Bättre sent än aldrig kommer här en ordentlig uppdatering om helgen som förflutit. Det var ju Luciahelg med allt vad det innebär och det började med traditionsenligt lussefirande på Masken i fredags. Förra året slirade jag in på parkeringen klockan 15:29 och fick knappt plats i den stora föräldraskaran som samlats på Maskens och Nyckelpigans gård. I år tänkte jag minsann få första parkett så jag, mamma och Felice infann oss redan strax efter 15 på plats. Mycket riktigt fick vi en alldeles ypperlig plats för fotografering. Lagom till lussefirandet började tunga vita flingor singla ner från skyn. En ganska trevlig omväxling jämfört med förra årets regn.
Lussetåget kom in genom grindarna strax efter 15:30 och en bit bak i ledet gick en mycket tveksam pepparkaka.
Amanda blev inte helt oväntat fullkomligt överväldigad av alla människor och började likt många andra barn att gråta. Hon pekade mot oss och ville inte alls vara med i lussetåget.
Barnen sjöng en massa sånger, högt och glatt. Jag var helimponerad över att de kunde lära sig så många texter utantill. Amanda som sjunger från morgon till kväll hemma var alldeles, alldeles… tyst. Det var först i slutet av föreställningen som hon sjöng med ett par ord i “I ett hus i skogens slut”. Ja, ja, huvudsaken är att de är med i alla fall.
Efter avslutad sångsession bjöds det på lussebullar, pepparkakor och kaffe. Amanda var mest kall och ville åka hem. Hon var dessutom förtvivlad över sitt trasiga tärneljus. Vi trodde nog att hon själv tappat det, men det visade sig vara en viss pojke ur gruppen som inte kunnat hålla fingrarna i styr. Innan hemfärd skulle Amanda och mormor gunga förstås, allt annat är otänkbart när mormor är på Masken.
Vi hann hem en sväng och fikade lite innan vår helggäst skulle hämtas vid flygbussarna. Den här gången var det “Granda Luggluss” som skulle komma på besök. Amanda blev först utom sig av skräck över detta okända ansikte, men ganska snart insåg hon möjligheterna till 100 procentig uppmärksamhet. Någon som ville läsa samma bok fjorton gånger och lägga favoritpusslet gång efter annan, det kunde knappast bli bättre. Så hon skippade blygseln och lindade istället “Granda Luggluss” runt sitt finger.
I lördags var det stor hundutställning i Älvsjö, Hund09. De senaste åren har jag stått några timmar i jobbets monter, och så även i år. Det är alltid så trevligt på den här mässan. Massor med gamla bekanta, tusentals på ett eller annat sätt vackra hundar och så världens bästa möjligheter till shopping. Förra året lyckades jag endast få med mig en dörrmatta hem. I år var resultatet något bättre: två dörrmattor, ett hundkoppel med tillhörande halsband och tre godisremmar. Alltid något.
I montern pratade vi mycket om den nya kliniken som öppnar på Gärdet i februari och om den senaste nyheten DT/skiktröntgen som finns på Bagarmossen. Jag svarade på allmänna frågor och gav råd om val av ras till hundspekulanter.
På kvällen hade vi julmiddag light hemma i Kolartorp. Mamma, Björn och pappa kom och åt med oss och det kändes nästan som en julafton i miniatyr. Julbordet var av alldeles lagom storlek, disken tog bara en halvtimme jämfört med normala två timmar efter julmiddag.
Söndag morgon ringde min väckarklocka 06:50. Skulle jag jobba? Nej. Skulle jag till mässan igen? Nej. Hade jag blivit tokig? Nej. Med hela familjen sovandes smög jag ner i köket, bryggde en kopp te, plockade fram saffranskaka och pepparkakor och satte mig framför Luciafirandet på TV. Detta är en tradition som jag inte kan vara utan. Så trots att hela familjen tycker att man är galen då man för en gångs skull har en chans till sovmorgon en söndag så måste jag titta på detta. Jag vet att det går i repris på kvällen, men det är inte samma sak. Det ska vara tidig morgon, det ska vara mörkt ute, man ska ha lite grus under ögonlocken för att det ska kännas som Lucia. Årets luciatåg var fantastiskt fint och de sjöng så att det gick enda in i själen. Jag saknar faktiskt luciatågen som man hade i skolan. Då kom man i stämning inför julen och så är det ju helt fantastiskt roligt att sjunga.
Under dagen besökte vi julmarknaden vi Handens museum. De hade inte mycket till marknad direkt, men det var lite mysigt ändå.
Amanda var mest fascinerad av “Bockarna Bruse”, dvs museifamiljens två getter. På hemvägen fick Amanda promenera med Ilia alldeles själv. Hon var såååå stolt.
Igår åkte Ian hem till England igen och livet återgick till det normala. Den största nyheten sedan igår är att det SNÖAR! Härliga tider! Jag älskar snö, jag älskar vintern (när det är snö). Nu håller jag alla tummar och tår för att snön ligger kvar över jul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar