Klockan 07:10 imorse omvärderade jag mitt beslut att avvakta bakterieodlingen innan jag skulle börja äta antibiotika. Halsen smärtade som jag vet inte vad och jag kunde knappt få ner en Alvedon med lite vatten. Jag begav mig en trappa ner och plockade fram Dalacinasken och med en vilja av stål lyckades jag pressa ner tabletterna mellan de hysterisk förstorade halsmandlarna. Egentligen skulle jag ju åka tillbaka till läkaren idag om jag inte var bättre, men blotta tanken på två småbarn i deras väntrum i mitt status gjorde att jag struntade blankt i att besöka dem. Vilken skillnad skulle ett eventuellt besök göra? Jag skulle ändå bara bli ordinerad antibiotika och det hade jag ju redan hemma.
Dagen har bestått i ett räknande av antalet minuter tills Sean skulle komma hem samt timmarna mellan Alvedon/Iprendoserna. Det är inte optimalt att ligga med 39 graders feber och halsfluss då man har en busig 2,5 åring och en rastlös 10 månaders tjej hemma. Huvudet sprängvärkte så fort jag gjorde minsta ansats till att aktivera mig. Amanda var inte sen att hänga på till TV-soffan och vi bänkade oss tillsammans framför Beatrix Potter. Felice däremot kunde inte riktigt förstå vårt val av aktivitet och gjorde sitt bästa för att min huvudvärk skulle bestå. Hon har rearrangerat DVD fodralen, rivit sönder en Jotexkatalog, tuggat en IKEA-katalog till oigenkännlighet och lite annat smått och gott. Då hon äntligen somnade tänkte jag att jag själv skulle passa på att göra samma sak. Jag hann ungefär tänka det då hon vaknade igen och sedan dess har det varit full sprutt. Nu har Sean äntligen kommit hem och han och tjejerna är i källaren och hoppar hoppborg.
Läkaren ringde under eftermiddagen. Odlingssvaret hade kommit- Streptokocker grupp A. Dessa har ett väldigt fördelaktigt resistensmönster, om man tål normala antibiotika vill säga. Jag fortsätter att knapra Dalacin. Nu har vi dock fattat beslutet att hela familjen ska provtas eftersom dessa Streptokocker måste komma någonstans ifrån. Jag har länge misstänkt att det kanske är någon av tjejerna som bär på det, och nu ska vi få veta det. Så måndag eftermiddag ska alla i familjen Douglas lämna halsprov. Jag klarar mig, jag. Undrar just hur det ska gå att få ner baktpinnar i halsen på tjejerna… Speciellt efter Amandas sista erfarenhet av folket i vita rockar. Hur som helst så är jag glad att det äntligen händer något på sjukdomsfronten eftersom detta börjar bli ohållbart. Jag är dessutom nästan säker på att jag tänker låta operera bort mina halsmandlar efter detta. Denna erfarenhet vill jag inte uppleva igen.
Trevlig helg där ute i vårt avlånga land!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar