Dr Död

Ibland funderar jag över om jag kanske inte trots allt avlivat fler djur än jag botat. Till stor del beror det nog på att jag trivs på akuten och där kommer det ofta in en hel del avlivningar. Jag antar att det är för jobbigt och bisarrt för många att boka en tid för avlivning av sitt djur. “Tisdag den 14:e klockan 16:20 ska Skrållan få sluta sina dagar” känns nog väl surrealistiskt kanske. Lättare blir det att bara en vacker dag fatta det där enormt tunga beslutet och åka till veterinären för sista gången med sin bästa vän. Och förhållandevis ofta så träffar de på mig i denna situation. Kan tyckas som en rätt trist och tung uppgift att avliva ett djur. Många veterinärer tycker nog också att de är lite väl överkvalificerade för att avliva djur. Det kan väl en djursjukvårdare göra? Men faktum är att det är få uppgifter som är viktigare som veterinär än att utföra en avlivning på ett för djurets ägare bra sätt. De ska kunna lämna djursjukhuset och känna att det blev en fin sista stund och att de blivit bemötta med empati och förståelse. Att vi lyssnat till dem och att de blivit sedda. Detta kan låta hemskt, men för djuret är det faktiskt inte lika viktigt. De förstår inte, de sörjer inte. Visst är många säkert osäkra och rädda liksom alltid då de ska till veterinären, men det är många gånger jobbigare för djurets ägare än för djuret. Djurets ägare lider mer av att hunden är rädd än hunden själv.

På sista tiden har det varit en ovanligt stor anhopning av avlivningar kring mig. Men jag ska inte klaga. Jag ska inte säga att det är en rolig del i mitt jobb, men det är en viktig del. Det skänker mig enormt mycket att få hjälpa människor i dessa svåra stunder. Det är en utmaning att läsa av personen jag har framför mig. Ska vi skoja lite in i det sista? Uppskattar personen en klapp på axeln? Behöver de höra att de fattat rätt beslut både en och två och tre gånger? Eller ska jag kanske bara vara tyst? Ska vi tända ljus? Lägga fram en extra fin filt? Eller ska vi hålla oss så sakliga som det bara är möjligt? Ett svårt jobb, men jag hoppas och tror att jag börjar bli ganska bra på detta. Det finns faktiskt få brev som man blir så glad över som brev från djurägare som tackar för ett fint bemötande i samband med en avlivning.

Nu till en lite rolig historia kring det här med avlivningar. För några veckor sedan arbetade jag en söndag och liksom alltid började avlivningarna strömma till. Men denna dag var det värre än värst. När dagen var slut hade jag avlivat 11 (!) patienter. Av de första sju patienterna så var det nog bara en som lämnade djursjukhuset. I väntrummet satt en ung tjej och väntade med sin lilla hund som skurit upp tassen. Hon fick vänta flera timmar eftersom vi ogärna vill låta avlivningarna vänta. Då det väl var hennes tur så kunde jag snabbt konstatera att såret på tassen behövde sys. Jag meddelade matte detta och att jag kunde ta med mig hunden upp till operationsavdelningen direkt. Tårarna började rinna nedför tjejens kinder och det tog nästan en timme för henne att besluta sig för att låta söva sin hund. Hon var livrädd för att den inte skulle vakna ur narkosen. När jag lite senare pratade med receptionisten berättade hon att den unga tjejen suttit i väntrummet och mött alla de gråtande ägare som precis avlivat sina djur. Till slut grät hon själv så fort någon ledsen ägare kom ut i väntrummet. När hon sedan fick träffa mig så var det kanske inte så konstigt att hon var aningens tveksam till att låta just mig hantera hennes hund…

Jag kan tillägga att den lilla hunden somnade så fint, fick sin tass ihopsydd och vaknade som planerat ur narkosen.