Det är ett trivsamt område vi bor i om man bortser från alla paddor som envisas med att invadera oss varje sommar. Vi är tjenis med alla grannar (vad annars när man bor ihop med en översocial britt och två barn med mundiarré?) och vi trivs storartat. Igår då jag skulle backa ut från garageuppfarten så skymtade jag en Volvo i backspegeln, manövrerad av den enda av våra grannar som vi inte är stormförjusta i. Vi kan kalla honom “Tomten” (för att vi faktiskt gör det här hemma) och han har ett mycket märkligt sätt. Ena dagen är han “Tjena, tjena, hur är läget?” för att nästa dag stirra på en som om man vore en utomjording. Lite svårt att greppa, med andra ord. Igår var en “Tjenis”-dag. Då jag stannade upp mitt stora vrålåk för att släppa förbi honom (man kan ju sina trafikregler liksom) så vinkade han glatt och visade att jag kunde köra före. Det var det värsta, han brukar annars bränna på nedför gatan. Glatt backade jag ut, kostade på mig en tydlig vinkning och ett stort leende innan jag körde nedför gatan. Jag kom inte långt, för plötsligt fann jag mig fast bakom en grävmaskin som ockuperade hela gatan (de gräver upp hela gatan nedanför för någon form av rör- eller eldragning). I backspegeln kunde jag se “Tomten” i god tid upptäcka grävskopan och ta en alternativ väg för att undgå lera och elände. F-N! Inte undra på att han var trevlig och släppte mig före- han skulle använda mig som testpilot för att se om det gick att köra den vanliga vägen ut! Själv fick jag köra en dryg omväg på en sisådär 10 minuter. Tackar!
Min hämnd fick jag dock samma eftermiddag då “Tomten” återkom med sin Volvo. Då hade nämligen en lastbil fått motorhaveri preciiiiis framför “Tomtens” garageuppfart. Hihihihi! Hämnden är ljuv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar