Båda mina tjejer är uppväxta utan napp. Då Amanda föddes och låg på neo-IVA så fick hon ha napp, de gav det till samtliga barn där sannolikt som en slags trygghetspryl då de inte på samma sätt kunde vara nära sina föräldrar. Amanda tog sin napp och snuttade på den med måttlig intensitet. Väl hemma från BB så försökte vi med de nappar som vi inhandlat innan vår lilla dotter föddes, men ingen dög. Vi sökte igenom varenda affär efter andra modeller, men Amanda bara spottade och fräste. Någon enstaka gång fick vi henne att ta nappen och snutta på den. Nedan är ett foto som vi snabbade oss att ta då hon för en gångs skull höll kvar nappen i munnen.
Efter ungefär sex veckor av träget nappförsökande så gav vi upp. Ungen ville inte ha napp och hade vi klarat oss så här länge så skulle vi nog stå ut lite till. Någonstans i bakhuvudet hade vi också det faktum att nappen snudd på växer fast i vissa barns munnar, och vi var inte så sugna på att ta den fight som onekligen skulle uppstå då nappandet var tvunget att få ett slut förr eller senare. Hade jag suttit med mitt barn fastklistrat vid bröstet i ett par månader och vant mig vid detta så fanns väl knappast någon anledning till att sluta nu, snart skulle hon ju vara så stor att det mest intensiva ammandet skulle vara över. Jag hade faktiskt aldrig några problem med att hon ammade för mycket, tyckte aldrig att det var särskilt jobbigt eller obekvämt. Faktum är att jag tyckte att det var extremt lättsamt att ha ett barn som var så lättammat och som nöjde sig så snart hon fick amma en liten stund. Napp behövdes helt enkelt inte. Vi hade en viss liten oro att hon istället skulle ta till tummen, men jag tror att vi lyckades få henne att avstå detta just genom att låta henne amma så mycket och ofta hon ville. Hennes sugbehov var nog välfyllt ändå.
Då Felice föddes så kände vi att det hade varit så bekvämt att ha ett barn som inte hade napp att vi snabbt bestämde oss för att inte erbjuda dotter nummer två någon gummipryl att ha i munnen överhuvudtaget. Även hon fick amma precis hur ofta och mycket hon ville, och se det gick alldeles förträffligt utan napp även för lillasyster. Hon har aldrig haft någon tendens till att stoppa tummar eller fingrar i munnen och jag tror verkligen inte att hon har saknat något i sitt liv. Jag är dock tämligen övertygad om att Felice hade tagit napp om hon fått en chans eftersom hon vid något tillfälle då jag var ute en stund var otröstligt ledsen och då hon fick en napp av far sin så började hon att suga på den intensivt. Men jag fanns ju till hands i princip hela tiden, så jag kände inte att vi undanhöll henne något. Hon fick ju det naturliga sugandet istället.
Är det då rätt att inte erbjuda sina barn napp? Jag vet inte, men för oss kändes det absolut rätt att försöka klara oss utan det till våra barn (Amanda valde ju lite själv förstås). Min BVC-sköterska tyckte att det var helt OK att avstå napp så länge mamman inte kände att det var för jobbigt att barnet använde bröstet som napp istället. Men det är väl egentligen det som bröst är till för, att vara “nappar”? Den som uppfann nappen skapade förstås ett fantastiskt instrument för småbarnsföräldrarna, men egentligen är det ju ett substitut för bröstet. Inga andra djurarters ungar än just människans suger på något annat än sin mor. Det är ju egentligen inte naturligt att ungen ska ligga och suga annat än i samband med att den äter.
Det finns förstås massor av bra anledningar att ge sitt barn napp. Det kan vara så att mamman inte kan amma och då blir ättiden sannolikt för kort för att tillfredsställa sugbehovet hos barnet (det går ju snabbare att äta ur en flaska än från ett bröst) och då behöver barnet få suga på något för att stilla det behovet, det är jag helt med på. Det kanske är så att man får så ont av att amma att man behöver skona sina bröst och därmed ge barnet en napp emellanåt istället. Kanske har man tvillingar eller trillingar och endast kan amma dem begränsat och inte precis när de vill, då är en napp säkert ovärderlig. Men hela tiden handlar det om att ersätta hela eller delar av amningen med sugandet på något annat. För alla oss som kan amma precis närsomhelst så kanske inte nappen behövs?
Egentligen har jag ingenting emot att barn har napp, varje förälder gör väl precis det som känns rätt för dennes barn. Men vissa företeelser i nappträsket stör jag mig på, den kan jag ärligt säga. Om ett litet barn (i princip spädbarn) får napp för att han/hon har ett sugbehov som inte kan tillfredsställas på annat sätt så är det för mig helt OK och det ifrågasätter jag inte alls. Jag är också fullt medveten om att många väljer nappandet för (eller kanske ursäktar nappandet med) att Socialstyrelsen numera rekommenderar napp för att eventuellt minska risken för plötslig spädbarnsdöd något, men i sådant fall så handlar det ju endast om de första månaderna i barnets liv. När 2-3-åringar eller ännu värre 4-5-6-åringar springer runt med nappar i munnen så stör det mig. Här handlar det på intet sätt om att tillfredsställa ett sugbehov eller minska risken för plötslig spädbarnsdöd, här handlar det om en trygghet och en vana som barnet inte vill vara utan. Men trygghet är väl inte fel? Nej, såklart inte. Men tryggheten borde kunna komma någon annanstans ifrån än ett gummimaterial i munnen. Likaså stör det mig när barn (spädbarn inkluderat i detta fall) lever med napp i munnen, för så stort sugbehov har inget barn till att börja med och plötslig spädbarnsdöd sker inte då barnet är vaket och ligger i förälderns knä. Där har vi föräldrar hjälpt till att skapa ett beroende som egentligen knappast kan vara nyttigt. Inte sällan ser man barn som är ute och leker, åker vagn, handlar med sina föräldrar på ICA etc. med en napp i munnen. Varför? Jag tror att svaret på frågan är för att det är bekvämt. Jag såg hur snabba de andra föräldrarna i föräldragruppen var på att stoppa in nappen i munnen på sina bebisar/barn så fort de var ledsna. Aldrig en ansats till att försöka trösta på annat sätt. Det irriterar mig, ja faktiskt så skrämmer det mig. Ett barn borde i första hand bli tröstat av sina föräldrar och inte av att vi stoppar någonting i munnen på dem. Och det är inte farligt att vara lite ledsen en stund. Men praktiskt är det förstås för alla de som har nappbarn. Mindre praktiskt blir det sannolikt då nappen ska lämnas till kattungarna på Skansen…
Ni vet väl att napp heter “pacifier” i USA, ett rätt så talande namn.
