jag varför Sean ringde mig eftersom jag knappast kunde göra något åt situationen. Jag tyckte dock riktigt synd om honom eftersom det i bakgrunden hördes vansinniga terriers som bara hade en sak i tanken och två stackars vettskrämda barn som grät. Jag var tillräckligt rationell för att komma på den enda vettiga idén att Sean skulle ringa grannen Kajsa som är kattägare, vilken kanske kunde hjälpa Sean att fånga in katten. Då gick det upp ett Liljeholmens för Sean och han insåg att det kanske var Gandalf (=Kajsas katt) som var i huset. Jag hade själv inte haft en tanke på att det kunde vara hennes katt, trots att jag vet att han får gå lös ute, jag hade bara tanken inställd på att Sean behövde hjälp och de är nära till hands. En stund senare ringde Sean mig, katten var infångad och mycket riktigt var det Gandalf. Och inte nog med det: Gandalf blödde från ett ben. Måttligt road frågade jag Sean vad han tyckte att jag skulle säga, han ville visst att jag skulle säga att de skulle komma in med katten så att veterinär Göransson skulle laga den. Ytterligare en stund senare ringde Sean, Gandalf var på väg in till djursjukhuset med matte men det var helt uppenbart inte hundarna som var orsak till blodet för de hade visst hittat en massa pinnar i pälsen i anslutning till blödningen.

Ett par timmar senare var Gandalf åtgärdad och på väg hem från djursjukhuset. Diagnos: sannolikt kattbett. I alla fall inte Borderterrierbett, för så små hål skapar inga Borderterriertänder… Jag kan inte låta bli att tänka på vilken fullkomlig katastrof som hade kunnat ske. Vilket trauma som hade drabbat våra barn om deras hundar bet ihjäl deras kompis katt framför ögonen på dem. Jag vill inte ens tänka på det…

Katten på bilden har som vanligt inget med historien att göra, författaren har snott bilden från internet

 

Dagen efter frågade jag Amanda vad som hade hänt dagen innan. Hon gav mig en kort briefing om Gandalf och blod på väggen (dock inte orsakat av hundarna som sagt) och hundarna som var helt galna. Jag frågade henne vad hundarna hade sagt då de fick syn på Gandalf. Hade de kanske sagt:

- Vi ska äta upp Dig!

Amanda tittade förvånat på mig, precis som om jag vore lite halvdum, och sa sedan:

- Nej mamma, de kan ju inte prata.