Besviken

Fick ett mail nyss som gjorde mig oerhört besviken och som gör att jag nu sitter med tårar rinnande nedför kinderna. Mailet kom från Amandas avdelning på förskolan och vad det hela handlade om har jag egentligen ingen större aning om eftersom jag slutade att läsa tre rader ned. Där kunde jag läsa att Amanda kommer att bli separerad från sin bästa vän i höst eftersom de så kallade pedagogerna har beslutat vilka tre fyraåringar som får flytta med femåringarna till storbarnsavdelningen. Bland dessa tre barn finns alltså Amandas bästa vän och för tillfället största idol i livet. Hur kan man göra så??? Jag begriper inte för en sekund hur dessa personer har tänkt då de beslutat att separera Amanda från denna tjej. Antingen är de fullkomligt blinda för Amandas och de andra barnens relationer eller så skiter de fullkomligt i det. Jag vet faktiskt inte vilket som känns värst. Jag trodde att de är där för våra barn, inte att våra barn är där för att de ska ha något att försörja sig på.

När Amanda började på dagis för knappt tre år sedan så började hon tillsammans med två andra tjejer, F och N. Dessa tre har följts åt som de tre musketörerna och Amanda är fylld av beundran inför dem och pratar konstant om dem. Hon gillar dem båda två men det är något alldeles speciellt med F som nu är den som ska flytta till storbarnsavdelningen. Amanda avgudar henne, ibland så mycket att jag inte riktigt tycker att det är proportionerligt men trots allt så är det ju väldigt skönt att se att ens dotter har vänner som hon tycker riktigt mycket ont. Det gör att det nu smärtar enormt i hjärtat bara av tanken på att dessa tjejer inte längre ska få vara tillsammans och jag förstår det bara inte. Kan verkligen INTE förstå. Hur tänker de? Tycker de inte att nära kompisrelationer är något som borde premieras? Att dessa tjejer så många gånger senare i livet kommer att få uppleva sorg, besvikelse och uppbrutna relationer att de borde skonas från det nu? Tydligen inte. Helt uppenbart finns det annat pedagogiskt trams som de tagit hänsyn till framför barnens känslor. Jag undrar just om de tänker droppa bomben på vår lilla tjej, för de tårar som kommer att flöda ur hennes ögon då hon förstår att hon inte längre kommer att få vara med F på dagis har jag inte lust att torka. Jag har nog med mina egna.

Vi föräldrar till dessa tre tjejer har talat om möjligheten att våra barn skulle bli de som fick flytta till storbarnsavdelningen till hösten och hur vi eventuellt skulle känna inför det. Jag har hela tiden sagt att det enda som betyder något för mig är att de inte separerar våra barn, vilken avdelning de sedan går på är för mig mindre intressant. För Amanda är det helt klart viktigare att få vara med sina kära vänner än vilka pedagoger som finns omkring dem. Men detta är som sagt bara intressant för hennes föräldrar, ingen annan. Jag som trodde att förskolan hade barnen i fokus.

Visst tänker jag ta upp detta med personalen på dagis, trots att jag vet att det inte tjänar någonting till. Beslutet är fattat och det var ju oerhört vackert och bra att man fick den information som kommer att ha störst betydelse i ens barns liv den här terminen i ett fjuttigt mail. Helt uppenbart har ingen av hennes pedagoger som ska känna henne innan och utan ens skuggan av en aning om vilken separationsångest Amanda lider av. Man kan ju tycka att de skulle känna till detta men det kan vi nog utesluta i och med deras agerande i den här frågan.

Vi har tidigare varit enormt nöjda med denna förskola, även om vi helt klart inte är lika nöjda med Amandas avdelning som med Felices. Men detta fick dem verkligen att tappa all respekt i mina ögon. All respekt. Jag hoppas innerligt att de inte begriper sig på sin egen idiotism, allt annat vore än en större katastrof. Och Amanda kommer att få nya vänner och hon kommer att överleva. Frågan är dock om hon verkligen kommer att gå starkare ur detta. Jag tvivlar.