Aj! Aj! Aj! Aj!

I onsdags var det dax för tjejernas andra vaccinationsdos mot svininfluensan, eller den nya influensan som det nu heter (undrar just om det är av hänsyn till vissa religiösa grupper som man officiellt verkar ha bytt namn på den, kan tänka mig att Allahs anhängare är måttligt roade av att smittas av svinens influensa). Vi infann oss på BVC tidig morgon och jag var rustad för krig. Räknade kallt med att få jaga Amanda runt hela bygget och hade muta i form av en liten hemlig present med mig i skötväskan (inte godis för Er som var oroliga för det). Det gick dock hur bra som helst att komma in i rummet. Förmodligen tack vare besöket hos doktorn med Felice dagen dessförinnan. Amanda var helt på det klara med att det var sprutor i gärningen, men de var ämnade åt Felice. Punkt. Jag hann sätta upp henne i knäet, dra ner byxorna till knävecken (ingen näckning denna gång, tack och lov) och ta ett stadigt tag om henne utan att hon reagerade avsevärt. Men det var då hon fick syn på sprutan och sedan var kriget ett faktum. Hon fäktade vilt och skrek “Neeeeej! Det är Felices!”. En snäll sjuksköterska fick hjälpa till att hålla henne men sedan var det hela klart på ett litet kick. Hon var ledsen en kort stund efteråt, men på det stora hela var det 100 ggr bättre än vår tidigare erfarenhet då hon var hysteriskt ledsen i 10 minuter. Hon satte snabbt igång att leka med prylarna inne i rummet, pratade med den sjuksköterska som stuckit henne (!) och vinkade hejdå då vi gick. Med Felice gick det hur bra som helst. Små bebisar är ju så tacksamma då man sticker dem. De gråter och kippar efter andan, men de gör inte en tillstymmelse till flyktförsök. Med andra ord skulle de inte klara sig en minut i naturen.

Vi lämnade BVC med en lättnadens suck. Det här hade gått betydligt bättre än jag kunnat föreställa mig. Efter första sprutan så hade jag målat upp allsköns olika scenarion om tvåan. Som en liten belöning för Amanda tänkte jag att vi skulle knata upp till vårdcentralen och se om jag kunde få en spruta jag med, så skulle Amanda bara få se på och njuta av att slippa bli stucken. Dock var det endast vaccination på eftermiddagarna så jag lovade Amanda att vi skulle åka på eftermiddagen tillsammans med dadda.

Strax efter 16 samma eftermiddag infann vi oss på VC och ställde oss i vaccinationskön som bestod av max fem personer. Lite skillnad det mot de milslånga köerna det var för ett par veckor sedan. Amanda var så söt i bilen. Sean sade till henne att han skulle ta en spruta och att hon själv inte behövde ta en. "Det går jättefort, dadda. Det inte farligt" blev svaret från den världsvana lilla tjejen :-) Det känns lite primitivt att bli vaccinerad i en korridor utan så mycket som en skärm att gömma sig bakom. Då man dessutom inte tänkt på att ha en t-shirt på sig så blir det än mer utlämnande. Hur som så gick vi därifrån med varsitt plåster på överarmen, så nu är alla i familjen färdigvaccinerade och redo att möta svininfluensan om ett par veckor.

Biverkningarna av vaccinet slog till samma kväll. Felice har haft feber och inte velat äta ordentligt sedan dess. Amanda verkar hyfsat oberörd utöver lite ömhet i benet. Jag och Sean går omkring som två invalider och kan inte lyfta våra vänsterarmar mer än 45 grader. Lite besvärligt då man ska plocka ner varor från hyllorna på Coop eller ställa tillbaka ren disk i skåpen. Igår hade jag dessutom en allmän sjukdomskänsla i kroppen och huvudvärk. Dessa två symptom verkar idag vara på väg att lämna min kropp, och det tackar vi för. Hela familjen går fortfarande framlänges förutom Felice som hasar sig fram, fast det gjorde hon redan innan. Nu återstår att se om det kommer att visa sig att dessa vaccinationer ger en massa fördröjda biverkningar som är mindre roliga. Jag hoppas givetvis inte det, ffa för mina tjejers skull eftersom de inte själva valt att vaccinera sig. Men man gör ju vad man tror är bäst för sina barn, det är så man får tänka antar jag.

Generellt sätt är jag inte särskilt rädd för vacciner och mediciner. Jag kan helt ärligt bli lite trött på alla dessa skeptiker som ska ifrågasätta allt vad läkemedelsföretag heter. Visst är de ute efter att tjäna pengar, något annat kan man inte säga. Men det är inte liktydligt med att de är beredda att skada flera miljoner människor och föra människor bakom ljuset. Jag må vara naiv, men jag vill tro att de forskare som jobbar med framställning av läkemedelssubstanser gör det för att de vill hjälpa människor som är eller riskerar att bli sjuka. Prestigen finns där, visst, men jag tror inte att det är hela deras drift. Jag å min sida är oerhört skeptisk gentemot alla dessa naturläkemedel, för att inte tala om homeopatpreparat. Där kan vi verkligen snacka om att lura människor. Om Du tar en flaska vatten från Ljusnan och så snurrar Du den arton varv baklänges då det är fullmåne och Kräftans ascendent ligger i Jungfrun, tror Du då att den kan bota cancer? Jag tror att det är ett gäng H2O molekyler som släcker törst och som omvandlas till primärurin efter en stund i Din kropp. Att dessa H2O molekyler skulle ha ådragit sig magiska cellgiftskrafter under sin resa baklänges i flaskan håller jag för osannolikt. Detsamma gäller att 100 ml av en given substans utsläppt i en älv och uppfångat miljonfals utspädd 500 meter nedströms skulle ha någon som helst effekt mer än ovanstående.

Många av dessa “naturmänniskor” skor sig på utsatta människors desperation. De tar osannolikt mycket betalt för ingenting. Att läkemedel kostar pengar är inte så märkligt. Det kostar ofantliga summor att framställa ett läkemedel och få det godkänt. För till skillnad från naturläkemedel och homeopatpreparat så krävs massvis med forskning för att bevisa ett visst läkemedels effekt och säkerhet. Men att betala en massa pengar för ett preparat som har mycket tveksam, ingen eller rent av negativ effekt mot tillståndet ifråga tycker jag att man starkt bör ifrågasätta.

P3 hade ett program för ett par veckor sedan där folk fick ringa in och dela med sig av sina åsikter kring traditionell medicin kontra alternativmedicin. Det var ffa en kille jag störde mig på. Han tyckte inte att det var någon skillnad mellan de olika “skolorna” ifråga. Han menade på fullaste allvar att det var detsamma att stoppa i sig en Alvedon eller ett kanelpiller från hälsokosten. Han menade på att eftersom Alvedon inte botar något tillstånd utan endast lindrar symptomen så är det inte bättre än ett naturläkemedel. Ridå!

Om Ni var oroliga för att jag inte känner till att det finns X antal naturläkemedel som faktiskt har effekt så kan jag meddela Er att det har jag koll på. Jag vänder mig inte emot Johannesörtte, Echinacea eller Kan Jang och egentligen inte det stora flertalet av alla hälsokostbutiker heller. Jag tror att många av dessa kan sin sak och inte nödvändigtvis lurar på folk en massa skrutt som inte fungerar. Jag hoppas och tror att de ber folk att uppsöka läkare då det rör sig om tillstånd som kräver vård. De jag vänder mig mot är de som jobbar med homeopatmedicin, kliniker som “botar” cancer med mungbönor, folk som tror att man kan hypnotisera bort läs- och skrivsvårigheter eller använda gåsfjädermassage mot “gifter i levern”. Vad är det som gör att dessa människor kan ta omänskligt mycket betalt för sitt humbug? De har knappast någon forskning som stöd för effekten av deras påhitt. De har möjligtvis köpt en gås för 50 spänn eller en förpackning mungbönor för 28:50 på ICA. That’s it. Att dessa människor lyckas hitta kunder är för mig en gåta. Men det är klart, desperation var ordet. Då läkarna meddelar att ens 3-årige son kommer att dö till följd av sin spridda cancer, men Mungbönsnisse hävdar att han för 47000:- kan bota lille Ted, ja då är det nog givet vad som händer i ens huvud.

Ifrågasättande är viktigt, det råder det ingen tvekan om. Men, och det är här de flesta går bet, det gäller att skaffa sig kunskaper innan man ger sig in och kritiserar områden man inte förstår sig på. Att enbart behärska det svenska språket och ord som “gifter”, “biverkningar” och “onaturligt” räcker inte. Inte på långa vägar.