Inte bara skit

Gårdagskvällens irritation till trots så hade jag ett par riktigt trevliga djurägare också, som log, skrattade och som jag verkligen kände att jag hjälpte (ja, djuren förstås, men indirekt så hjälper jag ju ägaren också). Det var ganska lugnt på akuten på kvällen så jag hann faktiskt gå igenom min agenda och ringa lite provsvar också. Folk blir alltid så förvånade då man ringer efter klockan 19. En kvinna var dock noga med att poängtera att det var så skönt att jag ringde så sent eftersom hennes 15 månaders son precis somnat och hon hade tid att prata med mig.

Jag hade turen igår att inte behöva lämna några tråkiga besked per telefon. Det var mest negativa urinodlingar, diskussion om foderbyte pga urinsten och ett normalt blodprov. Sist men inte minst ringde jag till en ägare och lämnade provsvar på en hudtumör vi opererade bort på hans hund förra veckan. Det var en helt godartad förändring och alltså inget att oroa sig för. Sådana samtal tenderar att bli slentrian hos oss. Dels lägger vi nog inte ner så mycket energi på dem utan ringer bra och meddelar att “det var inget farligt”, dels avslutar vi samtalet snabbt. Ett lätt samtal att ringa eftersom det går fort och det inte behövs några långa diskussioner om vad vi ska göra härnäst. Dessutom tror jag att vi ibland inte prioriterar dessa samtal eftersom det egentligen inte är bråttom. Har vi 20 samtal att ringa där det stora flertalet av djuren behöver hjälp pronto så är det lätt att avgöra vilka som får vänta på samtal. Många gånger ska djuren dessutom tillbaka för att plocka bort stygn och då kan ju en kollega lämna provsvaret. Men, det är ju otroligt viktigt att få iväg dessa provsvar så snabbt som möjligt. För hemma sitter en orolig ägare som väntar och väntar och väntar på ett telefonsamtal för att höra om hans/hennes hund/katt är döende. Även om jag läst av provsvaret och sett att det var en godartad förändring så vet ju inte ägaren det. Om jag kan förkorta hans eller hennes oroliga väntan så ska jag ju göra det. Inte helt sällan så brister ägarna ut i gråt för att all spänning och oro släpper. Egentligen ett rutinsamtal men som innebär att jag får göra en annan människas liv lite bättre, åtminstone för stunden.

Någon gång ska vara den första

Nu har det hänt, det som jag förstod skulle ske förr eller senare men som ändå känns som åtminstone delvis ett nederlag. Jag har stolpat ut från ett undersökningsrum, lämnat djurägaren kvar där inne och gjort klart att jag inte tänker befatta mig med vederbörande något mer pga dennes beteende. Jag är van att hantera irriterade och besvikna djurägare. Jag tycker att jag brukar kunna vända de flesta så att de åtminstone känner sig hörda, även om de inte nödvändigtvis har samma åsikter som mig. Jag brukar kunna förklara i en sansad ton varför det är på ett visst sätt och jag brukar mycket sällan bli så irriterad att jag ens höjer rösten. Snarare sänker jag rösten, talar långsammare och mer tydligt för att verkligen göra mig förstådd. Jag har under mina fem år som veterinär endast vid ett tillfälle fått avsluta en argumentation utan att vi kommit till någon som helst lösning och i det fallet handlade det om en ung kille som slängde könsord ur sig åt höger och vänster. Det kändes på intet sätt som ett nederlag utan snarare som en vinst eftersom jag fick chansen att porta honom för all evig framtid.

Igår träffade jag dock en person som provocerade mig något så fruktansvärt att jag till slut var tvungen att tala om för personen ifråga att jag inte hade för avsikt att stå kvar på rummet utan jag tänkte lämna rummet och låta en kollega gå in och ta över diskussionen. Diagnosen var mer eller mindre fastställd, hunden var undersökt och planen för hunden var klar. Problemet var liksom så ofta den ekonomiska biten. Hunden var geriatrisk och då finns oftast en mycket begränsad summa pengar på försäkringen. Detta känner djurägarna i princip aldrig till, utan de tror att de har världens bästa försäkring enbart genom att de en gång för fjorton år sedan tecknade en försäkring för hunden. Jag upplyste ägaren om detta samt diskuterade de höga kostnader som planen för hunden skulle komma att medföra. Bland annat skulle den behöva opereras akut vilket i sig inte är självklart då man har en hund som lever på övertid. Det var här det skar sig. Jag såg det som en service gentemot ägaren att jag kontrollerat hennes försäkringstak (något som hon är skyldig att känna till själv), att jag räknat ut och lämnat en ungefärlig prisuppgift samt att jag diskuterat med henne hur vi skulle lösa det ekonomiska. Jag hade kunnat skriva in hunden på djursjukhuset, opererat den akut och därefter bett henne betala 30000:- vid hämtning av hunden. Hur hade det sett ut? Men tydligen var det så hon hade velat ha det, för hon blev fruktansvärt störd över att jag pratade om pengar då hennes hund var sjuk.

Man kan aldrig vinna i dessa situationer. Pratar man om pengar så är man hård och kall och pratar man inte om pengar så är man oetisk som inte innan talar om vad det kommer att kosta. Eftersom den planerade behandlingen för hunden vida skulle överstiga den summa hennes hund var försäkrad för så krävde vi en förskottsbetalning om halva summan. Detta är något som vi har som policy och kan väl inte anses som annat än rimligt. Framför allt som det var onsdag eftermiddag och det fanns goda möjligheter att hämta ut pengar på en bankomat eller gå till banken (människan måste vara den enda person under 80 år som 2010 saknar ett betalkort). Men se det var inte rimligt. Nu plötsligt var jag en konstig och tjatig veterinär som bara var intresserad av pengar. Djuren brydde jag mig inte om och personen talade på ett barnsligt sätt om för sin hund att denne minsann skulle få följa med hem igen eftersom den här veterinären inte var intresserad av att hjälpa djur. I det här läget var mitt blodtryck närmare 200 och adrenalinet flödade ut i min kropp. Att vi veterinärer som grupp blir beskyllda för att vara intresserade av pengar är jag van vid och det får jag ofta argumentera emot. Men när en person pekar på mig och talar om att JAG egentligen skiter i hunden och bara vill ha pengar (trots att jag förklarat vänligt att jag arbetar för ett företag som har en viss policy) då brister det för mig. Jag funderade en millisekund på om jag bara skulle le och se fånig ut men munnen började arbeta helt på egen hand. Jag informerade djurägaren om att jag inte studerat i 5,5 år och ådragit mig hundratusentals kronor i studieskulder för att jag inte är intresserad av att hjälpa djur. Jag skulle inte arbeta dygnet runt som anställd på ett djursjukhus om jag bara var intresserad av pengar. Då skulle jag istället vända papper på Jordbruksverket mellan åtta och fem. Detta ändrade inte ägarens inställning utan jag var fortsatt konstig och tjatig och bara intresserad av pengar. Vederbörande hade aldrig varit med om en veterinär som tjatade så mycket om pengar och som brydde sig så lite om djuren. Jag gjorde ett sista försök att förklara att jag ser detta som en service och att jag egentligen tycker att jag gjort mer än jag är skyldig att göra för att inte försätta henne i ekonomisk konkurs. Jag gjorde klart att jag inte uppskattade att bli anklagad för att inte bry mig om djuren och att jag upplevde ägaren som mycket kränkande. Jag informerade om att hunden under inga omständigheter kunde tillåtas att lämna djursjukhuset pga sitt status och att den skulle få hjälp medan ägaren ordnade fram en förskottsbetalning. Anklagelserna fortsatte att hagla ur ägarens mun och då avlägsnade jag mig ur rummet, meddelade att jag hade lyssnat klart på denna idioti och att ägaren kunde fortsätta att häva ur sig skit på någon av mina kollegor istället.

En sådan här person hade jag hellre mött på kvällspromenaden i området och blivit osams med om huruvida våra hundar fick hälsa på varandra eller inte. Då hade jag helt sonika bett henne dra åt helvete, men det kan man ju inte göra då man är anställd. Dock tror jag att just den mening florerade i luften då jag lämnade rummet. Mycket har jag varit med om under mina fem år på djursjukhuset, men jag har aldrig varit med om maken till oförskämd och kränkande människa. Egentligen borde jag ha låtit ägaren veta detta eftersom denne inte var sen att tala om att jag var den mest tjatiga och av djuren ointresserade veterinär de träffat. Jag spar det till rond två, för Ni kan räkna med att jag hoppas att jag får en reklamation från denne ägare. Bring it on! I övrigt funderar jag fortfarande på om jag kanske borde anmäla vederbörande till Miljö och hälsa eftersom hunden var väldigt undermåligt skött, något som jag inte heller anklagade ägaren för trots att jag kanske borde ha gjort det.

Hela kvällen gick jag omkring med en kvävd ilska inombords. Dock kändes det aningens bättre då mina kollegor bara skrattade och undrade vad exakt denna kvinna sagt som fått mig så fruktansvärt arg. Jag brukar som sagt nämligen ha väääääldigt långt tills jag får ett utbrott i mitt jobb.

Repetitivt beteende

När det handlar om barn med allt vad det innebär, så går ju meningarna isär oftare än de samsas. Ett stort antal föräldrar sitter förstås inne med sanningen kring vad som är bäst för barn i allmänhet, alltså inte bara för sina egna barn. Många är självutnämnda barnexperter redan innan deras första bebis ens sett dagens ljus. Det finns få saker som upprör så mycket som åsikter kring barn och vill man vara säker på att skjuta startskottet för tredje världskriget så kan man fälla en mindre passande kommentar om mammans handhavande av bebisen eller ifrågasätta hur någon annan uppfostrar sitt barn. Men det finns en sak som majoriteten av den vuxna befolkningen verkar ense om och det är det faktum att barn vill ha och mår bra av rutiner. Visst diskuteras det kring hur mycket rutiner ett barn verkligen behöver, men att det behövs ett visst mått av rutiner i barnets vardag kan nog de flesta skriva under på. Det handlar oftast om rutiner kring måltider, lämning på förskolan, läggning och nattliga aktiviteter. Gör man lika gång efter annan så blir barnet i bästa fall tryggt och harmoniskt. Samma saga ska läsas vid nattningen, samma flaska ska användas för vällingen, tänderna ska borstas med samma tandborste och med samma tandkräm som igår och dagen dessförinnan och dagen före det. De vet vad de kan förvänta sig och då fungerar livet smidigt för alla inblandade. Överraskningar kan sparas till Tomten och Påskharen, i vardagen finns inte plats för sådant.

Vi försöker ha vissa rutiner vi också, även om varken jag eller Sean är några rutinälskare. Vi tycker också att det är viktigt att barnen lär sig att det inte alltid kan vara precis som det alltid varit, eftersom våra något oregelbundna liv inte tillåter alltför mycket fasta rutiner. De får inte flippa ur totalt för att det inte blir läggning på exakt samma tidpunkt idag som igår eller om det blir pappa istället för mamma som lägger dem.

Vad som gör mig lite förvirrad och lätt skrattretad är att trots att de flesta tycker att rutiner är viktigt och att man som förälder ska hålla på dessa, så är det extremt vanligt att föräldrar irriterar sig över att barnen vill äta samma mat i stort sett hela tiden. Vad är skillnaden? Att vi föräldrar tycker att man ska variera sitt födointag och att det är fruktansvärt tjatigt att äta köttbullar varenda dag, är ju inte skäl nog för att barnen ska hålla med. Vi skulle mest sannolikt tycka att det var oerhört frustrerande att läsa samma kapitel ur samma bok varenda kväll innan vi ska sova eller att behöva gå och lägga oss exakt vid samma tidpunkt varenda kväll oavsett veckodag. Vi är inte som barnen och de är inte som oss. Vi behöver omväxling och barnen älskar repetitivt beteende. Om det funkar att äta köttbullar, köttbullarna smakar gott och man blir mätt så vill man förstås äta köttbullar igen. Och igen. Och igen. Man vet vad man kan förvänta sig av smak, lukt och mättnadskänsla och alltså är det så man vill ha det. Härmed inte sagt att vi ska falla till föga för barnens köttbullsönskningar varenda kväll, men vi bör nog inte heller ifrågasätta varför de vill äta samma sak dag ut och dag in då vi i övrigt applåderar rutiner och repetitivt beteende.

Det rrrrrullar

Många, för att inte säga de flesta, barn har svårt för att säga “r” i början. Ofta hör man “Det är joligt”, “Jag jopaj på dig” etc. Många är väl de barn som fått bevista den omtalade talpedagogen (kanske ett förlegat uttryck, men så hette det på min tid) för att lära sig tala korrekt. Vår lilla Amanda har någon gång ibland bytt ut r:et mot ett j men oftast har det mer varit ett relativt korrekt r som passerat över hennes läppar. Senaste veckan har det verkligen hänt saker på r-fronten. Hon har börjat att rulla något helt grymt på r:en och vi kan inte låta bli att be henne repetera orden eftersom det låter så roligt. “Mamma, jag vill rrrrrrita”, “Jag har ätit rrrrrris”, “Vad ska du görrrrra”. Hon är för söt, vår lilla pärrrrrla.

Judasfåret

Nu ska jag berätta för Er om en okänd liten krabat på denna jord. Hon är snäll, klok, sansad, omtyckt, öppenhjärtlig, vänlig och en stark ledartyp. Men hon är också en förrädare, hon leder sina likar bakom ljuset och är skyldig till hundratals dödsfall varje år genom sitt agerande. Vem är det jag pratar om? Jo, det är Judasfåret.

Judasfåret är en tacka som arbetar på ett slakteri. Hon är precis som slaktarna anställd i företaget och får sin lön i form av god mat. Alla värnar om Judasfåret, hon är slakteripersonalens lilla kelgris. För hur skulle arbetet fungera utan Judasfåret? När djurtransporten anländer till slakteriet så är fåren ofta tämligen stressade. De står tätt samlade i transportbilen och har inga planer på att kliva ur mörkret och möta den okända, skrämmande miljön utanför. Det är här Judasfåret kommer in i bilden. Hon hälsar sina artfränder med ett lugnt bräkande och hela den skärrade skaran sansar sig. Hon inger ett sådant förtroende att hela flocken lugnt och metodiskt kliver ur transporten och in i slakteriets stallavdelning. De får tillbringa några timmar tillsammans med sin nya ledare, mumsande på lite hö innan de går en säker död tillmötes. Ofta är det Judasfåret som leder dem fram till slakthallen, men där upphör hennes arbete och hon återgår till stallavdelningen där hon kan koppla av en stund innan nästa transport anländer. Så här fortsätter hon, dag ut och dag in. Avundsvärt arbete, eller?

Det finns flera historier om hur slakteripersonalen tagit miste på får och får och lyckats bedöva Judasfåret med eltången. I sista minuten har de sedan insett sitt misstag och Judasfåret har fått vakna upp, förmodligen med viss huvudvärk.

Precis som vanligt så är fåret på bilden helt oskyldigt

Magiska toner

Nu kära vänner ska jag dela med mig av en helt fantastisk hemlighet som jag burit inom mig under snart tre år. Jag är helt övertygad om att jag kommer att förändra åtminstone delar av världen för det stora flertalet av Er genom att avslöja denna. Nyfikna? Håll i Er nu, here we go!

Vi har begåvats med två små tjejer som båda åtminstone periodvis haft relativt dålig aptit. Amanda är flugportionernas mästarinna, även om hon det senaste året börjat äta mer som ett normalt barn. Felice var mycket tveksam till allt annat än bröstmjölk de första månaderna efter halvåret (då vi började med smakportioner), men i dagsläget äter hon av och till som en halv ponny. Eftersom båda tjejerna haft perioder då de inte åt något som liknade mat över huvud taget så har vi som goda föräldrar givetvis provat allt. Vi har lekt flygplan med skedarna, tagit “en sked för mamma”, lekt clown och i princip stått på huvudet samtidigt som vi fört skeden mot bebisens mun osv. Det finns nog inte en enda grej som vi inte provat, men allt som oftast har det resulterat i morotspuré på lampskärmen och mer mat i skålen efter avslutad måltid än innan vi började(!!!). Amanda satte verkligen våra hjärnceller i arbete när det gällde sessionerna vid matbordet. Liksom de flesta föräldrar så provade vi ganska snabbt att sjunga för att avleda uppmärksamheten lite. Det funkade… inte. Tills jag en dag började tralla på “Lilla Ludde” och ungen plötsligt gapade och svalde likt aldrig förr. Första gången tror man förstås att det är en ren lyckträff, men efter att ha Lilla Luddat mig igenom x antal barnmatsburkar så börjar jag inse att det här är ingen slump. Jaha, vår unge gillar “Lilla Ludde”, så trevligt.

När barn nummer två äntrat hemmet och det är dax för barnmat och samma scenario med morotspuré på lampskärmen spelar upp sig så tog det inte lång stund innan “Lilla Ludde” studsade av mina läppar. Och som en förtrollning slutar ungen spotta puré och börjar istället gapa och svälja. !??!!!??!!!! “Lilla Ludde” är magisk! Det händer något med barnen då de första tonerna sprids i köket “Här kommer Lilla Ludde, hå hå ja ja”. Det funkar uteslutande, i 100% av försöken. Fungerar andra sånger? Nej.

Jag är inte hungrig

“Här kommer Lilla Ludde…”

Aaaaaaaa!

Mums!

Det är nästan otäckt hur väl detta fungerar. Som en orm som dansar upp i sin korg till tonerna av ormtjusarens flöjt. Hemma hos oss har det nu gått så långt att Amanda direkt då Felice trilskas vid matbordet stämmer upp i en härlig “Lilla Ludde hå hååååååå ja jaaaaa”.

Varsågod alla föräldrar till barn som inte vill äta! Här har Ni lösningen!

Mystik i källaren

Amanda hade besök av sin kompis, tillika granne, Tilda i veckan och de hade som vanligt alldeles vansinnigt roligt i källaren. Vilken fantastisk idé det var att ordna ett lekrum i det nedersta våningsplanet. Vågar nog påstå att det är en av mina bättre idéer vad huset beträffar.

Här kan Amanda, Felice och deras kompisar röja på bäst de vill så städar vi när vi känner för det (eller när det börjar bli livsfarligt att korsa rummet på väg till tvättstugan). Mycket, mycket lämpligt då man har två destruktiva barn.

Amanda fick en hoppborg i ettårspresent av sin farmor och denna har hittills bara använts i trädgården. Nu har Sean kommit på att det går alldeles utmärkt att använda den i lekrummet, om man först flyttar bort 99,99% av alla pryttlar. Detta utnyttjas bland annat då Tilda är på besök och det har visat sig vara viss mystik i anknytning till denna hoppborg. Eller vad sägs om detta:

What!?!

Kan det vara källarspöket Raymond som varit i farten och fipplat till det med tjejernas hår?

I’m loving it!

Så många uppgivna röster jag har hört idag angående detta vita landskap som bosatt sig utanför våra fönster. Folk är trötta på snön, de hatar kylan, de vill trolla bort varenda snöflinga från Malmö till Happaranda, de undrar varför de flyttade söderut då de tydligen lika gärna hade kunnat stanna i norr, de har skrapat bilrutor till förbannelse och de ska nog mest sannolikt åka ifrån detta deprimerande skitväder och bege sig till varmare ort. Det är bara jag som står kvar i mitten som någon överhurtig, totalpositiv liten skitunge. Jag älskar vintern! Jag jublar över snön varenda dag! Jag kan inte se mig mätt på de fantastiska vita drivorna utanför fönstret och jag önskar inget hellre än att snön stannar kvar minst en månad till. Det är vintermånad, gott folk. Det är bara att gilla läget. I februari är det inte vårsol och tussilago i diket, det är inte en kaffe latte på balkongen och solskyddsfaktor i fejset. Det är vinter! Det är alla andra år som det varit fel, fel, fel, fel, fel. Det är nu det äntligen är rätt och ingen kunde vara gladare än jag. Det är ljust ute även mitt i natten, hundarna är rena efter promenaden, bilrutan behöver inte alls skrapas (eftersom vi har garage…), man blir inte blöt om fötterna då det är långt till smältgrader och det är allmänt ljuvligt ute!

Tack och adjö för kaffet

Igår var det föräldramöte på Masken. Jag hann precis hem och äta middag innan jag fick kasta mig i bilen igen och fara iväg bland snöflingorna (tackar min lyckliga stjärna för ESP dessa dagar). Föräldramöten är definitivt inte till för oss med normala arbetstider, det är en sak som är säker.

Väl framme på Masken väntade ett gäng pigga föräldrar och engagerade pedagoger på att få diskutera kring våra små ögonstenar. Jag hade nog mest sett fram emot att få luta mig tillbaka och njuta av en kopp nybryggt kaffe (medan jag självklart engagerade mig i varenda fråga som rör mitt barn, liten som stor, kom med intelligenta förslag och ställde de mest genomtänkta frågor). Döm om min förvåning och totala besvikelse då jag inser att kaffet är utbytt mot juice och de efterlängtade kakorna har klätt ut sig till lama citrusfrukter och skrynkliga äpplen. Wtf! Var är mitt kaffe??? Är det inte en mänsklig rättighet att få kaffe på föräldramöten??? Hur många gånger har jag inte hört min mamma berätta om föräldramötena som hölls i skolan och om hur gott kaffet var. Och nu då man kvalificerat sig för föräldraskapet, ja då har man plötsligt bytt ut kaffet mot juice! Juice i all ära, jag är till och med juiceberoende. Men det är på morgonen. På föräldramöten och dylika tillställningar så ska man dricka kaffe. Så har det alltid varit och så bör det vara även i fortsättningen. Juice och frukt, som att ge nikotintuggummi till en heroinist. Bestäm vad mitt barn ska äta till lunch, förvägra barnen glass på deras födelsedagar, förbjud sylt till pannkakorna på torsdagar men tala för guds skull inte om för mig att jag inte får dricka kaffe och snaska på kakor då det är föräldramöte.

Inte helt oväntat skrev jag i min utvärdering vad jag ansåg var lämplig förtäring vid ett föräldramöte…

Aja baja

Först önskar man att barnet ska bli lite mer mobilt och kanske lite nöjdare över tillvaron. Sedan sker precis det och då undrar man hur man kunde vara så dum att man önskade sig ett mobilt barn.

Livet var helt klart lite enklare då Felice inte visste hur man tog sig från punkt A till punkt B och då hon definitivt inte förstod hur man tog sig upp till stående. Men nöjd är hon förstås :-)

Finfin TV-vår

Foto SVT

TV-våren är räddad! Jag kunde knappt tro mina ögon då det dök upp en trailer för nya avsnitt av “Saltön” på SVT. Denna helt fantastiskt underbara serie! Jag trodde aldrig att det skulle komma några nya avsnitt så jag är helt lyrisk! Miljön är så svensk att det nästan är löjligt, karaktärerna går alla på sitt eget lilla sätt rakt in i hjärtat på mig och Viveka Lärns berättande röst är som hämtad ur barndomens saga. Åh, kan det inte bli 8:e mars NU!

För Er som mot förmodan har saknat Anna Ankas snack om ”damm och smyts” och dråpliga kommentarer kan Ni samma datum slå på TV’n och navigera fram till TV3 där hon återigen förpestar tillvaron. Det är bara att hoppas på att “Saltön” sänds samma tid så att jag inte ens behöver fundera över vilken kanal jag ska välja.

1+1=2

Ibland riktigt skramlar det till i hjärnkontoret hos vår äldsta dotter. Häromkvällen satt jag och läste något på internet. Amanda ville rita och bad om en penna. Klockan var alldeles strax sängdags och jag hade ingen större lust att påbörja ett ritprojekt. Jag svarade henne att vi skulle gå och lägga oss alldeles strax och att det därför inte var någon mening att hon fick en penna. Jag fortsatte att läsa och Amanda bad ganska snart om en penna på nytt. Hon fick samma svar. Jag läste vidare och hörde hur hon lämnade rummet och därefter hördes steg i trappen. Jag funderade lite omedvetet på vad hon skulle göra uppe, men fördjupade mig sedan i det jag läste. Plötsligt var hon tillbaka i rummet. Med sig hade hon toapallen som hon hämtat i badrummet uppe. Hon ställde toapallen på golvet framför skåpet på vilket vi förvarar pennorna och kunde nu nå pennorna alldeles själv! Imponerad av hennes målmedvetenhet och egna tänkande så kunde jag förstås inte neka henne att rita en stund innan vi gick och lade oss.

Vad månde bliva av denna lilla tjej?

Äntligen!

Nu verkar det äntligen som någon har tänkt till lite i detta avlånga land. Panten på aluminiumburkar kommer att höjas med 100% till 1:- i år. Detta är något som jag har väntat på i säkert 10 år. Jag tycker för övrigt att de skulle kunna höja den till 2:- då de ändå håller på. Om panten är för låg så är det alldeles för många som skiter fullkomligt i att panta sina burkar. Nu ska man ju inte panta burkarna för att få tillbaka pengar utan man ska göra det eftersom det går åt ungefär 90% mer energi för att utvinna aluminium ur bauxit än att återanvända en gammal burk. Men nu vet vi ju alla hur folk är som mest, de gör inget som de själva inte direkt tjänar något på. Om vi då höjer panten så kommer snålsvensken att i större utsträckning se till att panta sina burkar och såväl svensken som miljön blir glad. Nu ska vi bara se till att resten av världen hänger med på detta.

Ettårskontroll

Igår var det dax för ettårskontroll på BVC med Felice. Nu är det inte längre syster Anna vi får träffa eftersom vår ordinarie sköterska är tillbaka efter sjukskrivning. Det är ingen hemlighet att jag inte är ordförande i hennes fanclub och att jag inte har saknat henne något vidare värst mycket. Men efter ettårskontrollen så är det ju högst sporadiska besök man gör på BVC, så det får gå.

Inte helt oväntat så är Felice fortfarande alldeles för liten för att passera med ett OK i rumpan. Vågen stannade på blygsamma 7960 gram och trots att jag försökte sträcka ut henne lite extra så ville måttstocken inte bidra med mer än 71 cm. Vikten är ju en sak, den är ju som den är. Men med längden känns det som att det måste bero på vem som mäter barnet och hur pass stilla de ligger. Vikten ligger nu på –2SD vilket sköterskan tyckte var OK (?), men längden hade planat ut lite (-1,5SD) och därför var det ju alldeles ypperligt att vi ska på vårt första besök på Sachsska på torsdag. Sköterskan tyckte dock att Felice såg frisk ut och betedde sig som en ettåring ska. Felice babblade på som bara attan på undersökningsrummet och jag fick henne till och med att säga  “Titta” så att sköterskan fick höra det. Vi lät bli att vaccinera henne igår eftersom vi ska på utredning i veckan och jag vill inte förstöra något.

Hon är så gullig, Felice. Hon har kunnat säga “titta” ganska länge nu och så fort man ber henne säga titta så viskar hon fram ordet. Hon tycker det är jättekul och applåderar ofta sig själv. Jag brukar också fråga henne om hon kan säga mamma, men det är det svårare med. Efter lång träning kan hon nu få fram “Mmmmmmma” innan hon blir frustrerad och skriker rakt ut. Det är inte alltid hon vill ställa upp och försöka säga mamma och därför brukar jag locka henne med att säga titta först. Nu har det gått så långt att hon så fort hon sagt “Titta” direkt går över på “Mmmmmmmmma” eftersom hon vet att frågan kommer.

Världens sötaste Vinter-Felice

Världsklass

Det kan väl knappast ha undgått någon att suveräna Charlotte Kalla igår tog Sveriges första OS-guld. Så efterlängtat trots att det bara gått några dagar sedan elden efter lite missöden ändå tändes i BC Place, Vancouver. Helena Jonsson lyckades inte, Björn Ferry lyckades inte, Jesper Björnlund lyckades inte, men Kalla höll för trycket och kammade hem guldet! Världsklass!

  Foto Andreas Bardell

Jag är en riktig vintersportnörd och är helt såld på OS. Lite irriterande är det dock att alla OS nuförtiden verkar hållas i länder som inte förstår att när det är natt är det natt och när det är dag är det dag. Lyckligtvis har längd- och skidskytteloppen hittills hållits på bästa sändningstid. Dagtid kan man sedan njuta av repriser från nattens puckelpistuppgörelse (vilka dårar!) och sammandraget från damernas kortprogram i konståkning.

OS guld, OS guld, OS guld!

Även solen har fläckar

Satt och kollade på “På spåret” igår (nej, nej, nej, inte tantpoäng utan allmänbildning!) och fick höra Fredrik Lindström säga “obstretik”. Vilken befrielse! Värsta språket…

Middag i Kolartorp

En sak är säker, man har aldrig tråkigt vid middagsbordet då man har sällskap av Amanda.

“Jag vill ha mer smöggös (=smörgås)”

“Om Du äter lite mer mat så kan Du få en smörgås till”

“Jag oooorkar inte (djup suck). Jag får ont i hela magen!”

“Men då orkar Du ingen smörgås heller väl?”

“Jag får ont i benen också”

 

En stund senare är det efterrättsdax

“Tyst dadda, jag äter min groda!”

Vi fortsätter (tyvärr) att småprata lite

“Tyyyyst! Jag har redan sagt det en gång”

Och så mitt upp i allt:

“Dadda Silly-Billy!”

Man ska vara försiktig med vad man säger till sina barn, det är tydligt.

 

Vem har sagt att brittisk humor är torr?

Jack Schitt

For some time many of us have wondered just who is Jack Schitt? We find ourselves at a loss when someone says, "You don't know Jack Schitt!" Well, thanks to my genealogy efforts, you can now respond in an intellectual way.

Jack Schitt is the only son of Awe Schitt.

Awe Schitt, the fertilizer magnate, married Miss O. Needeep They had one son, Jack.

In turn, Jack Schitt married Noe Schitt. The deeply religious couple produced six children: Holie Schitt, Giva Schitt, Fulla Schitt, Bull Schitt, and the twins Deap Schitt and Dip Schitt.

Against her parents' objections, Deap Schitt married her cousin Dumb Schitt, a high school dropout. After being married 15 years, Jack and Noe Schitt divorced.

Noe Schitt later married Ted Sherlock, and, because her kids were living with them, she wanted to keep her previous name. She was then known as Noe Schitt Sherlock.

Meanwhile, Dip Schitt married Loda Schitt, and they produced a son with a rather nervous disposition named Chick N. Schitt.

Two of the other six children, Fulla Schitt and Giva Schitt, were inseparable throughout childhood and subsequently married the Happens brothers in a dual ceremony.

The wedding announcement in the newspaper announced the Schitt-Happens nuptials.

The Schitt-Happens children were Dawg, Byrd, and Hoarse. Bull Schitt, the prodigal son, left home to tour the world. He recently returned from Italy with his new Italian bride, Pisa Schitt.

Now when someone says, "You don't know Jack Schitt," you can correct them.

Underbara vinter

Det är tydligen lite besvärligt i Storbritannien den här vintern…

 

ENGLISHMAN LIVING IN THE HIGHLANDS OF SCOTLAND

'Our First Winter'

DEC. 20TH

It's starting to snow. The first of the season and the first we've seen for years.

The wife & I took out hot toddies and sat on the porch watching the fluffy soft flakes drift gently down, clinging to the trees and covering the ground. It's so beautiful & peaceful.

DEC. 24th

Woke to a lovely blanket of crystal white glistening snow covering as far as the eye could see.

What a fantastic sight everything covered with a beautiful white mantel. I shovelled snow for the first time ever and loved it! I did both our driveway & the pavement.

Later that day a snowplough came along & accidently covered up our driveway with compacted snow from the street. The driver smiled & waved. I waved back & shovelled it away again. The children next door built a snowman with coal for eyes & a carrot for a nose and had a snowball fight - a couple just missed me & hit the car so I threw a couple back & joined in the fun.

DEC. 26th

It snowed an additional 5 inches last night and the temp dropped to around minus 8 degrees. Several branches on our trees & bushes snapped due to the weight of the snow. I shovelled our drive again.

Shortly afterwards the snowplough came by & did his trick again! Much of the snow is now brownish/grey.

JAN. 1st

Warmed up enough during the day to create some slush, which soon became ice when the temp. dropped again.

Bought snow tyres for both our cars.

Fell on my arse in the driveway.

Went to physio but nothing was broken.

JAN. 5th

Still cold. Sold the wife's car & bought her a 4X4 to get her to work.

She slid into a wall & did considerable damage to right wing.

Had another 8 inches of white shite last night.

Both vehicles are covered in salt & iced up slush.

That bastard snowplough came by twice today. Where's that bloody shovel?

JAN.9th

More f***ing snow. Not a tree or bush on our property that hasn't been damaged.

Power was off most of the night.

Tried to keep from freezing to death with candles & a paraffin heater that tipped over & nearly torched the house. I managed to put the flames out but suffered 2nd degree burns on my hands. Lost my eyebrows & eyelashes.

Car hit a f***ing deer on the way to casualty & written off!

JAN.13th

F***ing bastard white shite just keeps on coming down.

Have to put on every article of clothing just to go to the post box.

The little shites next door ambushed me with snowballs on the way back.

I'll shove that carrot so far up the little pricks arses; it'll take a good surgeon hours to find it.

If I ever catch that arsehole that drives that snowplough I'll chew open his chest & rip out his heart with my teeth. I think the bastard hides round the corner & waits for me to finish shovelling then he accelerates down the street like Michael f***ing Schumacher & buries the f***ing drive again.

JAN. 17th

16 more sodding inches of f***ing snow & f***ing ice & f***ing sleet & God knows what other white shite fell last night.

I am in court in 3 months time for assaulting the snowplough driver with an ice pick.

Can't move my f***ing toes. Haven't seen the sun for 5 weeks. Minus 20, This place really is the arse end of nowhere. I'm moving back to civilisation.

Blöjbyten och vaknätter

Jag har senaste tiden funderat på hur människor talar om småbarnstiden, dvs de år man spenderar med riktigt små barn omkring sig. Påtagligt ofta får man från föräldrar till lite äldre barn höra “Det är så skönt att småbarnsåren är över, inga blöjbyten och vi får sova på nätterna”. Det är jobbigt, det vet alla som har barn (och alla som inte har barn också för den delen). Men är det verkligen så jobbigt som många människor framställer det? På den frågan finns förstås mer än ett svar och det beror givetvis på hur livet ser ut i övrigt. Om man är två föräldrar eller om man är ensamstående, om man har ett förhållandevis okomplicerat barn eller om man har ett barn som kräver lite mer, om man har ett barn eller tio osv. Lustigt är det i alla fall att det finns två saker som de allra flesta tar upp som något slags mått på arbetet under småbarnstiden: blöjbyten och vaknätter.

Vad det gäller blöjbyten så kan jag inte förstå hur man kan ta upp det som något besvärligt eller arbetskrävande. Jag menar, hur svårt är det att byta en blöja? Det är inte kärnfysik precis och det får väl knappast anses som jobbigt. I början byter man hundraarton blöjor om dagen, men detta är ju högst tillfälligt innan tarmarna börjar ställa in sig till normal aktivitet. Inte ens då jag bytte hundraarton blöjor om dagen tyckte jag att det var jobbigt. Och då kan jag säga att vi alltid byter blöja uppe eftersom skötbordet står där, så det ska släpas bebis (och förhållandevis ofta även storasyster) upp- och nedför trappen varenda gång. Men, det är inte jobbigt. Det kostar lite pengar med blöjor, visst, men det är i övrigt rätt billigt med en bebis som bara ammar i sex månader. När de första sex månaderna är över byter man betydligt färre blöjor om dagarna så då går ekonomin ihop ändå.

När man som vi skaffar två barn tätt så får man ofta höra att det måste vara så jobbigt med två blöjbarn. Nej, det är inte jobbigt. Kan man byta en blöja, kan man byta två. Det är faktiskt inte svårare än så. Vi har också hållit på med det arbetskrävande blöjbytandet rätt länge eftersom Amanda nyligen blivit blöjfri, men att byta blöjor är inget som vi överhuvudtaget reflekterat över att det skulle vara jobbigt.

Med handen på hjärtat kan jag säga att vi nog aldrig haft en så kallad vaknatt, för jag antar att det handlar om en natt där man spenderar samtliga timmar med att vaka över sitt lilla barn av en eller annan anledning. Första natten med Felice var väl kanske lite av en vaknatt eftersom det var oerhört svårt att sova då man precis vunnit högst vinsten på lotteri (Amanda fick tyvärr spendera sin första natt på neo-IVA så det var inte riktigt samma sak). Men det får väl knappast anses jobbigt. Sedan har vi visst haft nätter då vi tvingats byta en blöja (ytterst sällan eftersom vi vägrar byta kissblöjor nattetid och barnen har varit så välartade att de alltsomoftast lämnat övrig business till dagtid) eller då något barn varit lite ledset en stund. Amanda kan man knappast anklaga för detta då hon i princip hela sitt treåriga liv sovit som en ängel på nätterna. Felice däremot har väl hållit låda vid några tillfällen, men framförallt har det handlat om att hon velat amma och har hon bara fått det har hon somnat om. Så vaknätter tror jag att vi kan sortera bort i ett fack. Men jag förstår givetvis att det måste vara fruktansvärt jobbigt för de familjer som har kolikbarn eller barn som av annan anledning inte sover nattetid. Så detta argument kan jag ändå köpa som ett slags mått på arbetsbelastningen under småbarnsåren.

Det finns ju så oerhört mycket mer som är betydligt jobbigare då man får barn och under småbarnsåren men som är svårare att sätta fingret på än blöjbyten. Hur mäter man till exempel egentiden? Eller möjligheten att till 100% koppla av? Detta är något som för mig känns betydligt viktigare än om jag byter en eller tolv blöjor dagligen, men som är så svårt att få ett mått på. Sammantaget tycker jag ändå att man kan fråga sig om det verkligen är så jobbigt med småbarn om man bara ser det till blöjbyten och vaknätter. Personligen frågar jag mig själv varenda dag hur jag kunnat ha sådan tur att jag fått två helt underbara döttrar.

Felices dag

Så var Felices första födelsedag förbi. Vad gör man för en liten tjej på hennes allra första födelsedag? Presenter i all ära, men egentligen är hon ju mer intresserad av tejpen och presentsnöret. Det fick bli en dag där Felice fick göra allt som hon tycker är roligt och väldigt lite av det hon tycker mindre om. Vi började med frukost bestående av Felices favoritfrallor.

På förmiddagen åkte jag och Felice till mitt jobb för att fixa med lite papper. Det visade sig vara lunchmöte med tillhörande lunchmacka vilket vi hängde på. Felice skötte sig alldeles strålande och mumsade baguette, ost och gurka. Det var först när man tog slut som tålamodet gjorde detsamma. Vi stannade kvar en stund på jobbet och fixade lite smått och gott samt socialiserade med mina arbetskamrater.

Kort från England

Efter att Amanda kommit hem från Masken blev det våfflor med sylt och grädde. Första gången Felice fick smaka denna delikatess och det var till belåtenhet. Hon lyckades få i sig närmare en halv våffla innan hon var nöjd.

När våfflorna var uppätna var det dax för nästa favoritaktivitet: bad. Både Amanda och Felice älskar att bada och det spelar nästan ingen roll hur dåligt humör de är på så löser badkaret alla problem. Nu när vi dessutom varit utan badkar en längre period så är det än mer populärt.

Älskar att stänka!

Nybadade och i pyjamasar blev det paketöppning i soffan. Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Amanda. Hon kan ju inte förstå varför Felice får alla presenter och hon själv ingen. Begreppet födelsedag har hon inte förstått. Förra veckan var hon och jag iväg och köpte presenter till Felice. Jag köpte ett hängsmycke i guld som föreställde en liten elefant. Jag frågade Amanda om hon trodde att Felice ville ha den. Hon nickade och sa sedan “Amanda såsså ha” med en sorgsen röst. Det gjorde ont i hjärtat, varför skulle jag köpa en söt liten elefant till Felice men ingen till henne. På något vis tog jag mig ur situationen. På H&M valde Amanda en rosa fleecetröja med Hello Kitty till Felice och då vi skulle gå till kassan tittade hon på mig och sa “Amanda vill såsså ha. Amanda och Felice likadaga (=likadana)”. Jag hade gärna köpt en likadan till henne men det fanns inte i hennes storlek. Hon fick en kofta med Hello Kitty istället och då vi slog in Felices paket frågade jag henne om hon också ville ha sin tröja i ett paket. Jodå, det ville hon.

Just eftersom det varit så mycket presenter till Felice de senaste dagarna så måste jag få berömma Amanda lite. Hon är ju inne i en väldigt egocentrisk period där allt är hennes. Under söndagens kalas fick hon hjälpa Felice att öppna paketen och kunde faktiskt sträcka sig till “Det är våran”. Man får vara glad för det lilla, tidigare har det ju varit “Det är min!”. Visst ska barn lära sig att det inte alltid är de som står i centrum och att det ibland är någon annans tur att få presenter, men det är inte lätt att förstå då man inte ens är tre år gammal.

Efter presentöppning blev det glass. Inga sockerhäxor här inte.

Felice tyckte att det var… kallt. Men ganska gott också eftersom hon ville har mer och mer och mer.

Allt som allt en lyckad dag, tror jag. Felice somnade som en stock vid 20:30 och vaknade bara till för lite nattamning vid midnatt. Sedan har hon sovit snällt större delen av natten.

GRATTIS Felice, världens bästa ettåring!

Allra käraste barn

2009-02-08

03:00 vaknar av att det klickar till och sedan rinner lite, lite vatten. Studsar upp, måste rädda sängen från att bli dränkt av en vattenkaskad av bästa Hollywoodklass. Vattenkaskaden uteblev dock. Spenderar resten av natten med att fundera över om jag borde ringa förlossningen eller inte. Men de skulle väl knappast be mig att göra annat än somna om och komma in på kontroll på morgonen. Så lika bra att inte störa dem. Efter kontrollen så skulle vi åka en sväng till IKEA, precis som planerat. Jag var faktiskt inte ett dugg nervös, mest irriterad över att mina IKEA-planer kanske skulle spolieras. Och så var det den där reklamationen som var tvungen att besvaras snarast möjligt. Jag beslutade mig för att ta tag i den det första jag gjorde på morgonen, innan kontrollen på förlossningen och IKEA-besöket. Men Gud så svårt det var att sova, låg mest och funderade över om det kanske skulle komma en vattenkaskad trots allt. Lade en handduk under mig för säkerhets skull.

06:00 Jag hade lyckats somna ändå och sovit någon timme. Det stack till lite i magen. Hmm… det kunde nog komma att bli en bebis vilken dag som helst trots allt. Och IKEA skulle jag kanske få glömma. Amanda vaknar och jag berättar för Sean att vattnet nog gått och att jag tänker försöka sova ett tag till. Konstigt nog var det inga som helst problem att somna nu. Amanda och Sean gick ner och gjorde morgon.

9:00 Aj! Vaknar med ett ryck. Det där gjorde ont. Bäst att gå upp. Ringer till mamma som ska vara Amanda-vakt då det blir dax för förlossningen. Jag vet att hon ska jobba på eftermiddagen så jag tänkte att det var bäst att ringa i tid. Ber henne komma under förmiddagen och hämta Amanda för säkerhets skull, men är tydlig med att det kanske inte kommer att bli bebis idag.

9:30 Äter lite frukost med Sean och Amanda. Crumpets med honung. Dricker lite saftsoppa. Avstår kaffe och apelsinjuice eftersom det är obehagligt att kräkas detta, och kräkningarna kommer säkert att uppenbara sig snart. Värkarna kommer och går, märkligt nog ser jag ingen anledning att klocka dem… Smart, verkligen. Får i mig lite frukost innan jag beger mig mot datorn för att besvara reklamationen. Det går inte så bra. Det går faktiskt inte alls. Jag börjar få fullt sjå med att andas igenom värkarna. Fasen också, jag måste verkligen besvara detta. Efter att ha skrivit samma mening fem gånger ger jag upp. Får bara inte glömma att fixa detta från BB. Snacka om hängiven mitt jobb.

10:00 Jag flyttar in i duschen. Inser att jag vid min förra förlossning använde alldeles för kallt vatten och alldeles för mesig stråle. Med hett vatten och full sprutt på strålen så försvinner den värsta magsmärtan vid värkarna. Succé! Står kvar rätt länge i duschen, kan faktiskt inte lämna duschen annat än för att kräkas lite… Hänger ut en stund genom fönstret för att andas lite syre (det börjar bli väldigt varmt och fuktigt i badrummet). Ser grannen och inser hur orättvist det är att jag har så ont medan han går lugnt omkring i sin trädgård.

10:30 Jag hör att mamma och Björn kommit. Står kvar i duschen, orkar inte med sällskap. Hör efter en stund hur de är på väg att åka och bestämmer mig för att jag åtminstone måste säga hejdå till Amanda. Efter en kort visit i hallen återgår jag till duschen. Tackar min lyckliga stjärna för att vi bestämde oss för en extra stor varmvattentank då vi bytte uppvärmningssystem. Det är så skönt när huset blir tomt. Bara jag och Sean kvar. Nu gör det inget om jag råkar klaga lite eller om det syns att jag har ont eftersom Amanda åkt. Sean försöker tvinga mig att ringa förlossningen, jag vägrar. Han hämtar en pall som han vill att jag ska sitta på, jag vägrar. Hamnar till slut i soffan på en massa handdukar.

11:15 Kapitulerar och ringer förlossningen. Känner direkt igen rösten på barnmorskan, hon var med i “Barnmorskorna” som gick på TV och hon höll i den föreläsning jag var på innan Amanda föddes. Hon lät som lugnet själv och bemötte mig med all önskvärd respekt. Efter att ha hört mig andas igenom ett par värkar så tyckte hon att det lät som om jag behövde komma in. Hon sa till mig att packa mina saker så skulle de vara beredda på att ta emot oss snart. Sean ville duscha, jag ville inte bli lämnad ensam. Kompromissen blev att han fick duscha i två minuter. Vi packade lite småsaker och sedan skulle vi ta oss till bilen. Vilket j-a projekt. Jag tror det tog en kvart från soffan till dörren. Aldrig slog det mig att de täta värkar jag hade kanske varslade om att det inte var långt kvar. Snarare trodde jag att vi skulle få spendera ett dygn på förlossningen om vi ens fick stanna. Jag tyckte att en del värkar var så korta och misstänkte att det kunde vara sk pinvärkar.

12:15 Bilen rullar ut från parkeringen och den hemska resan mot KS Huddinge påbörjas. Varenda grop i vägen orsakar en smärta som rusar igenom kroppen med blixtens hastighet. Värkarna kommer tätt, tätt. Hela tiden kommer klyschor ur min mun “Det här gåååår inte”, “Jag kommer inte att klara det”, “Jag vet inte var jag ska ta vägen” osv.

12:45 Framme vid KS Huddinge. Den här gången vet vi i alla fall hur vi ska ta oss in på ambulansgatan som går förbi förlossningen. Jag slipper alltså gå de 150 meter jag fick gå då Amanda föddes. Vi ringer på klockan, värkarna avlöser varandra och jag vill bara lägga mig på marken. Sean blir irriterad, varför öppnar ingen? Han vill att jag ska ringa på igen men som den goda svensk jag är kollar jag förstås att klockan är upplyst och att signalen därmed ljudit inne på förlossningen. Mitt tillstånd till trots lyckas jag pedagogiskt förklara för honom att det bara är att vänta. Till slut öppnas dörren av barnmorskan som svarat i telefon och en undersköterska. Sean blir ordinerad att flytta på bilen medan de tar hand om mig. Undersköterskan följer mig in på ett rum, jag måste stanna minst två gånger pga värkar men till slut är vi i rummet. Vi får ett förlossningsrum på en gång eftersom alla undersökningsrum är upptagna. Jag pustar ut, vi får stanna.

12:51 Inskrivning. Det känns som ett helt projekt att komma upp i sängen men till slut går det och hon kopplar på CTG. Hon agerar lugnt och förtroendeingivande och erbjuder mig lustgas. Jag tackar och tar emot och andas lustgas som en hel blåsbälg. Sean kommer ganska snart tillbaka. Jag reflekterar aldrig över varför ingen barnmorska kommer, jag har ju undersköterskan i rummet som kollar blodtryck och passar lustgas. Jag börjar må illa. Värkarna tar i än mer och den välbekanta brännande känslan i låren infinner sig vid varje värk. Efter en stund kommer barnmorskan som tog emot oss in, hon förklarar att hon har telefontjänst och därför inte bör undersöka mig. Hon frågar hur det går och jag berättar om värkarnas karaktär. Hon beslutar att nu måste någon komma och undersöka mig. Hon försvinner ut.

Det knackar på dörren och in kommer Marléne, den barnmorska som jag gått i samtal hos inför denna förlossning. Jag får nästan gnugga mig i ögonen, kan det vara sant? Det var en sådan oerhörd lättnad då hon uppenbarade sig. Nu skulle nog allt bli bra. Efter en snabb undersökning konstaterar hon att jag är 7 cm öppen. Jag ber om bedövning och får veta att det är för sent för epidural. Paniken infinner sig men jag får lugnande besked, jag kan få en spinal om jag vill. I det läget hade jag nog tackat ja till vad som helst så jag bara nickar. Narkosen tillkallas, jag får en akupunkturnål i pannan och en kanyl i handen. Dropp kopplas.

Narkosen anländer, en ung trevlig tjej. Jag får sitta upp och förbereds för ett stick i ryggen. Då plötsligt tänds lilla glödlampan och jag inser att jag vill inte alls ha någon bedövning. Marléne, som den stjärna hon är, är direkt med på noterna och lovar mig att det kommer att gå hur bra som helst utan bedövning. Narkosen önskar oss lycka till och försvinner. Precis då dörren stängs ångrar jag mig, men jag hinner inte tänka mycket mer på det eftersom nästa värk tar mig med storm. Marléne peppar och informerar, Sean peppar han med. Snart får jag veta att nu är det bara en liten kant kvar, snart är det färdigt. Minns inte vad jag tänker, är så inne i mig själv.

13:35 Vad är det som händer? En märklig känsla infinner sig, hela kroppen kräks fast åt fel håll. Jaha! Det är krystvärkar. Det går ju av sig självt, det här.

13:48 Det bränner som eld och så plötsligt en slurpande känsla, smärtbefrielse och en bebis på min mage! Alldeles varm och kladdig och bara, bara vår.

En av de första frågorna är konstigt nog hur mycket klockan var. Jag tror knappt det är sant när jag får veta klockslaget. Vi hann bara vara inne 57 minuter innan bebisen föddes. Hur var det möjligt? Och allt hade gått bra. För stort att ta in. Bebis är en flicka och alldeles perfekt. Helt underbart.

Nu förstår jag plötsligt att folk tycker att det är en underbar upplevelse att föda barn.

Tjuvstart

Idag har vi tjuvstartat lite och haft ettårskalas för lilla Felice som dock inte fyller ett år förrän imorgon klockan 13:48. Men eftersom det är tämligen svårt för de flesta i vår omgivning att komma ifrån vid den tiden så hade vi kalas idag istället. Trots ett katastrofalt missöde med tårtan så var vi ändå redo att ta emot våra gäster vid klockan 14:00 som planerat. Felice gick själv (med stöd) till dörren och mötte de flesta gästerna och vi blev ett hell drös till slut. Mormor, morfar, morbror Chribbe, Björn, Ally+”Puppyn”, gammelmoster Ingeborg, kusin Fredrik med sambo Malin och alldeles färske lille syssling Douglas samt jättehunden (allt är relativt) Doris, Sarah med Emma och Mathilda, Linda med Mattias och Hampus och så grannarna Maria och Bänkt med lille Moltas. Det var så trevligt så och inte helt oväntat alldeles för varmt i vårt lilla kök och vardagsrum. Det stora huset till trots så samlades alla på minsta möjliga yta.

En något barnslig tårta, men uppskattad av såväl stora som små Felice höll sig till ett torrt och tråkigt kex som för henne dock var dagens fynd. Hon vaktade det som en hök och lämnade bara några smulor. Vi hade tänkt att hon skulle få smaka på tårtan, men hon var bara intresserad av sitt kex.

Systrarna Claesson

Familjen Granström-Mandahl

Felice fick massor med fina presenter- TACK alla! Just nu är det full fart på en Fisher Price hund som skäller och far fram över golvet i en hiskelig fart. Jag som trodde att vi hade alla saker som tillverkats i leksaksväg hade förstås fel. Den nye kompisen är dock väldigt populär, så han får stanna!

Amanda var förstås kalasfin hon med

Felice leker “ge och ta” med grannpojken Moltas (hon var dock bättre på att ta än ge…)

Finaste lille Douglas

Det blev ett riktigt lyckat kalas med alldeles lagom många gäster som stannade alldeles lagom länge. Felice hann precis somna på daddas axel då de sista gästerna åkte.

Felices första kalas är avklarat och nu blickar vi framåt mot den stora födelsedagen. För exakt ett år sedan hade jag en odefinierbar, rastlös känsla i kroppen och sprang och småpysslade med helt oviktiga saker fram till midnatt. Klockan 03:00 skulle jag förstå vad det var som höll på att hända…

Barnläkaren

 

Ingen kan väl han undgått de skriverier det varit i tidningarna de senaste månaderna om den så kallade “barnläkaren” på Astrid Lindgrens Barnsjukhus som nu åtalas för dråp på ett spädbarn. Jag vill direkt medge att jag på intet sätt sitter inne med alla fakta i fallet, jag kan nog till och med anses ganska oinsatt. Men det förhindrar mig inte att ha åsikter och skriva detta inlägg. Om jag förstått det hela rätt (med betoning på om) så handlar det hela om ett barn som är fött någonstans i graviditetsvecka 25-26. Barnet fick en för hög dos koksalt och utvecklade sådana skador i centrala nervsystemet att i princip all hjärnvävnad var borta. Man beslutade att stänga av respiratorn eftersom barnet var bortom räddning. Här någonstans har barnet sedan av någon anledning fått i sig en mycket kraftig överdos av ett narkosmedel och pga detta avlidit. Respiratorn var avstängd, barnet skulle inte komma att överleva mer än ett fåtal timmar och den höga dosen narkosmedel gjorde att barnet avled förr istället för lite senare. Det är så jag uppfattat det.

Läkaren må vara skyldig eller oskyldig, vad vet jag. Det är inte det jag vill skriva om. Jag tycker istället att det hela är ganska intressant av en annan anledning. Här är en människa åtalad för dråp på ett barn som utan tvivel hade dött inom timmar snarare än dagar. Barnet hade inte en chans att överleva, det saknade tillräcklig hjärnvävnad. Barnet skulle med största sannolikhet genomgå åtminstone delar av en dödskamp (jag antar att det var därför narkosmedlet skulle ges). Nu slapp barnet det och som förälder skulle jag vara oerhört glad för att mitt barn slapp lida mer än nöden krävde. MEN, nu har vi en lag i Sverige som inte medger aktiv dödshjälp, enbart passiv. Man får stänga av en respirator och på så sätt låta ett barn sakta möta döden, det är dock inte tillåtet att mha narkosmedel skynda på förloppet. Rätt eller fel? Jag vet inte. Jag är inte själv klar över vilken uppfattning jag har när det gäller detta. Jag har alltid var emot aktiv dödshjälp, men i och med detta fall (nu kanske det inte handlade om dödshjälp här utan ett misstag, det är jag medveten om) så är jag inte längre så tvärsäker. Om man vet att en människa, barn eller vuxen, kommer att dö inom ett fåtal timmar, ska man inte då ha rätten att avsluta lidandet omedelbart? Ska vi inte då minimera risken för att personen ifråga får kämpa sig in i det sista? Jag har aldrig sett en människa i dödsögonblicket tack och lov, men jag har sett alldeles för många djur i samma situation. Det är i många fall inte en situation jag önskar någon av mina nära och kära. Det finns inget romantiskt över att “somna in”. Kroppen somnar inte bara, den kämpar in i det sista. I den sista stunden tror jag tyvärr att kropp och själ vill olika saker. “Somna in” gör de djur som jag hjälper till andra sidan och jag kan se så många fördelar i detta. Ändå är jag inte övertygad om att vi ska tillåta aktiv dödshjälp. Jag tycker att det är självklart i så många fall, bl a ovan nämnda, men jag är rädd för att gränsdragningarna blir så svåra.

Jag må vara naiv, men jag tror i alla fall att läkaren på intet sätt menade att orsaka skada. Jag förstår att vår lagstiftning kräver att detta utreds men jag lider så med henne.

English

Amanda är en riktig liten stjärna! Det har tagit sin tid innan hon började prata ordentligt, men det har lossnat rejält sista halvåret. Nu förstår de flesta vad det är hon försöker förmedla även om det över telefon kan vara tämligen svårt att begripa all “amandiska”. I förrgår åkte hon och jag för att handla en födelsedagspresent till Felice som fyller ett (!) år på måndag. I bilen på väg till centrum (fatta att vi bor fem minuter från ett stort köpcentrum! det är inte fy skam det då man är uppvuxen i Kungsängen, pizzahakens och blomsteraffärernas paradis) säger hon plötsligt “Mamma, shopping är english”. Jag blev alldeles stum. Tidigare har hon kunnat svara på frågan “Vad heter fjäril in english?” med ett kaxigt “Butterfly!”. Dessutom har hon vetat vad Tingeling heter på engelska. Men så mycket mer har det inte varit. Hon har använt enstaka ord och fraser på engelska (bl a “Want a knuckle sandwich?” vilket kanske inte är så charmigt…) men det har framförallt varit svenska som kommit ur hennes mun. Dock förstår hon engelska i princip lika bra som svenska. Men nu verkar det alltså ha hänt något. Hon har fattat att det finns något som heter “english” och det är där alla de där orden hör hemma. Idag “förhörde” jag henne då jag duschade. Hon svarade helt korrekt på alla ord jag frågade om och med nästan perfekt uttal! Snacka om imponerad jag blev. Jag visste knappt till mig och klappade händer och tjoade. Tänk om hon snart börjar prata engelska, lillskruttan. Vad glada “Gamma” och “Granda” Luggluss ska bli då!

Vårt lilla språkproffs!