Reaktion

Igår satte jag mig ned en stund och skrev ett mail till Amandas pedagoger på förskolan med en kopia till förskolechefen. Jag beskrev precis hur vi känner inför det beslut som har fattats och som innebär att Amanda separeras från sin bästa vän. Jag valde inte mina ord med någon större omsorg och jag utelämnade inte en enda åsikt eller känsla. Det blev ganska så rått och ärligt och jag tryckte på “sänd” innan jag hann läsa igenom det och ångra mig. Jag hade ju redan låtit de där första obligatoriska dagarna passera för att min värsta ilska skulle ha lagt sig och därmed inte sabba mina tankar. Då fanns det väl inte så mycket att läsa igenom och ångra. Så här blev det:

 

Det var med stor förundran vi tog emot beskedet att F kommer att börja på avdelning V i höst och därmed separeras från Amanda och N. Dessa tre tjejer började på avdelning M tillsammans augusti 2008 och har blivit mycket nära vänner. De facto så pratar Amanda inte om några andra barn än just dessa två då vi frågar vilka hon har lekt med på dagen etc. F är nog den av dem två som står Amanda allra närmast varför vi blev oerhört besvikna över att få ta del av beslutet att sära dem åt. Ytterligare anmärkningsvärt är att den barngrupp som började på avd M i augusti 2008 nu har separerats vid två tillfällen. De var fem från början, i höst kommer två av dem att gå på avd F, två på avd B och en på avd V. Är det rimligt?

Amanda blev förstås förtvivlad över att mista sin bästa vän och frågar oss gång på gång varför hon inte kan få vara med F. Vi föräldrar har inget svar att ge henne eftersom vi är lika frågande vi. Vi är givetvis inte rätt personer att besluta vilka barn som är lämpliga att flytta till en annan avdelning, MEN vi är rätt personer att avgöra vad som är bäst för vårt barn. Och det är INTE att separeras från sin bästa vän vid fyra års ålder. Livet är fyllt av besvikelser, separationer och svek varför det känns extremt viktigt att försöka undvika att detta sker då man är så liten och känslig som våra barn ännu är. Vi trodde att detta var något som förskolan hade i åtanke då de fattade beslut i frågor likt denna. Borde det inte vara en självklarhet att försöka premiera att barnen skapar sig starka vänskapsband istället för att slita isär dessa? Vi har faktiskt ingen förståelse alls för det som nu inträffar och det känns fruktansvärt jobbigt att varenda morgon behöva torka Amandas tårar hemma då hon gråter över sin vän. Visst kan barnen leka tillsammans på gården, men den förklaringen håller inte för oss. Det måste ha funnits ett bättre sätt att lösa denna situation på än på det sätt som nu skett, något annat kan vi inte tro.

Vi är oerhört kritiska till förskolans agerande och har tappat mycket av den respekt vi tidigare haft för Ert arbetssätt. Vi har alltid talat mycket varmt om förskolan och varit snabba att rekommendera Er till vänner och bekanta. Detta kommer framöver att ändras då vi inte längre känner att barnens bästa är i fokus i varje stund.

Det finns inget att göra för oss som föräldrar annat än att trösta vår dotter och försöka att ge henne en förklaring som vi själva varken tror på eller tycker är rimlig. Det kanske helt har undgått Er pedagoger att Amanda dessutom lider av separationsångest, något som om inte annat hade framkommit om vi haft ett utvecklingssamtal under hennes första år hos Er. Vi vill med detta brev föra fram vår åsikt och uppfattning även om vi vet att det varken gör till eller från i det beslut som är fattat. Det är dock vår rättighet såväl som skyldighet att delge Er vårt missnöje.

Hälsningar Sandra och Sean, föräldrar till Amanda

 

Detta fick en tämligen omedelbar reaktion då förskolechefen stoppade mig vid lämningen imorse. Hon vill ha ett möte med oss för att diskutera igenom situationen. Med nöje! Nu ska vi bara försöka hitta en tid att ta det hela på så snart som möjligt. Fortsättning följer.