Välkommen THEO

Kl 12:42 idag berikades världen med en liten gosse som ska heta Theo Melvin Warnholtz. Stort GRATTIS till våra vänner Camilla och Patrik som blivit tvåbarnsföräldrar samt till lilla Nova som blivit storasyster.

Småland ropar

Vi har haft trevligt besök hos oss under ett knappt dygn. Igår kom Magnus och Kristina och hälsade på oss. Med sig hade de förutom jättefina presenter till tjejerna även Kristinas mage som för tillfället rymmer två små tvillingbebisar med beräknad utflyttning i november. Världens finaste gravidmage har hon och trots att jag varit gravid två gånger själv så är det smått obegripligt att det kan finnas ett barn inuti en mage. I det här fallet är det mer än obegripligt eftersom det är TVÅ barn i magen. Herregud så roligt! Jag kan knappt vänta tills jag får nyheten om att “Glader” och “Toker” har kommit, dock bör de vänta ett par månader till innan de tittar fram. Jag är dock säker på att de är lydiga små kottar som tänker jäsa ett bra tag till.

De kom som sagt igår och vi hade en trevlig kväll med tacos, sega hallonrutor (de blev jättebra Sarah, no trouble at all) och en massa snack om det ena och det andra. Tjejerna var helförtjusta över sällskapet och de fina presenterna och var uppe långt efter sängdax igår. Imorse blev det frukost tillsammans och lite underhållning i form av dansande tjejer medan vi tuggade på frukostmackorna.  Därefter tog Sean och Magnus en promenad med hundarna medan jag och Kristina satt kvar i köket och pratade barn, barn, barn. Eller det var åtminstone vad vi trodde. Det visade sig senare att Magnus inte alls följt med Sean ut utan hade stannat inne för att leka med tjejerna och sjunga sånger (vi trodde att Amanda och Felice hade underhållit sig själva och gick aldrig för att kika efter). Vilken mönsterkille! Han kommer att bli en superpappa.

Jag och Amanda följde med Magnus och Kristina till Babyland precis runt hörnet från vårt hus och provade ut en lämplig tvillingvagn som kunde få plats i deras bil. Därefter fick vi vinka hej då och önska dem all lycka till med det som komma skall. Nästa gång vi träffas är vi åtta stycken och de har blivit tvåbarnsföräldrar. Vilken grej!

Liksom alltid efter att mina långväga vänner lämnat oss efter ett besök så får jag en klump i magen. Det är så tråkigt att de bor så långt bort att vi bara ses någon gång om året. Det är alldeles för sällan… Jag saknar fortfarande till viss del vår tid i Uppsala då vi kunde svänga ihop en tjejmiddag helt spontant eller kunde gå ut och äta tillsammans vilken onsdag som helst. Livet är bättre nu på många sätt och vis, men inte helt igenom. Jag ska verkligen göra mitt bästa för att komma iväg i höst och hälsa på såväl i Småland som i Skåne.

Amanda frågade på väg hem från Babyland vart “Mannus och Mestina” skulle åka. Jag förklarade att de skulle åka hem (nåja, nära nog) och att de bor i Småland, långt borta. Amanda funderade en stund och sa sedan “Ja, de ska åka hem till Småååland. Småland ropar”. Gullungen!

TACK för att Ni kom och hälsade på oss, det var så mysigt att träffas. Jag hoppas att vi ses snart igen och STORT, STORT GRATTIS till Era små bebisar. Vi är så glada för Er skull.

Cykla

Amanda fick en rosa trehjuling av sin mormor för en tid sedan. Hon har tränat på att cykla mha denna i källaren med viss framgång under vintern. För ett antal veckor sedan fick hon prova cykeln ute, men det blev ingen vidare succé eftersom det var lååångt till tramporna och dessutom var cykeln så ostadig att om hon lutade sig åt sidorna så riskerade cykeln att välta. Det blev inte mycket mer cyklat på denna av naturliga skäl. Snäll som mormor är så införskaffade hon då en ny, bättre trehjuling åt Amanda så nu kan det cyklas igen!

På den här cykeln går det också bra att ge lillasyster skjuts.

Var är Felice?

Felice älskar att leka kurragömma på sitt eget lilla sätt. Om man frågar “Var är Felice?” så håller hon händerna för ögonen och gömmer sig. Vilket gömställe! Vem skulle ha en chans att hitta henne? Som tur är så tar det bara två sekunder innan hon tar bort händerna från ögonen och ropar “Hääää!” och hon är återfunnen igen.

Too-ti, lalli, fim och wawa

Felices fyra nyaste ord är

- Too-ti = tokig

- Lalli = välling

- Fim = film

- wawa = vatten

Hon är väldigt duktig på att tala om vad hon vill nuförtiden. “Ja la lalli” till exempel. Om man inte förstår henne kan man bara ta henne i handen och be henne visa så är det hela klart. Det gäller att vara uppfinningsrik då man inte kan prata ordentligt.

Följa instruktioner

Vi vuxna tycker ibland att barn är dåliga på att följa instruktioner och säkert så är det så också i många lägen. De har så mycket annat att göra än att lyssna på hur mamma eller pappa talar om för dem att de ska utföra ett moment. Dessutom brukar det inträffa en massa spännande runt omkring som gör att de bara måste avvika lite från ursprunglig plan. Men ibland är de alldeles förträffliga på att följa instruktioner men ändå så blir det inte rätt. Frågan är då om det är sändaren eller mottagaren som orsakat resultatet. Det här utspelade sig hemma hos oss imorse

Sean höll på med att måla huset. Amanda ville förstås vara med och jag bad henne fråga Sean om det var OK. Sagt och gjort, hon sprang ut till Sean och kom snart tillbaka, spritt språngande naken.

“Dadda sa jag ska sätta på pants and shoes, sen jag ska måla”'

“Men du måste ha tröja och trosor också”

“Nej, dadda sa inte det. Han sa jag ska sätta på pants and shoes”

“Fast han menade nog att du skulle sätta på dig det också”

“Nej, han sa inte det”

Ja, nog kunde hon följa instruktion alltid. Hon skulle ju sätta på sig byxor och skor för att vara med och måla. Att hon sedan inte skulle ta av sig trosorna och tröjan hon hade på sig då hon ställde frågan är kanske inte helt självklart för en treåring.

Ny tradition

Far min har startat en ny och fin tradition. Nämligen den att de som besöker det Kolartorpska residenset och dess boende hädanefter bör ha med sig en gåva i form av en (eller gärna flera) runda stenar. Jag håller som bekant på att samla ihop till en vacker stenläggning kring vårt hus (från grunden och ca en halvmeter ut). Eftersom vi innehar 172 kvadratmeter hus så går det åt en ansenlig mängd stenar för att kunna fylla utrymmet kring detsamma. Jag har samlat under ett par år nu, men det går trögt. Vårt närområde är i princip tömt på lämpliga stenar (tilläggas bör att grannarna har samma hobby) och jag har mycket begränsade möjligheter att bege mig ut på stenjakt på annan ort. Att köpa stenar från ex Flisby är uteslutet så det förslaget ogillas. Nej, det ska vara egensamlade, charmiga stenar. Gärna ett hopplock från lite här och lite där.

Efter pappas senaste resa till Småland så kom han förbi med ett litet gäng finfina stenar att placera intill huset och nu har vi tillsammans bestämt att detta är en ny tradition. Så gott folk, det är bara att hänga på! Det som önskas är så runda eller ovala stenar som möjligt, en liten kant här eller där accepteras förstås. Lämplig storlek är sådan att man kan greppa om stenen (eller i alla fall nästan greppa). Tänk vad trevligt då Ni sedan kan titta på vår fina stenläggning och med stolthet kunna känna att Ni bidragit till den! Vore in det något så säg.

Min unge

Vi har en liten polis hemma hos oss. Hon heter Amanda och håller ordning och reda på det mesta runt omkring. Om vi säger fel namn till hundarna, om vi lägger hennes kläder på fel plats eller andra hemska brott så får vi en tillrättavisning. Hon håller också sin syster på mattan. Häromdagen då tjejerna åt lunch så ställde sig Felice upp i sin stol vilket förstås är högst olämpligt. Jag stod med ryggen vänd mot bordet och såg inte vad som försiggick. Amanda lät mig dock snabbt veta:

“Mamma, kolla på din unge!”

Jag återplacerade Felice i sittande ställning och fortsatte med det jag precis påbörjat. Det tog inte lång stund innan Amanda tjöt till på nytt:

“Kolla på din unge igen!”

Min unge

Generationer

Ju mer jag jobbar med människor (och det är ju faktiskt det jag gör egentligen, djuren är bara ett litet sidospår har det visat sig) desto mer inser jag att det är med människor precis som med vin: vissa årgångar är bättre än andra. Åtminstone så har de väldigt olika egenskaper. Om det sedan är bra eller dåligt är väl egentligen upp till betraktaren att avgöra. Vin delas in efter året det är producerat, men människor är det lättare att se det i 10-års perspektiv. Vårt liv är ju trots allt lite längre än en druvas. Nedan följer min egen och högst ovetenskapliga sammanfattning av de olika generationerna.

 

40-talister: I den här generationen finner vi människor med en inbyggd mycket hög respekt för flertalet yrkeskategorier såsom poliser, läkare, präster, astronauter mfl. Det enda problem Du kan stöta på i samarbetet med denna generation uppstår då personen ifråga tillhör någon av dessa mer respekterade yrkeskategorier. Då har de nämligen utsett sig själva till Gud fader själv och är totalt oförstående inför det faktum att de kanske talar med en människa som faktiskt förtjänar lite respekt och som nog trots allt vet vad han/hon talar om.

Från denna generation hörs ofta meningar som “Det menar Du inte”, “Oj då, verkligen?” eller “Det var det värsta”.

50-talister: Min favoritgeneration. Ofta stabila med båda fötterna på jorden och med en stor tilltro till att andra människor kan sin sak. Sällan skeptiska eller misstroende, i princip aldrig ifrågasättande. I vissa lägen kanske de till och med är att betrakta som alltför godtrogna. De har en ganska rak syn på liv och död och i de situationer jag möter dem så är det aldrig några krusiduller eller tveksamheter.

Favoritcitat: “Tycker Du så så gör vi så, jag litar på Ditt omdöme”.

60-talister: Generationen som Gud glömde. Här ryms en stor skara uppkäftiga, ifrågasättande och självgoda individer. De är självutnämnda experter på det mesta och tror inte ett dyft på vad någon annan säger. Allt ska kontrolleras in i minsta detalj och det behövs alltid en second opinion någon annanstans ifrån innan de möjligtvis vågar tro på vad Du säger, men har förstås då vänt det till att det var vad de trott hela tiden. Denna generation är otroligt dömande och är mycket duktiga på att tala om när andra gjort fel eller betett sig illa mot dem. Att de själva kanske är minst lika osympatiska har de ingen som helst känsla för. Självkritiken begravdes någon gång i slutet av 50-talet.

60-talister bubblar av “Du ska inte tro att Du är något”

 

70-talister: den pålästa generationen. Har ofta fog för sina åsikter men kan ibland upplevas som riktiga besserwissers. I den här generationen vet individerna sina rättigheter och låter sig sällan trampas på. Å andra sidan är de oftast mycket väluppfostrade i sitt umgänge med andra människor och blir förhållandevis sällan otrevliga trots att de är ordentligt upprörda. Att hålla sig till fakta är ett grundbegrepp för 70-talisten. Hot, klander och verbal misshandel lämnades kvar på 60-talet.

Om Du hör ett “Ja, det stämmer, det läste jag i en artikel förra veckan” eller “Det låter rimligt, så gör de i Tyskland” så är det mest sannolikt en 70-talist Du talar med.

 

80-talister: generationen som internet uppfostrade. Det finns ingenting som inte går att ta reda på via nätet och det som står att läsa där är inget annat än vetenskap på hög nivå. 80-talisten vet, kan och vill och låter aldrig detta gå obemärkt förbi. Han/hon är extremt företagsam och målmedveten. Saker och ting är till för att ifrågasättas, dock avskyr 80-talisten att själv bli ifrågasatt. Det hör till att ta reda på saker själv och låta sin doktor veta att man redan ställt diagnos innan besöket just genom sitt älskade internet. Hobbyläkare, hobbypsykologer, hobbyelektriker, hobbysnickare- det vimlar av dem bland 80-talisterna.

Motto: “Allt jag behöver veta finner jag på Google eller Wiki”

90-talister: den nya generationen, framtiden. Och vilken framtid sedan. Med förebilder som Zlatan, BondinBella och Linda Rosing så bör ju landets framtid vara mer än säkrad. 90-talisten är social ut i fingerspetsarna, blyghet är ett förlegat förhållningssätt. Ska man lyckas måste man höras och synas, allt annat är uteslutet. 90-talisten anser att 70- och 80-talister är gamla och inte har något särskilt att bidra med, möjligen kan de tidigare generationerna tillföra något matnyttigt. Språket behärskas väl och har alla internetförkortningar väl inkorporerade. Tyvärr ligger det för 90-talisten att svära och leva om i motgångar vilket gör att han/hon ibland upplevs som mindre vetande och gravt ouppfostrad.

90-talisten lever enligt seden “Full fart framåt”

Om Ni nu tillhör en mindre väl omskriven generation så deppa inte ihop. Min analys bygger helt och hållet på de människor jag träffar dagligen och för att vi skulle kunna anta denna syn på generationerna så krävs att Sveriges djurägare motsvarar ett tvärsnitt av den svenska befolkningen och det är ju inte så säkert.

Ha en trevlig dag!

Tredje gången gillt?

I förrgår försökte ju Amanda sig på att sova i sitt rum, vilket snabbt slutade med att hon kapitulerade och ville sova i sin spjälsäng i vårt sovrum. Igår kväll var det dock nya tag som gällde och hon skulle visst göra ett nytt försök att sova själv. Hon somnade faktiskt helt utan problem (till Bamsesagan, och redan under första varvet). Jag vaknade vid tretiden inatt av att Felice grät i sömnen och insåg då att Amanda fortfarande låg i sitt rum och sov. Jag somnade om och vaknade knappt två timmar senare av att Amanda grät. Men hon visade sig inte gråta i sömnen. Nog hade hon sovit allt, men en fallande rullgardin hade träffat henne rakt i skallen och hon var förtvivlad över att hennes rum gått sönder. Stackarn. Istället för att försöka montera upp eländet halvt sovandes så bar jag istället in Amanda till vår säng och hon somnade om. Kanske vi inatt kan få en komplikationsfri sömn för Amanda som kämpar så tappert med att sova själv.

Trio

Felice har snabbt avancerat i talandets konst. Hon har nu börjat med treordsmeningar, även om de sannolikt är fullkomligt obegripliga för samtliga utanför vår lilla familj. Nu hörs mest hela tiden “A elle gåå” vilket betyder “Jag vill gå” alternativt “Jag vill gunga” beroende på var vi befinner oss. För att förtydliga det hela använder hon fingret för att peka på vad det är hon vill göra. Hon har också lärt sig att fråga: “A e mamma? A e dadda? A e Daadaa?”. Här använder hon en helt korrekt satsmelodi så ingen kan missa att det är en fråga det rör sig om. Amanda är inte helimponerad över att hon heter Daadaa, eftersom hon tycker att det låter som dadda och det är ju Sean. Jag och Sean har dock inga problem att höra skillnad på orden eftersom hon använder mycket långa “a” då hon försöker säga Amandas namn.

Andra ord som hon behärskar är maa (=mat), kaa (=kallt), faa (=fast), ta (=tack), ga gaa (=all gone, sägs alltid då hon ätit färdigt eller då drickan är slut i muggen), na naa (=natt natt), Peppa pii (=figuren Peppa Pig, heter Greta Gris på svenska och är en liten tecknad gris som Felice fullkomligt avgudar), kooo (=skor), bi (=bil), kaaa (=car), kå (=skål, det skålas en hel del vid bordet nuförtiden), hej hej (säger hon till varenda person som går förbi vårt hus samtidigt som hon vinkar frenetiskt, förhållandevis få vinkar tillbaka tyvärr), fii (=film), bebi (=hundvalparna, Amanda kallar dem för vamparna), mee (=mer), mii (=min), mjamjaa (=banan) och säkert en hel del till som jag inte kommer på just nu.

Igår kväll gav hon också prov på att hon kan uppfostra hundarna. Vid läggdax så satte Hedda igång att dumskälla på något utanför huset. Vid varje skall hördes ett bestämt “Hee—ta!” från Felices säng. Snacka om att de tar efter oss.

Kemi i plaskpoolen

Det kanske bor en liten blivande kemist inne i Amanda, vem vet. Hon satt i sin plaskpool och lekte med trädgårdsslangen ur vilken det kom iskallt vatten. Hon testade att spola lite vatten i poolen ett par gånger medan hennes ansikte uppvisade ett förundrat uttryck. Jag betraktade henne och väntade på en utläggning. Och denna kom så småningom.

“Mamma. När man sprutar vatten kommer det kalla här nere, under värmen”

Med handen visade hon sedan skillnaden mellan det varma och det kalla vattnet och var de befann sig i poolen. Kan i och för sig tänka mig roligare yrken än kemist, men å andra sidan väntar då en framtid med en lång vit rock, huvudet på sned, bubblande sörjor i provrör och ett kontinuerligt hummande tillsammans med kliande rörelser mot hårbotten alternativt handen på hakan. Det är inte så dåligt det inte.

När liten skulle bli stor

Amanda sover sedan länge i en spjälsäng i vårt sovrum. Hon flyttade ut då hon fyllde två, sov i sitt rum ett antal månader men sov alltid väldigt oroligt och vaknade varenda natt och kom in till oss. Till slut löste vi det med att hon fick sova i en säng i vårt rum istället vilket har fungerat kanon. Hon sover hela nätterna, vaknar i princip aldrig förrän morgonen och hela familjen får sovro. Vi har tänkt att så länge alla får sova så är vi nöjda, vart barnen sover känns mindre viktigt. Det sista jag vill är att mina barn ska somna och sova otrygga, behöver de sova i vårt sovrum så får de göra det. Tids nog lär de vilja flytta ut. Vi har helt enkelt väntat ut att Amanda själv ska vilja sova i sitt eget rum. Vi har ibland pratat lite med henne om att hon kanske snart vill sova i sitt eget rum men det har inte renderat något större intresse från lilla damens sida. Tills ikväll. Då sa hon plötsligt då vi var på väg upp till övervåningen för nattning att hon skulle sova i sitt rum inatt. Hon ville höra Bamsesagan (tack Camilla, julklappen uppskattas enormt) och sedan skulle hon sova. Jag trodde att hon skulle ångra sig lika snabbt som hon kom på idén, men icke. Hon somnade gott under andra varvet på sagan och det kändes som en enorm succé. Men så för en liten stund sedan så hörde jag små dunsar i golvet på övervåningen: Amanda var uppe och promenerade, helförvirrad. Hon ville först komma ner och sova i soffan men bestämde sig sedan att övervåningen dög, dock endast om hon fick sova på sitt gamla vanliga ställe. Så nu har stora damen blivit lite mindre och knölat ihop sig i spjälsängen. Hon somnade innan hon lagt huvudet på kudden. Det är inte så lätt att bli stor.

Sötast

De kommer två och två

Utvecklingen går i springande språng här hemma för vår minsta tjej, och allt är inte bara negativt även om man skulle kunna tro det efter mitt ICA-inlägg tidigare. Språkmässigt är hon en begåvning jämfört med sin storasyster (vilken dock i Felices ålder kunde klättra upp i rutschkanor, springa hundra meter och ta sig uppför trappen på fyra sekunder). Hon behärskar en hel massa ord och precis som andra barn så förstår hon långt mycket mer än hon kan uttrycka. Hon är en fena på att härmas, så frågar man henne om hon kan säga det ena eller det andra så formar hon sin lilla mun och får ur sig något som i alla fall liknar det man just sa. Sista veckorna har hon börjat att säga två ord efter varandra, förutom hennes sånger så är “Kolla hä” något som hon säger gång efter annan och pekar på det hon är fascinerad av. Just nu ligger valparna högt upp på fascinationslistan. “Bebi. Kolla hä!” säger hon och pekar mot och på (bokstavligen alltså) valparna. Tur att våra tikar är snälla.

“Kolla hä”

Sedan hon började gå för några månader sedan så har hon gått från motorisk klarhet till klarhet. Idag kan hon faktiskt springa några steg och hon ramlar extremt sällan. Hon är dock väldigt försiktig och har hon en kant framför sig, sätter hon sig ner, vänder sig om och backar ner för kanten. Detta oavsett om det är 4 cm ner till nästa nivå... Försiktigheten betalar sig dock eftersom hon i princip aldrig har några blåmärken eller bulor. Amanda såg ut som om hon gått en boxningsmatch mest hela tiden i samma ålder.

Annars är det mycket djävulskap på schemat för stunden. Får hon inte som hon vill så skriker hon rakt ut och är det Amanda hon är oense med så biter hon henne på närmaste utstickande kroppsdel. Amanda är en ängel när det handlar om Felice, hon skulle aldrig få för sig att göra henne illa oavsett hur dum Felice är mot henne. Ibland önskar jag faktiskt att hon kunde ge igen med samma mått, fast det är klart att det är bättre att hon är vapenvägrare än att hon lägger sig på Felices nivå.

Inkräktare

Nu är måttet rågat. Inte nog med att vi har ett paddparadis i vår trädgård och att det är förenat med livsfara att promenera i trädgården i skymningen (i alla fall om man som jag får en halv hjärtinfarkt då jag håller på att trampa på en padda), nej nu har vi tydligen ORM i trädgården också. Fy F-N. Jag HATAR ormar, hörde Ni det: H-A-T-A-R. Jag skiter i att de är nyttodjur som tar råttor, möss och annat som kan sabba ens tillvaro, jag hatar dem ändå. De är INTE välkomna i vår trädgård. Punkt.

Det var häromdagen som Sean ringde mig i panik och sa att han behövde hjälp. Intill husgrunden på ena sidan av huset låg en gigantisk orm. Efter lite googlande och diskussion över telefon kom vi fram till att det var en snok. Jag gav tydliga instruktioner om att ormen skulle dö, något alternativ fanns inte (jag skiter blankt i allt vad lagar säger i dessa lägen, mitt yrke till trots). Sean den stackaren, som är totalt livrädd för ormar, hade gått runt i halva grannskapet och bett om hjälp att dräpa ormen men utan resultat. Folk hade plötsligt hur mycket som helst att göra och hade “tyvärr ingen möjlighet” att hjälpa Sean. Därför var jag mäkta imponerad då han ringde någon timme senare och meddelade att ormen var infångad, om än inte död. Lite mindre imponerad var jag av att höra att han tänkte promenera iväg en bit och lämna ormen där. Då blir det väl som med boomerang-paddorna. Man går iväg med dem och de kommer tillbaka igen. Nej, biltransport minst en mil var mitt råd. Sagt och gjort och ormen befinner sig nu förhoppningsvis i grannsamhället Vega.

Jag hade aldrig en tanke på att ormar skulle kunna tänka sig att flytta in i vår förhållandevis kala villaträdgård, men den hade hittat ett par stubbar att gömma sig bland. Stubbarna ska nu väck, inget snack om saken. Det värsta är att jag nu tycker att det är rätt obehagligt att gå omkring i trädgården, idyllen är sabbad. Var som helst kan det alltså dyka upp en orm under fötterna. Hua… Ska nog köpa lite snus och strö ut, det ska de tydligen avsky.

InKRÄKtaren

Gaaa gooo gi

 

Jag har ju tidigare bjudit på Amandas version av “Varmkorv boogie”. Nu har även lillasyster Douglas lärt sig denna lilla visa, eller i alla fall delar av den.

“Gaa gooo gi! Gaaaaaaa gooo gi! Yeh yeh!”

Lillskruttan kan sjunga. Åhh… Det är så gulligt så vi ber henne om och om och om igen att sjunga “Varmkorv boogie”. Men envis som synden så får vi oftast en huvudskakning alternativt ett “Näää äää” tillbaka. Men så ibland så stämmer hon helt spontant upp i ett “Gaaa goo gi!” och leendet sprider sig från öra till öra.

Hon kan även tralla lite på “Lilla Ludde”. Alla Ni som hängt med i bloggen ett tag vet att jag sjöng den visan för att få henne att äta då hon var lite yngre, så det är väl inte så konstigt att “Hååå ja jaaa” har fastnat.

ICA unge

Felice är inne i en väldigt ocharmig period just nu. Jag ber till min lyckliga stjärna att det är någon slags utvecklingsfas hon ska igenom (fast jag minns inte att Amanda hade en sådan här trist period) och att hon inte tänker fortsätta med detta beteende. Hon är kort och gott arg, skrikig, bitsk och sanslöst envis. Får hon inte som hon vill så skriker hon rakt ut. Och inte slutar hon heller. Jag var till IKEA med tjejerna idag och Felice fick av förklarliga skäl inte lämna vagnen (hon rymmer också, kanske jag skulle lägga till listan över egenskaper ovan). Från början gick det bra men efter en stund så tröttnade hon och satte igång att gallskrika. Hennes röst går verkligen genom märg och ben och det är riktigt pinsamt att dra omkring på henne bland folk. Amanda försöker lika desperat som jag att få henne att sluta skrika men det är stört omöjligt. Ju mer vi försöker desto mer skriker hon. Till slut står Amanda och håller för öronen och ber henne med tårarna i halsen att sluta skrika. Hon är en sådan där unge man ser på ICA fredag kväll. Ni vet en sådan där som tar en tablettask och då föräldern lägger tillbaka asken så får ungen ett komplett psykbryt och kastar sig i golvet och illvrålar. Ni vet en sådan där unge som man lovat sig själv att man aldrig kommer att ha. En sådan unge har vi just nu. Förutom att tinnitusen är ett faktum så börjar rodnaden på kinderna att bli permanent. Snälla, snälla, snälla låt min unge bli glad igen (och tala om för henne att hon inte får bita sin syster bara för att hon har lust med det).

Aaaaaaaarg!!!

Dubbelt upp

Jag ska nog inte bli ultraljudsveterinär. Då jag tittade på Hedda med ultraljudet för en månad sedan tyckte jag att jag såg fyra eller kanske fem fosterblåsor. I torsdags föddes åtta(!) valpar, fem pojkar och tre flickor. Eller egentligen var det kanske bara 7,5 valpar eftersom en valp bara vägde ca 100 gram (normal födelsevikt för dessa valpar brukar vara 150-230 gram).

Nu har vi 13 valpar hemma. Herre jösses…

Hej då, Masken

Förra veckan var det Amandas allra sista dag på Masken. Det var riktigt vemodigt att hämta henne på eftermiddagen och plocka ihop alla hennes saker, ta ner tavlan ovanför hennes hylla och vinka hej då till fröknarna. Visserligen blir det ett snart återseende eftersom Felice börjar på Masken om en dryg månad, men Amandas tid på Masken är nu förbi. Jag tycker det känns som igår då vi satt där i kapprummet första dagen och väntade på att bli insläppta för inskolning och nu ska hon alltså gå vidare och börja på Fjärilen. Masken blir en Fjäril!

Sista ombytet vid Amandas hylla

Maskens lekgård

Amandas favoritkana

Vi har trivts otroligt bra med Masken och jag tror att Masken har trivts ganska bra med Amanda också. Amanda själv har älskat varenda dag på Masken och kommer säkert att sakna sin gamla avdelning. Tur för henne att lillasyster kommer att finnas där så att hon får en ursäkt att hälsa på.

TACK all personal på Masken för två fina år. Ni har gjort ett kanonjobb!

Amandas “Maskmedalj”

“Jag är en liten pensionär som tycker ledigt är trist…”

“… jag tänker jobba, jag tänker jobba, ja lite mera”

I lördags fyllde min käre far, tillika tjejernas morfar, 65 år. Detta skulle naturligtvis firas och pappa bjöd in till middag på en underbart placerad restaurang i Saltsjöbaden. På en brygga med båtar och vatten som utsikt samlades vi nästan hela familjen för att avnjuta några timmar med god mat, gott vin och trevligt sällskap.

Svensk som jag är så måste jag förstås kommentera vädret. Ett enda ord räcker: strålande.

Schysst svensk sommarutsikt

Jubilaren själv

  

 

 

Maten var underbart god (även min fast det egentligen inte fanns något vegetariskt alternativ på menyn), utsikten var mer än fantastisk och sällskapet var av högsta kvalitet. Amanda skötte sig exemplariskt, Felice mindre exemplariskt. Men å andra sidan, vad kan man förvänta sig av en knappt 1,5 år gammal tjej som inte förstår vitsen med att sitta stilla på en stol på en restaurang. Då spelar det liksom ingen roll hur goda pommes fritesen är eller hur roliga servetterna ser ut.

Efter att vi ätit oss mer än mätta på restaurangens mat begav vi oss av till en parkbänk i närheten för lite paketöppning.

 

 

 

 

Nu kan far våran sitta i sin solstol, laga mat i sin Muurikka panna, smutta på ett glas Mackmyrawhisky och blicka ut över sin Magnolia. Ganska bra presenter, tror jag.

 

 

Efter paketöppningen skildes vi alla åt och åkte åt olika håll. Vi fick äran att packa in barnvagn, två ungar, tre vuxna människor och alla presenterna i vår Toyota Auris. Jag förstår att alla andra tyckte att “det löser sig” vad gällde hemtransporten av presenter, det var ju inte de som nöjet att packa…

Stort GRATTIS pappa och TACK för en jättetrevlig kväll.

Och som rubriken lyder så ska pappa inte alls sluta jobba. I alla fall inte riktigt än.

Nya familjemedlemmar

Igår fick vi fem nya familjemedlemmar då Meg födde tre små valppojkar och två valpflickor. Meg är världens duktigaste mamma och valparna äter, sover, piper och kravlar, precis som de ska. Hedda går omkring och ser ut som en högdräktig ko och försöker att ta sig in i valprummet för att stjäla Megs bebisar. Hon verkar inte greppa att det där som rör sig inne i hennes mage är hennes bebisar och de i valprummet är Megs. Om en sisådär fem dagar så hoppas vi på ett gäng bebisar till eftersom det då är Heddas tur.

Borderterriervalp, någon?

Mammas stjärna

Amanda gör mig förstås stolt varenda dag, men ibland så nästan spricker jag av stolthet över små saker som hon gör. Idag var en sådan dag. Vi har precis kommit hem från centrum och eftersom Amanda varit så duktig medan jag rotat runt bland joggingskor och reakläder så skulle hon få en dricka på Pressbyrån. Hon valde en ApelsinMer och vi gick för att betala. Mannen räknade ihop vad drickorna kostade och jag betalade. Sedan manade jag på Amanda att vi skulle åka hemåt, men hon drog sig kvar i butiken. Hon såg alldeles förvånad ut och lyckades till slut få fram “Men vi måste betala”. Jag förklarade för henne att jag redan hade betalat och att jag även betalat för hennes dricka men hon trodde mig inte. Jag lovade och svor att drickan var betald och folk omkring oss började titta med ett leende på Amanda som fortsatte att hävda att vi inte kunde gå ut med drickan eftersom vi inte hade betalat. “Men mamma, vi la aldrig upp den” sa Amanda till slut och pekade på disken. Sötaste Amanda. Jag förklarade för henne att mannen i kassan sett hennes dricka i handen och att han räknat med den och han höll med. OK, då kunde vi gå.

Min stolthet

Bloggsemester

Utöver senaste dagarnas mycket korta inlägg så har det varit semester ett bra tag i bloggen. Ingen ska dock tro att jag legat på latsidan för det. Nej, här har varit full kastrull senaste veckorna.

Midsommar firades traditionellt vid Midsommarstången med lekar, dans och picknick. Amanda och Felice var hur söta som helst med sina blomsterdiadem och klänningarna som morfar köpt i Spanien(Felice söthet varade dock endast en millisekund innan hon lyckades få av sig sitt diadem).

Det har väl sällan varit så vackert väder som just denna Midsommar. Förra året minns jag att vi satt i bilen och skyddade oss från ett skyfall sekunderna innan midsommarstången skulle resas. I år var det dock som sagt lite annat väder.

 

Mamma och Björn gjorde oss sällskap vid firandet och mamma och jag tog tjejerna på lite dans runt stången då den väl hade hamrats fast med hundratolv kilar (kändes väldigt tryggt att hoppa runt med två småbarn runt en stång som inte hade några som helst planer på att stå upprätt…).

Jag hade glömt hur fantastiskt jobbigt det är att dansa runt, göra rörelser och sjunga i 25 gradig värme. Mamma valde rätt barn att dansa med eftersom Felice tröttnade efter ett par minuter. Jag och Amanda dansade enda till “Raketen” och svetten rann om oss båda då vi var färdiga.

På kvällen grillade vi, åt hemmagjord potatissallad och njöt av den ljumma kvällen. Efter att mamma och Björn åkt hem till Kungsängen tog jag och Sean med oss våra två- och fyrbenta tjejer och knatade över till grannarna och satte oss på deras altan och snackade skit några timmar. Tilda var överförtjust att Amanda kommit över och ville absolut att de skulle sova tillsammans i hennes säng. Amanda var helt med på noterna, fick låna ett nattlinne av Tilda och så kröp de ner i sängen och låg och fnissade och busade. Efter en liten stund kom dock två små tjejer ut på altanen och ville sitta i sin föräldrars knä där de somnade som två stockar…

Någon timme efter midnatt var det dax för oss att gå hem och ta emot våra gäster som kom från Skavsta flygplats, Seans mamma och Kevin. De har spenderat en vecka tillsammans med oss och vi har hunnit med en massa: svettats i solen på Skansen, lekt på Andys lekland, ätit middag hos mamma och Björn, slappat i trädgården, handlat gungställning och rutschkana åt tjejerna (födelsedagspresent+julklapp från England), gungat, gungat, gungat, rutschat, rutschat, gungat, gungat, handlat, ätit jordgubbar, varit på Ö&B, handlat lite till, ätit lunchbuffé på PizzaHut (vilket även resulterar i att man inte behöver äta middag samma dag- praktiskt!), vaccinerat oss mot TBE, handlat kakel till badrummet, handlat andra saker till badrummet och en hel massa annat. Utöver detta har jag jobbat kväll, natt, natt och så ett par dagpass också. Puh! Nu ser jag fram emot semester om knappt två veckor. Och vilken semester det ska bli! Vi ska måla huset…

Vi ska gå på Skansen, vi ska gå på Skansen, ja det ska både Du o jag

 

 

 

Åka karusell och äta karamell