Utmanat ödet

I torsdags fyllde Amanda fyra år. Stora tjejen. Hur kan min dotter vara fyra år?? Det känns ju som nyss jag fick det där chockerande plusset på stickan som bekräftade alla misstankar om att det inte skulle bli som vi hade tänkt oss framöver. Men det blev ju SÅ mycket bättre. Var hade vi varit om inte Amanda kommit till oss? Vill inte ens tänka på det. Hitinitlls så har Amanda fått haft kalas helt styra av oss vuxna, dvs hon har inte haft något alls att säga till om avseende vem som ska få komma. Senaste tiden har det dock ordnats kalas åt höger och vänster som Amanda varit bjuden till så det var bara att bita i (det sura?) äpplet och ställa till med kalas i Kolartorp också.

Idag firade vi Amanda med den närmaste kretsen närvarande, de som inte kunde närvara då hon fyllde år men som ändå ville komma och fira vår älskling. Imorgon är det dax för “the big bang” då Amanda får ha kalas för sina vänner. Jag funderade länge och väl på hur många och vilka vi skulle bjuda. Om Amanda skulle få välja skulle hon bjuda hela förskolan, men det är ju inte helt otippat INTE aktuellt. Jag försökte styra henne mot hennes egen grupp med viss framgång. Till slut tänkte jag på egen hand välja ut några tjejer ur hennes grupp att skicka inbjudningar till, men så insåg jag att det var annandag påsk och att många säkert skulle vara bortresta. Det borde ju inte vara någon större risk att skicka till alla tjejerna i gruppen, totalt tio stycken. Egentligen fanns det ett par som jag inte hade någon större lust att bjuda på kalaset, bland annat en tjej som ordnade kalas tidigt i våras och bjöd Amandas två bästa dagisvänner men lät bli att bjuda Amanda. DET tycker jag inte är schysst. Jag kan förstå att hon inte ville bjuda Amanda, de verkar inte ha något större utbyte av varandra, men om hon ska bjuda Amandas två bästa kompisar (de är som en trio på dagis Amanda, F och N) så borde föräldrarna kunna se till att Amanda fått komma också. Jag hade uppriktigt ont i hjärtat i anslutning till detta kalas och förväntade mig en ledsen Amanda som missat kakor och ansiktsmålning, men det uteblev. Sannolikt var hennes mamma mer känslig än hon för denna handling. Hur som helst så beslutade jag att bjuda denna tjej i alla fall (fast varenda barnsliga cell i mig skrek “NEJ”) och nu är det gjort. Dessutom har hon tackat “Ja” tillsammans med sju andra tjejer på avdelningen. Det är bara två som tackar nej, resten kommer. Vad hände med bortresta över påsk??? Vad har vi tagit oss till??? Barnkalas för närmare tio ungar! Måtte solen lysa imorgon så att hoppborgen får misshandlas ute på trädäcket och möbler, hundar och inredning i det Kolartorpska residenset skonas…