Sötaste Felicen tar efter Amanda i precis allt hon säger och gör. Favoriten just nu är att låta alldeles allvarlig på rösten och säga “Mammaaaa… Vet du vatt?” Jag svarar förstås varenda gång med ett “Neeej” och tänker att jag ska få höra vad det nu än är hon vill berätta för mig. Men det blir liksom inte mer. Hon har hört Amanda säga så men har väl aldrig reflekterat över att efter “Vet du att” så kommer någon form av information. Men det gör ju bara det hela ännu sötare.<3
“Vet du vatt?”
Amanda hade önskat sig skidor i julklapp och hennes snälle morfar uppfyllde hennes önskan och gav henne ett par rosa skidor med fjärilar på. Snacka om att träffa mitt-i-prick! Fram tills idag har dock skidorna endast använts på vårt vardagsrumsgolv (ett av de ännu-icke-renoverade-rummen). Men idag var det så dax för Amanda att invigas i skidåkandet. Solen sken från en klarblå himmel, båda föräldrarna var lediga och det var endast någon ynka minusgrad ute. Alla föurtsättningar för en lyckad premiär närvarande. Först var vi dock tvungna att åka och inhandla en hjälm och det visade sig bli ett timmeslångt projekt. Men nu har hon en riktigt bra hjälm (som var nedsatt till halva priset- ka-tching!) som förhoppningsvis håller några år. Det fick också bli ett par skidglasögon i skrikrosa (vad annars?). Mot backen, var vi nu skulle finna en sådan. Vi hade bestämt oss för att hålla oss ifrån de riktiga skidbackarna och istället leta upp en lagom mesig pulkabacke med tillplattad snö. Vi behövde inte åka särskilt långt.
Lillasyster Douglas trodde att hon också skulle åka skidor men Amanda förklarade med sin mildaste röst att det inte fanns så små skidor att Felice kunde åka. Det fick istället bli pulkaåkning för Felice, något som hon är lite lagom oförtjust i efter ett antal färder som slutat med ansiktet i en snödriva… Hon var dock mycket uppspelt över att Amanda skulle åka skidor. Väl framme skuttade Amanda ur bilen, stoppade glatt i sina fötter i pjäxorna men ungefär där tog det glada humöret slut. Det saknades något, klargjorde hon. Vadå? “Sån’t där i handen”. Vad??? Stavar så klart. Jag försökte förklara att det var lättare att lära sig åka utan stavar, men möttes av tydlig skepsis. Amanda tyckte inte att det var så roligt längre. Så med en tjurig unge i hala pjäxor och en gråtande, rädd liten skrutt i en blå pulka lämnade vi bilen med stormskällande hundar bakom oss och knatade ner till pulkabacken. Jag var lite lätt orolig för parkeringen eftersom det var max 15 minuters parkering vid backen. Jag hade inte behövt oroa mig, efter tio minuter var vi på väg hem igen.
Så hör ska det se ut!
En av de få stunder som hon faktiskt log
Det var alltså ingen vidare premiär. Amanda är född med noll tålamod och så fort något blir lite jobbigt eller bär henne en gnutta emot så tröttnar hon. När hon inte svischade fram som Anja Pärson så gav hon upp och det med besked. Inte mycket annat att göra än att åka hem igen, vilket lillasyster var rätt nöjd med.
Det här bådar ju inte vidare värst gott, vi som hade tänkt att ta med Amanda på riktig skidåkning i vinter. Jag som älskar vintern och skidåkning har fått två små tjejer som helst av allt sitter inne och tittar ut på snöflingorna. Bättre lycka nästa gång.
Lilla Garbo har nu hittat ett nytt hem. Hon åkte för en dryg vecka sedan och det verkar inte som att vi får tillbaka henne. Det känns jättebra eftersom hon hamnat hos två riktiga djurvänner som avgudar henne och dessutom får hon vara på hunddagis där hon tydligen charmat alla.
Vi önskar Therese och Tore ett stort lycka till med Garbo.
Tisalia My Precious aka Garbo
I torsdags var det återbesöksdax för Felice hos hennes barnläkare på Sachsska barnmottagningen vid Handens sjukhus. Skönt att inte behöva åka in till SÖS varenda gång. Eftersom jag var tvungen att jobba fick mormor rycka ut som barnpassare och leverera Felice till barnmottagningen så att jag kunde åka direkt från jobbet och möta upp dem där. Tur för oss att mormor ställer upp i ur och skur.
Felice var inte alls motvillig till att ta ett besök hos doktorn. “Ja åka doktoj” hördes hela onsdagskvällen och fortsatte torsdag morgon. Inte oss emot, eftersom det knappast finns något jobbigare än att släpa in ett vettskrämt barn till doktorn.
Såväl mormor och Felice som jag infann oss på mottagningen i god tid, för det vet väl alla att leka i lekrummet hos doktorn är en obligatorisk del av varje läkarbesök. Felice röjde på egen hand runt bland dockvagnar, gunghästar och rutschkanor en bra stund innan ett annat barn i väntrummet också ville ta en tur i den stora kanan. Då hade Felice precis kommit på hur man klättrade upp och åkte ner alldeles själv. Den andra flickan satt en bra stund på krönet till rutschkanan och funderade och Felice som stod nedanför och väntade på sin tur tappade snabbt tålamodet.
- Åk då! sa hon irriterat till flickan och vi kunde förstås inte hålla oss för skratt.
Läkarbesöket gick alldeles förträffligt, Felice fick ett OK i rumpan och slapp provtagning vilket vi var mycket tacksamma för. Nästa planerade kontroll blir i höst och då kommer vi nog inte undan nålstick. Men det är långt tills dess.
Mc Donald’s hade en kul drive idag där de målade alla barn som ville till Hello Kitty eller pirater. Våra tjejer är jätteförtjusta i den vita katten och äta lunch skulle de ju göra i alla fall. Så det fick bli Donken idag. Att Amanda skulle gå med på en ansiktsmålning hyste vi inget tvivel om, men vad det gällde Felice var vi inte riktigt lika säkra. Hon är i och för sig rätt förtjust i folk i största allmänhet och är oblyg. Men det här är ju en grej för sig. Hon visade dock vilken tuff liten brud hon är och satt helt stilla medan hon blev förvandlad till en liten vit kisse med rosa rosett. Båda tjejerna fick beröm av målerskan och de var sååå nöjda med sina nya looks.
Nu är dock maskerna någonstans mellan vårt avlopp och Mälaren eftersom lördagsbadet inte riktigt skonade morrhår och gula nosar.
Miauuuuu!
Amanda har (förhoppningsvis) slutat kräkas och mår mycket bättre än hon gjorde vid den här tiden igår kväll. Hon började dagen i sakta mak och har i stort sett vilat sig i form fram till middagstid. Hon har fått i sig lite smått att äta men hon kommer säkert att vara vrålhungrig imorgon. När det var sängdax för ett par timmar sedan så var hon väl inte så där vidare värst sugen på att krypa till kojs. Tror jag det när man sovit ett par timmar på dagen och inte är van att sova middag. Väl uppe i sovrummet kom hon på att det nog kunde bli rätt skoj ändå eftersom lillasyster Bus skuttade omkring och tjoade “Jag titta Dora idag”. Jag klarar mycket, det gör jag verkligen, men jag grejar inte Dora. Hon är säkert pedagogisk och bra, alla ungar avgudar ju henne och hennes hysteriska lilla apa, men det är något hos henne som gör att det kryper i hela kroppen. Och det kan inte vara så enkelt att det är rösten eftersom jag varken grejar den svenska eller engelska versionen av bruden i page. Jag bad mina döttrar om nåd men det skulle vara Dora idag. Är man sjuk så är man, då har man väl rätt till vissa privilegier. OK, det fick bli Dora en stund, och därmed kunde jag också lämna över nattningen till pappan i huset som kanske inte är Doras största fan men som inte heller behöver äta psykofarmaka om han måste lyssna på henne mer än en kort reklamsnutt på Nikelodeon. Tjejerna vill ALLTID att jag ska lägga dem om jag är hemma (vilket jag också gör 9 gånger av 10 eftersom jag inte helt sällan är borta på kvällarna, så de kvällar som jag är hemma så är det vår tid), så jag räknade med ett par psykbryt då jag släppte bomben att Sean skulle lägga dem. Döm om min förvåning då Amanda sken upp, vände sig mot mig och sa “Ja mamma, då kan du gå ner och diska”. Knappt fyra år gammal så vet hon redan kvinnans plats i hemmet. Vad månde bliva av denna lilla tjej?
I lördags var jag och mamma och såg musikalen “Romeo och Julia” på Göta Lejon. Jag fick detta i födelsedagspresent av mamma och vi lyckades alltså få biljetter snabbt. Jag hade faktiskt inte hört mycket alls om denna musikal och inte hade jag följt den auditionsåpa som gick på TV där Julias rollinnehavare skulle utses heller. Jag hade alltså inga förväntningar innan utan var ganska nollställd. Sådant brukar visa sig gynnsamt då det handlar om musikaler, filmer och konserter. Bland annat har ju detta förhållningssätt gjort att jag gått till musikalen “Mamma Mia” relativt ointresserad och lämnat densamma med ett lyckorus som satt i flera veckor. Det blev samma effekt denna gång. Musikalen var riktigt, riktigt bra. Fina sånginsatser, duktiga skådespelare och mycket varierande musik. Jag visste ju inte vad jag hade att förvänta mig, men ändå blev jag smått chockad då det började spelas McHammer och Snap i ett gammalt Shakespearedrama.
Det var en fullkomlig njutning de dryga två timmar vi spenderade på alldeles lagom stora Göta Lejon och vi gick därifrån med ett stort leende på läpparna, trots det tragiska slutet på sagan. Vi hade egentligen bara en övrigt-att-önska-sak och det var att de kunde ha väntat med att ha ihjäl den bästa av artisterna till sista scenen.
Tack mamma, för en jättefin födelsedagspresent.
