VAN

Nu borde jag egentligen ta tag i dammsugaren och göra ett varv runt huset innan jag sedan hoppar in i duschen för att svida till mig inför stundande bröllop i eftermiddag (det regnar…), men istället har jag fastnat här framför datorn och tänkte skriva ett inlägg om en liten företeelse som kallas VAN. Förkortningen står för Veterinära Ansvarsnämnden och är veterinärvärldens motsvarighet till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Det är inte alla som känner till att det finns en nämnd där man kan få sitt ärende prövat om man anser att ens djur blivit felbehandlat av en veterinär. På TV4 Nyheterna häromkvällen hade man ett inslag (ett i en serie av inslag om jag förstod det rätt) om just VAN och tog då upp ett fall med en kvinna som hade anmält en veterinär som utförde ett kejsarsnitt på hennes katt. Enligt uppgift vägdes aldrig katten innan den sövdes, den dog under narkosen och veterinären anmäldes för att ha överdoserat narkosmedlet. Påföljden för veterinären blev en varning för brist i yrkesutövning. Det var säkert på sin plats med denna varning, naturligtvis ska ett djur vägas innan man söver det eftersom narkosmedlet doseras efter kroppsvikten. Vad som var aningens pinsamt i inslaget var dock att kvinnan som berättade om sin katt benämnde den som “han”. Hmm… märkligt att hon själv inte kände till könet på den katt som sövdes för ett kejsarsnitt.

Vi behöver en ansvarsnämnd även för veterinärer, för visst finns det veterinärer som inte arbetar med vetenskap och beprövad erfarenhet för ögonen. Det finns veterinärer som slarvar i sin yrkesutövning och naturligtvis ska dessa utredas. Tyvärr så finns det dock en hel del människor som inte har tillräckligt förstånd för vad som är bristande yrkesutövning och VAN måste utreda alla anmälningar som kommer dem tillhanda. Detta göra att handläggningstiden i nämnden blir orimligt lång. Flera av mina kollegor har blivit anmälda senaste året och utredningarna har pågått över ett år. Det tycker jag är oacceptabelt. För även om man vet att man inte har brustit i sin yrkesutövning så är det naturligtvis jobbigt att ha en anmälan hängande över sig i över ett år. Vissa gånger är det ren och skär idioti då folk anmäler. Som exempel kan ges att en kollega till mig blev anmäld för att ha besiktat en hund och angivit de avvikelser som hittades. Personen som ägde hunden ansåg att de avvikelser som hon redan kände till inte skulle anges i besiktningsprotokollet. Ja, det är ju ungefär lika intelligent som att jag skulle be besiktningsmannen på Bilbesiktningen att inte anmärka på mina icke-fungerande bromsar eftersom jag märkte på vägen dit att de inte fungerade. I ett annat fall blev en kollega anmäld för att ha skrivit i journalen att det kunde bli aktuellt med en viss behandling om hundens tillstånd försämrades. Behandlingen blev aldrig aktuell men ägarna till hunden anmälde veterinären för att öht ha uttryckt att behandlingen kunde bli aktuell. Sådana anmälningar tycker jag ska skrotas innan någon lagt ner någon tid på dem.

På senaste tiden har antalet anmälningar till VAN ökat lavinartat. Flertalet anmälningar är säkert av typen som jag beskrivit ovan och så länge nämnden måste ta upp alla anmälningar till utredning så blir handläggningstiderna längre och längre. Jag och mina kollegor anser att det borde kosta en liten slant att anmäla till nämnden, säg 1000:- eller liknande. Då skulle folk tänka sig för innan de anmälde och okynnesanmälningarna skulle utebli. De som däremot verkligen hade något på fötterna skulle säkert anmäla ändå. Pengarna skulle återbetalas till anmälaren i det fall veterinären fick en disciplinär påföljd. Lämpligen skulle då den ansvariga veterinären få betala den aktuella summan till nämnden.

Det inslag jag såg på TV4 Nyheterna var endast ur djurägarnas synvinkel och jag hoppas att man i senare program kan vinkla det från ett veterinärt perspektiv också. För gudarna ska veta att det inte är lätt att varje dag arbeta med hotet att bli anmäld om man gör ett fel. Många veterinärer mår dagligen dåligt av detta och anser att de skulle göra ett bättre jobb om inte VAN fanns. Nu behövs ju VAN, men det kanske bör styras upp lite bättre. Ingen av oss är felfri och förr eller senare så kommer man att göra fel. Idag så är det många veterinärer som gör lite mer än vad som krävs ibland just för att man vill ha ryggen fri om man skulle bli anmäld. Djurägarna anser ofta att veterinärvården är för dyr, att vi tar för många prover och gör för stora utredningar. Det här kan vara en förklaring till det. Vi vill helt enkelt inte missa något av rädsla för att i sådant fall bli anmälda. Tyvärr kommer ju inte djuren in till oss med en flagga i tassen där diagnosen är förtryckt.

I reportaget ifrågasatte man också om det är lämpligt att det ingår ett antal veterinärer i VAN. Ska veterinärer verkligen få bedöma andra veterinärers arbete? Min fråga blir då, vem ska annars göra det??? Ska en lekman avgöra huruvida jag som veterinär brustit i min yrkesutövning? Jag ställer mig å andra sidan tveksam till hur lämpligt det är att det sitter lantbrukare med i VAN. Har de verkligen tillräcklig kunskap för att avgöra när en veterinär ska tilldelas en erinran eller en varning? Jag tror att det krävs veterinärer med mycket lång yrkeserfarenhet och kvalificerad vidareutbildning för att avgöra de fall som inkommer till VAN.