Vaknat

Känns som om jag precis vaknat från en lång dvala. Valborgshelg har det varit, men det är knappt så att jag märkt av det. Jobbade hela fredagskvällen och var inte hemma förrän en bit efter 22. Hur mycket som helst att göra, det märks verkligen att det börjar bli sommar på akutmottagningen. Lördag morgon började vi med att rensa upp lite på tomten och Sean hann med två vändor till tippen (det tycks ALDRIG ta slut på skräp och bråte i vårt hus, det vore riktigt intressant att veta exakt hur många containrar vi lyckats fylla sedan vi flyttade in här för 4,5 år sedan). Tyvärr ligger en massa ris och grenar kvar på tomten men Sean kunde bara låna släpkärran av sin kollega lördag-söndag och söndag var ju 1:a maj och stängt på tippen… Antar att det finns fler släp och andra helger framöver. Vore dock riktigt trevligt att kunna få bort alla grenar som ligger på tomten så att gräset får en chans att hitta solljuset.

I lördags hade Amanda sin första gympauppvisning tillsammans med Bamsegympagruppen. Det var en jätteshow i en stor sporthall där Tyresögymnastikens olika grupper fick visa upp sina färdigheter. Amanda hade nog inte riktigt fattat hur stor grej det var så då vi väl kom in i hallen och hela läktaren var fylld med folk så trodde jag att hon skulle banga ur. Men inte Amanda inte. Hon ville inte ens ha med mig som stöd på golvet utan bad mig att sätta mig på läktaren med de andra åskådarna. Stolt satt jag sedan och betraktade min lilla nyblivna fyraåring som gjorde kullerbyttor, balanserade och hoppade på satsbräda. Hon var såååå duktig. Tyvärr blev det inga bilder då hallen var så stor att hon bara hade varit som en liten myra i bild. Efter att Bamsegruppen var färdiga så satt jag och Amanda en stund på läktaren och tittade på några andra gruppers framträdanden och Amanda var mäkta imponerad. Det blir nog till att fortsätta med gympa för Amanda vill också lära sig att hjula och hoppa högt i luften (= göra volter). Synd bara att vi inte är så imponerade av ledarna för hennes grupp. Vi kanske kan hoppas på att få byta ledare så småningom. Dessutom har vi anmält henne till en annan gymnastikförening som en plan B.

Då gymnastikuppvisningen var slut blev det hemfärd för Amanda och färd mot jobbet för mig. Väl där möttes jag av ett fullkomligt kaos som fortsatte hela eftermiddagen. Minst 10 patienter på vänt hela tiden oavsett hur snabbt vi jobbade, den ena sämre än den andra. Var och varannan hund ormbiten. Min kollega som slutade 16 jobbade över till 18:30 vilket sannolikt gjorde att jag ännu inte sagt upp mig från jobbet. Tack Mona! Jag jobbade oavbrutet hela kvällen, utan att ta en paus för att äta. Tackar den underbara djurägare som hade bakat en sockerkaka till oss vilket åtminstone gav energi att fortsätta jobba. Ringde chefen och meddelade det oacceptabla i vår arbetssituation trots att jag egentligen inte hade en minut över. Klockan 22 satte jag mig i bilen och undrade om jag skulle hitta hem, så avtrubbad var min hjärna. Hunden som jag passade hade jag glömt på jobbet men lyckades i sista minut komma på mitt misstag och hämtade honom. Tjejerna hade haft mys i soffan och hade kämpat för att  hålla sig vakna tills jag kom hem, 10 minuter innan jag klev innanför dörren hade de kraschat i soffan. Sötaste…

Söndagen spenderades med lite fix i trädgården, tyvärr inga tippvändor eftersom tippgubbarna var ute och demonstrerade, tacos till middag och därefter åter till jobbet för en natts arbete. Samma syn mötte mig som dagen dessförinnan. 10 patienter på vänt och kaos på vårdavdelningen. Hade jag haft en chans hade jag vänt i dörren. Jag jobbade non-stop från 20:30 till 03:00 innan jag äntligen fick sätta mig ner och vila mina fötter. Strax därefter ner till akutmottagningen igen och ta emot ytterligare fyra patienter. Klockan var 06:30 då jag hade signerat den sista journalen och släpade mig upp för trappen mot vilorummet. Insåg att jag hade glömt min passerblipp i fickan på ett par av katt nedkissade byxor och fick bege mig mot den motbjudande tvättkorgen för att leta. Kul uppgift, verkligen. Blippen återfanns i alla fall och jag fick en timmes sömn innan det var dax att ronda av till dagskiftet. Då jag åkte hemåt igår morse så funderade jag på allvar över vad det är jag utsätter mig för. Nattarbete är utan tvekan fruktansvärt. Det är ofysiologiskt, tungt, obekvämt, helt enkelt så fel det bara kan bli. Det finns många människor som är nattugglor och som tycker att det inte är några som helst problem att hålla sig vaken nätterna igenom. Men det är en enorm skillnad att hålla sig vaken och göra saker man tycker är roligt än att hålla sig vaken för att sköta ett krävande arbete där hjärnan måste vara 100% fokuserad varje minut. Minsta misstag kan vara förödande. Enbart den vetskapen gör att jag är mentalt slut innan jag ens kommer till jobbet.

Sov några timmar igår under dagen, men förstås inte i närheten av så många som skulle ha behövts. Orkade med att laga lite mat till min familj och natta mina tjejer innan jag däckade i soffan. Imorse var det tidig morgon igen och sömnbristen gör sig alltjämt påmind. Det går alltså inte att skaka av sig denna närmaste dygnet efter ett nattpass. Snart dax att byta om och bege sig till ännu en kväll i arbetets tjänst. Tur att det bara är en dryg månad kvar till semester.