Sitter i min säng. Klockan är 00:15, är så trött efter en eftermiddag och kväll på jobbet men vågar inte somna än. Orsak: Amanda har kräksjuka och jag förväntar mig minst ett par kräkkaskader till innan natten är över. Det känns helt hopplöst det här med alla virus och bacillusker. Felice blev dålig natten till torsdagen, kräktes ner säng och golv med tillhörande textilier (en j-a tur att man har egen tvättstuga). Vi räknade förstås kallt med att Amanda skulle bli sjuk något halvt dygn senare, och som de goda föräldrar och medmänniskor vi är lät vi henne så klart vara hemma från dagis torsdag och fredag tillsammans med lillasyster. Men inga kräkningar uppenbarade sig. Jag är en sann pessimist när det handlar om smittsamma sjukdomar och förväntar mig alltid det värsta, men igår vågade till och med jag slappna av. 48 timmar hade passerat sedan Felice kräktes och vi andra verkade ha klarat oss. Men så ringde telefonen i fickan på mina jobbyxor ikväll och en desperat Sean bad mig komma hem så snart som möjligt eftersom huset var nedkräkt av storasyster. Man ska inte ropa hej… Men man kan ju tycka att man borde ha kunnat slappna av då 3,5 dygn passerat sedan lillasyster slutade kräkas. Men aldrig ska det få vara riktigt bra. Nu blir det två dagar hemma till, minst. För med vår tur åker väl Felice på en omgång kräksjuka till imorgon eller tisdag. Det känns som sagt hopplöst det här. Amandas första år på dagis innebar någon kräksjuka och ett par andra mindre sjukdomsepisoder, Felice har knappt varit annat än sjuk sedan hon började. Hon är förstås mer mottaglig eftersom hon har sin glutenintolerans i botten som gjorde henne riktigt sjuk i somras, men annars hade vi nog förväntat oss att hon skulle klara sig bättre eftersom hon haft Amanda som dragit hem massa infektionsämnen även innan hon själv började på dagis. Innan denna förbaskade kräksjuka så var det flera dagars feber i mellandagarna och innan dess var det snorigt och ögoninfektion i slutet av november. Det är verkligen inget skämt det här med dagis förmåga att sprida smittor.
För övrigt tycker jag att någon borde börja forska på kräksjuka så att vi kan få ett slut på detta skit. Jag vet få smittsamma sjukdomar som är värre och som skapar mer problem för familjer än just kräksjuka. Nu är det bara att vänta på att Sean och jag börjar kräkas, Sean hade redan lite ont i magen då han gick och lade sig ikväll.
Och den här gången är det någon jag känner! Min tidigare kollega skrapade fram 15 MILJONER på Triss i TV4 imorse. Jag tror jag smäller av.
Stort GRATTIS, Fredrik! Let the champagne flow!
Efter en lång arbetsvecka med alldeles för lite sömn håller jag precis på att göra mig iordning för en trevlig middag på Mamas and tapas tillsammans med bästa jobbarkompisarna. Helg, välkommen!
Visst är det så att alla barn utvecklas i olika takt och att de utvecklar olika sidor med olika hastigheter. Men visst är det ändå så att tvåan i många lägen har ett avsevärt försprång jämfört med ettan. De har en figur i ungefär samma ålder att lära sig av. När Amanda var liten så hade hon ju bara oss vuxna att prata med och lära sig av, och det var säkert inte så lätt. Trots att man försöker att lägga sig på en lägre nivå språkmässigt så kan man knappast sänka sig till en jämnårigs nivå. Det är så tydligt när man lyssnar på Felice att hon tar efter Amandas alla ord och uttryck. Ett par veckor efter att ett uttryck blivit manifest hos storasyster så dyker samma uttryck, om än något mindre tydligt, upp hos lillasyster. Senast i skaran av uttryck från Felice är “It tu sak” vilket på vuxensvenska betyder “Vet du en sak”. Detta är ett mycket populärt uttryck hos Amanda då hon vill ha vår uppmärksamhet och Felice har förstås betraktat och insett dess värde. Sean brukar tycka att det här är lite orättvist eftersom det då verkar som om tvåan är smartare och mer språkbegåvad än ettan, vilket kanske inte nödvändigtvis är fallet eftersom förutsättningarna är så pass olika. Och Sean borde ju veta, han tyckte ju att han lärde sig bäst svenska av små barn.
Jag tror nog ändå att Felice är något mer språkbegåvad än Amanda, i alla fall i den ålder hon befinner sig i nu. Men precis som jag sagt tidigare så har Amandas motoriska utveckling gått med blixtens hastighet medan Felices hållit söndagslunksfart. Men man ska ju inte jämföra barn, så nu slutar jag med det.
Amanda och mormor leker kurragömma. Amandas tur att räkna.
- Räkna till 20, Amanda
- Ett, två…. TREEE!
- Nej men Amanda, Du skulle ju räkna till 20!
- Åh, jag glömde. Ett, tvåååå… TJUGO!
Efter en natt med mycket lite sömn (dum mage som gjorde ont och hade sig samt en igentjockad hals med tillhörande feber) så vaknade jag inte riktigt på rätt sida. Huvudvärken var snabbt ett faktum och det enda som gjorde min morgon lite trevlig var att mötas av en sömnig men genomlycklig liten Felice på min huvudkudde. Tänk om man själv vaknade så glad på morgonen… Vi lyckades trots hysteriska valpar i buren i hallen ta oss ner till husets bottenvåning utan att väcka storasyster. Mat till hundar och valpar och sedan ett tappert försök att förklara för Felice att mamma var tvungen att ta ut hundarna lite. I normala fall släpper vi bara ut dem i trädgården innan dagislämning men eftersom vi har ett halvmetertjockt lager av snö och is på taket som hotar att rasa vilken sekund som helst och därmed platta till liten Borderterrier till oigenkännlighet, så går detta inte längre. Felice var så duktig, stod och kikade ut i hallfönstret medan jag kopplade hundarna och traskade gatan upp och ner för att försöka få dem att göra sig lite mindre nödiga fram tills dess att vi kunde ta en riktig promenad. Resultatet var inget vidare: endast två hundar kunde släppas in i huset efter promenaden. Övriga tre krävde att få gå okopplade på tomten. Släppte dem lösa och tre sekunder senare ångrade jag bittert mitt beslut. Meg försvann runt hörnet och då insåg jag att det var kört. Vårt skit-Gunnebo-kopia-som-vi-var-för-snåla-för-att-byta-ut-eftersom-det-ändå-inte-syns-i-grannens-häck-stängsel har givit upp för snötäcktes tyngd och är ingen match alls för en liten Meg att kliva över. FAN! Hundj-eln var förstås borta. Vad göra? Amanda låg fortfarande uppe och sov och jag kunde knappast lämna tjejerna ensamma för att leta efter hunden. Jag stod en lång stund på tomten och kommunicerade med Felice genom fönstret men ingen Meg syntes till. Min hals gjorde alltför ont för att jag skulle kunna ropa efter henne. Efter en stund hör jag ett hysteriskt gråtande inifrån huset. Amanda hade vaknat och var panisk över att inte ha hittat mig. Med all rätt, kanske ska tilläggas. Jag fick trösta henne medan jag försökte spana ut genom fönstret för att om möjligt upptäcka en gråbrun liten skugga. Det enda jag såg var stora lastbilar, plogbilen, en traktor som sandade… samtliga tillräckligt stora för att mosa en Borderterrier… Gick ut och ställde upp grinden, om hon nu skulle komma hem igen utan att jag såg. Var ju tvungen att fixa lite frukost till tjejerna, klockan hade redan passerat den tid vid vilken vi brukar lämna av tjejerna på dagis för frukost. Precis då jag ska lämna hallen för att ta mig till köket för vällingutfodring av tjejerna så fick jag syn på en annan hundägare som bor i området. Hon har en omplaceringshund som de inte riktigt vet hur han reagerar mot andra hundar. Bäst att varna henne, även om Meg är jättesnäll och knappast skulle våga närma sig hennes hund. Tanken var inte alls att be henne hjälpa mig att leta efter min odåga, men hon erbjöd sig direkt att gå hem och lämna sin hund för att hjälpa mig att hitta min. Hon såg sannolikt desperationen i mina ögon då jag förklarade min situation med en bortsprungen hund och två små barn. Jag fixade välling, klädde på Amanda, borstade tjejernas tänder och hår. Fortfarande ingen Meg. Precis då jag tänkte sätta oss alla i bilen och leta efter skithunden så fick jag syn på hundägaren med min Meg i ett koppel. Egentligen har man ju lust att strypa hunden, men man blir ju så glad och lättad att hon är hemma. Kvinnan hade hittat henne strosande uppe på en granngata. Hon brukar aldrig sticka långt Meg, men vad hjälper det? Hon ska inte sticka ALLS! Nu blir det koppeltvång 24-7. Ett stort TACK till kvinnan som hittade Meg och tog med henne hem (och som var så gullig att hon tyckte att min hund var så väluppfostrad som gick så fint i koppel…).
Vi kom naturligtvis alldeles för sent till dagis, och inte hade vi meddelat dem heller. Det fanns liksom inte i min febriga hjärna då jag försökte att styra upp allt annat hemma imorse. Amanda var ledsen då jag lämnade henne, Felice grät då jag lämnade henne… På jobbet möttes jag av en massa extra jobb som jag inte räknat med. Huvudvärken har klamrat sig fast i min skalle med en dåres envishet, jag har grav ledvärk och jag känner mig fortfarande tjock i halsen.
Som om inte allt detta vore nog så sitter jag nu och går igenom mina löne- och tidrapporter och inser att det har blivit en MASSA fel sista månaderna. Trodde att det var meningen att det skulle bli lättare nu när vi fått stämpelklocka och datoriserad tidsredovisning, men det är snarare dubbelt så avancerat.
OCH droppen är ju förstås det bedrövliga vädret som orsakat en vurpa på isen idag och ett präktigt blåmärke på benet. Dax att dra något gammalt över sig och hoppas att morgondagen blir bättre.
Lilla Garbo sex månader letar efter ett nytt där hon kan få all den kärlek och uppmärksamhet hon förtjänar. Det var tänkt att lilla Garbo skulle bli vår nya stjärna och det är hon också i mångt och mycket. Men tyvärr är hennes ena framtand inte av stjärnstatus och därmed har vi skrotat planerna på att hon ska bli vår nya avels- och utställningshund. Istället ska hon nu få flytta till någon som letar efter en ny bästa vän att dela sin tillvaro med, men som inte bryr sig om ett litet skönhetsfel. Garbo är en genomgo liten tjej med mycket karaktär och vi hoppas att någon har en plats i sitt hem och hjärta för just henne.
Tipsa gärna folk Ni känner om Garbo. Tack!
Ganska nyligen hemkommen från jobbet (ekonomiutbildningen var rätt intressant faktiskt), helt slut och lätt febrig. Tjejerna var fortfarande vakna då jag kom hem. Lilla Felicen kröp upp i min famn och kramades som vanligt.
- Har Du haft en bra dag idag? frågade jag
- Felice liten ledsen idag. Jag ropade dig mamma, svarade liten Felice med ett tillgjort snyftande
Hon var väldigt grinig imorse då jag skulle vinka av henne i fönstret. Hon var glad då vi kom in på avdelningen men då jag gick mot ytterdörren slängde hon sig på golvet med ansiktet nedåt och surade. Då hon vägrade att själv gå till fönstret så “hjälpte” pedagogen henne dit. Det var ju liksom bäst, trots att hon visade tydligt att hon inte ville. Annars kan man ju räkna ut med lillfingret att hon kommer på efter tre minuter att hon inte fått vinka till mig och då är jag ju halvvägs hemma igen. Skönt är det i alla fall att hon börjar bli riktigt duktig på att berätta vad hon vill och känner. Det underlättar vardagen enormt.
Tema sjukdom är ännu inte förbi. Jag har fortsatt att kämpa med mitt öga, droppar de “över-telefon-av-kollegasyster-aka-ögonläkare-ordinerade-ögondropparna”. Jag påbörjade ju behandlingen i måndags morse och kände ingen som helst förbättring under hela måndagen. På kvällen insåg jag dock att de första dropparna som kom ur tuben sannolikt endast var ett lösningsmedel eftersom dropparna nu ändrat färg. OK, bäst att ge det ett tag till då. Igår morse var ögat lika bedrövligt som tidigare och jag började på allvar att misströsta. Jag var inte någon vidare värst sympatisk mamma/matte på morgonen, irriterad som jag var över det j-a ögat. Jag började jobba vid 12 och möttes av trettioåtta frågor om varför jag fortfarande såg ut som skit i ögat och varför jag inte hade gått till en läkare. Orkade bara besvara de tio första. Under sena kvällen började jag ana en mycket subtil men ändock förbättring. Jag var då tvungen att själv börja plåga folk med frågor: “Ser inte mitt öga liiite bättre ut? Visst gör det? Eller hur?” och faktiskt fick jag medhåll från mina kollegor. Lite mindre pessimistisk åkte jag hem och var en ganska trevlig mamma (fast barnen hade somnat…) och sambo. Nu på morgonen var ögat ganska svullet igen, men kanske inte riktigt lika igenkladdat som tidigare morgnar. Nu ett par timmar in på dagen så upplever jag nog att ögat är bättre än igår, men förstås inte helt bra. Dock tillräcklig förbättring för att jag ska avstå St Erik idag i alla fall. Istället ska jag åka till jobbet och medverka i någon sorts ekonomiutbildning. Sannolikt ett av de tråkigaste områden jag vet. Jag är ju veterinär, ingen ekonom.
I övrigt så vaknade jag med 37,4 imorse och med ledvärk och ont i halsen. Fick bli en Ipren och en kopp kaffe till frukost. Jag känner mig skruttig i hela kroppen men det lär väl knappast synas på mig eftersom allt fokus hamnar på mitt öga. Så det är nog safe att åka till jobbet en sväng.
Giraffinfluensa på gång, kanske
Igår var det dagispremiär för tjejerna, eller nygammal premiär i alla fall. Pga den kräksjuka som härjade på förskolan i december så fick ju tjejerna vara hemma hela förra månaden förutom luciadagen då de gjorde en liten visit på sina avdelningar. Sean har varit ledig fram tills igår och då har förstås tjejerna också varit hemma. Men igår var det alltså dax att återgå till rutinerna på förskolan. I söndags kväll satt vi med gruppbilder från tjejernas avdelningar och tragglade namn på kompisar och fröknar. Båda två verkade uppspelta över att det snart var dax att träffa allihop igen. Jag jobbade ju söndagnatt så mamma fick komma hit och övernatta och därefter lämna tjejerna på dagis igår morse. Det hade varit två spralliga tjejer som för första gången sedan november månad vaknade innan klockan slog åtta. Faktum är att det lilla ekipaget redan var på väg ut genom dörren vid den tid som tjejerna i normala fall slår upp sina blå (eller blå-grön-brun i Amandas fall). Amanda hade hittat kompisen Fanny ute på gården och sprang före till Fjärilen, Felice skuttade glatt in på Masken och kastade slängkyssar till mormor i fönstret. En mycket lyckad start på det nya dagisåret. Men sedan hade det blivit lite ledset i ögat eftersom Felice lyckats få syn på mormor i fönstret efter att hon hade lämnat Amanda och var på väg till parkeringen. Tidsuppfattning är ju inte småbarns starkaste sida och hon hade trott att dagisvistelsen var slut för dagen och att mormor kom för att hämta henne… Fröknarna hade haft fullt göra att få henne att sluta gråta, någon frukost hade hon inte hunnit med bland alla tårarna. Tur att hon druckit lite välling hemma innan avfärd då.
Då jag hämtade tjejerna igår var det med lite varierat resultat. Felice sken som en sol, pekade på mig och skrek till var och en av sina kompisar “Mamma kom! Mamma kom!”. Amanda däremot utbrast ett grymt besviket “Neeeeej!” då hon fick syn på mig. Hon hade inte alls tid att åka hem, hon skulle rita, pussla och leka i dockhörnan först. Man får vara glad att de trivs på sin avdelning, antar jag.
Imorse gick allt förhållandevis smidigt. Amanda lämnades av på Fjärilen, fick en puss och en kram av oss båda och därefter vinkade vi av henne i fönstret. Sedan in på Masken. Då kom tårarna igen och de slutade inte förrän jag spelat teaterapa med en övervintrad julprydnad i form av en granruska i fönstret. Men då fick jag se ett litet leende i alla fall. Det blir nog en bra termin på Lärkan.
Så här snyggt är mitt högra öga, sedan ett antal dagar tillbaka. Det började i torsdags kväll med att det rann lite ur ögat. Jag tänkte att det nog var dax för en ögoninfektion igen, Amanda hade ju trots allt haft lite feber och säkert en förkylning på G. I fredags var ögat blodsprängt men i övrigt kändes det rätt OK. Jag gick till jobbet som planerat mitt på dagen men ögat blev bara sämre och sämre under kvällen. Ögonlocken svullnade och det började rinna ur ögat och det kliade något grymt. Lördag morgon fick jag knappt upp ögat och då var det väl bara att inse att jag nog fick uppsöka Närakuten. Jag skulle börja jobba vid kl 11 så jag åkte dit direkt på morgonen. Väl där möttes jag av en skeptisk undersköterska som bad mig vänta på en än mer skeptisk sjuksköterska. “Vi brukar rekommendera självvård vid ögoninflammationer. Tvätta ögat med koksalt så ska du se att det snart blir bra”. Det kändes som ett litet hån måste jag säga, för jag har blivit behandlad för ögoninfektioner tidigare med betydligt mildare symptom. Dessutom hade jag tvättat ögat till förbannelse det senaste 1,5 dygnet med resultatet att det bara blev värre och värre. Hon gav med sig och sa att jag ju kunde få en läkartid på eftermiddagen men eftersom jag skulle jobba och det egentligen lät som överflödigt att behandla dylika problem så bad jag att få återkomma om det var fortsatt irriterat dagen därpå.
Under lördagkvällen blev ögat bara mer och mer rött och irriterat. Jag kände mig lagom charmig och proffessionell då jag sprang in och ut ur akutrummen och undersökte patienter. Till saken hör också att vi hade ögontema i lördags, ett övervägande antal patienter verkade ha just dessa besvär denna dag. Hade lite svårt att hålla mig för garv kan jag säga, och så även djurägarna. Kul att man kan bjuda på sig själv.
Igår morse var ögat om möjligt ännu mer svullet och rött. Jag ringde direkt på morgonen till St Eriks ögonakut för att fråga om jag kunde få komma in. Men givetvis inte. Jag hade inga akuta besvär, problemet kunde botas med koksalt (dejá vú…) och om det mot förmodan inte skulle vara bra till dagen därpå så kunde jag ju ringa min vårdcentral. Började känna mig något uppgiven men gjorde en sista kraftansträngning att få lite hjälp för mitt stackars öga genom att ringa till dem som ändå tyckte att jag skulle komma in denna dag om ögat inte var bättre, dvs Närakuten Handen. Möttes av en sköterska som påtalade att de inte brukade ta in ögoninfektioner eftersom de, gissa va? Just det, kan botas med koksalt. Nu blev jag förbannad och sa att jag hade blivit lovad en undersökning dagen dessförinnan och då fick jag en tid 11:40.
Amanda som älskar allt vad doktorer och sjukhus heter, så länge hon själv inte är föremålet för uppmärksamheten följde med mig till Närakuten och vi hann knappt sätta oss i väntrummet innan vi blev inkallade till läkaren. På en meters avstånd betraktade kvinnan mitt öga, satte sedan pekfingret strax under nedre ögonlocket och drog det försiktigt nedåt under en halv sekund. Därefter konstaterade hon “Ditt öga är svullet”. No shit, Sherlock. Jag fick ett recept på antibiotikadroppar och därefter var vi klara. Det hela tog max 1,5 minut. Amanda bara gapade då jag sa att vi var klara och skulle åka hem. På väg ut tittade hon på mig och ställde dagens mest berättigade fråga: “Mamma, varför pratade hon bara?” Ja Du, det frågar jag mig också. Efter tre dagar med svåra ögonbesvär, bör man då som läkare inte åtminstone undersöka ögat?? Jag kan ju ha en skada på hornhinnan, något skräp i ögat etc. Detta kan man knappast konstatera på en meters avstånd. Humanvården does it again. Jag är mållös.
Jag har jobbar inatt och jag kan säga att det är allt annat än lätt med ett öga som rinner, kliar och är så rött och svullet att folk inte kan fokusera på djuret eftersom de måste stirra på mitt öga. Naturligtvis borde jag ha stannat hemma, men det är inte så lätt att hitta en ersättare till en nattjour en söndag. Imorse mötte jag vår ögonveterinär i trappen och bad om en undersökning. Inga problem. Efter fem minuter hade jag fått en långt mer ingående undersökning av mitt öga än vad fröken allmänläkare på Närakuten hade presterat. Inget sår på hornhinnan, inget tydligt främmande föremål i ögat. Vi beslutade tillsammans att jag kunde prova kortisondroppar ett par ggr per dag eftersom det är så enormt svullet i ögat att jag knappt ser något. *viskar att jag redan hade gjort det ett par dagar*
Innan jag åkte hem sprang jag på en annan kollega vars syster är läkare med specialinriktning på ögon. Hon erbjöd sig att ringa henne och jag tackade förstås ja till erbjudandet. Ytterligare fem minuter senare hade jag fått ett expertutlåtande och en rekommendation om andra ögondroppar. Där ser man, tänk vad mycket bättre hjälp man får hos veterinären än hos läkaren.
Nu ger jag detta två dagar till, sedan är det jag som utan förvarning dyker upp på St Eriks ögonakut och vägrar att lämna den innan jag fått hjälp.
Felice är vår nyaste sångfågel här hemma och precis som sin syster så älskar hon att sjunga. Amanda kom ju igång betydligt senare med sången eftersom hon var lite sen att börja prata. Felice börjar dock redan få till ganska tydliga sånger och för varje gång hon får en applåd så blir det ju bara roligare och roligare att sjunga. Här kommer ett litet smakprov på hennes sångfärdigheter:
“Schliga atta dej, atta dej, atta dej, schliga atta dej, anna DEJJ!”
“Hus kog sluuu, tonte titta uuuut. Hare kutta faaa fort, knacka port. Jälpa, jälpa mej, anna fånga jäga mej. Kom kom tuga iiii, räck handa diiiin”
“Lussebulle, lussebulle, lussebulle “ (=”Lusse lelle”)
“Blinka säna dä, hu vaa aa ä, locka syyn. Blinka säna dä”
“Bråna bråna. Tipp tapp, tipp tapp”
“Tlinko, tlinko staa, wande wåttto aa”
“Blankaaa siia, blankaaa siia”
“Imse spinda baow, pinna pinna lång. Renn ner, sole upp ner. Imse spinda baow”
Snart dax för Felice att fylla två år och det här är en fantastiskt rolig ålder. Det kommer nya ord och uttryck nästan varenda dag, och precis som alla andra tvååringar så kan hon allting själv. Så fort man ska hjälpa henne med något så viftar hon upprört med händerna och tjuter “Jöja sämm!” vilket förstås betyder “Göra själv”. Ganska mycket klarar hon oxå själv, som att sätta på skorna på fel fot, sätta på sig dockans fyra nummer för små kläder, se till att hundarna har fri tillgång på torrfoder och glömma sina leksaker på golvet så att valparna tuggar sönder dem. Nu är det bara lite simplare grejer kvar som att hyvla ost, hälla upp juice från en 2-litersförpackning, sätta upp en toffs i håret och spänna fast sig själv i bilbarnstolen.
Måste bara få skriva ett inlägg riktat till mina små hjältar här hemma som hjälpt mig att fixa till julen med pyssel, bak och pynt. Världens bästa tjejer, Amanda och Felice.
Utan Er hade det inte blivit en så lyckad jul som det nu blev (trots att Ni inte var något vidare på att baka chokladbollar). Puss på Er, mammas små änglar!
In på djursjukhuset kommer en äldre dam. Med sig har hon sin gamle vän som ska få sluta sina dagar. Den empatiska djursjukvårdaren talar lågmält till den gamla damen och frågar om hon kanske vill att hennes vän ska kremeras separat så att hon får askan tillbaka.
“- Nej, hu! Jag vill inte ha nå’n aska tillbaka. Jag har hela dammsugar’n full av han!”
Tillägg (så att ingen tror att jag är en makaber person)
Ovanstående är en sann historia hämtad från min arbetsplats och inget dåligt skämt som jag kokat ihop på egen hand.
För stunden så funderar Amanda mycket på alla de saker som kommer att hända då hon blir stor. Allt som hon ska göra och allt som kommer att ändras. Vissa kommentarer är charmigare än andra, men den här måste nog vara en av de roligare:
- Mamma, när jag blir stor så ska jag ha en sån stor rumpa som Du.
Det hela utspelade sig efter ett av alla de toabesök som nästan slutat med att Amanda ramlat ner i toastolen. Förmodligen är hon rätt avundsjuk på att jag aldrig behöver hålla i mig för att inte försvinna ner i djupet…
Igår kröp lilla Felicen upp i mitt knä, stoppade sitt lilla ansikte alldeles nära mitt, tittade mig djupt i ögonen och sa “Ägga mamma” med precis samma ton som hennes storasyster använder då hon säger “Jag älskar dig, mamma”. Mammahjärtat höll förstås på att gå i bitar, trots att jag är fullkomligt övertygad om att hon inte hade en aning om vad det var hon sa egentligen.
This is about as festive as it got this year…
Med tanke på min arbetsbörda årets sista vecka (12-22 måndag-tisdag, 8-17 torsdag och 8-16 nyårsafton, nyårsdagen och 2/1) så var det kanske inte så konstigt att jag kände mig något mör och inte i någon vidare kalasform då det var dax för Nyårsfirande. Tack och lov så kände min familj och våra gäster precis likadant. Jag och Sean är för övrigt inga större nyårsvänner utan brukar ha som tradition att stå i vårt sovrumsfönster iklädda pyjamas vid tolvslaget och beskåda de magnifika fyrverkerier som utspelar sig i Haninge. Dessutom har vi en gravt skotträdd hund som gör att alla aktiviteter utanför hemmet måste övervägas noga denna dag. Nu har det dock blivit bevisat: Ilia är döv. För i år, för första gången på 13 år, så gick hon omkring hela dagen obekymrad över smällar i när och fjärran och under tolvslaget sov hon som en liten gris. Inget ont som inte har något gott med sig som bekant
Efter väl förrättat arbete på jobbet samt tvåhundra besvarade samtal om skotträdda hundar (varför i hela h-vete kommer man på det på NYÅRSAFTON???) kunde jag åka hem till en nylagad lasagne (det är VISST nyårsmat) och glada familjemedlemmar. Efter middagen tog jag och Sean med oss tjejerna ut på lite pulkaåkning i mörkret. Amanda ville åka igen och igen och igen medan Felice efter en vurpa i snön mest ville hem… Väl hemma igen så hamnade vi allihop i soffan framför mer eller mindre galna Youtube-klipp och ju senare kvällen blev desto färre ord uttalades. Felice var väl den som först gav upp till förmån för John Blund, tätt följd av sin storasyster och därefter våra gäster som gick och lade sig FÖRE tolvslaget. Party poopers! De hade dock kvicknat till strax före det nya årets antågande pga det ofantliga antal raketer som for i luften och färgade himlen i alla regnbågens färger. Jag och Sean hann precis byta om till pyjamas innan skådespelet började. Vi hade lovat att väcka Amanda och det gjorde vi också. Vi fick dock lyfta henne ur sängen och placera henne i fönstret och trots att hon var djupt imponerad av raketerna så bad hon att få gå och lägga sig efter en liten stund. Felice sov sig igenom hela alltet, och det gjorde hon sannolikt rätt i.
Det nya året kom som planerat och det känns väl inte särskilt annorlunda hittills. Fast det är ju det där med att lära sig skriva ett nytt årtal, mycket kluddande blir det så här i början av januari.
På Nyårsafton fick jag också ta emot det tunga beskedet att en väns lillebror somnat in. Det var lite svårt att kunna njuta av raketerna då beskedet kom strax innan midnatt. Jag hoppas att han såg alla raketerna från sin himmel och att det var minst lika vackert därifrån… Våra tankar går till M’s familj dessa svåra dagar.
Min enda lediga dag förra veckan var onsdagen den 29/12. Eftersom vi hade finbesök så var det ju bara att komma på en lämplig aktivitet att sysselsätta oss med denna dag. Med besöket på Tropical World i färskt minne så kom vi på att tjejerna säkert skulle gilla Fjärilshuset så det fick bli dagens utflyktsmål. Tyvärr fick Felice feber i samband med jul och den hade inte riktigt givit med sig, så hon fick stanna hemma med mormor och hundarna medan vi andra tittade på “aflajs”. Stackarn, som hon pratat om sina “aflajs” och så fick hon stanna hemma…
Första stoppet blev vid Koi-dammen i Vinterträdgården. Chris och Kevin är väldigt förtjusta i Koikarpar så detta var förstås mycket populärt. Amanda var helfascinerad av de stora fiskarna som Grandma Douglas till och med klappade!
Själv var dock Amanda noga med var hon hade sina händer, och det var långt från fiskarna det.
Sådär lite på rätt sida om glaset så gick det dock utmärkt att sträcka fram handen.
Det var ruggigt kallt ute och Vinterträdgården bjöd inte heller på någon vidare temperatur, så när vi fascinerats färdigt av de färgglada fiskarna så promenerade vi vidare.
Det fanns mindre vackra fiskar i en annan del av Fjärilshuset…
Innan vi gick in till fjärilarna tog vi ett stopp hos en grupp papegojor och en av dem var väldigt sällskaplig.
Amanda är mycket försiktig i kontakten med okända djur (med en del kända också kanske ska tilläggas, för hon är inte vidare värst förtjust i våra sköldpaddor). Ibland tycker jag att hon är lite väl sjåpig, men egentligen är det ju ganska skönt att man inte behöver oroa sig för att hon ska hamna i trubbel bland djuren.
Så blev det äntligen dax för fjärilarna. Vi hann bara ta en kort promenad bland dem innan Amanda blev våldsamt hungrig och vi fick bege oss ut till cafét för en liten paus. Föräldrarna passade förstås på att utnyttja dotterns hunger och käkade lite. Sedan åter till fjärilarna.
Det går inte att undgå att bli helt förälskad i dessa skönheter. De kan omöjligen lämna en enda människa oberörd då de fladdrar förbi ens ansikte alldeles nära och med en lätthet som förtrollar.
Urhäftigt var det också att se alla de puppor som hängde och väntade på att få släppa ut nya skönheter bland växterna (och jag mindes hur min gamla biologilärare berättade att han vid ett besök i Fjärilshuset snodde med sig en puppa hem för att sedan ha fjärilen i sin samling…).
Vi spenderade ett par timmar i Fjärilshuset, sedan hade sällskapet tröttnat och ville åka hemåt. Själv hade jag nog kunnat gå runt där hela eftermiddagen men det är ju som det är att ha med sig småbarn på dylika ställen. Amanda var dock helnöjd med besöket men pratar fortfarande om när Felice ska bli frisk och också få följa med och titta på “Butterflies”. Omtänksam syster.
Den 26:e december åkte jag inte ont anandes till Coop för att fylla på skafferiet lite (hur nödvändigt det nu var mtp all julmat som fanns kvar…). När jag kom hem igen och precis skulle svänga in bilen på parkeringen så insåg jag att jag var på väg att parkera den i bakluckan på en Skoda. WTF?? En Skoda på vår parkering. Observant som jag var så såg jag ett klistermärke med texten “Europcar” på bakrutan. Det har hänt någon gång att grannarnas gäster använt vår parkering, som om det vore det självklaraste i världen att man kan parkera på den uppfart som för stunden erbjuder utrymme. Jaha, dax att ta ett snack med dem igen då. Jag körde runt kvarteret och tryckte sedan in bilen mellan brevlådan och soptunnan (körde mammas Hyundai Atos och det är ju praktiskt då det är tight med plats), gick mot ytterdörren och möttes där av Sean. Han hade visst också sett bilen. Jag gav honom påsen med varorna och sa att jag skulle gå över till grannarna på en gång och be dem flytta på bilen. Sean tyckte det kunde vänta, men jag insisterade på att det var bättre att ta detta då jag ändå var påklädd. Till slut började Sean få ett ansiktsuttryck mitt emellan pillemarisk och desperat och då anade jag ugglor i mossen. “Det är någon hos oss, eller hur?”, “Kom in så får du se”. Jag hann tänka hundra tankar innan jag kom fram till ytterdörren. Vem kunde det vara? Och som hade hyrbil och allt? Precis då jag öppnade dörren beslutade jag mig för att det måste vara Rob och Becky som kommit för att överraska oss. Men inne i hallen hängde två andra engelska jackor, tillhörande de här två (bilderna är upplagda av ren hämndlystnad):
SURPRISE!
Jäkla busar! De hade talat om för oss att de skulle åka till Tunisien den 26:e, inte hade vi kunnat ana att Tunisien numera ligger i Haninge! De hade inte talat om för en själ vart de skulle (sannolikt ett klokt beslut mtp hur bra deras familj är på att bevara hemlisar…). Det var en rejäl men väldigt trevlig överraskning vi fick, hela familjen. Det enda tråkiga var att jag inte var hemma då de kom och kunde se alla andras ansiktsuttryck. Och kanske det faktum att under de sju dagar som de skulle vara hemma hos oss hade jag sex arbetspass…
