Trevlig Valborg!

Precis hemkomna från Valborgsfirande i Lissma Park, Amandas och Felices första. Valborgselden är väl kanske inte den största jag sett. Faktiskt så tror jag att vi ska vara glada att den fortfarande brann då vi anlände åtta minuter efter sju (brasan tändes visst kl 19:00), men en Valborgseld är det i alla fall. Och vi luktar rök hela familjen, så visst har vi firat Valborg! Dock måste jag säga att efter mina år i Uppsala så känns det som att det inte riktigt är Valborg om man inte bevittnat forsränningen i Fyrisån och champagnegaloppen i slottsbacken. Men detta fick duga idag.

Amanda tittade med stora ögon på elden och upprepade "Titta juuus, titta juuus". Efter en stund utbras hon: "Manda blåsa!". Gullungen! Hon älskar att blåsa ut ljus och ville visst göra en insats här med.

Det fanns en hel del suspekt folk i parken. Eller suspekt och suspekt, men de var lite anders så att säga. En del MC-folk och en del lite äldre gubbar med folköl och nätbrynja. Men så fanns allt det där andra också: tombola, korvkiosk, ponnyridning, hoppborg, karusell och ett band som spelade lite dansbandsmusik. Amanda var den enda som dansade! Och så fanns det godisremmar som vi naturligtvis inhandlade. Amanda fick en med regnbågsfärger och hon var mäkta stolt över sin rem.

Tänk vilket Valborgsväder vi haft. Jag minns alla år då vi kavade runt i leran på åkern i Gröna Dalen och frös så vi skakade. Mer än ett år har vi dessutom haft snö både på Valborg och första maj. Men idag har det varit en helt underbar dag! Trevlig Valborg, allihop!

Ha kalas

Dammsugning och golvtorkning avklarat. Det känns så skönt så. Jag tror inte att Ni som är duktiga på att städa riktigt förstår vilken känsla av tillfredsställelse vi andra känner då vi städat av huset. Och då har jag egentligen massor kvar att göra i form av dammtorkning, toalettskurning, gardinbyten etc, men det tänker jag göra en annan dag. Nu ska jag vara nöjd med mig själv och vad jag åstadkommit och istället bege mig ut i solen för att plantera några blommor. Egentligen hade jag lovat mig själv att inte plantera något innan dräneringen är utförd, men det händer något varje gång jag kliver in i en trädgårdsavdelning. Jag får lite panik över att alla växter kanske är slutsålda då jag ska köpa dem, och då måste jag ju bara ha det ena eller det andra. Just precis det hände igår.

Imorse fick Amanda syn på sin klänning som jag köpte till henne inför hennes 2-års kalas. Hon älskar starka färger och allra helst djurmotiv. Denna hade både och, och blev därmed mycket populär. Hon tog tag i den flera gånger innan kalaset och ville ha den på. Jag sa hela tiden att hon fick vänta, att den var till kalaset. I en tvåårig hjärna resulterade det i att klänningen helt enkelt heter "Kalas". Så när hon imorse fick syn på den så sa hon "Ha kalas, ha kalas" och visst fick hon ha "Kalas" på sig.

Sean tog en långpromenad med alla fem tjejerna (tre fyrbenta och två tvåbenta) medan jag städade. Amanda hade hållit sig vaken hela promenaden och var så trött då de kom hem. Men som vanligt så vill hon inte gå och lägga sig oavsett hur trött hon är. Vi orkade helt enkelt inte bråka med henne utan lät henne vara och till slut blev det väldigt tyst. Sean hann leta igenom halva huset och bli lite halvt om halvt orolig då han plötsligt skrattade till och bad mig komma. Amanda hade kraschat i köket:

Då hon vaknade fick hon ett Kinderägg som uncle Rob och auntie Becky gav henne i påskas. Mmmmmm, tyckte Amanda och smaskade i sig chokladen. Det blev inte sämre av att det var Madagaskar figurer i överraskningen!

Felice har en riktigt dålig dag. Hon har varit ledsen större delen av den vakna tiden och vi vet inte riktig varför. Hon har kräkts flera gånger så kanske har hon ont i magen. Kan det månne bero på alla Anthon Berg påskägg jag ätit det senaste dygnet??? Är det bara något jag fått för mig, eller ska man undvika choklad då man ammar? Jag har blivit helt beroende av dessa ägg och häromdagen hittade vi dem för 5:- påsen på Maxi...

Liten ledsen Felice

Städhjälp

Det borde ju vara brottsligt att vara inne och städa en dag som denna. Solen skiner från en klarblå himmel, fåglarna sjunger, björken är på väg att slå ut och hela naturen lever. Men, är det torsdag så är det. Då är det städning på schemat och det ger i alla fall en massa "må bra" känslor då det är klart, så det kanske uppväger bristen på sol och luft under några timmar.

Idag har jag dessutom den ultimata städhjälpen. Jag har nämligen upptäckt "Spotify"- succé! Dessutom har Sean hörlurar så att jag kan lyssna även då dammsugaren går på högvarv. Plötsligt blev det mycket, mycket roligare att städa!

Dax för övervångingen! På med hörlurarna och njuta av Barbara Streisand ljuva stämma i Lascia Ch'io Pianga!

Lite färre måsten

Måsten är något negativt. Själva ordet "måste" ger i alla fall hos mig en nattsvart känsla. Axlarna tyngs ner, huvudet böjs framåt och livet blir så jobbigt. Man är en misslyckad person om man inte hinner med dessa måsten, eller om man helt enkelt inte orkar. Men så tänker jag ibland att vad är det egentligen jag måste göra? Jo, jag måste äta och dricka, jag måste sova och jag måste gå på toaletten. Det är ungefär det enda som jag faktiskt måste. Lite förenklat förstås, för om jag till exempel inte hämtar Amanda på dagis om en halvtimme så uppstår vissa problem. Men jag måste ju faktiskt inte göra det, rent teoretiskt. För vad är det värsta som händer om jag inte gör det? Jag blir säkert uppringd och någon frågar varför jag inte kommit. Jag kanske inte kan ge en vettig förklaring till varför, men världen går inte under. Jag kan alltid åka lite senare eller så kan Sean hämta henne. Jag måste inte tvätta en maskin mörk tvätt ikväll. Jag borde nog göra det eftersom Sean inte har några strumpor att ha på sig annars, men jag måste inte göra det. Vad är det värsta som händer om jag helt enkelt struntar i att tvätta? Jo, Sean får gå utan strumpor alternativt åka och köpa nya (vilket iofs inte skulle vara något dåligt alternativ mtp att han ofta har mer hål än strumpor på fötterna).

Om jag istället byter ordet "måste" mot "borde" så blir livet lite lättare att leva. Men då gäller förstås att jag verkligen använder ordet i dess rätta betydelse och inte bara gör om ett "borde" till ett tvång. Nej, jag ska då tänka att jag "borde tvätta en maskin" och orkar jag med det just då så gör jag det. Och om inte så får Sean gå med fötterna bara.

Men, jag måste äta och dricka, annars så kommer jag förr eller senare att dö. Så tråkigt är det. Det finns dock inget som säger att jag måste äta hemlagad mat eller enligt kostcirkeln, bara jag får i mig näring och vätska. Jag måste sova, i alla fall lite grann. Annars blir kroppen kaputt. Och att jag måste gå på toaletten är ganska givet, det hänger ju ihop med punkt ett. Dessa tre måsten är dock inte särskilt betungande, tack och lov.

Dagens visdom utöver mitt utlägg ovan: "You don't have to floss all Your teeth, only the ones You want to keep".

Utmaning

Jag blev utmanad för några månader sedan av Sarah att ta det fjärde kortet i den fjärde fotomappen och berätta om det. Bättre sent än aldrig kommer mitt bidrag:

Det är Amandas och Felices plastkusin Edwins dop den 13 september 2008 i Yttergrans kyrka. Det är en pytteliten och så söt liten kyrka. Så lagom för ett barndop på något vis. Prästen minns jag inte vad hon hette, men faddrar var Pontus och Sandra. Det var en solig men väldigt blåsig dag och efter akten i kyrkan fick vi jättegod linssoppa (som jag lovat mig själv att laga men fortfarande inte provat) och en kaka med björnbär till efterrätt.

Nu utmanar jag Camilla att göra samma sak!

Nya grannar

Under morgonens hund- och vagnpromenad i området fick jag syn på ett par skyltar från Mäklarhuset. Nyfiken i en strut följde givetvis skyltarna tills jag hamnade utanför grannarnas hus! Det är inte huset bredvid vårt men huset därefter. Så spännande, nya grannar! De är säkert jättetrevliga, de som bor där. Fast det vet vi förstås inte, för de hälsar aldrig tillbaka då vi hejar på dem. Och så är de 50+, minst. Kanske till och med 60+. Nu är det dax för lite ungdomliga influenser på vår gata, så det så. Jag accepterar ingen äldre än 35 och barnen ska högst ha uppnått en ålder av 3 år. Jag tänker utnyttja mitt eget utnämnda veto i detta ärende.

Det är verkligen det enda jag inte gillar med att bo i detta område, att det är så pass många äldre människor. De flesta har uppnått pension eller är förtidspensionärer. Endast ett fåtal har barn, och dessa barn är redan i skolåldern. Vilka barn ska mina tjejer leka med? Vilka ska de sova över hos? Jag godkänner ingen övernattning längre bort än fem minuters promenad eftersom jag med all säkerhet kommer att få göra som min egen mamma, dvs hämta hem mina tjejer då de får hemlängtan. När jag var liten så kryllade det av barn på gatan där vi bodde. Man hade alltid någon att leka med. Det var bara att kliva ut på gatan så fanns kompisarna där. Vi lekte Burken och Kurra gömma, vi hoppade hage och ritade hus med gatukritor, vi lekte affär och sålde stenar och kottar och vi hade en häftig restaurang i Åsa Anderssons lekstuga. Det var bara i några få hus som det inte bodde barn. Och dessa personer var allt som oftast glada åt lite barnbesök bland sina bärbuskar och fruktträd. Det var så mysigt. Vi var inte jämngamla allihop men +-3 år så tror jag att de flesta var medräknade. Så vill jag att mina tjejer också ska få ha det. Men det verkar trögt på den fronten. När vi fick nya grannar mittemot för något år sedan så hoppades vi på en barnfamilj och blev så glada då vi såg två tjejer hoppa ur bilen. Men så förstod vi snart att de var många år äldre än Amanda och paret har inga planer på fler barn. Tråkigt.

Nu sätter jag alltså mitt hopp till att en barnfamilj, eller i alla fall ett yngre par, köper grannhuset. Och i ärlighetens namn så förstår jag inte varför ett äldre par skulle vilja köpa ett så stort hus. Men å andra sidan så har det flyttat in två pensionärspar på gatan intill de senaste åren, och i båda fallen har det rört sig om relativt väl tilltagna hus.

Jag har också smygkikat lite på paret som bor uppe i korsningen och hon ser misstänkt gravid ut. Så med lite tur som kommer det en liten kompis till Felice inom kort! Tur att jag har två tjejer med knappt två år emellan så att de i alla fall har varandra. Kanske ska använda det som ett argument då folk undrar varför vi skaffat barn så tätt, att Amanda behövde en kompis då det bara bor en massa gamlingar häromkring!

Det går så fort

Det blev en mycket inproduktiv dag. Tiden bara sprang iväg, Felice hade så svårt att koppla av, så när hon väl somnade så väntade jag bara på att hon skulle vakna igen. Ett tidshål hade uppstått, ett "horror vacuui". Och så plötsligt så var klockan 13:45 och det var dax att börja bege sig mot dagis för att hämta Mandan. Så här glad är Amanda då vi kommer:

Och så här ser hon ut en stund senare då jag släpat henne i panikgråt till bilen:

Jag tycker så synd om henne. Hon gråter och gråter och gråter. Det spelar ingen roll vad jag kommer med, hon är otröstlig. Visst slutar hon gråta efter en stund men hon är på ett ruskigt dåligt humör och minsta lilla som går henne emot så är vi tillbaka på ruta ett igen.

Till slut var vi i alla fall hemma. Vi stannade ute på tomten och kikade på Ilia som lekte dingo med ett tuggben. Hon är bra knasig, Ilia. Om hon får ett tuggben och de andra hundarna inte är hemma så tuggar hon inte på det. Nej, istället knatar hon omkring i timmar och letar efter ett bra ställe att göra av med benet på. Det slutar alltid med att hon inte hittar något ställe och ställer sig då och fånstirrar på mig och ser ut att be mig om hjälp att leta gömställe. Då hon var valp så brukade hon få små tuggpinnar som hon gömde bakom pianot. Mamma dammsög upp x antal sådana pinnar det första året. Därefter flyttade Tinka in och Ilia fick inse att det var slut med matgömmande.

Vi sparkade också lite boll i trädgården och tittade till vår växtlighet. Tänk att man blir så chockad varje år hur snabbt det plötsligt blir vår. Ena dagen ser växterna i princip döda ut och dagen därpå har de börjat skjuta små knoppar och blad. Den enda som fortfarande sover djup vintersömn är min mullbärsbuske. Jag är tyvärr inte så säker på att han överlevt vintern... Jag tänker dock fortsätta att hoppas och jag pratar och lockar honom varje dag. Titta så söt min kaukasiska förgätmigej är:

Nu behöver jag lite hjälp. Vad är detta för liten blomma? Är det något att spara på eller ska det betraktas som ogräs? Egentligen tycker jag inte om gula blommor överhuvudtaget, men denna lilla vän har jag fattat tycke för. Och då kanske det kan kvitta om det är ett ogräs, jag tycker ju om den i alla fall. Men, det vore ju bra att veta om den betraktas som ett ogräs så att man inte verkar dum då man får besök av trädgårdsproffs. Sedan är det ju så att vi ska dränera snart och då kommer det mesta i växtlighet att ryka om jag inte ser till att gräva upp och rädda de små. Så jag är ytterst tacksam för all hjälp om vad detta kan vara för en växt.

Jag skulle även behöva ha lite annan hjälp. Det är nämligen så att min svärmor ringde ikväll, Sean pratade med henne och hon skickade över en bild på en klänning som hon vill köpa till Felice att ha efter dopet (dvs vid kaffet). Det är ett riktigt skräckexempel till klänning och det finns inte en sportslig chans att jag klär min dotter i något sådant. Silkestyg, spetsar och rosetter. Hon är väl ingen docka!?! Så ursäkter mottages härmed tacksamt.

Själv är bäste dräng (eller piga)

Imorse fick jag och Felice faktiskt lite sovmorgon, trots att Amanda var hemma. Klockan hade passerat 07:00 med i alla fall några minuter då de tassande stegen hördes ute i hallen. Hon är så duktig, Amanda. Från att ha sovit i vårt sovrum under två år så har det varit i princip helt komplikationsfritt att lägga henne i eget rum, och dessutom i en riktig säng som hon faktiskt med enkelhet kan rymma från. Hon somnar snällt på kvällen (dock med lite sällskap), sover hela natten (förutom ett par enstaka nätter då hon vaknat men blivit tillbakaledd till sin säng där hon somnat om) och vaknar stillsamt och utan att gråta. De första mornarna grät hon och ropade "Dadda!" (daddy's girl) då hon vaknade, men detta gick snabbt över. Nu kliver hon bara upp och kommer intraskande till vårt sovrum. Duktiga, duktiga tjejen. Härmed har jag lust att knäppa ett antal personer på näsan, vilka haft mer eller mindre öppenhjärtliga åsikter om att vi låtit henne sova inne hos oss så länge. Tror knappast att vi förstört henne! Så har jag fått det sagt.

Vi anlände nästan i tid till Masken imorse. Alexander kom fram och skulle hälsa på Amanda som sin vana trogen stod med nedsänkt huvud innanför dörren. "Titta Amanda, här är ju Alexander" sa jag glatt för att få henne att smälta. "Ja, Ni brukar ju komma samtidigt" replikerade fru dagisfröken pedagog. Jag tog detta som en pik att vi återigen låtit klockan passera strax efter nio innan vi behagade stiga på i salen. Jag förstår inte detta riktigt. Visst ska man komma i tid, men fem minuter hit eller dit spelar väl knappast någon roll, eller? Dessutom så är de andra barnen ALDRIG färdiga med frukosten då vi kommer, trots att vi tänjer lite på tiden. Så varför ska vi stressa? Det är inte helt enkelt att komma prick klockan 9. Ibland är vi så tidiga att vi får ta en extra sväng med bilen, ibland är vi lite sena och då blir vi pikade. Och så någon enstaka gång så träffar vi mitt i prick och kliver in 09:00. I-landsproblem.

Igår började en ny pedagog på Amandas avdelning. Hon ska ersätta Marie som ska ha barn i juni. Tråkigt eftersom Amanda är väldigt fäst vid henne, men kul för henne förstås som ska få smått. Den nya pedagogen hette Jenny och såg väldigt trevlig ut. Får se om hon lyckas charma Amanda, det är inte helt lätt. Förskolechefen har fortfarande inte lyckats. Amanda börjar störtgråta så fort hon får syn på henne.

Efter att ha lämnat Mandan så åkte vi hemåt, bytte bilen mot vagnen och styrde kosan mot BVC. Inte hade vi någon tid bokad, men jag hade beslutat mig för att ta saken i egna händer och göra en liten viktkoll i alla fall. Får man ingen tid så får man vara BVC-tant själv. Tänk att det är sådan skillnad med andra barnet. Med Amanda gick vi till BVC minst en gång i veckan första två månaderna och sedan i alla fall varannan vecka ett tag till eftersom hon hade lite halvdålig viktuppgång. Nu kan jag räkna på en hand hur många gånger vi varit till BVC på besök sedan Felice föddes för drygt 11 veckor sedan. Det är väl märkligt? Framförallt som Amanda och Felice är ganska precis lika stora. Visst är man kanske mer säker i vissa avseenden med andra barnet, man har ju förhoppningsvis fått det första att överleva. Men det uppstår ju en massa andra frågor och bekymmer då man har två barn. Man kanske har precis lika mycket behov av stöd och kontroller med barn nummer två. Men det verkar de inte bry sig om. Samma sak är det med föräldragrupper. Det anordnas med första barnet, men med andra barnet så verkar det inte vara viktigt. Man har ju precis samma behov av umgänge med barn nummer två, kanske till och med mer eftersom man är mera låst hemma då man har dessa eviga tider på förskolan att passa. På en skala från 1 till 5 så ger jag detta BVC 1,5, och då får de 0,5 poäng enbart för att det är nära.

Felice vägde idag 5080 gram. Jag kollade Amandas "gula kort" och hon vägde 5030 då hon var 10 veckor, dvs en vecka yngre än Felice är idag. De är alltså precis lika stora. Det känns som om Felice är större, men så är det tydligen inte.

På hemvägen promenerade jag förbi en riktigt rolig skylt. Jag har ju mani på att fota skyltar, så här kommer en bild:

Det underbaraste av allt är att de gjort skylten internationell genom att översätta texten till engelska! För Er som vill beskåda skylten IRL så står den utanför Handens muséum här i Kolartorp.

Nu sitter jag och funderar på om jag ska göra någon nytta idag eller om jag helt enkelt ska lata mig resten av tiden tills det är hämtning på Masken. Felice har ingen lust att sova så hon ligger och smågråter i sin babysitter. Vad hände med det där fina vagnsovandet som vi tränade på förra veckan?

