Frallor, persilja och lussebullar

Mycket mat de senaste dagarna uppenbarligen. Det började redan i torsdags eftermiddag då det var Frall-in på Masken. Föräldrar och barn träffades och åt frallor och drack kaffe tillsammans. Allt medan barnen röjde på som attan och var så där typiskt eftermiddagströtta på varandra. Amanda bröt ihop så fort någon krökte ett hårstrå på hennes huvud och i ett läge hamnade lille Julius i blåsväder trots att han var helt oskyldig. Max hade satt sina vassa tänder i Amandas rygg vilket förstås resulterade i illvrål och krokodiltårar. Julius var snabbt framme för att trösta den ledsna Amanda. I samma stund kikar hans mamma runt hörnet för att se vad all uppståndelse handlar om och drar då helt fel slutsatser. Stackars Julius får en utskällning som han långt ifrån förtjänade och blev lika ledsen han. Hur trevligt det än är att träffa de andra föräldrarna så tror jag att barnen bör lämna avdelningen på förutbestämd tid för att världsfreden ska kunna säkras.

Amanda och Fanny

Fanny och Max

Felice gjorde sig hemmastadd på Masken

Ett av Amandas alla konstverk

Tjejerna somnade innan vi ens lämnat Maskens parkering och jag kunde med lätthet packa bilen och hann hela vägen till Kungsängen innan de vaknade i baksätet. Jag lämnade av dem hos mamma och knatade ner till Komvux-parkeringen för att hämtas upp av Sarah. Jag hade nämligen blivit medbjuden som VIP-gäst till Lilla Lindas systers inredningsbutiks event (blev invecklat det där). Helene (systern) driver inredningsbutiken Parsley tillsammans med två väninnor. Trots att de snart firar ettårsjubileum så har jag aldrig tidigare satt min fot i Parsleys lokaler. Märkligt då hur man kan vara inbjuden som VIP-gäst. Får väl tacka Sarahs plånbok för det. Vi shoppade, snackade skit, grattade Linda G-M till giftermålet och handlade lite julprydnader. Jag kunde dessutom dricka lite vin eftersom Sarah var kvällens chaufför. En riktigt mysig kväll och jag kommer säkert att besöka “Persiljan” igen så mycket fint som där fanns.

Klockan 10:30 på fredagen var det upprop i “Sarahs lussebullsskola”. Jag hade anmält mig redan förra året för att vara säker på att få en plats. Nu var det dax! En gång för alla skulle jag göra upp med degen! Hittills har jag och deg varit som katt och råtta. Jag vet dock inte riktigt vem som är vem, om det är jag som jagar degen eller om det är tvärtom. Jag lyckas alltid få deg precis överallt förutom i form av bulliknande skapelser på en plåt. Förra årets lussebullar döptes ganska snabbt om till lussevrak och jag skyllde på Amanda vars enda skuld dock låg i att hon petat i russin i tre av bullarna… Sarah å andra sidan är en mästare på lussebullar och som sagt fattade jag ett avgörande beslut i frågan redan förra året.

Efter några timmar i det Claessonska residenset så förstår jag nu varför jag och deg inte riktigt klickar. Det ska tydligen vara mjöl i degen! Det hade jag visst inte fattat. Inte undra på att man hatar allt vad jäst med tillbehör heter. Den här gången blev det dock succé, även om jag får erkänna att Sarahs deg blev aningens mer lätthanterlig än min.

Knåda, knåda, knåda

Vackra skapelser, och inte ett dugg torra ska Ni veta!

Tjejerna var med och bakade förstås, även om två av tre tröttnade ganska snabbt. Amanda fick till en liten rund plutt av harskitstorlek som vi av förklarliga skäl förpassade till sopkorgen. Emma bakade rosa-bandet bullar nästan helt på egen hand. Mathilda har till skillnad från mig inga som helst problem med att addera mjöl till sina små kreationer. Men vadå, med ett par tre glas glögg så slinker nog även de bullarna ner ;-)

Mandan kollar på film tillsammans med nya kompisen India

Tjejerna dansar till “Carry my” (dvs Pokerface, don’t ask…)

TACK underbaraste Sarah för att Du hjälpt mig komma över min lussebullsfobi. Nu jäklar ska här bakas lussebullar fram till Midsommar!

Nu är de här!

Jag är så lycklig, så lycklig! Idag då jag tittade in i mitt och Amandas akvarium så fick jag syn på något som rörde sig under en av palettcikliderna. Yngel!!!! Kärleksynglen som vi hoppats på sedan jag helt impulsivt köpte paret för några veckor sedan har nu kläckts. Det är så fascinerande att se hur paret vallar runt sina små bebbar i akvariet och attackerar minsta tillstymmelse till fisk som försöker komma i närheten.

Mamma och pappa Palett, och till höger om dem ses ett gäng alldeles nykläckta yngel!

Vill också passa på att gratulera min kollega Annelie och hennes Stefan som också fått smått. De tyckte dock att det räckte med en liten, lille Mattias som såg dagens ljus (fast det var nog rätt mörkt klockan 05:00) igår. Grattiskramar från oss till Er båda och till Jonas som blivit storebror!

Lillasyster

Den senaste tiden har Amanda börjat använda benämningen “lillasyster” på Felice. Det låter så oerhört gulligt då hon säger “Lillasyster!” och pekar på Felice. Jag vet inte vad det är, men det får helt enkelt mammahjärtat att smälta.

Puss på Dig, lillasyster!

Småkryp

Felice har sedan några veckor tillbaka försökt sig på den stora konsten att ta sig framåt för egen maskin. Resultatet har väl låtit vänta på sig något men nu har hon äntligen kommit på en teknik för förflyttning. Hon har höger knä i golvet och vänster ben vinklat in under sig och så halvt om halvt kryper/hasar hon sig framåt. De senaste dagarna har det börjat gå riktigt fort och idag har hon lyckats avancera till att sätta vänster fot i golvet och köra “apstil”.

Hon är riktigt nöjd med sig själv och sin framfart och det kommer små glädjetjut lite nu och då. Det finns egentligen bara en negativ grej med det hela och det är att det märks att vi inte har dammsugit på ett tag…

One down, one to go

Jag hämtade upp Amanda vid 13:30 idag, strax efter lunch. Döm om min förvåning då Amanda kastade sig i famnen på mig och var överlycklig över att se mig. Kanske hade det faktum att jag pratat med henne på morgonen och meddelat att vi skulle till doktorn efter lunch haft effekt. Jag märker själv att jag har en tendens att tro att Amanda inte förstår så mycket enbart pga hon inte pratar lika bra som andra barn i hennes ålder. I vilket fall som helst så gick det helt smärtfritt att få ut henne från Masken, in i bilen och iväg till BVC. Vi hade turen att möta upp Kajsa, Tilda och Oliver så vi slapp köa ensamma. Vi var framme vid BVC ungefär 13:50 och kön var redan ganska lång. Ja, ja, det regnade i alla fall inte. Vi kom dock in i väntrummet snabbt och fick våra nummerlappar. Hälsodeklarationer fylldes i och barnen kläddes av. Så mycket mer hann vi inte innan det var vår tur. Amanda var som vanligt glad att komma in i rummet och gick direkt till leksakerna. Glädjen blev dock kortvarig eftersom det inte fanns tid att leka. Jag fick hålla fast henne i knät och då fick hon syn på sprutan. Hon gjorde ett tappert försök att avväpna sjuksköterskan men förgäves. Är man van att hålla arga katter så är en bångstyrig tvååring inga som helst problem. Det hela var snabbt avklarat men Amanda var så ledsen, så ledsen. Tyvärr fanns ingen riktig tid att trösta eftersom det nu var Felices tur. Amanda blev lika förskräckt då Felice fick sprutan. Hon höll för öronen och började gråta igen. Felice blev ledsen hon med, men det höll bara i sig en mycket kort stund. Det fanns ingen tid att klä på barnen i rummet utan det var ut i korridoren bland tjugo andra människor. En gråtande Amanda och en Felice som skulle rymma iväg i korridoren. Jag var helt genomsvettig då vi äntligen kom ut från BVC och träffade på Kajsa och Tilda igen.

Amanda är fortfarande ledsen och fick mutas med lite saft för att sluta gråta en stund. Hon haltar omkring och klagar på att det gör ont i benet. Stackars liten, hoppas verkligen att jag gjort rätt nu som vaccinerat tjejerna. Det känns så i alla fall. Undrar just om Amanda kommer att skutta in till BVC med samma glädje nästa gång.

Frånvaroorsak: starka soppor

Det var ett tag sedan det uppdaterades i den här lilla bloggen. Det har varit fullt upp de senaste dagarna och tiden vid datorn har vigts åt biljakt (alltså jakt på ny bil, inget annat). Nu har vi dock hittat en liten pärla som flyttar hem hit på fredag.

Nuförtiden är det inte lätt att komma iväg för att utföra diverse uppdrag. Amanda vill utan undantag alltid följa med. Om det så bara är för att handla en liter mjölk så ska hon med. Och får hon inte sin vilja igenom så är katastrofen ett faktum. Drama queen är bara förnamnet. En del barn kan man säkert dra en vit lögn för att man ska till doktorn eftersom de flesta (normala) barn inte tycker så vidare värst mycket om det stället. Men Amanda älskar som bekant att “åka dockdock” så den ursäkten duger inte. Inte heller kan jag säga att jag ska åka och jobba eftersom det knappast finns något roligare än att vara på mammas jobb och klappa katterna. Förra helgen då vi var på bröllop så funderade jag länge på en rimlig ursäkt (jag behöver väl knappast nämna att “kalas” inte heller fungerar för att Amanda ska vilja stanna hemma). Och så plötsligt får jag en snilleblixt i skallen: “Mamma och dadda ska åka och äta soppa. Den är jättestark och inte alls god”. Är det något som Amanda avstår mer än gärna så är det just soppa. Och för att vara extra säker på att min lilla lögn skulle få damen att glatt vinka av oss i dörren så lade jag till att den var stark. Starka saker är pyton tycker Amanda, hon har sin mors gener på den punkten! Mycket riktigt så ville Amanda inte följa med utan stannade mer än gärna hos mormor. Hon hade frågat några gånger under kvällen om soppan och verkat lite bekymrad för sina stackars föräldrar som var tvungna att plåga i sig sådana hemskheter ;-)

Den gångna veckan har det varit en hel del “soppbesök” för min del. I fredags var det dax för årets julbord med jobbet. Bord var bokade på Stortorgskällaren i Gamla Stan vilket ju lät flådigt och fint. Kvällen började med 30 minuters väntan utanför restaurangen innan vi äntligen kom in. Därefter var det minst 30 minuters kö till maten eftersom det var så fruktansvärt trångt i källarvalvet att inte ens en flock pygméer hade lyckats vända sig utan att slå ner något. En hel del kraschande ljud hördes också under kvällen. Maten var ingen höjdare, fast å andra sidan så är det i princip aldrig det på ett julbord om man inte äter vare sig kött, fisk eller fågel. Det fanns några sorgliga skapelser som skulle föreställa rostade morötter och en liten halvledsen grönsallad. Smaskens! Men julgodiset var gott och de hade ljuvliga saffransbakelser som jag passade på att ta en omgång till av. Kvällens höjdpunkt var årets första flaska Apotekarnes Julmust. Nu är det jul!

Lördag och söndag spenderade jag till största delen på jobbet. 8-16 båda dagarna (enligt schema alltså, i verkliga livet kom jag förstås inte iväg vid 16 någon av dagarna). Amanda sov lyckligtvis båda morgnarna och behövde inte tutas i fler sopplögner. Tempot var lagom högt och djuren var lagom sjuka. Allt var helt enkelt så där lagom som vi gillar i det här landet.

I lördags fyllde mamma år och efter avslutat arbete så åkte vi till Kungsängen och åt inget mindre än… soppa! Det kanske var bra att Amanda fick se att vi faktiskt äter soppa ibland och inte bara pratar om det. Det serverades även lite paj och en farligt god chokladkaka. Alla var mätta och belåtna vid kvällens slut.

No photos!

Amanda lär morbror Chribbe att uppskatta majskrokar

Felice älskar mobiltelefoner!

 

 

 

 

 

Igår åkte jag och Felice till Åkersberga och skrev kontrakt på den nya bilen. Känns lite galet att skriva ett kontrakt på en bil jag inte sett, men Sean har provkört den förstås och han var nöjd. Så hur fel kan det bli? (jag kanske får äta upp det där senare känner jag nu) Ni får hålla Er till tåls en stund till så lovar jag att återkomma med bild vid senare tillfälle.

Idag är det slappardag i Kolartorp och jag tänker inte göra mer än att vika en tvätt och möjligen köra en maskin till om andan faller på. Jag har också tänkt att försöka få mina tjejer vaccinerade idag men det låter föga lockande att stå utomhus och köa i flera timmar vilket tydligen är normen vid vårt BVC. Vi får se, vi får se.

Seriös journalistik??

Jag har alltid gillat nyhetssändningarna på TV4, de är faktiskt de enda nyheter jag tittar på. Jag tycker att deras reportage brukar vara väl avvägda, utan alltför mycket skräckpropaganda och ofta ger man tillfälle för båda parter att yttra sig om det handlar om en tvist. Dock har min uppfattning ändrats å det bestämdaste sedan jag igår satte mig för att gå igenom en del nyhetsreportage på TV4 Play. Det var ett antal reportage som berörde veterinärvården i Sverige och jag blev minst sagt förbannad av att titta på dessa. Jag har inte sett dem alla eftersom TV4 Play är relativt långsamt och jag hade en begränsad tid på mig. Förhoppningsvis är de reportage jag missade av betydligt bättre kvalitet och utan en massa smutskastning.

I ett av reportagen tar man upp en riktig snyfthistoria. En stackars ung tjej som förlorat sin hund och inte får ut en journal från veterinären. Är det så att vi är ena riktiga bad guys och på ren djävulskap skiter i att lämna ut en journal? Är vi elaka, cyniska, pengastinna idioter? Ja, ska man tro TV4 och den stackars tjejen så är det så. Nu råkar jag känna till denna historia mer än väl och jag kan lova att det finns mycket goda skäl till att veterinärerna handlade som de gjorde. Mycket goda skäl. Men det vill man förstås inte ta reda på i reportaget, för då skulle det inte väcka lika stor uppmärksamhet. Är det att betrakta som seriös journalistik att inte höra båda sidor i ett liknande reportage? Från TV4’s håll tycker man kanske att man hört båda sidor genom att intervjua en journalist på Jordbruksverket. Jag håller inte med. Denna talade i ospecifika ordalag om att veterinärer inte behöver lämna ut journaler eftersom de inte omfattas av offentlighetsprincipen. Där jag arbetar får vi många, många förfrågningar varje vecka från ägare som vill ha sin journalkopia utskriven och hemskickad och vi ser alltid till att de får sin journal. Den läses igenom av en veterinär innan vi skickar den, inte för att vi ska kunna göra en massa ändringar (vilket för övrigt inte är möjligt i vårt journalsystem) utan för att se att en journalanteckning inte av misstag hamnat i fel journal. Om en person inte får ut sin journal så ska det vara exceptionella fall. Jag tror att det är betydligt lättare att få ut en journal för sitt husdjur än att lyckas med detsamma vad gäller ens egen journal på vårdcentralen.

I ett annat reportage jämför man priser på veterinärvård mellan olika djursjukhus, kliniker och hos enskilda veterinärer. Man låter meddela att det finns tusenlappar att tjäna på en kastration av en tik om man bara tar sig tid att leta upp den billigaste veterinären. Här talar man inte ett skvatt om vilken kvalitet de olika veterinärerna kan erbjuda, man konstaterar bara att det är samma ingrepp och att det därför är märkligt att det skiljer så mycket i pris. OK, låt oss då ställa frågan vart Du själv helst kastrerar Din hund: hos kvartersveterinären som söver med upprepade injektioner av narkosmedel, som saknar narkosövervakningsutrustning och som inte har införskaffat någon som helst ny utrustning sedan 1994 eller på ett toppmodernt djursjukhus som har specialutbildade narkossköterskor, som följer djuret under narkosen med den nyaste (och dyraste) övervakningsutrustningen, som har öppet dygnet runt och kan hantera de eventuella komplikationer som kan uppstå efter operationen och som har den modernaste narkosutrustning som står att finna för djur (dvs ingen upprepad injektionsanestesi)? Jag vet i alla fall vad mitt svar skulle bli. För mig är det inte samma ingrepp enbart för att det i båda fallen resulterar i en hund som lämnar veterinären utan livmoder och äggstockar. Det skiljer så otroligt mycket mellan de båda fallen att det i min värld inte är märkligt att det är tusenlappar dyrare att kastrera hunden på det toppmoderna djursjukhuset.

De allra flesta djurägare är mycket glada åt att det finns dygnet-runt-öppna djursjukhus i det här landet då de själva står med ett allvarligt sjukt djur klockan 03:00 en söndagsnatt. Men samma personer skulle aldrig drömma om att vaccinera hunden eller katten på detta djursjukhus eftersom det ju är en hundralapp dyrare än kvartersveterinären. Det är ju så här att det kostar en avsevärd summa att driva ett toppmodernt djursjukhus med all den utrustning som finns där. Detta måste finansieras av de som utnyttjar vården. Dock kan vi inte debitera 50000:- för en skiktröntgen eftersom det då skulle vara ekonomiskt ohållbart för djurägaren att låta sitt djur genomgå denna typ av undersökning. Men vi vill driva utvecklingen i positiv riktning med införskaffande av toppmodern utrustning och vidareutbildning av personal, och därför får vi slå ut dessa kostnader på alla som besöker djursjukhuset. Därför blir vaccinationen dyrare på ett större djursjukhus än hos kvartersveterinären. Det är rätt logiskt då man tänker på det.

Sverige är rätt unikt då det handlar om stora djursjukhus. Det räcker med att åka över Öresundsbron för att de stora djursjukhusen ska lysa med sin frånvaro. Till stor del kan vi tacka försäkringsbolagen för att djursjukhusen finns, för djurägarna själva skulle sannolikt inte ha råd att stå för de kostnader som uppstår vid avancerad djursjukvård. Jag tror att alla vi djurägare i Sverige vill att vi även i fortsättningen ska ha stora djursjukhus som kan erbjuda avancerad veterinärvård, men då måste vi också vara beredda att betala extra för att besöka de stora djursjukhusen. Den erkänt skicklige veterinären Bert Jan Reezigt (Blå Stjärnan, Göteborg)försökte att förklara varför veterinärvård på ett stort djursjukhus är dyrt, men det verkade inte gå in hos reportern. Vinklingen som TV4 valde var att det mitt i natten inte finns något att välja på för ägaren och alltså kan de stora djursjukhusen debitera precis så mycket de vill för vården. I reportaget talade man om Blå Stjärnans Djursjukhus i Göteborg vilka enligt uppgift ska vara dyrast i Sverige. Det är mycket möjligt, men det är också ett av Sveriges absolut mest tekniskt utrustade djursjukhus med en otroligt kompetent personal.

Att sedan jämföra kostnader för veterinärvård på olika ställen i Sverige är ungefär lika intelligent som att jämföra kostnader på hus i Stockholm och Undersåker. Givetvis kostar det aningens mer att driva ett stort djursjukhus i Stockholm eller Göteborg än i Laxå. Lokalhyrorna talar sitt tydliga språk.

Jag vill också passa på och berömma min gamla kursare och kompis Ulrik som gav ett mycket professionellt intryck i ett av reportagen. Där belystes ett ärende med en hund som efter en tandextraktion blivit dålig och i samband med ny narkos för vidare åtgärd avled. Det är mycket möjligt att veterinären (inte Ulrik vill jag tillägga) agerat felaktigt men det kan jag inte bedöma efter den knapphändiga information som givetvis enbart hämtats från ägaren. Ulrik ställde upp på en telefonintervju där han bestämt vägrade att yttra sig i ärendet i media eftersom ägaren inte hört av sig till kliniken först för att diskutera med ansvarig veterinär. Heja Ulrik! Det minsta man kan begära som veterinär är väl att bli kontaktad av en missnöjd ägare som överväger att anmäla ärendet till VAN innan han/hon går till media med det. Man ska väl ha en möjlighet att försöka rätta något som gått fel eller åtminstone få förklara sig.

Skäms på Er, TV4! Jag förväntar mig ett långt reportage på bästa sändningstid som belyser veterinärernas vardag och där vi får en chans att tala utifrån våra uppfattningar.

Nya infallsvinklar och Elvis en masse

Igår var det dax att sätta sig i skolbänken igen. Jag och kollega Anna var anmälda till en kurs i Kund- och klagomålshantering anordnad av Confex. Föreläsare var Anders Hedberg och med största sannolikhet skulle han vinna medalj i Konflikthanterings VM om det fanns något sådant. Han gav oss en massa redskap att använda i kontakten med missnöjda kunder och visade hur man på bästa sätt bemöter en arg och besviken kund. Nu gäller det bara att inte lägga papprena till handlingarna utan genast börja praktisera det jag lärt mig. Alla delar var förstås inte tillämpbara i vår verksamhet eftersom den skiljer sig åt från flertalet av de andra kursdeltagarnas. Bland annat talade jag med en kvinna som var klagomålsansvarig på ett godisföretag. Det känns som om det är viss skillnad mellan en kund som är besviken på att karamellen var för hård och en som anser att vi tagit livet av hans eller hennes katt. Men i grund och botten så handlar det förstås om bemötande och där kan vi säkert använda oss av liknande arbetssätt. Intressant var det i alla fall och som vanligt på kurser så äter man alldeles för många ostfrallor, dricker minst tre koppar kaffe för mycket och får fantastiskt god mat till lunch (kan dock säga att majs smaksatt med vanilj inte är någon hit för Er som tänkt prova).

Klockan 16:30 promenerade jag och Anna ut i regnet och lämnade Karlavägen 100 bakom oss. Lilla förorts-Sandra befann sig plötsligt mitt i smeten med allt vad det innebär. Jag lyckades i alla fall ta mig hela vägen hem till Handenterminalen utan större missöden och faktiskt inom loppet av 45 minuter. Man kanske skulle åka kollektivt lite oftare. Hemma väntade två pigga tjejer och en mindre pigg mormor som fått se efter de små änglarna under dagen. Tack för hjälpen, mamma!

En knapp timme i hemmet, sedan var det dax att bege sig ut i regnet igen. Jag och mamma skulle nämligen på Coop’s julkonsert i Globen på kvällen. Efter lite trixande i parkeringshus och med ett högst felaktigt beslut att lämna paraplyet i bilen så anslöt vi till mammas väninnor Birgitta och Inger som väntade i foajén med våra biljetter. Som vanligt var jag tvungen att besöka damrummet innan jag kunde leta upp min plats och som vanligt så fanns det en stressad dam bakom mig i kön som konstant sträckte sig över min axel för att se om det rörde sig där framme i toakön, hur många som var före henne och om det möjligen inte var så att det fanns en ledig toalett som vi andra tretton helt missat. Vad är det med dessa damer?? Kan de inte bara köa som alla andra, vänta på sin tur, låta bli att trycka framförstående person i ryggen och sluta titta på klockan och upprepa “Men nu är det verkligen bråttom, det börjar om fem minuter”. Det går nog knappast snabbare för att man vankar av och an som en äggsjuk höna och stönar och stånkar. Jag kunde inte låta bli att säga till henne att hon kunde vara lugn, konferenciern hade lovat att invänta mig så det var inga problem.

Konserten började och öppningsnumret var en man som sjöng en Elvis-låt. Inte riktigt min musikstil (det där var århundradets underdrift, jag råkar nämligen få allergiska utslag av Elvis), men det skulle säkert bli bättre. Nästa man till micken, och Elvis även där. Hmmm… börjar ana oråd. Ganska snart beträdde konferencier Mark Levengood scenen och presenterade konserten med årets tema “Elvis”. Där dog mitt sista lilla hopp. Julkonsert… Jaha, vad göra nu? Jag hade sett i programmet att såväl BWO som EMD skulle vara med. Inga favoriter de heller men det kunde ju bli riktigt roande att höra dem i Elvistappning. Nu visade det sig att de inte riktigt anammat temat för kvällen utan EMD gjorde sin “Jenny let me love you” och någon annan rätt känd låt som jag inte vet namnet på. Det är rätt skrämmande att man kan glädjas åt att höra ett halvdant liveframträdande av EMD, men så var det. Undrens tid är inte förbi. Inte heller BWO “went Elvis” utan körde BWO-låtar (de låter lika allihop så vilka de var känns rätt ointressant). Jag slogs av hur meningslösa BWO är som grupp. Sångaren skulle likaväl kunna agera själv på scen. De andra två figurerna står ju bara vid varsin synt och fjantar. Det ser rent patetiskt ut, som i någon billig musikvideo från 80-talet. BWO vs Elvis är dött lopp för mig.

Hela kvällen fortsatte i Elvisanda, den ena Elvislåten efter den andra. Det kändes som en blandning av en logdans i gigantformat och en fredagkväll vid halvelva blecket i Skybaren på Viking Amorella. Om det skulle funnits något som helst nöje i allt detta Elvisande så kunde de väl åtminstone ha klätt sig i stereotypisk Elvis-utstyrsel, men icke då. Nu finns det som väl är en Elvislåt som jag tycker om, "”In the ghetto” så det var bara att hoppas på den. Och visst kom den till slut, mesigt uttal, fjantiga danssteg men det var ändå “In the ghetto”.

Bäst under kvällen var Mark Levengood som skämtade och lekte med ord så att skratten rullade i den stora bubblan. Kvällen innehöll ett “Halleluja moment” och det var när en man ur den ditintills mesiga kören plötsligt kör “O sole mio” med värsta operarösten. Hallå där!! Vad gör han i kören!?! Han kunde ha fått köra solo hela kvällen istället.

Jag skulle inte kalla kvällen särskilt lyckad mtp min Elvis-aversion, men det kunde vi ju inte veta innan. Jag tror i alla fall att mitt konsertsällskap var rätt nöjda med musikvalen för det stampades fötter och svängdes på överkroppar i bänkraden. För egen del får jag säga: bättre lycka nästa gång.

Sockerhäxan

Det här med socker börjar bli en omfattande nationell hysteri. Många förpackningar är märkta med “Inget tillsatt socker”, i alla kvällstidningar diskuteras kring sockrets skadeverkningar, på BVC sitter stora planscher som jämför sockerinnehållet i olika livsmedel etc etc. På Amandas dagis har de hittills varit liberala vad gäller detta med socker. Barnen har fått glass då någon på avdelningen fyllt år, förra året fick de julmust till julbordet, det var en liten kexchoklad i julgransplundringspåsen och de fick varsin godispåse på sommarfesten i juni. Men nu har Sockerhäxan även hittat till Masken och petat runt med sitt fula, mossprydda finger i traditionerna. Imorse då jag lämnade Amanda så såg jag ett protokoll från Förskolerådets senaste möte. Då hade det framkommit synpunkter på att det serverades glass vid födelsedagar och därför har man nu beslutat att det råder glassförbud på tre av förskolans sex avdelningar, däribland Masken. Istället ska barnen uppmärksammas på annat sätt då de fyller år. Sist var det visst fruktsallad då det var födelsedagsfirande. Säkert jättemumsigt för de barn som gillar olika sorters frukter, men för Amanda som i princip bara äter banan och äpple så blir det ingen vidare kulinarisk upplevelse. Banan och äpple serveras dessutom varenda dag innan vilan. Så mycket för att fira henne då hon fyller år.

Det finns säkert många föräldrar som tycker att det är jättebra att man har glassförbud på dagis, men jag tillhör inte en av dem och jag står för min åsikt. Jag tycker att det som sagt råder hysteri kring detta med socker. Det kan ju knappast vara det faktum att det serveras födelsedagsglass maximalt 12 (=antalet barn på avdelningen) gånger om året som gör att små barn blir överviktiga? Det går nog inte att skylla barnens övervikt på förskolans utfodring av de små. Det handlar naturligtvis om vad vi föräldrar i övrigt tillåter våra barn att äta. Bara för att barnen får fira med glass då någon i gruppen fyller år så innebär ju inte detta att barnen ska få äta glass varenda dag hemma. Nej, man kan ju helt förbjuda glass hemma om man tycker att det känns bra, barnen kan lära sig att skilja på vad man får göra hemma och vad man får göra på dagis. Men det verkar som om många föräldrar inte vill att barnen öht ska få smaka på något sött (hoppas då för att del att de inte ger barnen välling, för där har vi en riktig kaloribomb). Det verkar som om de är rädda för att det lilla socker som barnen får i sig via födelsedagsglassen ska fördärva dem. Jag tycker att det är patetiskt. Och vad gäller Masken så måste det ju kännas rent ut sagt förjävligt att ha sitt barn där varje torsdag eftersom det då är efterrätt efter soppan. Men sockerhysterikerna kanske har sina barn hemma på torsdagar.

Visst är goda matvanor viktigt och visst måste man lära barnen att inte äta godis, glass, kakor och saft sju dagar i veckan. Men det är mer än en hårfin skillnad på att inte äta det sju dagar i veckan och på att få äta det då någon fyller år. Jag skulle verkligen vilja ta del av några vettiga argument till varför det ska råda glassförbud på dagis. “För att det är onödigt” tycker jag inte är ett särskilt bra argument. Onödigt för vem?

Jag tror att vi behöver sansa oss lite kring denna sockerhysteri för att inte göra saken värre. Att förbjuda tror jag inte särskilt mycket på. Att begränsa däremot, det är mer rimligt i min värld. Låt glass, godis och saft bli något man får då det är lite fest, men förbjud det inte. “Förbjuden frukt smakar bäst”, det vet väl alla?

Genier!

Jag och Sean gjorde precis ett litet IQ-test på nätet och vi bedömdes ha ett IQ på 116, vilket placerar oss i Sveriges toppskikt vad gäller intelligens! Endast 15% av befolkningen har högre intelligens än oss. Fast det är klart, om vi måste dela på de där 116 intelligenspoängen eller vad det nu kallas, då är vi nog närmare IQ fiskmås…

Julen kommer

Min mammas barndomsvän Boel har en dotterdotter som är 10 dagar äldre än Amanda. Vi har träffats några gånger sedan småtjejerna föddes, dock uppenbarligen alldeles för få eftersom vi alltid konstaterar att “Det här måste vi göra oftare” då vi ses. Igår var det i alla fall dax för en ny träff. Vi hade talat om för Amanda att Julia skulle komma och hälsa på och att de kunde leka tillsammans i lekrummet. Amanda hade nog ingen aning om vem Julia var men var snabbt med på noterna då lekrummet kom på tal. Hela dagen frågade hon "”Var är Julen?”, “När kommer Julen?”, “Nu kommer Julen!”. Som vanligt så inser man lite för sent att man aldrig bör tala om något för Amanda mer än en max en halvtimme innan det är aktuellt, eftersom hon då tjatar sig blå. Vid 14-tiden så styrde i alla fall en Volvo kombi upp vid huset och vi kunde konstatera att Boel, Sophie och Julia hade kommit. “Amanda, nu kommer Julia”. Plötsligt blev Amanda jätterädd, började gråta och satte som vanligt fingrarna i öronen (hennes reaktion då hon blir rädd). “Nej, inte tomten kommer”. Det hade visst tiltat lite i huvudet på Mandan och vi förstod plötsligt att Julen hade en helt annan betydelse än vi trott. Det bådar inte gott detta med tomterädsla med tanke på stundande högtid…

Amanda lugnade dock ner sig mycket snabbt och för en gångs skull var hon inte ens blyg då vi släppte in gästerna. Hon pratade med dem redan då de stod i grindhålet och det gott folk det tillhör inte vanligheterna. Vi åt sopplunch och småpratade medan tjejerna bekantade sig med varandra. De lekte jättefint tillsammans.

Amanda och “Julen”

Efter ett par timmar var de som vilka gamla dagiskompisar som helst och rivaliteten var ett faktum. De skulle ha samma halsband, samma docka och givetvis samma bok. Julia är jätteduktig på att prata och uttrycka sig medan Amanda har lite svårare med den biten. Dock är meningar som “Det är min!”, “Det är Mandas”, “Nu min tur!”, “Jag vill ha den” inga problem. Jag tycker i alla fall att de skötte sig riktigt bra och Julia var precis lika gullig med Felice som Amanda är.

Felice får låna halsbandet

Tack för att Ni kom och hälsade på oss. Det var lika trevligt som alltid och "”Det gör vi snart om igen”.

Mannen med (noll) koll på traditioner

En för stunden bortglömd liten incident från lördagens bröllopsfest dök precis upp i mitt minne och jag fick mig ett gott skratt på nytt. Då bröllopstårtan skulle avnjutas skars sedvanligt den första biten upp och placerades på en tallrik som lämnades över till brudgummen. Denne vände sig då helt sonika om och lämnade fatet vidare till den första bröllopsgäst han fick syn på. Langen går! Personen som fick tallriken med den åt brudparet vigda tårtbiten var på vippen att sätta skeden i den då resten av flocken gäster likt en dålig Hollywood-skräckis skrek “Neeeej! Gör det inte!”. Mattias, en mycket generös man med något mindre koll på traditioner.

Härmapa

Felice är ju en mycket verbal liten tjej som älskar att höra sin egen röst. Hon är i princip bara tyst då hon sover och då hon är fullt fokuserad på något, exempelvis att plocka i sig en liten brödbit mha pincettgreppet. Tidigare har “Dadadadada” varit favorituttrycket men nu har det övergått till “Ah-oh, ah-oh, ah-oh”. Detta kan upprepas mååååånga gånger, gärna tillsammans med ett skuttande upp och ner på stället med rumpan. Idag kom jag på att det gick att få henne att säga “Ah-oh” genom att först säga det själv. Efter succén med detta favorituttryck bytte jag till “Heeeej” och fick ett “Eiiiii” till svar. Lilla härmapan!

Linda och Mattias

Igår blev de så äntligen herr och fru Granström/Granström-Mandahl (Linda släpper inte sitt flicknamn och tur är väl det eftersom Sarahs barn annars skulle bli tämligen förvirrade eftersom hon ju heter Linda-Mandahl). Vigseln hölls i Järfälla kyrka och det enda som var mindre önskvärt var vädret. Annars var det en mycket fin vigsel, sagolikt vacker solosång och naturligtvis ett strålande brudpar.

(Tyvärr den enda vettiga bild jag fick av dem eftersom damerna på bänken bakom oss tyckte att jag skymde sikten…)

Vi trängde oss likt goda svenskar fram i kön för att grattiskramas men sedan var det raka spåret till festlokalen som gällde. Sarahs lockar tålde inte att vistas ute i novemberregnet någon längre stund. Mina lockar blev bara mer och mer omfattande ju fler regndroppar som besökte dem. Konstigt det där. Festen hölls på mysiga Skälby Gård och dit hittade vi utan större missöden (värre var det att hitta hem med två fyllbultar, varav en navigatoransvarig, i baksätet…). Vi anlände i tid för att få hjälpa cateringfirman att arrangera marschallerna utanför, för att hinna dricka bubbel och äta praliner och för att hinna parkera om bilen så att vi inte skulle skymma sikten då limon med brudparet anlände. Jag och Sarah intog första parkett för denna del av festen. Inomhus. Vid fönstret. Jag menar, vem går frivilligt ut i regnet då man kan stå i värmen vid fönstret och se minst lika bra?

Bordsdekoration- smakprov på Lindas känsla för detaljer

Maten var underbart god, talen roliga och det lektes traditionella bröllopslekar. Jag och Sarah höll ett litet försök till tal och körde sedan paketleken vilken var uppskattad från såväl brudpar som gäster. Det enda lilla missödet under middagen var att det började brinna i Seans bordsdams program. Hon konstaterade att det luktade bränt varpå Sean svarade att det brann och såg sig omkring för att hitta något att släcka den lilla eldsvådan med. För inte kunde han väl slösa sitt vin till denna lilla uppgift. Ingen person kom till skada men värre var det med programmet…

Efter maten var det dax för bröllopstårta en trappa upp och det var nog en av de vackraste skapelser jag skådat.

Jag fick tipset av Joel att antingen ta en jättestor bit eller kapa åt mig en hörnbit för att få extra mycket marsipan. Jag gjorde varken eller men blev mätt och belåten ändå. Kaffet smakade gott och avecen likaså då den väl serverades (kan hända att några bröllopsgäster hamnade i konflikt med serveringspersonalen angående när det var lämpligt att förse sig med avec). Fast det vet förstås your truly ingenting om eftersom jag var chaufför för kvällen med hänsyn till min antibiotikabehandling. Det är väl typiskt, då man väl fått så stora småttingar att man kan lämna dem hos barnvakt vid dylika tillställningar, ja då åker man på halsfluss så att man inte kan avnjuta alkoholhaltiga drycker av den anledningen. Alkohol eller ej, kul hade jag i alla fall. Och kanske, bara kanske mår jag lite bättre än det stora flertalet av gästerna idag.

När tårtan gjort sig hemmastadd i magsäcken bjöds det upp till dans och resten av kvällen spenderades på dansgolvet. Jag är så glad att jag tog mina otrendiga lågskor för jag var en av få som fortfarande dansade i skor vid kvällens slut och jag har inte tillstymmelse till ont i fötter eller på andra ställen idag!

Brudvals

The three muppeteers

Partners in dance

Sean “Jag dansar aldrig (nykter)” Douglas och Wall in action

 

Tjitjing!

Herr och Fru Claesson på dansgolvet

Bruden försvann ganska tidigt från festen, vart är ännu oklart. Man kan ju bara hoppas att hon inte fick kalla fötter (hennes skor stod nämligen kvar på ett bord) sådär några timmar för sent. Hennes nyblivne man däremot visade vart partyskåpet ska stå. Formen blev finare och finare för varje minut.

1.

2.

När musiken hade tystnat och alla gästerna bytt kavajer och jackor med varandra 3-4 gånger så gick vi fram till den ende i brudparet som var på plats, för att tacka för en genomtrevlig kväll. På frågan vad det nygifta paret nu skulle ta vägen så svarade en något överförfriskad brudgum “Vi ska nog knulla” (ursäkta språket, men det var brudgummens egna ord). Sarah gick då fram till mannen ifråga, utdelade en vänlig klapp på axeln och uttalade de väl valda orden “Vet Du Mattias, jag tror faktiskt inte det”.

Hemvägen blev allt annat än lugn och trevlig. I baksätet pågick en vild diskussion om AIK vs DIF, sångövningar på temat “Rule Britannia” och lite annat “örongodis”. Efter 2,5 varv runt Skälby, snudd på ha kört ner en aspackad liftare och varit ruskigt nära att kasta av baksätespassagerarna kom fyra trötta bröllopsgäster äntligen “hem” till Kungsängen igen. Ryktet säger att Herr Claesson steg ur sängen vid 13:30 idag. Varannan vatten, eller hur var det??

TACK Linda och Mattias för en jättetrevlig bröllopsfest! Och STORT GRATTIS till Ert stora steg i livet!

VAN

Nu borde jag egentligen ta tag i dammsugaren och göra ett varv runt huset innan jag sedan hoppar in i duschen för att svida till mig inför stundande bröllop i eftermiddag (det regnar…), men istället har jag fastnat här framför datorn och tänkte skriva ett inlägg om en liten företeelse som kallas VAN. Förkortningen står för Veterinära Ansvarsnämnden och är veterinärvärldens motsvarighet till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Det är inte alla som känner till att det finns en nämnd där man kan få sitt ärende prövat om man anser att ens djur blivit felbehandlat av en veterinär. På TV4 Nyheterna häromkvällen hade man ett inslag (ett i en serie av inslag om jag förstod det rätt) om just VAN och tog då upp ett fall med en kvinna som hade anmält en veterinär som utförde ett kejsarsnitt på hennes katt. Enligt uppgift vägdes aldrig katten innan den sövdes, den dog under narkosen och veterinären anmäldes för att ha överdoserat narkosmedlet. Påföljden för veterinären blev en varning för brist i yrkesutövning. Det var säkert på sin plats med denna varning, naturligtvis ska ett djur vägas innan man söver det eftersom narkosmedlet doseras efter kroppsvikten. Vad som var aningens pinsamt i inslaget var dock att kvinnan som berättade om sin katt benämnde den som “han”. Hmm… märkligt att hon själv inte kände till könet på den katt som sövdes för ett kejsarsnitt.

Vi behöver en ansvarsnämnd även för veterinärer, för visst finns det veterinärer som inte arbetar med vetenskap och beprövad erfarenhet för ögonen. Det finns veterinärer som slarvar i sin yrkesutövning och naturligtvis ska dessa utredas. Tyvärr så finns det dock en hel del människor som inte har tillräckligt förstånd för vad som är bristande yrkesutövning och VAN måste utreda alla anmälningar som kommer dem tillhanda. Detta göra att handläggningstiden i nämnden blir orimligt lång. Flera av mina kollegor har blivit anmälda senaste året och utredningarna har pågått över ett år. Det tycker jag är oacceptabelt. För även om man vet att man inte har brustit i sin yrkesutövning så är det naturligtvis jobbigt att ha en anmälan hängande över sig i över ett år. Vissa gånger är det ren och skär idioti då folk anmäler. Som exempel kan ges att en kollega till mig blev anmäld för att ha besiktat en hund och angivit de avvikelser som hittades. Personen som ägde hunden ansåg att de avvikelser som hon redan kände till inte skulle anges i besiktningsprotokollet. Ja, det är ju ungefär lika intelligent som att jag skulle be besiktningsmannen på Bilbesiktningen att inte anmärka på mina icke-fungerande bromsar eftersom jag märkte på vägen dit att de inte fungerade. I ett annat fall blev en kollega anmäld för att ha skrivit i journalen att det kunde bli aktuellt med en viss behandling om hundens tillstånd försämrades. Behandlingen blev aldrig aktuell men ägarna till hunden anmälde veterinären för att öht ha uttryckt att behandlingen kunde bli aktuell. Sådana anmälningar tycker jag ska skrotas innan någon lagt ner någon tid på dem.

På senaste tiden har antalet anmälningar till VAN ökat lavinartat. Flertalet anmälningar är säkert av typen som jag beskrivit ovan och så länge nämnden måste ta upp alla anmälningar till utredning så blir handläggningstiderna längre och längre. Jag och mina kollegor anser att det borde kosta en liten slant att anmäla till nämnden, säg 1000:- eller liknande. Då skulle folk tänka sig för innan de anmälde och okynnesanmälningarna skulle utebli. De som däremot verkligen hade något på fötterna skulle säkert anmäla ändå. Pengarna skulle återbetalas till anmälaren i det fall veterinären fick en disciplinär påföljd. Lämpligen skulle då den ansvariga veterinären få betala den aktuella summan till nämnden.

Det inslag jag såg på TV4 Nyheterna var endast ur djurägarnas synvinkel och jag hoppas att man i senare program kan vinkla det från ett veterinärt perspektiv också. För gudarna ska veta att det inte är lätt att varje dag arbeta med hotet att bli anmäld om man gör ett fel. Många veterinärer mår dagligen dåligt av detta och anser att de skulle göra ett bättre jobb om inte VAN fanns. Nu behövs ju VAN, men det kanske bör styras upp lite bättre. Ingen av oss är felfri och förr eller senare så kommer man att göra fel. Idag så är det många veterinärer som gör lite mer än vad som krävs ibland just för att man vill ha ryggen fri om man skulle bli anmäld. Djurägarna anser ofta att veterinärvården är för dyr, att vi tar för många prover och gör för stora utredningar. Det här kan vara en förklaring till det. Vi vill helt enkelt inte missa något av rädsla för att i sådant fall bli anmälda. Tyvärr kommer ju inte djuren in till oss med en flagga i tassen där diagnosen är förtryckt.

I reportaget ifrågasatte man också om det är lämpligt att det ingår ett antal veterinärer i VAN. Ska veterinärer verkligen få bedöma andra veterinärers arbete? Min fråga blir då, vem ska annars göra det??? Ska en lekman avgöra huruvida jag som veterinär brustit i min yrkesutövning? Jag ställer mig å andra sidan tveksam till hur lämpligt det är att det sitter lantbrukare med i VAN. Har de verkligen tillräcklig kunskap för att avgöra när en veterinär ska tilldelas en erinran eller en varning? Jag tror att det krävs veterinärer med mycket lång yrkeserfarenhet och kvalificerad vidareutbildning för att avgöra de fall som inkommer till VAN.

All set

Det var inget virus! Jag som trodde att jag var lite bevandrad i den medicinska världen, men ack så fel jag hade. Jag sade minst 10 gånger under onsdagen och torsdagen att det i alla fall inte var halsfluss. Klockan 19:52 igår kväll var jag inte så övertygad längre. Det gjorde nog rätt ont i halsen trots allt och det var nog lite var jag kunde se på tonsillerna. Tog en liten tur till Närakuten och blev där snabbt placerad i väntrummet för pestsmittade, dvs misstänkta influensafall. Samtidigt som mig dök en ung kille upp med hosta, feber och allmänt icke-välbefinnande. Han såg ut som svininfluensan personifierad och jag hade ingen vidare lust att dela väntrum med honom nu när jag faktiskt var rätt övertygad om att det inte var svinis som drabbat mig. Han blev snabbt bedömd av en sjuksköterska som därefter avvisade honom från stället. Sedan var det min tur. Hon betraktade mig på tryggt avstånd och gav mig sedan en ungefärlig läkartid klockan 21:20. Mitt förslag var att då åka hemåt en stund och återkomma strax efter klockan 21 eftersom vi bor fem minuter från sjukhuset, men hon trodde att jag med all säkerhet skulle komma in tidigare än 21:20 så jag kunde sitta ner i pestväntrummet och vänta. Jag förklarade då att jag helst inte ville komma in med en diagnos och gå hem med en annan och därför planerade att vänta ute. Hon drog lite på mungiporna och menade på att det var väl upp till mig. Så från klockan 20:15 till 21:20 bekantade jag mig med den 2x3 meter stora entrén till Närakuten. Mycket intressant. Jag hann lära mig en massa nytt om vinterkräksjuka (tydligen räcker det att undvika kontakt med folk 24 timmar efter att symptomen upphört och inte 48 som jag fått lära mig), räkna till 10 på sex olika språk (fasen vad man kan), testa min känsla för ögonmått genom att gissa hur många fot dörrmattan var och från ingenstans dök balettens fem första positioner upp och jag hann öva in mig på dessa också. Fantastiskt vad man kan göra med en timme och fem minuter. Jag var i alla fall nöjd med att inte behöva dela väntrum med en massa viruspartiklar.

Läkaren konstaterade snabbt att mina halsmandlar inte var av denna värld och han kunde tala om en massa saker om mitt liv genom att titta mig i halsen. Bl a snarkar jag tydligen så att väggarna skakar (förnekas bestämt av både mig själv och den jag delar sovrum med) och är konstant trött (relativt lätt att gissa då man träffar på en småbarnsförälder så det får han ingen poäng för). Men visst har han rätt i att jag nog borde göra något åt mina halsmandlar, dvs göra mig av med dem. Halsprovet togs mest för att det står i skolboken att man ska göra det. Och visst var det positivt. Så min andra halsfluss på en månads tid är nu ett faktum! Men aldrig har jag väl varit så glad åt en halsflussdiagnos för detta betyder att jag kommer att vara tillräckligt pigg för att gå på bröllopet i helgen!

Dagen har mest gått åt för att vila upp mig inför ett besök i centrum under eftermiddagen. Jag tror bestämt vi fick varsin medalj i effektivitet för på mindre än två timmar var kostym inhandlad, kavaj utprovad och betald, lite kläder till Mandan införskaffade, juloutfits till tjejerna nedpackade i en Lindexpåse och kvittot nedstoppat i plånboken, bröllopspresenten färdigfixad, bröllopskortet utvalt, antibiotikan uthämtad från Apoteket och maten inköpt på Sabis (Sarah, Du kan vara lugn, jag har fixat det rosa och silvriga precis som utlovat). Jag hade sett framför mig att jag skulle svettas och må illa och vara halvt svimfärdig efter besöket, men jag var inget av ovanstående då vi återvände till Kolartorp. Lite fattigare kanske, men väldigt nöjd.

It’s gonna be a fine day tomorrow!

Livets skola del 2

Idag fick vi ett litet problem med ett läckande element här hemma. Herr Sean Pedagogen satte sig då mitt emot Amanda, pratade långsamt och övertydligt och förklarade för henne att elementet var trasigt och att hon därför inte fick röra det. Hon lyssnade till synes uppmärksamt på hans lilla lektion. Sean avslutade med att fråga henne vad det var hon inte fick göra. “Putta Vellisen” (=Felice) svarade Amanda med ett leende.

Heja Uppsala!

Sitter precis och kollar in förutsättningarna för att min lilla familj ska kunna få våra sprutor mot svininfluensan nästa vecka men det ser minst sagt mörkt ut. Vår vårdcentral där vi är listade skjuter varje dag fram tidpunkten för när vi som inte tillhör någon medicinsk riskgrupp ska få börja vaccinera oss. Först skulle vi få vaccineras från vecka 45, nu är man framme vid vecka 49. Jag misstänker att inte heller det kommer att bli verklighet. Jag har sagt det förut och säger det igen: denna ekvationen går inte ihop för mig. Jag känner nämligen en hel drös med folk som redan vaccinerat sig och mycket få av dem ingår i någon riskgrupp. Vad har de andra gjort? Jag vet att man i början lät även frisk vuxna vaccinera sig men det verkar ju som om man satte p för det ganska snabbt eftersom vaccinet tog slut snabbare än man hade trott. Flera på mitt jobb har vaccinerat sig i veckan och ingen av dem tillhör någon riskgrupp. De kanske har fått akut astma liksom resten av alla som köar för vaccin. Jag vill verkligen inte behöva ljuga, men snart kommer jag att sälla mig till dem som har astma om man inte släpper vaccinet för oss andra. Det är fult att ljuga, jag vet. Men jag är uppriktigt nervös för mina små tjejer. De tillhör den grupp som löper allra störst risk för att bli allvarligt sjuka om de skulle drabbas av svininfluensa och vi får inte vaccinera oss. Nu har man ju även gått ut med rekommendationen att barn från 6 månader ska vaccineras och jag kommer att se till att mina tjejer får vaccin så fort det bara är möjligt. Men som det ser ut i vår kommun så är det tvärkört. Det finns inget vaccin att få. Och dessutom har man sagt att man först i slutet av nästa vecka ska börja vaccinera dessa småttingar, fram tills dess är det de större barnen som ska vaccineras. Det vaccin som ev kommer nästa vecka kommer definitivt inte att räcka till slutet av veckan eftersom det redan idag råder snudd på panikstämning.

Jag har svårt att förstå varför man som förälder till mycket små barn (ffa de som inte får vaccineras, eller som tidigare inte fått vaccineras) inte är en prioriterad grupp. Ens enda möjlighet att skydda sitt barn (utöver att flytta till en öde ö) är ju att själv vaccinera sig, men då måste man vänta till slutet av december om man ska tro det senaste som står att läsa på Vårdguiden. I Uppsala Läns Landsting har man i alla fall tagit fasta på detta med de minstas utsatthet. Där anser man att barnfamiljer är en prioriterad grupp som ska vaccineras före vanliga friska vuxna. Synd bara att inte Stockholm kan tycka likadant.

Virus bortskänkes

Som ett litet straff för att jag gnällde om vaccinationsrutinerna så vaknade jag igår med ond hals och under dagen steg min kroppstemperatur från ynka 36,9 på morgonen till 39,3 innan jag kapitulerade och stoppade i mig en Alvedon och en Ipren (bästa vänner de där två för Er som ännu inte testat kombinationen) under eftermiddagen. Fortfarande 39 grader idag och känner mig som skrutt. Jag skulle kanske kunna tänka mig att stå ut med att vara sjuk igen, trots att det bara är en månad sedan min halsfluss, om det inte vore för att om ganska exakt två dygn ska jag sitta i en kyrka och se en av mina bästa vänner i vacker bröllopsklänning. Hur ska detta gå?? Kan ju tillägga att jag inte heller är färdig med mina kläder och att det fortfarande är lite att fixa med bröllopspresenten. Stressad är bara förnamnet.

Så nu mina kära bloggläsare förväntar jag mig att någon anmäler sig frivillig och tar över detta lilla virus ett tag (kan vara svinis, vem vet). Jag kan till och med tänka mig att ta tillbaka det efter helgen, redan söndag kväll kanske om det är nödvändigt. Men just nu måste jag bli kvitt det.