Idag fyller Amanda 2 år! Ovan är den allra första bilden som togs på Amanda, hon var då ca 25 minuter gammal och det var fullt drama. Men detta var ju jag helt omedveten om eftersom jag befann mig i en annan del av sjukhuset. Jag förstod att hon var dålig, men det gick nog faktiskt inte riktigt in i det läget. Det fanns inte på kartan att det skull kunna gå annat än bra. Naiv? Ja, förmodligen. Men nu gick det ju bra till slut och idag har vi världens piggaste 2-åring!
Amanda 21 april 2007
Tänk att hela 2 år har gått sedan den där kalla aprildagen då vi åkte in till KS Huddinge och lämnade vårt hem som ett barnlöst par för sista gången. Å ena sidan känns det som en hel evighet sedan, å andra sidan så känns det som att det inte var så där värst länge sedan som det bara var vi två. Tänk så mycket mer mening det finns i livet nu. Tänk så många skratt som aldrig blivit skrattade och så många tårar som aldrig blivit fällda om inte Amanda kommit till oss. Om inte Amanda kommit helt utan förvarning så hade vi inte heller haft Felice idag. Och vad skulle vi då ha gjort med all tid??? Nej, vilken tur att Amanda talade om för oss att det var dax att skaffa barn. Livet tog en helt oplanerad vändning, men sicken rolig väg vi styrde in på. Skulle inte byta det mot något! TACK AMANDA!
Under de två år som gått så har Amanda hunnit med att lära sig en massa saker om världen. Hon är idag en självständig 2-åring som kan det mesta själv, som har starka åsikter om det mesta och som har en energi utan dess like. Hon är otroligt motoriskt färdig men språket halkar efter lite. Nu kommer dock nya ord nästan varje dag så det går i en hiskelig fart. Orden är oftast svenska men hon förstår engelska lika bra. Hon har vissa uttryck som får mig att skratta nästan varje dag. "Oh no!" är en klar favorit. Sedan kan man lägga till ett namn efter så blir det "Oh no, Amanda" eller "Oh no, Horton". Yoghurt heter "ellon" av någon outgrundlig anledning och hundarna kallas numera för "honna". Idag när jag satt och ammade Felice så beslutade sig Amanda för att bebisen fått nog och drog helt sonika ner min tröja och sa "All gone!", jag tokskrattade vilket naturligtivs gjorde Amanda ännu mer nöjd. Hon är även inne i en väldig ego-period just nu. Allt är "Amandas!", och samtidigt som hon förklarar detta roffar hon åt sig föremålet i fråga och trycker det mot kroppen. Om man försöker att ta tillbaka vad det nu är hon tagit så blir hon jättearg och skriker "Loss!". Märks det att vi har hundar???
Idag har Amanda fått vara på dagis (ja, ja, "förskola heter det" bla bla) som vanligt. Jag tyckte att hon kunde få vara där och bli firad och få glass eftersom jag ändå är ensam tills Sean kommer hem. När jag kom för att hämta henne var hon den enda som satt kvar vid matbordet. Hon hade inte velat lämna sin glasskål utan satt där och hoppades på mer! Sötnos! Hon hade en ballong i papper (till min stora lättnad) runt halsen som hon var jättestolt över. Vi åkte hemåt och sparkade lite boll i trädgården tills hennes små händer var som isbitar. Då gick vi in och inväntade mormor som kom strax före 15:30. Lite senare kom Sean och så blev det mer bollspel och bus. Amanda fick hjälpa mormor att göra pizza och hon tyckte det var så skoj att lägga på osten. Det var dock roligare att göra pizzan än att äta den men några bitar fick hon i sig. Sedan blev det paketöppning och mera glass.
Jag och Sean hade köpt en ny säng till Amanda i 2-års present. Sean monterade den under kvällen och Amanda fick för första gången sova i en riktig säng i eget rum. Och gissa om vi blev förvånade när hon somnade utan tjaffs! Återstår att se om detta håller natten igenom.
Amanda 21 april 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar