2 x besiktning

Igår var den stora besiktningsdagen. Morgonen bestod av bebisbesiktning på BVC, mao 10 månaders kontroll för Felice. Jag tycker att de kan sluta att skicka våra barn på kontroll hos vanliga distriktsläkare eftersom dessa ändå alltid kliar sig i huvudet över den ringa storleken på dem. Det slutar alltid med att de måste konsultera en barnläkarspecialist för att bedöma kurvorna. Suck. Kan jag inte få en tid direkt till en specialist istället så spar vi alla lite tid? Vi får alltid höra att det är så ont om läkartider på BVC. Bra, då har ju jag precis kommit med en strålande idé. Skicka alla minibarn direkt till specialisterna så får de “normala” barnen tid lite snabbare. Och på köpet så slipper ju distriktsläkarna göra bort sig då de inte kan läsa kurvorna. Dubbel vinst!

Felice vägde 7490 gram och var 70,2 cm lång. Huvudet är det enda som är normalt enligt kurvorna: 45,3 cm. Är det inte rimligtvis så att huvudet är för stort då? Är det verkligen resten av bebisen som är för liten? Tål att funderas över. I övrigt fick hon godkänt. Hon knackade snällt ihop klossarna som läkaren gav henne, hon kan ta sig framåt, hon kan stå och hon kan jollra. Hurra! Nu är det bara vikten kvar. Ja, det brukar ju inte vara ett problem som följer oss i-landsinvånare genom livet. I alla fall inte åt det lägre hållet.

Efter avhämtning på Masken så åkte hela familjen Douglas-Göransson till Brottby för att besikta ett gäng franska bulldoggvalpar. Jag hade försäkrat mig om att de alla var sålda innan jag antog utmaningen att besikta dem, för är det något som är helt oemotståndligt så är det just franska bulldoggvalpar:

Vi höll till hemma hos Sara (Kennel Grandelux) vilken hade upplåtit sitt hem för besiktning av valparna. Hennes moster är uppfödare till de små trollen och då de anlände så lät hon mig direkt veta att om jag hittade något fel på någon valp så skulle den omedelbart få följa med mig hem, för hon tänkte minsann inte ha något mer med de små huliganerna att göra :-)   Hon fattar nog inte riktigt hur riskfyllt det är att säga så till mig då det handlar om just frallor, jag hade ju kunnat hitta alla möjliga medicinska sensationsdiagnoser för att få med mig en liten gul tikvalp hem. Men nu gjorde jag inte det, och det kanske är det bästa för husfridens skull. Dock var Sean inte sen att hålla med om att det nog fattades just en liten fralla hemma hos oss.

Då valparna var undersökta med ett OK i rumpan: så blev det sedvanligt gott fika och lite gos med Saras bengalbebisar. Kisseungarna fick också varsin spruta och ett id-chip injicerat. Men det var väl ingen match för en djungelkatt!

Fattar Ni att detta är mitt jobb!?! Jag får gosa med små frallor, beskåda underbart vackra bengalbebbar och dricka kaffe tillsammans med trevliga människor! Så skulle alla ha det på jobbet.

Amanda var i himmelriket. Hon fullkomligt älskade katterna och ville titta igen och igen och igen. Valparna var hon inte det minsta rädd för trots deras huliganfasoner och inte ens Saras tre Grand Danois skrämde henne.

De ligger inte alltid så här stilla, de stora vovvarna

Hon fikade, klappade katter, föste undan hundar, hjälpte Sara att slå in paket och blanda saft. Hon hade inte alls någon lust att åka hem fastän klockan var långt efter sängdax (fast enligt Amanda var "”Klockan inte färdig”). Hela vägen hem frågade hon var Sara tagit vägen och vad hon skulle göra. Jag tror minsann att Sara fått ett nytt fan :-)

Tack hela familjen för att vi fick komma och “jobba” hos Er igen. Det var precis lika trevligt som alltid. Jag har världens bästa jobb!