Yrkesskadad

Nu är jag helt säker på min sak, jag är yrkesskadad. Helt klart. Inget snack om saken.

Var till tandläkaren för ett par veckor sedan. Visst hoppades jag på ett "all clear" men egentligen förutsatte jag att det i alla fall var något litet som behövde fixas till. Det ingår liksom då man är född med min munhåla inklusive den bedrövliga diagnosen "emaljhypoplasi". För den som inte vet vad det är kan jag ju bara säga "Grattis!". Mycket riktigt så hade jag ett hål, men min gulliga tandläkare (jo, sådana finns) var mycket noga med att poängtera att det bara var ett liiiiitet hål. Hon tyckte nog lite synd om mig, hon sa själv att hon såååå gärna hade velat kunna skicka hem mig med ett "Väl godkänt" (Ni ser, hon är jättegullig!). Ja, ja, tänkte jag. Typiskt att man ska behöva drabbas av detta då det är flertalet födelsedagar, kalas och möhippa denna månad. Så igår så var det dax att fixa till det där lilla hålet. Det gick smidigt och smärtfritt (med en stor dos bedövning) och så kommer momentet då man ska betala. Pulsen stiger något och man fingrar nervöst på Visakortet, tänker efter så att man verkligen har täckning för värsta tänkbara scenario. "645:- blev det då" hör jag den gulliga tandläkaren säga och helt plötsligt känner jag hur ett leende sprider sig från öra till öra. 645:-, tokbilligt ju! Jag hade räknat med minst det dubbla. De flesta andra skulle väl säkert inte hålla med om att 645:- är billigt, framförallt inte eftersom undersökningen för att konstatera detta lilla hål gick på dryga tusenlappen. Men efter ett antal år som veterinär så har man ju lyckats få helt andra perspektiv. Så ja, jag tycker att 645:- för ett hål är riktigt billigt, oavsett hur liiiiitet hålet är!

Efter besöket hos tandläkaren tog jag och Felice en sväng till jobbet för att närvara vid vetmötet. Och det blev en riktigt intressant tillställning. Innan mötet hade förklarats avslutat så hade inte mindre än tre kollegor stormat ut ur rummet högröda i ansiktet av ilska och den ena med tårar i ögonen. I normala fall hade jag nog också reagerat kraftigt men dessa härliga amningshormoner gör att det mesta känns som ett i-landsproblem, så även detta. Dock måste jag säga att jag blev aningens vassi tonen då chefen berättar att vi från och med slutet av april blir utkörda ur vårt veterinärrum och nedkörda i skrubben på nedervåningen till förmån för fyra ekonomipersoner, varav endast två arbetar heltid. Någon förklaring till detta fick vi inte trots flertalet försök att pressa chefen. Jag har nu beslutat mig för att detta är ett ypperligt år att avstå sitt arbete. Även om jag inte är helt nöjd med att gå hemma och dra dag ut och dag in.