Ordningen är återställd

Amanda är åter tillbaka i huset och det märks minsann. Hon har redan hunnit med ett jätteutbrott som varade många, långa minuter. Det hela började med att hon fick syn på fodralet med alla DVD-skivor och ville ha det. Det gick förstås inte eftersom DVD-skivor är ömtåliga små saker. Ja, då var starten på utbrottet ett faktum och det tog en evig tid innan lilla damens värld hade gått under och återuppbyggts igen. Jag fattar inte hur hon orkar vara så arg för i princip ingenting. Det går knappt att säga nej till henne längre eftersom hon då får vredesutbrott. Det är roligt med 2-åringar. Nästan varje dag.

Felice har haft en kräkdag. Hon kräktes nästan ingenting som alldeles nyfödd och vi var så glada så. Amanda var ju en riktig kräkbebis och vi gjorde inget annat än bytte kläder och tvättade. Felice verkade inte vara i närheten av detta. De senaste veckorna har hon dock börjat att kräkas mer frekvent och idag är en riktigt dålig dag. Vi är inne på tredje klädbytet för dagen och då har de ständigt läckande blöjorna inte bidragit till något av detta! Det är kul med spädisar. Nästan varje dag.

Stilla ro

Sedan knappt ett dygn tillbaka är det sådan lugn och ro i huset. Alldeles tyst och lugnt. Inga vredesutbrott över att det är fel film på TV, ingen spaghetti som flög över köksbordet igår, ingen "in the nightgarden" tortyr och inget tjat om kakor. Jag och Felice kunde ta ett långt bad igår kväll medan Sean snickrade färdigt på trappen. Nu ska det bara spacklas och målas, mamma får nog agera barnvakt någon mer gång.

Imorse kunde jag lugnt somna om då Sean åkt till jobbet, medveten om att jag med största sannolikhet skulle få sova ett antal timmar till utan att bli väckt. Och mycket riktigt så var det jag som väckte Felice vid 9:30 då jag tyckte att jag sovit färdigt. Hundarna hade inget emot en sovmorgon så de var tysta och snälla. Jag skulle kunna vänja mig vid detta. Tur att Amanda kommer hem om en stund så att jag inte går och blir lat...

Att gasa och bromsa

Som bekant så gäller det att både gasa och bromsa sig igenom tillvaron. Med bara gas så kan det sluta riktigt, riktigt illa. Men om man enbart använder bromsen så kommer man naturligtvis ingenstans alls. Nu har företaget jag jobbar för visat prov på både gas och broms de senaste två veckorna, detta under den ekonomiska krisens fana.

Det har länge pågått ett projekt att bygga ett mycket stort och fint nytt djursjukhus för att ersätta det något äldre som idag står någonstans norr om Stockholm. Personalen har förstås varit mycket förväntansfulla och längtat efter detta fantastiska nybygge. Personligen så har jag väl haft lite "både och" känslor. Visst är det trevligt med ett till nytt djursjukhus, men jösses vad det kommer att kosta pengar och finns det verkligen utrymme för två mycket stora djursjukhus i Stockholm? Det är ju inte meningen att vi ska konkurrera direkt. Dessutom kom tankarna tillbaka från tiden då vi byggde om. Vi fick inget nytt djursjukhus utan fick ha full aktivitet samtidigt som hela djursjukhuset byggdes om. Det var ett riktigt, riktigt tufft år. Själv kan man lära sig att stå ut med oväsen och damm och provisoriska lösningar. Men värre var det med kunderna. Vid ett par avlivningar så började det att slagborras i väggen intill och en redan jobbig situation blev katastrofal. Ett par djurägare lämnade helt sonika rummet och djursjukhuset med sina djur pga det höga ljudet. Usch, det var inget vidare. Och våra kollegor på det andra djursjukhuset skulle alltså slippa allt detta, de skulle helt enkelt få kliva in i helt nya lokaler och bara få det bästa av situationen. Lite avundsjuka hos fler än mig.

Men, så har det nu kommit ett beslut att något nytt djursjukhus inte ska byggas. Det finns helt enkelt inte pengar till det. Och som det verkar så är detta inte en tillfällig lösning utan beslutet står fast oavsett den ekonomiska utvecklingen. Man har väl också insett att det kanske inte behövs två giganter i Stockholm. Personalen på systersjukhuset är förstås väldigt ledsna och besvikna då de så länge sett fram emot detta. Och jag förstår dem, även om jag kanske ändå tycker att detta är ett klokt beslut.

Så i förra veckan så trampade man på gasen igen då man skrev kontrakt på en ny lokal ganska centralt i Stockholm. Där ska en så kallad satellitklinik byggas och den ska slå upp portarna redan detta år är det tänkt. Jättespännande! Och det känns kul att man vågar satsa trots det ekonomiska läget i landet. Själv kommer jag väl knappast göra mer än besöka stället någon gång, men det känns ändå kul med en "lillebror".

Projekt barnfamilj

Efter att ha kommit i säng väldigt sent igår (omkring 02:00) så har jag varit ganska seg under dagen. På schemat stod ett besök i Kungsängen för att ta en titt på min halva hund Lizzie (vi samäger alltså henne, matte Anna och jag). Jag skulle ta med Amanda också och lämna henne hos mamma över natten. Att åka iväg med två små barn och alla mer eller mindre nödvändiga tillbehör är ett helt projekt. Vagnen ska packas, extrakläder till Felice (som alltid har läckande blöjor...), våtservetter, blöjväska, pyjamas och ombyten till Amanda, tandborste och tandkräm, blöjor till Amanda, skor och fleecetröja, mössa, bärsjal, kameran, plånbok och mobil. Ja, det var nog allt. Det tar minst en halvtimme bara att komma i ordning för avfärd.

Jag lämnade av två små glada barn i Brunna innan jag åkte vidare mot Lillsjön där Lizzie och stormatte Agneta väntade. Matte Anna var på Gröna Lund med födelsedagskompis och firade. Anna och Lizzie är ett mycket sammansvetsat par och det är så kul att se dem tillsammans. Anna fyller 11 år i år och fick Lizzie som en 10-års present av sina föräldrar. Tänk vilken dröm, att få en egen hund då man är 10 år! Mamma Agneta tränar med Golden retrievern Jalle och Anna hade hitintills mest betraktat det på avstånd. Nu tränar hon för fullt med Lizzie och har jätteambitioner! Hon går kurser och tränar, målet är väl att köra freestyle och agility. Jag är så glad över att dela hund med denna duktiga, lilla tjej.

Jag och Agneta tog en promenad med hundarna ner till Lillsjön där vi fick se storlom (hade jag förstås aldrig vetat om inte Agneta talat om det för mig) och en störtskön groda som kom simmande alldeles långsamt vid vattenytan. Det var nästan som att han njöt av vårsolen och tog ett par simtag åt gången och därefter flöt fram och bara relaxade! Jalle badade naturligtvis, golden som han är. Lizzie var lite mer försiktig och doppade mest tassarna lite.

Tanken var att jag skulle trimma Lizzie också men det visade sig vara ett onödigt projekt. Jag drog bort 10 hårstrån ungefär och sedan var det klart! Skönt för fingrarna, men egentligen ska de ju ha lite mer päls. Vi får se vad domarna säger på Årets Border som jag ska anmäla henne och Meg till.

Lizzie, Tisalia Keeping Up Appearances

Nu har jag återkommit till Haninge igen. Det är så lugnt och tyst här hemma nu när Amanda är hos mormor och Björn. Riktigt skönt (får man säga så...?). Dax att avnjuta lite spaghetti och ketchup, en given favorit hos mig. Med sex års studentliv i bagaget så har man lärt sig att uppskatta det enkla här i livet.

Möhippa i Uppsala

Hemligheterna som jag och Felice skulle ut på var alltså en möhippa. Och inte vilken möhippa som helst, utan Annikas möhippa! Bröllopet äger rum den 11 juli så det var ju ganska tidigt att hålla en möhippa redan i april. Men, det fanns det skäl till. Annika fyllde nämligen 30 igår så det blev två flugor i en smäll. Så då hon tänkt vara hemma och äta den fina smörgåstårta som hon tillverkat under fredagskvällen så hade hennes tärnor andra planer. Hon fick packa snöre, tamponger, en mössa och lite annat bus i en stor ryggsäck och med motorcykel blev hon sedan transporterad till Uppsala där henne vänner mötte upp.

Jag och Felice anslöt vid lunchen som var en picknick-variant i stadsparken. Med en liten nyföding så får man göra sina prioriteringar. Jag vill hellre vara med på kvällen om möjligt och därför tog vi lite sovmorgon. Att åka till Uppsala ger mig alltid en väldigt speciell känsla, som att komma hem men ändå inte. Att köra över Danmarks gärde och skymta Uppsala silhuetten är speciellt. Varje gång.

Annika blev nog aningens förvånad av att få en knack på axeln av en liten bebis och fick ett väldigt stort leende på läpparna. Hon var iklädd en mycket "vacker" slöja (jag frågade om det var den hon skulle ha på bröllopet) och en helt obetalbar t-shirt. Som hennes vän Ewa sa "Fan Annika, när vi var små så hade vi ju älskat den här t-shirten för att det stod Danny Wood på den, men inte hade vi vetat vad property of betydde!". Annika och Ewa var riktigt stora NKOTB fans på den tiden då det begav sig så mycket under dagen handlade om det. Och om hundar. Efter den knytkalaspciknick så var det dax för hundutställning. Annika var givetvis hund och Ewa handler i riktigt fin "Görel anda". "Braaaaaa tjejen!" ljöd i stadsparken och Annika travade fram med lätta steg. Som lockbete fanns en pipleksak i form av en gris. Kritiken var bländande och Annika tilldelades CK och blev Best in show.

Annika fick också svara på en hel massa frågor som Fredrik fått svara på tidigare och vi skulle se hur väl svaren matchade. Jag var riktigt impad och kunde snabbt konstatera att jag inte haft mer än ett eller max två rätt om jag varit i hennes kläder. Tur att det inte är jag som ska gifta mig då, jag har lite tid på mig att lära mig en hel del mer om min andra hälft.

Tanken var att vi klockan 15 skulle befinna oss i ett klassrum i en Uppsala skola för att dansa magdans. Dock blev vi uppringda en stund innan och tillfrågade om vi inte hellre ville vara i Stadsparken eftersom det var så fint väder. Passade ju oss galant eftersom vi redan var på plats! Magdansösen och bergsprängarkille anlände och större delen av gruppen fick rasslande höftskynken och satte igång med att dansa. Jag hade Felice i sjalen så det var inte aktuellt att dansa. Ett par gravida tjejer avstod också liksom ett par fegisar (?) som kanske inte ville göra bort sig i Stadsparken. Jag och Felice njöt av musiken och fotade. Rätt som det var så var vi omgivna av folk som tittade och klappade i händerna och en kvinna knöt till och med sin egen sjal kring höfterna och dansade med!

Ny möhippedeltagare

Efter dansen packade vi ihop oss och satte oss i bilarna som styrdes mot Emmas sanslöst vackra hus i Krusenberg. Vilket hus! Och vilket läge! Med Mälarens glittrande vatten nedanför slänten och stora fönster som vette ut mot trädgården var detta absolut ett av de finaste hus jag besökt. Jag beslutade mig snabbt för att flytta in. Men detta var innan jag hörde talas om de x antal snokar som härjar i trädgården.

"Vakthunden Enzo"

Annika fick lägga sig i ett bubbelbadkar och spa'a en stund efter ankomst.

Vi lagade mat tillsammans, snackade skit och hade det trevligt. Vi fick bevittna en magisk solnedgång över Mälaren och lyssnade på NKOTB på hög volym. Annika fick svara på hundfrågor och titta på bilder föreställande olika kroppsdelar på män och därefter sätta ihop Fredrik mha dessa bilder. Återigen lyckades hon över förväntan.

Klockan var närmare 00:30 då jag satte mig bakom ratten och vände bilen mot sydligare breddgrader igen. Dagen hade varit helt fantastisk. Trevligt sällskap, underbart väder och en mycket vacker bride to be! Undrar just om Annika orkar fira sin 30-års dag idag istället...