Ikväll är det äntligen dax att träffa mina kära barndomsvänner under lite tantfika, dvs Tupperwareparty. Har inga större planer på att utöka mitt TW-sortiment, för visst är grejerna bra men sjuuuuukt dyra. Egentligen inte värda vad de kostar i min mening. Nej, min plan är mest att få komma och umgås med mina vänner och det är gott nog (sedan kommer säkert den övertygande demonstratören att lyckas lura på mig någon oumbärlig liten pryl…). Jag har sagt det förut och säger det igen: jag är så otroligt tacksam över mina vänner. Varenda en av dem. De går inte att jämföra med varandra för de betyder alla mycket för mig och är inte utbytbara. Det är så lätt att ta vänner för givet och inte tänka på hur lyckligt lottad man är som har dem. Alla har väl vänner, tänker jag ofta. Men nej, så är det inte. Och framför allt så har inte alla nära vänner. Många människor omger sig med massvis av mer eller mindre ytliga bekanta men detta är på intet sätt samma sak som att ha riktigt nära vänner. Nära vänner vet i stort sett allt om en, det är så mycket som man inte behöver förklara för dem, som är självklart. Och när det gäller barndomsvänner så är situationen än mer unik eftersom man med dessa delar en gemensam historia. Jag tror absolut att man kan finna nya vänner senare i livet som kan komma att betyda enormt mycket för en och som man kan komma lika nära som man är sina barndomsvänner. Men just det här med den gemensamma historien kan inte nog betonas vikten av. Det är befriande att få sitta ned och tala med sina gamla barndomsvänner, att fylla i varandras historier med detaljer och minnen, att skratta tillsammans åt skämt som för länge sedan tappat sitt mening osv. Just detta kan man bara dela tillsammans med riktigt gamla vänner och det ska jag göra ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar