onsdag 16 november 2011

Min lediga dag

“Aaahhh! Ledig dag idag. Skönt. Massor med tid bara för mig och det jag tycker är roligt.” 

Fel, fel, fel, fel, fel. För knappt hade jag börjat sippa på första koppen kaffe innan telefonen ringde. “Heeeej… Vad gör du? Kan du jobba ikväll?”. Vad säger man? Det kan jag ju egentligen, men förstås så vill jag inte det. Jag vill mycket hellre gotta mig i fotoböcker, pysslande och kanske ett kakbak. Och snabeldrakande är egentligen ett måste idag. Men som den gode anställd jag är så sa jag förstås att “Visst, jag kommer”. Det var den lediga dagen. Och inte nog med det, jag missar dessutom den ultraljudsutbildning jag skulle ha gått på ikväll. Och som om inte det vore nog så berör kvällens ultraljudsutbildning ett av mina största intresseområden: reproduktionsorganen. Det var den lediga dagen…

a719608142f1d20e027c8e52f72d0ce7_84537342

måndag 14 november 2011

Skitställe

Ibland förundras jag över min egen genialitet. Jag har så svårt för alla barn som går omkring och pratar “kiss och bajs”. Jag är allergisk mot alla dessa “bajskorv” som uttalas bland landets ungar. Jag vet att det är en fas som (de allra flesta) barn måste gå igenom men det gör inte det hela mindre irriterande. Jag minns en tågresa jag gjorde då Amanda var 10 månader gammal. Framför mig satt en tjej i 4-5-års åldern och hon sa nog “bajs” minst fyrahundra gånger under de timmar vi satt tillsammans på tåget. Det kliade i hela mig och jag ville bara be henne hålla käften, men det gjorde jag förstås inte. Mamman satt under tiden helt tyst och besvarade knappt sin dotters “bajsfrågor”, “Mamma, kolla på det där bajshuset bor det en bajsgumma där? Har hon en bajsbil?”. Jag vet inte om jag var imponerad över hennes sätt att ignorera detta (vilket sannolikt är det mest effektiva man kan göra som förälder till ett bajstalande barn) eller om hon irriterade mig genom att inte be sin dotter vara tyst tills de stigit av tåget. Sannolikt det senare. Jag fick mig en rejäl tankeställare och nervositeten inför min egen dotters bajsålder var ett faktum.

Men vari ligger min genialitet då? Jo, mina barn tycker också att “bajs” är ett skoj ord, framförallt den yngre av dem. Amanda har ju sitt sätt att vilja göra oss vuxna till lags och då är det klart olämpligt att säga “bajs”, så hon har faktiskt aldrig varit särskilt “bajsig”. Felice däremot… oj, oj, oj. Hon skulle utan tvekan kunna bli precis likadan som den där tjejen på tåget. Jag har löst detta genom att ge “bajset” en fristad. På toaletten får man säga “bajs”, precis så mycket man vill. Utanför toaletten är det dock “bajsförbud”. Hittills har detta fungerat klockrent. Felice kan vissa dagar hoppa över tröskeln in till toaletten och tjoa “Bajsi bajsi bajsi!” upprepade gånger. Amanda är sällan sen att hänga på. Men så fort de klivit över tröskeln ut i hallen igen så slutar de prata “bajs”. Tadaaaa!

Om någon av dem bryter mot bajsregeln är den andra snabb att skvallra. Oftast är det Felice som misslyckas att hålla sig till reglementet. Amanda kommer då bekymrad till mig, “Mamma, Felice sa bajs och hon var inte på toaletten…”. Efter en tillrättavisning springer Felice in på toaletten och ropar “Bajs”.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA Lilla Felice under sommarens potträning

Amanda den ansvariga

Imorse var jag på utvecklingssamtal för Amanda på Fjärilen. Vi hade en bra diskussion tycker jag, trots våra tidigare dispyter med personalen på avdelningen. Amanda är tydligen mycket populär bland de andra barnen, många har angivit henne som kompis då de blivit intervjuade av sina pedagoger. Som förälder känns det förstås mycket roligt att höra att ens barn är omtyckt och har många vänner. Vidare berättade hennes pedagog att hon (och de andra pedagogerna) upplever Amanda som enormt ansvarstagande och empatisk. Ibland till och med lite väl ansvarstagande. Hon kan ha svårt att koppla av ibland eftersom hon konstant vill ha koll på läget och ha ett öra med i varje diskussion och förstå allt som sägs. Hon tar stort ansvar för sina kompisar och att alla ska ha det bra. Även detta känns förstås jättebra att höra, att ens lilla dotter är omhändertagande och empatisk. Men det är klart, det får inte bli för mycket för henne och det var ett litet orosmoln hos pedagogerna. Amanda måste ibland få koppla av och bara tänka på sig själv och vad hon tycker är roligt att göra. Pedagogen berättade även att de upplever att de kan lita mycket på Amanda och att de ofta ger henne förtroenden på avdelningen. Hon får ibland vara med och leda de andra barnen lite, en uppgift som hon gärna tar på sig. Jag har inga som helst problem med att hon agerar ledartyp men jag påtalade för pedagogen att jag tycker att det är mycket viktigt att man som vuxen håller koll på dessa ledartyper så att de inte utnyttjar de andra barnen (som ser upp till “ledaren”) till sin fördel. Detta oroade inte pedagogen överhuvudtaget eftersom hon aldrig sett sådana tendenser hos Amanda. Ytterligare ett positivt besked.

Vi diskuterade även Amandas känsliga sida, att hon har lätt att bli ledsen om hon gör fel eller om någon i hennes omgivning blir besviken på henne. Det är förstås bra att ha en sådan sida eftersom det betyder att man respekterar andra människors känslor och åsikter och att man har kontakt med sina egna handlingar. Men det är ju mindre bra om Amanda känner sådant ansvar för allt omkring henne att hon blir ledsen för sådant som egentligen inte är så viktigt. Jag känner mycket väl igen mig i Amandas känslor och handlingar. Jag kan utan problem sätta mig in i hennes situation. Hon blir så besviken på sig själv när hon inte lyckas behaga sin omgivning att tårarna kommer. Hon vill till varje pris att allt ska bli rätt och hon har så svårt för att misslyckas. Hon kan inte hantera andra människors besvikelse på annat sätt än att bli förtvivlad. Detta kommer sannolikt att blekna något med åren men hon kommer att ha kvar dessa krav på sig själv och sin svårighet att hantera andra människors besvikelse. Det är jag fullt övertygad om. Jag lever med detta själv varenda dag. Jag har med åren blivit bättre på att skaka av mig sådant som är mindre viktigt men helt kvitt detta kommer jag aldrig att bli. Och det vill jag faktiskt inte heller. För jag tycker att detta är bra egenskaper och något som jag är mycket stolt över att se hos min älskade dotter.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Inga nyheter är goda nyheter?

27 september var jag med Felice på uppföljande besök avseende hennes glutenintolerans. Vid detta besök togs ett blodprov för att se om hennes antikroppar mot gluten försvunnit. Detta betyder inte på något sätt att hon blivit frisk, glutenintolerans är en livslång sjukdom (i alla fall idag, förstås hoppas vi på någon form av “botemedel”). Om antikropparna har försvunnit betyder det “bara” att hennes diet fungerar. Nuförtiden fungerar Felices mage mycket bra och vi har väl egentligen ingen känsla av att dieten inte fungerar, men det är förstås viktigt att få det hela bekräftat. Nu har vi väntat i 1,5 månad på provsvaret men telefonen förblir tyst. Vis av erfarenhet hur mycket man kan ha att göra som kliniker så väntade jag en månad innan jag började ringa och efterlysa provsvaret. Egentligen vet jag att läkaren fått provsvaret avsevärt mycket snabbare än så (då Felice fick sin diagnos tog det tre dagar att få provsvar…) men eftersom detta på intet sätt är akut så tänkte jag att läkaren kanske prioriterade andra provsvar. Men efter en månad så tröttnade jag på att vänta. Provsvaret borde ju bara vara ett telefonsamtal bort kan man tycka.

Nu skulle det visa sig att det inte riktigt var så enkelt. Barnmottagningen har telefontid varje dag men endast under några timmar på morgonen. Lyckligtvis så jobbade jag sådana tider att jag kunde ringa i princip varenda morgon den första veckan, men vad hjälpte det då telefonkön till mottagningen var fylld redan då telefonväxeln öppnade? Första dagen tänkte jag väl att det var ju osis att så många andra ringde samtidigt. Efter den tionde dagen var jag irriterad, upprörd och smått desperat. Hur ska man gå tillväga för att få sina provsvar om läkaren inte ringer och det inte går att få en plats i den telefonkö man måste genom för att komma i kontakt med mottagningen? Jag ringde till slut till växeln på det sjukhus där barnmottagningen ligger. Dessa kunde inte heller hjälpa mig utan konstaterade bara att det brukar vara svårt att komma fram till barnmottagningen och de rekommenderade mig att åka dit personligen och lämna ett meddelande. Är det så här dagens sjukvård ser ut? Att man ska få vänta sig bortom all irritation för att slutligen måsta åka till mottagningen i egen hög person för att få kontakt? Skandal! “Mina Vårdkontakter” är ju också ett forum där man kan kontakta olika vårdgivare runt om i landet, men då krävs det förstås att den mottagning eller vårdgivare Du söker har anslutit sig till tjänsten och det har inte vår barnmottagning. Så registrering av konto där visade sig vara meningslöst.

Jag blir så fruktansvärt irriterad över den svenska sjukvården och på vilket sätt den behandlar sina patienter. Nu är vår dotter inte svårt sjuk eller i behov av att komma på ett besök hos sin läkare, men det KUNDE ha varit så och det hade varit lika förbannat svårt då att komma i kontakt med mottagningen. Telefonsvararen vet ju inte vem som ringer. Jag förstår att landets alla akutmottagningar blir överbelamrade med patienter när man inte kan komma i kontakt med primärvården. Vad ska man annars göra för att få träffa en läkare?

Idag beslutade jag mig för att åka till mottagningen och lämna ett meddelande till Felices läkare även om jag tycker att det hela är vansinnigt. Receptionisten såg lätt skamsen ut då jag meddelade att vi väntade provsvar sedan 27/9, skrev ned Felices personnummer och skulle lämna ett meddelande till läkaren. Jag tillade att jag förstås inte kunde garantera att läkaren inte ringt, jag kan ju inte svara i alla situationer, men jag hade i alla fall inget missat samtal på min telefon. Receptionisten öppnade Felices journal och kunde konstatera att läkaren inte sökt oss sedan 27/9 och att hon inte bokat in någon telefontid för att lämna provsvar. Jag kan med all säkerhet säga att hon inte meddelade mig vid besöket att hon endast skulle ringa om provet inte var normalt. Och för övrigt tycker jag att detta är helt förkastligt även om det praktiseras vitt i den svenska primärvården. “Provsvar lämnas endast om proverna givit ett onormalt resultat”. Hur ska jag som patient veta att mitt prov verkligen blivit analyserat om jag inte får något provsvar? Inga nyheter är faktiskt inte goda nyheter, inga nyheter är just INGA nyheter.

hittaratt

onsdag 9 november 2011

Diplomatdottern

Jag vet att rubriken ovan ger otäcka associationer till ett märkligt narkotikabrott i Thailand, men i det här fallet är det faktiskt vår Amanda som är diplomatdottern. Eller i alla fall den diplomatiska dottern. Amanda har verkligen en enorm förmåga att svara diplomatiskt på frågor, så till den grad att det ibland blir snudd på irriterande. Det är när vi ställer frågor där hon måste välja vad som är bäst, roligast, snyggast etc som de diplomatiska svaren kommer. Till exempel när vi var på Peppa Pig World i somras så frågade vi förstås henne vad som var roligast. “Allting!” blev svaret. När vi frågar henne vilken lek som är roligast att leka på dagis så blir svaret “Alla”. När jag frågar vilken film hon helst tittar på så kommer det igen: “Alla”. I och för sig kanske det är ren taktik, om man svarar “alla” så finns det ju en chans att man får se alla filmerna igen och att man inte behöver välja vilken karusell man ska åka. Men det känns faktiskt som om hon är rädd för vad omvärlden ska tycka och därför svarar så diplomatiskt som möjligt. Ingen dålig egenskap antar jag, tids nog lär hon nog precis som alla andra barn med buller och bång göra klart vart skåpet ska stå…

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Felices “gilla-lista”

Jag gillar:

- klänningar

- shopping

- Bauhaus

De två första känns ju inte helt otippade, men Bauhaus!? Varför just Bauhaus? Vi brukar INTE vara på Bauhaus så ofta att det blivit som ett andra hem för henne, all renovering till trots. Nej, jag har faktiskt ingen förklaring. Men lite kul är listan i alla fall och den kom helt spontant ur munnen på henne häromdagen.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Lagom är bäst

Igår satt jag och pratade med Felice vid middagsbordet, frågade vem hon lekt med under dagen osv. Felice berättade att hon lekt med Melina och att Melina hade blivit arg för att Felice hade en hammare i handen. Det hade slutat med att Melina rev henne i ansiktet. Jag anade förstås att Felice sannolikt inte var helt oskyldig i den uppkomna situationen och frågade om Felice kanske hade tagit hammaren av Melina.

- Neeej. Melina rev mig så här (visar med naglarna på kinden). Men inte så hårt, bara lite lagom.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Ja, bara lite lagom. Tycker man att man fått lagom med stryk så anser man sannolikt att man någonstans förtjänade det :-)

Bra idé

- Mamma, jag har en bra idé. Jag kanske kan sluta med välling nu. Jag är ju en stor tjej.

Lilla Amanda. Ja, hon är verkligen en stor tjej nu. Hon får fortfarande välling vid nattningen, bara en liten skvätt och mest för att det är mysigt och mättar gott innan natten. Vi har velat att hon själv ska välja bort vällingen, men har nog trott att det aldrig skulle ske. Men nu är kanske dagen här. Återstår att se om hon tycker att hon är stor imorgon kväll också…

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA