Igår firades Felice 9 månaders dag och då är det väl på sin plats att konstatera att hon faktiskt är hela 18 månader gammal. För egentligen är det ganska knasigt att börja räkna sin ålder från födelsedagen. Då har man ju funnits en ganska lång period menar jag. Visst, vissa tekniska svårigheter att avgöra hur gammal man är skulle väl uppstå om man inte använde sig av födelsedatumet för att bestämma ålder och det är väl kanske därför man tillämpar detta system.
Felice har för stunden fullt göra med att försöka lista ut hur man tar sig från punkt A till punkt B utan att man ska vänta på slumpen (eller en snäll mamma som förflyttar en). Hon är på god väg att komma upp i krypposition men det vill sig inte riktigt de sista centimetrarna. Hon blir jättefrustrerad och gnäller och “dadadadadada”:ar.
Hittills har det varit ganska korta sessioner på golvet eftersom hon har ungefär lika långt tålamod som sin mamma, men sista veckan så har det blivit lite längre stunder. Vem vet, fram emot jul kanske hon kan möta jultomten i dörren. Svårt att tänka sig att Amanda sprang omkring med en gåvagn vid samma ålder.
Hon älskar att stå upp även om stabiliteten inte är den bästa. Det vore väl vackert så, om hon bara insåg att hon inte kan släppa båda händerna för att ta tag i någon liten sak som lockar.
När vi nu har haft denna fantastiska lilla person hos oss i 9 månader kan vi göra en del konstateranden. Det kanske tydligaste är att Felice är en mycket “nära” tjej. Hon avskyr att bli lämnad ensam och det går knappt att lämna rummet en sekund utan att tårarna kommer. Får hon bara vara med så är hon ofta ganska nöjd och tillfreds. Detta gäller dygnet runt varför vi för stunden lagt “sova ensam”-projektet på hyllan. Hon verkar inte alls redo för det. Istället för att vara frustrerad över att fortfarande inte få ha min säng för mig själv så tänker jag istället njuta av den korta tid som jag får äran att dela min madrass och mitt täcke med en varm och gosig bebis (för det räknas hon väl som fortfarande??).
På matfronten går det sakta framåt. Brödbitar är det godaste som finns (bortsett från bröstmjölk). Gröt är rätt OK, barnmat på burk är mindre OK och större bitar av livsmedel oavsett sort framkallar kräkning. På det stora hela går det dock över förväntan tycker jag som har ett annat litet barns matvanor att jämföra med.
Felice är extremt verbal och hörs nästan hela tiden. Sista dagarna har hon kompletterat “dadadadada” och “nananananana” men “gzzzz”, “guggg” och “chhhhshchh”. Ibland låter hon exakt som Amanda då hon säger “Dadda” och jag tror faktiskt att hon härmar henne. Hon kan också besvara ett “Heeej” med “Eiiiii”. Kanske är det bara jag som vill tro att hon har lite språkbegåvning, vad vet jag.
En liten glad skit med en massa humör, aningens rödaktigt hår och riktigt blå ögon. Det är Felice det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar