Det är inte alltid som läggningen på Kolartorpsvägen går riktigt så smidigt som jag ibland skrivit om. Oftast är det Felice som spelar apa och har en massa saker som måste göras innan hon till slut ger upp och somnar som en stock, i gengäld brukar hon sova nätterna igenom. Amanda däremot somnar ofta snällt men sover betydligt mer oroligt och kommer ofta in till oss och hoppar ner i den spjälsäng som vi ännu inte flyttat ut från sovrummet. Det största problemet med fröken Amanda är att få på henne en pyjamas eller ett nattlinne. Ofta får man tjata sig blå innan nattakläderna är på. Hon blir så lätt distraherad av saker omkring henne att hon helt enkelt inte kommer sig för att få på sig pyjamasen. Ibland går hon omkring med pyjamasbrallorna kring anklarna eftersom hon bara kom så långt innan något annat fångade hennes uppmärksamhet. Häromkvällen blev jag gravt irriterad på henne efter att ha tjatat ett antal gånger om pyjamasen.
- Amanda! Sätt på Dig pyjamasen!!! Jag har sagt till Dig fem gånger nu!!!
- Nej mamma, tre gånger (vilket faktiskt stämde)
- Jaha, då säger jag till Dig en gång till nu: Sätt på Dig pyjamasen!
- Nu har Du sagt det fem gånger.
Oj, oj, oj vad det känns igen. Tänkte att jag inte skulle bli en tjatig mamma, men ack, det sprack... Är så trött på mitt tjat själv och det hjälper ju inte. Skulle aldrig tjata på min hund, där är det ett kommando som gäller sen åtgård, men barnen(et). Suck
SvaraRadera