Nya infallsvinklar och Elvis en masse

Igår var det dax att sätta sig i skolbänken igen. Jag och kollega Anna var anmälda till en kurs i Kund- och klagomålshantering anordnad av Confex. Föreläsare var Anders Hedberg och med största sannolikhet skulle han vinna medalj i Konflikthanterings VM om det fanns något sådant. Han gav oss en massa redskap att använda i kontakten med missnöjda kunder och visade hur man på bästa sätt bemöter en arg och besviken kund. Nu gäller det bara att inte lägga papprena till handlingarna utan genast börja praktisera det jag lärt mig. Alla delar var förstås inte tillämpbara i vår verksamhet eftersom den skiljer sig åt från flertalet av de andra kursdeltagarnas. Bland annat talade jag med en kvinna som var klagomålsansvarig på ett godisföretag. Det känns som om det är viss skillnad mellan en kund som är besviken på att karamellen var för hård och en som anser att vi tagit livet av hans eller hennes katt. Men i grund och botten så handlar det förstås om bemötande och där kan vi säkert använda oss av liknande arbetssätt. Intressant var det i alla fall och som vanligt på kurser så äter man alldeles för många ostfrallor, dricker minst tre koppar kaffe för mycket och får fantastiskt god mat till lunch (kan dock säga att majs smaksatt med vanilj inte är någon hit för Er som tänkt prova).

Klockan 16:30 promenerade jag och Anna ut i regnet och lämnade Karlavägen 100 bakom oss. Lilla förorts-Sandra befann sig plötsligt mitt i smeten med allt vad det innebär. Jag lyckades i alla fall ta mig hela vägen hem till Handenterminalen utan större missöden och faktiskt inom loppet av 45 minuter. Man kanske skulle åka kollektivt lite oftare. Hemma väntade två pigga tjejer och en mindre pigg mormor som fått se efter de små änglarna under dagen. Tack för hjälpen, mamma!

En knapp timme i hemmet, sedan var det dax att bege sig ut i regnet igen. Jag och mamma skulle nämligen på Coop’s julkonsert i Globen på kvällen. Efter lite trixande i parkeringshus och med ett högst felaktigt beslut att lämna paraplyet i bilen så anslöt vi till mammas väninnor Birgitta och Inger som väntade i foajén med våra biljetter. Som vanligt var jag tvungen att besöka damrummet innan jag kunde leta upp min plats och som vanligt så fanns det en stressad dam bakom mig i kön som konstant sträckte sig över min axel för att se om det rörde sig där framme i toakön, hur många som var före henne och om det möjligen inte var så att det fanns en ledig toalett som vi andra tretton helt missat. Vad är det med dessa damer?? Kan de inte bara köa som alla andra, vänta på sin tur, låta bli att trycka framförstående person i ryggen och sluta titta på klockan och upprepa “Men nu är det verkligen bråttom, det börjar om fem minuter”. Det går nog knappast snabbare för att man vankar av och an som en äggsjuk höna och stönar och stånkar. Jag kunde inte låta bli att säga till henne att hon kunde vara lugn, konferenciern hade lovat att invänta mig så det var inga problem.

Konserten började och öppningsnumret var en man som sjöng en Elvis-låt. Inte riktigt min musikstil (det där var århundradets underdrift, jag råkar nämligen få allergiska utslag av Elvis), men det skulle säkert bli bättre. Nästa man till micken, och Elvis även där. Hmmm… börjar ana oråd. Ganska snart beträdde konferencier Mark Levengood scenen och presenterade konserten med årets tema “Elvis”. Där dog mitt sista lilla hopp. Julkonsert… Jaha, vad göra nu? Jag hade sett i programmet att såväl BWO som EMD skulle vara med. Inga favoriter de heller men det kunde ju bli riktigt roande att höra dem i Elvistappning. Nu visade det sig att de inte riktigt anammat temat för kvällen utan EMD gjorde sin “Jenny let me love you” och någon annan rätt känd låt som jag inte vet namnet på. Det är rätt skrämmande att man kan glädjas åt att höra ett halvdant liveframträdande av EMD, men så var det. Undrens tid är inte förbi. Inte heller BWO “went Elvis” utan körde BWO-låtar (de låter lika allihop så vilka de var känns rätt ointressant). Jag slogs av hur meningslösa BWO är som grupp. Sångaren skulle likaväl kunna agera själv på scen. De andra två figurerna står ju bara vid varsin synt och fjantar. Det ser rent patetiskt ut, som i någon billig musikvideo från 80-talet. BWO vs Elvis är dött lopp för mig.

Hela kvällen fortsatte i Elvisanda, den ena Elvislåten efter den andra. Det kändes som en blandning av en logdans i gigantformat och en fredagkväll vid halvelva blecket i Skybaren på Viking Amorella. Om det skulle funnits något som helst nöje i allt detta Elvisande så kunde de väl åtminstone ha klätt sig i stereotypisk Elvis-utstyrsel, men icke då. Nu finns det som väl är en Elvislåt som jag tycker om, "”In the ghetto” så det var bara att hoppas på den. Och visst kom den till slut, mesigt uttal, fjantiga danssteg men det var ändå “In the ghetto”.

Bäst under kvällen var Mark Levengood som skämtade och lekte med ord så att skratten rullade i den stora bubblan. Kvällen innehöll ett “Halleluja moment” och det var när en man ur den ditintills mesiga kören plötsligt kör “O sole mio” med värsta operarösten. Hallå där!! Vad gör han i kören!?! Han kunde ha fått köra solo hela kvällen istället.

Jag skulle inte kalla kvällen särskilt lyckad mtp min Elvis-aversion, men det kunde vi ju inte veta innan. Jag tror i alla fall att mitt konsertsällskap var rätt nöjda med musikvalen för det stampades fötter och svängdes på överkroppar i bänkraden. För egen del får jag säga: bättre lycka nästa gång.