Linda och Mattias

Igår blev de så äntligen herr och fru Granström/Granström-Mandahl (Linda släpper inte sitt flicknamn och tur är väl det eftersom Sarahs barn annars skulle bli tämligen förvirrade eftersom hon ju heter Linda-Mandahl). Vigseln hölls i Järfälla kyrka och det enda som var mindre önskvärt var vädret. Annars var det en mycket fin vigsel, sagolikt vacker solosång och naturligtvis ett strålande brudpar.

(Tyvärr den enda vettiga bild jag fick av dem eftersom damerna på bänken bakom oss tyckte att jag skymde sikten…)

Vi trängde oss likt goda svenskar fram i kön för att grattiskramas men sedan var det raka spåret till festlokalen som gällde. Sarahs lockar tålde inte att vistas ute i novemberregnet någon längre stund. Mina lockar blev bara mer och mer omfattande ju fler regndroppar som besökte dem. Konstigt det där. Festen hölls på mysiga Skälby Gård och dit hittade vi utan större missöden (värre var det att hitta hem med två fyllbultar, varav en navigatoransvarig, i baksätet…). Vi anlände i tid för att få hjälpa cateringfirman att arrangera marschallerna utanför, för att hinna dricka bubbel och äta praliner och för att hinna parkera om bilen så att vi inte skulle skymma sikten då limon med brudparet anlände. Jag och Sarah intog första parkett för denna del av festen. Inomhus. Vid fönstret. Jag menar, vem går frivilligt ut i regnet då man kan stå i värmen vid fönstret och se minst lika bra?

Bordsdekoration- smakprov på Lindas känsla för detaljer

Maten var underbart god, talen roliga och det lektes traditionella bröllopslekar. Jag och Sarah höll ett litet försök till tal och körde sedan paketleken vilken var uppskattad från såväl brudpar som gäster. Det enda lilla missödet under middagen var att det började brinna i Seans bordsdams program. Hon konstaterade att det luktade bränt varpå Sean svarade att det brann och såg sig omkring för att hitta något att släcka den lilla eldsvådan med. För inte kunde han väl slösa sitt vin till denna lilla uppgift. Ingen person kom till skada men värre var det med programmet…

Efter maten var det dax för bröllopstårta en trappa upp och det var nog en av de vackraste skapelser jag skådat.

Jag fick tipset av Joel att antingen ta en jättestor bit eller kapa åt mig en hörnbit för att få extra mycket marsipan. Jag gjorde varken eller men blev mätt och belåten ändå. Kaffet smakade gott och avecen likaså då den väl serverades (kan hända att några bröllopsgäster hamnade i konflikt med serveringspersonalen angående när det var lämpligt att förse sig med avec). Fast det vet förstås your truly ingenting om eftersom jag var chaufför för kvällen med hänsyn till min antibiotikabehandling. Det är väl typiskt, då man väl fått så stora småttingar att man kan lämna dem hos barnvakt vid dylika tillställningar, ja då åker man på halsfluss så att man inte kan avnjuta alkoholhaltiga drycker av den anledningen. Alkohol eller ej, kul hade jag i alla fall. Och kanske, bara kanske mår jag lite bättre än det stora flertalet av gästerna idag.

När tårtan gjort sig hemmastadd i magsäcken bjöds det upp till dans och resten av kvällen spenderades på dansgolvet. Jag är så glad att jag tog mina otrendiga lågskor för jag var en av få som fortfarande dansade i skor vid kvällens slut och jag har inte tillstymmelse till ont i fötter eller på andra ställen idag!

Brudvals

The three muppeteers

Partners in dance

Sean “Jag dansar aldrig (nykter)” Douglas och Wall in action

 

Tjitjing!

Herr och Fru Claesson på dansgolvet

Bruden försvann ganska tidigt från festen, vart är ännu oklart. Man kan ju bara hoppas att hon inte fick kalla fötter (hennes skor stod nämligen kvar på ett bord) sådär några timmar för sent. Hennes nyblivne man däremot visade vart partyskåpet ska stå. Formen blev finare och finare för varje minut.

1.

2.

När musiken hade tystnat och alla gästerna bytt kavajer och jackor med varandra 3-4 gånger så gick vi fram till den ende i brudparet som var på plats, för att tacka för en genomtrevlig kväll. På frågan vad det nygifta paret nu skulle ta vägen så svarade en något överförfriskad brudgum “Vi ska nog knulla” (ursäkta språket, men det var brudgummens egna ord). Sarah gick då fram till mannen ifråga, utdelade en vänlig klapp på axeln och uttalade de väl valda orden “Vet Du Mattias, jag tror faktiskt inte det”.

Hemvägen blev allt annat än lugn och trevlig. I baksätet pågick en vild diskussion om AIK vs DIF, sångövningar på temat “Rule Britannia” och lite annat “örongodis”. Efter 2,5 varv runt Skälby, snudd på ha kört ner en aspackad liftare och varit ruskigt nära att kasta av baksätespassagerarna kom fyra trötta bröllopsgäster äntligen “hem” till Kungsängen igen. Ryktet säger att Herr Claesson steg ur sängen vid 13:30 idag. Varannan vatten, eller hur var det??

TACK Linda och Mattias för en jättetrevlig bröllopsfest! Och STORT GRATTIS till Ert stora steg i livet!