Idag har jag varit på efterkontroll på MVC. Det är alltid så trevligt att träffa min barnmorska Åsa som jag haft under båda mina graviditeter. Jag har ju odelat positiva upplevelser tillsammans med henne vilket man inte kan säga om många personer inom sjukvården. Det kändes dock lite skumt att komma in i den bekanta lokalen utan en stor mage men med ett babyskydd med tillhörande baby på armen. Jag är ju så van att alltid ha en stor mage och mer eller mindre vanka fram i korridoren där. Nu satt alla andra i väntrummet med händerna på sina stora, fina magar och jag satt med en bebis i knät. Trots att jag är världens lyckligaste som har välsignats med två friska, underbara döttrar så är det nästan så att jag längtar tillbaka till tiden med magen. Det är ju en helt obeskrivligt speciell känsla att vara gravid, att känna ett litet liv inom sig, att gå där och drömma och fantisera. Och så kulminerar alltihop i världens mest storartade händelse då man äntligen får träffa den där lilla varelsen som huserat inne i magen under så lång tid. Och så efteråt så kan det snudd på kännas tomt, lite som juldagen då man var liten. Då hade man gått där och kikat på paketen, klämt lite i smyg och undrat och fantiserat om vad som kunde gömma sig därinne. Hela julafton var en lång transportsträcka tills tomten äntligen kom. Man ville att han skulle komma men ändå så ville man ha all den där väntan som var så spännande. Till slut satt man så där kring granen och öppnade sina paket och njöt och var lycklig över alla fina saker. Och dagen efter satt man där med alla sakerna, och så kändes det tomt. Det borde det ju inte göra, man hade alla fina sakerna och kanske hade man fått precis vad man önskat sig. Men ändå kändes det lite tomt. Den där spänningen saknades, den som man haft under så lång tid (för ett par veckor är väldigt lång tid då man är liten). Det var ett helt år till nästa härliga tid av förväntan. Lite så har det känts då mina tjejer kommit till världen. Jag har suttit där med världens finaste gåva och ändå har det känts tomt. Spänningen har saknats. Magen som man vant sig vid att sitta och klappa finns inte längre. Med Amanda hade jag till och med fantomsparkar! Denna gången uteblev de vilket kändes lite skönt. Men det går ju över förstås, och allt blir en enda positiv känsla till slut. Nästan. För visst kommer en viss längtan till den där fantastiska spänningen alltid att finnas?
Allt var i alla fall grönt på kontrollen, jag väger exakt som jag gjorde vid inskrivningen (och då mådde jag så illa att jag knappast gått upp något innan dess) och jag fick chansen att lämna det Tack kort som aldrig blev gjort efter att Amanda föddes (se foton nedan). Nu får vi se om vi ses något mer, Åsa och jag. Ett tredje litet knyte är inte uteslutet om man frågar mig, i alla fall inte nuläget. Kanske har jag en annan åsikt då jag har två trotsiga småtroll här hemma. I vilket fall som helst så lär det inte bli de närmaste åren i alla fall. Riktigt så tokig är jag inte att jag skaffar mig tre på en gång. Fast å andra sidan, vem är det egentligen som har bestämt att två är lagom många barn? Darwin kanske. Eller någon annan biolog som konstaterat att för artens överlevnad så krävs att varje par får två avkommor, annars minskar antalet inom arten. I Sverige kanske det vore en bra grej om vi blev något fler och så finns det ju en hel massa karriärister som inte ska ha några barn, så då får jag väl ta mitt ansvar, eller? Som så mycket annat: time will tell.
Efter besöket var det dax att ta tag i torsdagssysslan: dammsuga och torka golv. Detta är det enda tillfälle som jag funderar över om det var så klokt att köpa sig ett hus på 172+112 kvm. Detta och så de där svinkalla vintermånaderna då eräkningen gör att man gnuggar sig i ögonen och undrar om de inte satt decimalen på fel ställe. Och lägg då till tre hundar och två vagnar och en tvååring som inte förstår det där med skoförbud i huset (brittiska gener?) så förstår Ni att jag har att göra några timmar då jag tar fram dammsugaren och skurhinken. Varenda gång som jag knatar omkring och svettas och svär över allt smuts så undrar jag hur de som inte har hundar någonsin kan ha något att städa. För helt klart så står hundarna för 99% av allt smuts och damm som jag jagar efter med dammsugaren.
Då jag kom ner för trappen för att hämta skurhinken så möter denna syn mig i datorrummet:
Kan säga att jag blev aningens förbannad på Seans val av sysselsättning medan jag städade livet ur mig. Efter ett par muttrande ord försvann han ut i köket istället.
Idag är St George's Day, Englands skyddshelgons alldeles egna dag. Hipp hipp hurra för honom idag! Om jag hade varit i England hade jag begett mig till närmaste pub, beställt en "pint of lager" och något lämpligt pub grub och så hade jag partajat loss som värsta britten. Men nu är jag ju tillfällig hemmafru i Kolartorp, så istället ska jag göra pastasallad, torka damm och därefter lyxa till med en dusch. Tack och hej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar