Vår sångfågel

Gubbe uppå Fyristorg. Gilla inte lagen.

Lådan på magen, lådan på magen

Vangkorr boogie, vangkorr boogie

Vaaaaaang kooooorrr boogie, yeh yeh

Inte lätt

Det är inte lätt att vara liten alla gånger. Mina barn är som bekant ganska småväxta. Det är oftast inte större problem, faktiskt kan det till och med vara en fördel. De får verkligen chans att nöta på sina kläder eftersom de växer långsamt och framförallt så är de inte så hiskeligt tunga att bära på. Ofta då jag får hålla i andra småbarn så inser jag hur lätt Felice är (och Amanda var då hon var liten, nu är hon inte så lätt längre…). Det finns dock tillfällen då det inte är så praktiskt att vara liten. Då Amanda skulle börja på dagis så skulle vi införskaffa regnkläder, stövlar och fleecekläder. Det var ett måste på dagis. Jag gav mig all tillförsikt ut i affärerna enbart för att finna att har man inte storlek 80 eller större så ska man inte ha regnkläder. Fleecekläder samma sak. Amanda kunde nätt och jämt ha storlek 74 då hon började på dagis. Vad göra?? Införskaffa storlek 80 förstås och därefter förklara för dagispersonalen att jag inte var dum i huvudet och trodde att mitt barn var välvuxet, utan att tillverkarna faktiskt menade på allvar att småfolk ska sitta under ett regnskydd i vagnen och därmed inte behöver några galonisar. Amanda drunknade nästan i sina regnkläder, men hon var vansinnigt söt. Stövlarna var det lättare med, där hittade mamma ett praktexemplar i storlek 19.

Nu har Felice fått ärva regnkläderna och de gulliga, röda gummistövlarna. Hon verkade inte alls bekymrad över de smått gigantiska plagg hon fick på sig då hon skulle ut i regnet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hon tjavade på i gummistövlarna som om hon aldrig gjort annat. Byxornas hängslen fick sättas i kors över ryggen för att de inte skulle ramla av och de små banden som ska sitta under fötterna släpade efter. Men så söt, så söt.

Nu är det ju några månader innan Felice ska börja på dagis, så hon hinner nog växa i kläderna.

 

Sarah, ser Du att favoritmössan bytt ägare!

Favorit i repris

They’ve done it again, och jag tar av mig hatten för Polisen ännu en gång. Häromdagen inkom två poliser med en död hund som de hittat i vattnet i centrala Stockholm. Hunden var id-märkt och personal på djursjukhuset fick tag på ägaren och frågade om de saknade en hund. Det gjorde de först inte, men då de tänkte efter så jo, de gjorde de kanske på sätt och vis. En person i familjen hade tagit livet av hunden, sedan tyckte de att det var lämpligt att sänka ner hunden i vattnet i centrala Stockholm mha tyngder. För att lämna in hunden för kremering verkar ju vara överkurs. Denna historia lämnar förstås både det ena och andra obesvarat och efter ett samtal till Polisen så har det nu kommit ett beslut på att hunden ska obduceras för att försöka fastställa om hunden dog innan den hamnade i vattnet, eller om den drunknade. Vidare önskar Polisen veta om hunden hade några skador efter våld på kroppen. Jag säger då bara: Halleluja! Jag vet att det säkert finns tvåhundratolv människor som fnyser åt detta och irriterar sig över vad våra skattepengar går till, men jag tycker att det är väl investerade pengar. Dessa personer har oavsett hur man ser på det begått ett brott och jag tycker att det inte är mer än rätt att de ställs till svars för det.

 

Upplysningsvis

1) En privatperson får inte ta livet av en hund hur som helst

2) Man får inte kasta döda (eller levande… *ryser*) hundar i vattnet

3) Man får inte vara så korkad att man uppger för personalen att man inte saknar en hund då hunden är id-märkt och med lätthet kan spåras till rätt person

 

Tummen upp för Polisen!!!

Nyckelpigor på postorder

För första gången sedan vi flyttade in i huset så lägger vi nu ner massor med tid och energi (och pengar…) på vår trädgård. I och med förra sommarens dränering så har det inte varit meningsfullt att plantera och fixa innan, allt skulle liksom förstöras i samband med grävningen. Men nu har jag storslagna planer för min framtida prunkande, väldoftande trädgård. Folk kommer att stanna och titta in över mitt nya staket (som levereras nästa vecka och som kostade en halv förmögenhet) och förundras över vilken underbar trädgård som kan skapas på dryga 800 kvadratmeter. Tjejerna kommer att leka kurragömma bland stenar och blommande buskar. I köket sprids doften av paj gjord på sommarens äpplen och frysen fylls av egenodlade hallon och vinbär.

Nåja, drömma går ju i alla fall. Verkligheten är den att jag inte kan ett dyft om trädgårdsskötsel eller odling. Jag har köpt på mig ett antal böcker i ämnet och läser på varenda lediga stund. Jag tar flertalet rundor runt trädgården om dagarna och inspekterar mina grödor. För ett par dagar sedan dök det upp små gröna insekter på det staket som delar trädgården i två delar. Inte så konstigt, tänkte jag. Det är snygg färg på staketet och de gröna små krypen verkade ju ha god smak. Dagen därpå var det lite fler gröna insekter men jag anade inte oråd då heller. Igår var det plötsligt total invasion av hela trädgården. De gröna insekterna är ÖVERALLT! På växter, träd, trädgårdsmöbler, trädäcket, altanen, husväggen, tjejernas rutschkana, staketet, ÖVERALLT! Jag fick panik och begav mig in för att hämta en blomspruta som jag fyllde med vatten och såpa. Jag sprayade sedan ner hela trädäcket och staketet och försökte dränka de små djävlarna med min lilla insektsbrygd. Hela trädgården fick sig sedan en omgång med iskallt vatten och som en sista del i anfallet så klämde jag ihjäl ett hundratal insekter med fingrarna. 20 minuter senare hade jag värmt upp mina iskalla fötter (som också hade fått smaka på insektsvapnet) och bytt till torra, såpfria kläder gick jag ut för att beskåda min triumf. Helt i onödan skulle det visa sig. Det kryllade redan av nya gröna, insekter. Istället för att gå till nytt anfall stängde jag dörren och låtsades som de inte fanns. Vad är detta för djävulskap? Är det vanliga bladlöss? De verkar i sådant fall tillhöra någon mutantart eftersom de kan tusenfaldigas inom loppet av ett par dagar. Kvällen spenderades framför Google för tips om bekämpningsmöjligheter. En sida rekommenderade att man skulle inskaffa predatorer som kunde äta upp lössen, till exempel nyckelpigor. Jag lyckades hitta EN enda nyckelpiga i min trädgård igår. Hoppas han är hungrig eftersom det finns gott om mat… Kanske kan man inhandla nyckelpigor på postorder? I sådant fall lägger jag in om en beställning på fyratusen nyckelpigor utan vingar (de ska ju liksom stanna i min trädgård och äta mina löss, grannen får köpa egna predatorer). Ett alternativ kanske vore att bjuda in till fest för artonhundra gråsparvar, dock tror jag att de föredrar Seans nyutlagda gräsfrön.

Om någon har ett tips mot dessa gröna små mutanter (annat än såpa och kallvatten, det verkar ju fungera sisådär) så mottages detta tacksamt. Gärna något som dödar dem alla i ett svep men som skonar barn och hundar. Tackar på förhand!

Min nya fiende

Husets polis

En del saker är självskrivna och behöver inte läras ut. Amanda har precis tillrättavisat min far (som för övrigt inte alls hade tänkt bryta mot några regler).

- Morfar, Du får inte röka inne.

När hon fått till svar att han tänkte gå ut och röka så fortsatte hon

- Du måste ha skor på Dig!

 

Vad skulle vi göra utan vår lilla polis?

Bad timing

Igår var det dax för mig att bege mig mot Arboga för att hämta hem Hedda. Jag hade stämt träff med familjen Carlberg på Årets Border, den stora borderterrierutställningen som hålls en gång per år. Jag tog med mig tjejerna så att Sean skulle få fria händer i trädgården under dagen. Lyckligtvis har vi två barn som är rena änglar att ha med i bilen. Det är sällan något skrik eller bråk och de kan underhålla sig själv långa sträckor. Det är bara ett litet aber nuförtiden och det är att Amanda tycker att det är jättekul att säga att hon är kissnödig då man kör i 110km/h på E4:an och måste stanna olagligt i vägrenen, kasta sig ut ur bilen, slita ut ungen ur bilstolen, hiva ner kläderna och hålla henne i luften framför sig för att få höra “Nej mamma, jag VAR inte kissnödig”. Jag har försökt att få henne att förstå allvaret i att stanna bilen där det är stoppförbud men det där med trafikregler och treåringar är ett kapitel för sig.

Väl framme i Arboga (som för övrigt är en jättesöt liten stad som jag nog ska ta mig en promenad i en vacker dag) sken solen från en klarblå himmel, liksom alltid på Årets Border. Ca 200 borderterrier med tillhörande familjer hade samlats för att göra upp om diverse titlar. Jag insåg ganska snabbt att jag befann mig i en mardröm. Två ungar som for åt varsitt håll, en gassande sol, en löpande tik, en tung blöjväska, bilen parkerad några hundra meter bort och ingen vagn. Behöver jag säga att jag inte kommer att göra någon repris av denna lilla tur? Vi hittade igen Hedda bland alla hundarna, hon höll på att krypa ur skinnet då hon fick syn på oss och Amanda var jätteförvånad över att hitta Hedda i en bur i en okänd liten by. Vi gjorde inget längre stopp på utställningen av förklarliga skäl. Jag hann knappt titta på hundarna alls eftersom jag hade fullt sjå att hålla Felice borta från alla papperskorgar, se till att Amanda inte snurrade in i alla människor som utställningstränade med sina hundar och hålla ögonen på alla hanhundar som ville närma sig Hedda. Jag hann dock prata lite med Håkan Axén, Ilias uppfödare, samt med Rosa som äger Ilias mamma Cappie. Hon hade Cappie med sig och denna dam har hunnit bli 15,5 år gammal. Jag hoppas, hoppas att Ilia också får bli så gammal (förutsatt att hon håller sig frisk, förstås). Sedan tackade vi familjen Carlberg för att de tagit hand om Hedda några dagar samt att de gjort sig besväret att ta med en löptik i bilen upp till Arboga tillsammans med en hanhund som inte fick chansen att para denna gång. Nu håller vi tummarna för att det växer små bebisar i Heddas mage snart. Parningarna hade varit lite halvdana så det finns väl en risk att det inte tagit sig. Men med allt detta bekymmer så hoppas jag på åtminstone ett par småttingar.

TACK familjen Carlberg, Kennel Steffex, för att vi fick låna Heinz och för all hjälp med Hedda!

 

Igår satt vi alltså i bilen större delen av dagen. Då strålade solen från en klarblå himmel. Idag hade jag tänkt mig en heldag i trädgården, då öser regnet ner från en klargrå himmel. Snacka om dålig timing.

Händelser i vatten

Lilla Felice som varit ett riktigt litet baddjur har nu plötsligt blivit rädd för vatten. När vi frågar henne om hon vill gå och bada skakar hon resolut på huvudet och då vi närmar oss henne efter ha ställt frågan så vänder hon om och försöker så gott det går att fly undan. Hennes små fötter tar dubbelt så många steg som hon egentligen klarar av vilket förstås medför att vi fångar in henne på ett par sekunder. På väg upp för trappen kommer gråten. Vi kan bara gissa, men antar att det är en liten badincident för en vecka sedan som orsakat denna plötsliga vattenfobi. Hon lekte som vanligt i badkaret och tappade fokus för en sekund med resultatet att hon hamnade under vattnet en millisekund innan Sean fick upp henne. Hon hade blivit rejält skrämd och badandet var slut för stunden. Inte trodde vi att det skulle orsaka några följder i form av fortsatt rädsla, men det är nog det mest rimliga att tro i alla fall. Med Amanda gick vi på babysim och där fick de ju som små bebisar lära sig att dyka och vara under vattnet, så hon blev aldrig rädd då hon hamnade under ytan. Hon höll helt enkelt andan och strävade upp mot ytan. Med Felice har vi av flera skäl valt att avstå babysim och nu så här i efterhand kan jag tycka att vi borde ha tänkte lite annorlunda. Å andra sidan är det ju inte säkert att Felice hade gillat att vara under vattnet även om vi gått på babysim. Hur som helst så hoppas jag att vi snart har vårt lilla baddjur tillbaka igen, för få saker är så uppfriskande som att se tjejerna stimma runt i badkaret och stänka vatten och vara glada. Det fungerar dessutom som “uppåttjack” oavsett vilket humör de är på. Jag kör för stunden badterapi med Felice och är hela tiden med i badkaret, det verkar som om hon börjar tycka att det är lite mer OK igen.

Spöstraff

Igår tog vi emot ett samtal från Polisen. De önskade obduktion på en hund som förvarades i vårt kylutrymme. Eftersom jag var tvungen att skriva en obduktionsremiss på hunden så fick jag ta upp journalen och läsa den. Det visade sig att hunden inkommit allvarligt skadad med Polisen söndag kväll. Den hade blivit utslängd från en balkong av en kvinna som hade omhändertagits av Polisen strax därefter. Hur i hela helvete (pardon my french) kan man slänga ut en oskyldig hund från en balkong!?! Vad är det som rör sig innanför pannbenet på en sådan person?? Det måste ha varit en rejäl eldsvåda bland synapserna i den hjärnan för att man ska kunna göra något sådant. Jag vet att det finns värre saker än en skadad hund, tro mig. Jag har bara så förbannat svårt att förstå hur man kan skada en hund på det sättet. En varelse som inte förstår vad som händer och sker, som knappast kan ha gjort något för att förtjäna en sådan behandling. En hund är i nio fall av tio helt dedikerad sin ägare och detta blir då än svårare att förstå. Jag blir illamående av att tänka på det.

Hunden skadades så allvarligt att den blev avlivad. Kvinnan ska nu ställas inför rätta för djurplågeri. Underbart att det finns Poliser som orkar bry sig om en hunds lidande i en värld som den vi lever i. Jag kommer att hålla alla tummar jag har för att kvinnan blir dömd för djurplågeri med en saftig påföljd. Egentligen finns det bara en lämplig påföljd: spöstraff. Alternativt så skulle vi kanske kunna ta och slänga ut henne från balkongen och se hur hon skulle klara det.

 

Människans bästa vän

Tänk snabbt!

Det är inte bara Meg som bestämt sig för att löpa här hemma, Hedda kom igång hon med för en dryg vecka sedan. Vi har beslutat att para även henne och har hittat en stilig hund i Småland. Eftersom Hedda haft tre kullar innan och jag har provtagit henne inför varje parning så vet jag att hon ska paras omkring dag 16-20, aldrig tidigare. Vi hade då så fint räknat ut att vi skulle stämma träff med hanhundsägarna i Arboga i helgen, lämna Hedda till dem (det skulle då vara ca dag 15-16 i löpet), låta dem ta med henne hem till Småland för parning under kommande vecka och därefter skulle pappa hämta hem henne helgen därpå. Jag har dock anat oråd under tiden vi haft Bob hemma för herrejösses vad Hedda har varit intresserad av honom. Av den anledningen tog jag med Hedda till jobbet igår för att ta ett progesteronprov på henne, mest för att övertyga mig själv om att jag var orolig i onödan och att det skulle vara alldeles optimalt att para henne som planerat vecka 21. Vid 12-tiden kom provsvaret: progesteron 34. WTF!?! Jag hade räknat med basala värden och det här visade ju att hon skulle paras NU! Hjärnan satte igång på högvarv. Inom loppet av fem minuter hade en krisplan utarbetats. Mamma var inringd som barnvakt, Sean var informerad om att vi skulle åka till Småland och hanhundsägarna var informerade om att de skulle få besök på kvällskvisten. Några timmar senare satt vi i bilen på väg till södra Småland. Återigen frågar jag mig själv varför jag alltid väljer hanhundar som bor i andra änden av Sverige.

Strax efter klockan 21 var vi framme i Urshult och fick till åtminstone en halvlyckad parning. Hedda är nu lämnad i familjen Carlbergs försorg och på lördag ska hon återlämnas i förhoppningsvis mer parat skick.

Klockan hade hunnit passera 05:00 då vi äntligen körde upp på parkeringen hemma. Vilken resa! 13 timmar tog det, närmare bestämt. Men vad gör man inte för sin uppfödning? Nu är det bara att hoppas att hon blir dräktig också, för enbart för nöjes skull så känns resan lite halvt onödig…

Nu ska jag packa ihop mig och åka till jobbet för ännu en kväll i paradiset. Jag tror att “sömnbrist” blivit mitt andra namn.

Att inte räcka till

Lördagsnatten går till historien som en av de sämre i mitt veterinärmedicinska liv. Redan tidigt på dagen ringde Sarah och berättade att lilla Electra blivit ormbiten. Jag rekommenderade dem att åka direkt till veterinär med henne eftersom ormbett är en potentiellt livshotande skada på hundar. Dessa småhundar är dessutom ofta betydligt känsligare för ormgift än större hundar. Det dröjde bara en kort stund så ringde Sarah igen och sa att Electra var riktigt dålig, snudd på medvetslös. Till slut hamnade hon på Albano och trots alla insatser som stod i veterinärernas makt blev lilla Electra bara sämre och sämre. Jag kände mig så fruktansvärt maktlös och otillräcklig där i andra änden av telefonlinjen. Jag kunde inget göra, jag kunde inte hjälpa, jag kunde bara hoppas. Men det räckte inte. Sent under kvällen fick Electra hjälp att avsluta sitt lidande och blev en liten hundängel.

