Årets julkort

Här är bilden vi valde till årets julkort. Är själv riktigt nöjd med den, för inte var det helt lätt att få två små tjejer att sitta still, titta in i kameran och helst inte storböla. Jag tror jag tog 40-50 bilder men faktum är att ovanstående bild faktiskt var bland de första jag tog. Det blev liksom värre och värre efter detta. Visst är de söta mina små pepparkakor?

Våra julkort bör nu har dumpit (heter det så?) ner i folks brevlådor vid det här laget. Ska bli kul att se vilka som skickar julkort till oss i år. Jag bryr mig inte särskilt mycket om kort i största allmänhet, födelsedagskort t ex kan jag gärna vara utan (jag uppskattar mer ett samtal :-)  ). Men med julkort är det något speciellt, det hör liksom till. Jag måste säga att jag har jättesvårt för alla dessa elektroniska julkort som folk har börjat skicka. Jag vill ha riktiga julkort, inga e-postmeddelanden med bifogad fil. OK att människor som man knappt känner och väldigt sällan träffar skickar sådana e-postjulkort, dessa är absolut undantagna min kritik. Men nära vänner får faktiskt ta och anstränga sig lite och fixa fram ett kort och ett frimärke. Så det så. En gång om året kan det väl inte vara så svårt, eller?

I år har vi nog skickat närmare 50 julkort. Varje år säger jag att nästa år ska vi inte ska skicka så många kort, eftersom det är långt ifrån alla som vi skickar till som någonsin skickar till oss. Det behöver absolut inte vara ett 50/50 förhållande, men varför ska jag envist skicka julkort till människor som det senaste decenniet inte skickat till oss? I-landsproblem, jag hör själv hur det låter. Och jag tänker nog fortsätta att skicka mina julkort, för jag tycker att det är trevligt att visa sin uppskattning till människor.

Trots att vi skickat en hel drös med kort så kan man ju ge sig på att vi kommer att lyckas få julkort från minst ett par ytliga bekanta som vi inte skickat till. Det tycker jag är betydligt jobbigare än det omvända. Hmm… det kanske inte är så bra det här med julkort trots allt, det verkar ju orsaka ett ordentligt huvudbry. Men är det inte egentligen så med ganska mycket kring julen: var ska vi fira? hur mycket julmat ska vi köpa? hur mycket pengar ska vi lägga på present till morbror Åke? ska vi skicka en julblomma till Ulla-Stina? ska vi äta före eller efter Kalle och hans vänner? ska vi vänta till efter Karl-Bertil innan vi öppnar julklapparna? fast då hinner kanske barnen somna? har jag bakat tillräckligt med julkakor och godis? ska vi köpa en Alladinask eller ska vi räkna med att vi får minst två stycken i julgåva? Och ändå är det kärt besvär när allt kommer omkring. Julen är stressens och de många frågornas tid. Så är det, så har det alltid varit och så kommer det att vara även i framtiden.