Tomt

Sedan förra inlägget om sömn så har det börjat hända saker här hemma. Tjejerna sover nu i varsitt sovrum sedan ett antal nätter tillbaka och det går helt klart över förväntan. Visst har vi haft ett antal högljudda protester men numera går de och lägger sig utan ett mindre världskrig. Till en början lät vi dem båda sova i Amandas rum, Amanda i sin nya loftsäng och Felice på en madrass under sängen. Så sov jag och min bror då vi var små och jag minns det som en trygghet att ha någon i samma sovrum. Men för våra tjejer verkar det vara en mindre lyckad lösning. De sover förstås lite mindre lugnt då de inte längre är i vårt sovrum, och då blir de mycket lätt störda av varandras ljud. Båda har haft hosta senaste veckan och då den ena hostar så vaknar den andra om de sover i samma rum. Så då gick vi över till att låta dem sova i varsitt sovrum och det verkar fungera. Faktum är att Amanda endast vid ett tillfälle kommit in till oss på natten (och det var i natt) och Felice har endast vaknat och ropat på oss, fått lite välling och därefter somnat om i sin säng. Det känns nästan för bra för att vara sant. Läggningen är av något varierande kvalitet, ibland somnar de som två små änglar direkt efter nattsagan och ibland tar det en timme eller mer innan man kan gå ner och återgå till kvällssysslorna (vi stannar alltid uppe tills de somnat). Igår var en sådan kväll. Amanda gick direkt till sin säng efter sagan, snyftade lite över att hon var själv men somnade sedan tryggt efter löfte om att jag skulle komma till hennes rum så snart Felice somnat. Felice däremot ställde till en ordentlig scen. Hon skulle inte sova i sitt rum, hon skulle faktiskt inte sova överhuvudtaget. Det tog drygt en timme innan hon resignerade till kudden och därefter sov hon fram till klockan mitt i natten då Sean fick fixa lite välling. Sedan somnade hon om och sov fram till 8:30 imorse. Så det fick väl anses ganska lyckat ändå.

Det känns egentligen skönt att vi tagit detta steg och börjat låta våra tjejer sova själva i sina rum. De är ofta jättestolta på morgonen då de vaknar och inser att de sovit helt själva. Dessutom blir ju nattsömnen bättre om man inte blir störd av Amandas gnisslande tänder eller Felices mardrömmar (fast visst vaknar jag ändå av hennes gråt även om hon är ett rum bort). För att inte tala om hur mycket mindre trångt det kommer att bli i vårt sovrum då vi tar bort deras spjälsängar. Men ändå känns det lite tomt att inte ha dem bredvid sig… Under fyra års tid har jag hört små lätta andetag alldeles tätt intill mig och nu hörs de inte längre. Det är en konstig känsla.