Bortskämd

Oj, oj, oj vad jag blivit bortskämd senaste dygnet. Igår var det träff med mina kära vänner Sarah och Linda igen. Amanda var kry och kunde få följa med. Som hon pratat om att åka till Emma och Tilda och träffa Haaampush. Efter lite småstrul med griniga tjejer på morgonen så kom vi i alla fall iväg. Jag droppade hundarna hos Björn och åkte därefter vidare till Långdansvägen.

Sarah gjorde grekisk sallad (som jag hoppats på) till lunch och Linda hade bakat rabarber-, hallon- och blåbärspaj till fikat. Vi skulle precis sätta oss på altanen och njuta av nybryggt kaffe och paj med vaniljsås då Hampus stoppade handen i Lindas kaffekopp. Aj, aj, aj. Nu gick det bra och utan större skador på Hampus, men oj så ledsen han blev.

Tjejerna fick eget fikabord och mumsade Ballerina choko så att magarna stod i fyra hörn.

Efter fikat så röjde tjejerna omkring i trädgården medan jag och Sarah drack kaffe, gullade med Felice och snackade skit. Stackars Linda fick promenera runt med Hampus, varv efter varv efter varv runt huset. Hon blev så trött av allt promenerande att hon efter en stund tackade för sig och begav sig hemåt igen.

Felice var inte särskilt glad åt allt kramkalas…

-Måste alla krama mig!?!

Sarah frågade vad jag hade för planer. Jag hade inga särskilda planer, tänkte stanna hos mamma några timmar och åka hem ganska sent eftersom Sean skulle ut med jobbarkompisarna. Andreas skulle också ut, så vi insåg att vi båda var ensamma hemma. Då kunde vi ju vara det tillsammans istället. Mycket bra idé. Vi började med en promenad med sju hundar och två barn (inte mina) i Gröna Dalen. Våra fyrbenta kamrater skötte sig jättefint. Trots Askas Borderterrieraversion och Ilias misstänksamhet mot Border collies så samsades de riktigt bra efter en stund. Efter promenaden så hämtade jag upp mina småtjejer hos mamma och åkte hem till Sarah igen. Där serverades pasta med tomatröra till oss stora och köttbullar till de små. Såååå gott! Hundarna strövade runt i trädgården, Hedda och Meg smakade lite bär och därfter lyckades Hedda på något outgrundligt vis rymma ut från den inhägnade tomten. Borderterriers…

Med mätta magar blev det lite mer bus i trädgården innan det blev badet för tre trötta och skitiga små tjejer. Hårtvätt, kroppstvagning och sedan bubbelbad. Medan tjejerna bubblade i badkaret och lekte teparty så drack jag och Sarah kaffe och åt paj och choklad. Amanda fick därefter ärva ytterligare en pyjamas av Emma och sedan packade jag in en nybadad och väldoftande tjej och en kinkig bebis i bilen. Jag hämtade upp Sean inne i stan på vägen hem. Väl hemma somnade Amanda med vällingflaskan i handen och vaknade inte förrän 07:41 imorse. Lyx!

TACK Sarah för en jättemysig heldag, för supergod mat, gott fika, trevlig hundpromenad, bad och skoj för Amanda och framförallt för att Du är Du!

Paradiset ToR

Hemma igen. Resan var jättebra och jag är så glad att jag fick chansen att åka upp, även om det förstås kändes lite väl kort.

Chribbe kom och hämtade mig i söndags vid 11:30. Därefter skulle vi hämta upp ytterligare en passagerare, kusin Jessica. Vi hade hunnit till Globen ungefär då det slog mig att jag inte kollat om jag satt tillbaka minneskortet i kameran. Och det hade jag förstås inte gjort. Paniken var ett faktum. Tur att det fanns en fungerande hjärna i bilen, Chribbe kom nämligen på att det fanns nya minneskort i affären. Det var bara att hänga på låset till Sibas på Kungsgatan och införskaffa ett nytt. Så nu har jag 2GB till utöver mina 1+8 GB sedan tidigare. Många bilder blir det…

Därefter gick resan pickfritt. Vi pratade, åt Jessicas medhavda matsäck (Jessica verkar ha ärvt lite Ingeborg-gener, mycket trevligt), skickade videosamtal till Chribbes chef, fikade på Tönnebro, spanade in resenärer i andra bilar och läste kartan. Allt detta medan Felice sov som en stock. Hon var en riktig ängel hela resan igenom. Chribbe hade en GPS i mobilen som jag bekantade mig lite närmare med. Jag har aldrig kört efter GPS tidigare, så det var ju riktigt spännande. Lite väl spännande hade det kunnat bli om vi följt GPS:ens anvisning “Gör en U-sväng” då vi körde i 110 km/h rakt fram på en landsväg… Allt var inte sämre förr.

Vi anlände till Svenstavik klockan 18. Inte dåligt med tanke på att vi kom iväg från Sthlm klockan 12:15, hade en bebis i bilen och stannade och fikade halvvägs. Vädret var väl kanske inte på vår sida, men underbart var det i alla fall att få återse “Stugan”.

 

 

 

 

 

Mamma hade lagat god middag och övermumsig efterrätt som vi njöt av. Som sig bör i Jämtland så stod Portello på bordet (det är nog för övrigt säkert bara jag som kan dricka läsk ur ena glaset och rödvin ur det andra till samma middag). Felice var ganska nöjd över att ha blivit utsläppt från barnstolen och fick gå husesyn både ute och inne.

Efter middagen gick jag, Chribbe och Jessica ner till stranden, så nu är det sommar. Vi kastade macka och “tyst-stenar” i vattnet. Vi såg några fiskar hoppa och pratade om hur det var då vi var små.

Det blev en förhållandevis sen kväll och ganska lite nattsömn för i alla fall mig. Snarkningar och orolig bebis gjorde det inte lätt att sova.

Nästa morgon var vädret lite bättre. Storsjön var alldeles blank och det var så där vackert som det bara kan vara just här. 

Den gamla ekan fick plötsligt ett väldigt symbolvärde för mig. Morfars eka, en kär gammal båt som gjort otaliga turer på sjön. Nu på väg att sjunka…

Bordet nere vid stranden, här brukade vi äta frukost tillsammans under kyliga sommarmornar. Nu är bordet begravt i växtlighet.

Efter intagen frukost packade vi ihop oss i Chribbes bil. Imponerande att man kan få plats fyra vuxna, en bebis och därtill hörande packning i en Mercedes A-klass. Vi vinkade hejdå till Stugan och styrde framvagnen mot Fåker och morfar. Det kändes väldigt konstigt att vi åkte från morfars stuga för att träffa honom. Skulle han inte vara i Stugan?

Innan vi lämnade Svenstavik stannade vi till inne i byn. Som vanligt de senaste 30 åren så var det skorea på Molins skor. Det är skönt att en del saker är sig lika.

Det är inte särskilt långt mellan Svenstavik och Fåker och precis innan vi svängde in i den lilla byn så somnade Felice. Det blev temat för dagen: så fort bebis somnade så var det dax att väcka henne.

Hemgården i Fåker, det boende där morfar fått en tillfällig plats. Det låg vackert med utsikt över sjön.

Boendet var ganska fräscht och trevligt och det satt en del äldre människor i de gemensamma utrymmena vi passerade igenom. En bit in i boendet hittade vi så morfars korridor, avdelning Mosippan.

Och där i en säng i ett stort rum hittade vi honom, vår alldeles egna Morfar!

Visst var han trött och visst såg han kanske inte så pigg ut, men det var Morfar! Det var fortfarande han, klar i huvudet och med samma härliga skratt. Och den där underbara tonen då han pratade med Felice. Jag hade väntat mig att han skulle vara sämre, så för mig var det ett alltigenom positivt möte.

 

 

 

 

Vi satt en stund i hans rum, pratade om ditten och datten och bara njöt av att få vara hos Jomfa igen. Jag är så glad att jag nappade på Chribbes erbjudande att åka med honom upp.

Jag och Jessica promenerade runt lite i boendet och pratade med lite gamla tanter som förstås blev överlyckliga av att få se en liten bebis. Felice strålade som solen själv och lyckades få till ett antal leenden.

Efter en stund var det lunchdax i boendet. Morfar skulle inte ha någon lunch, sa han. Jag undrade då om han kanske kunde göra som Amanda, smaka lite på maten och om man inte vill ha sedan så behöver man inte äta. Jo, smaka kunde han ju göra. Det var välgrillad fläskpannkaka och det blev mest bara en smakbit. Vi andra drack kaffe och höll honom sällskap.

Morfar blev snabbt trött, så efter lunchen så lämnade vi honom att sova och åkte vidare. Jag hoppas, hoppas att jag snart får komma tillbaka och träffa honom. Och jag har lovat att ta fram trollstaven och trolla hans mage frisk, så det ska jag göra nu.

Världens bästa morfar!

Eftermiddagen spenderade vi i Östersund tillsammans med morbror Per. Vi strövade runt på stan, gick ner till hamnen och åt därefter lunch på Pub Dalwhinnie. Jessica flög hem till Sthlm samma kväll medan vi andra inkvarterade oss i morfars lägenhet. Även det kändes lite fel, vart var morfar?

Tidigt, tidigt i tisdags morse satte vi oss i bussen i Östersund och klockan 15:11 var vi i  Stockholm igen. Bussresan gick bra. Felice var vaken större delen av tiden, men var nöjd och glad. Till och med lite väl glad så att samtliga resenärer fick ta del av hennes glädjeyttringar.

Vi stannade på Tönnebro och åt lunch. Jag fick nummer 163, och tur var väl det!

Sean och Amanda hämtade oss på Cityterminalen och därefter var det direkttransport till Bagis och arbete. Jag hann med två koppar kaffe innan min första patient, och jag kan säga att det var välbehövliga droppar koffein.

Tack för skjutsen, Chribbe! Och nu morfar, Abrakadabra!

Norröver

Nu säger jag tack och hej för ett par dagar så att Ni inte undrar var jag tagit vägen. Om en stund kommer min bror och hämtar mig och sedan ska vi styra kompassen mot mitt smultronställe- Svenstavik.

Det blir en ytterst kort visit, men det ska bli helt underbart att få komma dit igen, det var tre år sedan sist. Det finns inget mysigare ställe att vara på och egentligen blir det inte sommar förrän man stått på Storsjöns strand och blickat ut över vattnet.

Imorgon ska vi åka och hälsa på jomfa i hans nya boende i Fåker. Det kommer säkert att kännas jättekonstigt och overkligt att träffa honom på ett äldreboende, men jag får i alla fall träffa honom!

Ska också hålla lite utkik efter Storsjöodjuret. På återskrivande!

I allt väsentligt en mun

När man är 5,5 månad gammal så svävar det mesta i ens liv kring munnen. Man äter med den, man gör roliga ljud med den, man gör sig av med det som inte får plats via den och man testar varenda pryl i sin omgivning med den. Egentligen skulle man nog kunna vara utan flertalet andra kroppsdelar i den här åldern, bara man får ha sin mun.

Alla älskar Dig när Du är död

Du vet ju att de älskar dig, alla älskar dig.

Ja, vi älskar dig, när du är död.

En gammal låttext av Dia Psalma. Hemsk, men budskapet går fram. Egentligen är det väl detsamma som "Man vet inte vad man har förrän man har förlorat det", bara att det låter lite råare med "Alla älskar dig när du är död". Men så är det nog ofta, man värdesätter inte saker som finns omkring en. Man tar så mycket för givet fastän man inte borde göra det. Och egentligen vet man att man inte ska ta saker för givet, men det blir så ändå. Solen går upp imorgon också, familjen sitter vid frukostbordet och hunden viftar på svansen för att hälsa Dig. Förhoppningsvis. Men det kan ju vara så att solen inte går upp imorgon, åtminstone inte för alla individer på denna jord. Och då är det himla bra om vi tar hand om varandra här och nu, imorgon kan det vara för sent.

Ett litet exempel från verkliga livet kommer här, hämtat från gårdagens arbete på djursjukhuset. Jag fick veta att jag skulle operera en urgammal hund för livmoderinflammation. Hunden var vid mycket dåligt allmäntillstånd, mager och eländig och min kollega bedömde hennes chanser att klara operationen som extremt små. Naturligtvis ifrågasatte jag varför vi överhuvudtaget skulle operera hunden. Var det inte bättre att låta den sluta sina dagar i lugn och ro, istället för att bli avlivad under operationen alternativt överleva operationen och därefter antingen dö eller ha en jobbig konvalescens framför sig. Min kollega försäkrade mig om att hon försökt att få matte att inse allvaret och låta hunden somna in istället för att opereras, men matte kunde absolut inte skiljas från sin hund. Den skulle opereras, oavsett prognos och kostnader. Jag tyckte fortfarande att det var galenskap, och det var innan jag sett hunden. Men, hade min kollega gjort vad hon kunnat så skulle inte jag gnälla, operation var ordet.

En stund senare låg hunden framför mig, sövd på förberedelsebordet och på väg att bli rakad av sköterskan. Synen var allt annat än trevlig. Hunden var mager, tovig, fruktansvärt smutsig, hade multipla juvertumörer varav en var på väg att spricka och munnen hade kopiösa mängder tandsten. Detta är så enormt svårt för mig att förstå. Ägaren har uppenbarligen inte sett efter sin hund på ett tillräckligt sett. Hon har undlåtit att borsta eller klippa hunden, matat hunden har hon säkert gjort men det måste ha funnits ett skäl till att hunden var så mager, tandsten är ett lidande för hundar såväl som för människor men det verkade hon inte förstå. Om man nu inte tagit hand om sin hund på ett bra sätt under en längre period, oavsett orsak, varför ska man då när man står inför ett läge där man måste fatta ett beslut att låta hunden somna in helt plötsligt vara beredd att göra precis vad som helst för hunden? Kunde hon inte hellre ha vårdat sin hund medan den fortfarande var relativt pigg och kry och fattat det enda rätta beslutet då den dagen kom? Nej, istället ska man försumma sin hund under en längre period och därefter halvt i panik vara beredd att utsätta hunden för precis vad som helst och till vilka kostnader som helst då den är nära döden. Det dåliga samvetet har förmodligen en stor del i dessa historier, för det är långt ifrån första gången jag varit med om detta. Tragiskt är det i alla fall.

Hur blev det med hunden då? Jo, jag opererade, rekommenderade min kollega att ringa ägaren för att be om tillåtelse att få avliva hunden pga utseendet i bukhålen. Fick order att fortsätta operera. Hade precis tagit bort livmodern då jag upptäcker en tumör i urinblåsan. Nu fick jag min kollega att ringa, inget svar hos ägaren. Under tysta svordomar sydde jag ihop hunden. Nu skulle hon tvingas vakna i smärta för att förmodligen inte överleva mer än max ett dygn. Just som jag sydde sista stygnet så fick min kollega tag på ägaren och efter en kort stund fick vi tillåtelse att avliva hunden. Matte sa att hon ville dö tillsammans med sin älskade hund, och så kände hon säkert där och då. Men jag kan inte hjälpa att undra varför hon inte tagit hand om hunden på ett bättre sätt om den nu var så högt älskad. Alla älskar Dig när Du är död...

Tipp tipp tipp tipp tippe tippe tipp tipp

Väderleksrapporten för dagen lovade skräpväder med regn och snålblåst. Utanför fönstret sken solen då vi steg upp imorse (jag fick lite sovmorgon mellan 6 och 9:30, då sov Felice som en stock). Sean hade tagit med släpet från jobbet igår för att vi skulle kunna röja lite i garage och på tomten i helgen. Eftersom Sean skadade foten lagom till altanrivningarna så har vi ännu inte åkt med allt virke till tippen. Men nu skulle det alltså bli av. Föga lockande arbetsuppgift. Jag ville hellre äta hallon och mullbär, men det gick visst inte för sig. Två vändor med murket virke och lite annat skräp hann vi med innan vi kastade in handduken för dagen. Sean får fortsätta i ensamt majestät imorgon. Då ska jag nämligen fara norröver tillsammans med min bror för att hälsa på bästa morfar John. Det blir en mycket kort visit eftersom jag jobbar tisdag kväll, men det känns så skönt att jag hinner med att åka upp i sommar. Det såg inte ut som om det skulle vara möjligt förrän denna möjlighet dök upp. Vi åker bil upp imorgon förmiddag och så tar jag bussen hem på tisdag morgon tillsammans med min mamma som redan är där uppe. Sean får vara hemma med Amanda, medan Felice åker med mig. Vi får se hur skoj det blir att åka buss 8-10 timmar med en liten bebis... Jag bryr mig knappast om hon för liv, värre är det kanske med mina medresenärer. Hur som, åka buss ska vi i alla fall.

Sean har röjt lite på tomten med en gigantisk bensinröjare. Jättefint blev det. Och då skulle man kanske tro att jag är glad. Och det skulle jag ju kunna vara om det inte vore för att han även röjde ihjäl min Tayberry-buske. Klantskalle! Hans försvar var "I got sucked into it". Med den förklaringen så bör man kanske inte vistas i samma trädgård som den där röjaren. Lite ledsen i ögat blir jag eftersom denna lilla buske bara var en pinne förra året och i år blivit riktigt stor och fin. En massa fina bär fanns det också (de som hundarna lämnat kvar). Sean hävdar att den kommer att växa tillbaka, jag tror att jag får införskaffa en ny.

Nu är det middagsdax för familjen Douglas-Göransson och därefter ska jag slänga mig i soffan och lata mig (hoppas barnen håller med...).