Själv är bäste dräng (eller piga)

Imorse fick jag och Felice faktiskt lite sovmorgon, trots att Amanda var hemma. Klockan hade passerat 07:00 med i alla fall några minuter då de tassande stegen hördes ute i hallen. Hon är så duktig, Amanda. Från att ha sovit i vårt sovrum under två år så har det varit i princip helt komplikationsfritt att lägga henne i eget rum, och dessutom i en riktig säng som hon faktiskt med enkelhet kan rymma från. Hon somnar snällt på kvällen (dock med lite sällskap), sover hela natten (förutom ett par enstaka nätter då hon vaknat men blivit tillbakaledd till sin säng där hon somnat om) och vaknar stillsamt och utan att gråta. De första mornarna grät hon och ropade "Dadda!" (daddy's girl) då hon vaknade, men detta gick snabbt över. Nu kliver hon bara upp och kommer intraskande till vårt sovrum. Duktiga, duktiga tjejen. Härmed har jag lust att knäppa ett antal personer på näsan, vilka haft mer eller mindre öppenhjärtliga åsikter om att vi låtit henne sova inne hos oss så länge. Tror knappast att vi förstört henne! Så har jag fått det sagt.

Vi anlände nästan i tid till Masken imorse. Alexander kom fram och skulle hälsa på Amanda som sin vana trogen stod med nedsänkt huvud innanför dörren. "Titta Amanda, här är ju Alexander" sa jag glatt för att få henne att smälta. "Ja, Ni brukar ju komma samtidigt" replikerade fru dagisfröken pedagog. Jag tog detta som en pik att vi återigen låtit klockan passera strax efter nio innan vi behagade stiga på i salen. Jag förstår inte detta riktigt. Visst ska man komma i tid, men fem minuter hit eller dit spelar väl knappast någon roll, eller? Dessutom så är de andra barnen ALDRIG färdiga med frukosten då vi kommer, trots att vi tänjer lite på tiden. Så varför ska vi stressa? Det är inte helt enkelt att komma prick klockan 9. Ibland är vi så tidiga att vi får ta en extra sväng med bilen, ibland är vi lite sena och då blir vi pikade. Och så någon enstaka gång så träffar vi mitt i prick och kliver in 09:00. I-landsproblem.

Igår började en ny pedagog på Amandas avdelning. Hon ska ersätta Marie som ska ha barn i juni. Tråkigt eftersom Amanda är väldigt fäst vid henne, men kul för henne förstås som ska få smått. Den nya pedagogen hette Jenny och såg väldigt trevlig ut. Får se om hon lyckas charma Amanda, det är inte helt lätt. Förskolechefen har fortfarande inte lyckats. Amanda börjar störtgråta så fort hon får syn på henne.

Efter att ha lämnat Mandan så åkte vi hemåt, bytte bilen mot vagnen och styrde kosan mot BVC. Inte hade vi någon tid bokad, men jag hade beslutat mig för att ta saken i egna händer och göra en liten viktkoll i alla fall. Får man ingen tid så får man vara BVC-tant själv. Tänk att det är sådan skillnad med andra barnet. Med Amanda gick vi till BVC minst en gång i veckan första två månaderna och sedan i alla fall varannan vecka ett tag till eftersom hon hade lite halvdålig viktuppgång. Nu kan jag räkna på en hand hur många gånger vi varit till BVC på besök sedan Felice föddes för drygt 11 veckor sedan. Det är väl märkligt? Framförallt som Amanda och Felice är ganska precis lika stora. Visst är man kanske mer säker i vissa avseenden med andra barnet, man har ju förhoppningsvis fått det första att överleva. Men det uppstår ju en massa andra frågor och bekymmer då man har två barn. Man kanske har precis lika mycket behov av stöd och kontroller med barn nummer två. Men det verkar de inte bry sig om. Samma sak är det med föräldragrupper. Det anordnas med första barnet, men med andra barnet så verkar det inte vara viktigt. Man har ju precis samma behov av umgänge med barn nummer två, kanske till och med mer eftersom man är mera låst hemma då man har dessa eviga tider på förskolan att passa. På en skala från 1 till 5 så ger jag detta BVC 1,5, och då får de 0,5 poäng enbart för att det är nära.

Felice vägde idag 5080 gram. Jag kollade Amandas "gula kort" och hon vägde 5030 då hon var 10 veckor, dvs en vecka yngre än Felice är idag. De är alltså precis lika stora. Det känns som om Felice är större, men så är det tydligen inte.

På hemvägen promenerade jag förbi en riktigt rolig skylt. Jag har ju mani på att fota skyltar, så här kommer en bild:

Det underbaraste av allt är att de gjort skylten internationell genom att översätta texten till engelska! För Er som vill beskåda skylten IRL så står den utanför Handens muséum här i Kolartorp.

Nu sitter jag och funderar på om jag ska göra någon nytta idag eller om jag helt enkelt ska lata mig resten av tiden tills det är hämtning på Masken. Felice har ingen lust att sova så hon ligger och smågråter i sin babysitter. Vad hände med det där fina vagnsovandet som vi tränade på förra veckan?