 

Electra (bilden lånad från Sarahs blogg)

Tragedin med Electra var inte nog denna kväll. Jag hade nattjour på jobbet och då jag gick på mitt pass fick jag börja med att hjälpa en arbetskamrats lilla mopsvalp på 8 månader att somna in. Hon låg nedsövd på ventilator pga en mycket kraftig lunginflammation och trots heroiska insatser så stod hennes liv inte att rädda. Electra fick sällskap på himlafärden av lilla, gulliga Carmen. Nu gick det inte att hålla sig professionell längre, tårarna rann nedför mina kinder. Jag räckte inte till som veterinär den här kvällen…

Två tunga förluster, två förtvivlade vänner som förlorat sina älskade familjemedlemmar. Men det var inte slut här. För inne på IVA låg min veterinärkollega Åsas lilla Maris som skadat sig i en trafikolycka under eftermiddagen. Hon hade svåra smärtor från nacken och idag vet vi att hon har en kotfraktur i halsryggen. Maris är dock en tapper liten tjej som säkert kommer att ta sig igenom detta och snart kunna springa omkring glad och lycklig igen.

Bäst just nu

Detta Youtube-klipp är för tillfället den stora favoriten hemma hos oss. Om jag sätter igång klippet på datorn kommer Felice småspringande (såväl man nu kan springa då man precis lärt sig gå) genom huset och tjuter av lycka. Amanda trallar med så gott hon kan på “Na na na na na na na na”. Jag kan faktiskt förstå tjejernas förtjusning. Kaninen är helt underbar! Och han sjunger till sin lilla morot. Hur sött kan det bli?

 

 

(Mamma: sätt musen över bilden och klicka så spelas videon upp)

Vårpromenad

När vi äntligen fått Felice att somna i vagnen mitt på dagen tog jag med Amanda på hennes livs första cykeltur. Hon har helt enkelt varit för kort innan för att nå ner till tramporna på sin trehjuling. Hon var överlycklig då hon fick på sig den med krokodiler prydda hjälmen och fick hoppa upp på sadeln. Sedan bar det av.

Nu visade det sig vara lättare sagt än gjort att få ordning på trampor, styrning och broms och efter en sisådär 50 meter ångrade jag bittert mitt förslag om cykeltur och ryggens dåligt tränade muskler gjorde sig starkt påminda. Men har man satt fan i båten så får man ro honom iland också.

Amanda, hur nöjd som helst.

 

Vi cyklade ner till lekparken nere på gatan och där fick min rygg en välbehövlig paus från denna udda sysselsättning medan Amanda skuttade runt bland de olika lekmöjligheterna.

Peek-a-boo!

 

Roligast, alla kategorier, är ändå att gunga. Amanda tröttnar aldrig på det. Så när lekstugan är införskaffad till tomten så är nästa projekt någon form av gungställning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det fanns en liten bil att gunga på också.

 

Till slut fick jag släpa Amanda från lekparken. Lyckligtvis kunde jag använda morfar som lockbete då han skulle komma förbi mitt på dagen. Hem fick Amanda gå och trehjulingen åka på min rygg. Kan tillägga att det gjorde mindre ont i ryggen än då Amanda cyklade…  Tillsammans med morfar åkte vi sedan och åt lunch på O’Leary’s och Amanda utbrast för första gången någonsin “Vilken god mat!”. Min haka ligger kvar någonstans på O’Leary’s golv.

Tack pappa för en god lunch och ha det så trevligt i Spanien (må Eyafjallajökull hålla sig i schack en vecka framöver).

Engelsk gentleman

Av rubriken att döma skulle man ju kunna leda sig till att tro att detta inlägg ska handla om min käre sambo. Men just nu finns två engelska gentlemän i vårt hus och detta inlägg är tillägnad den andre, en fyrbent kamrat. Låt mig få presentera Bob:

Denne stilige herre lyder under det stiliga namnet GB NO SE CH NV-09 Otterbobs Ninezergh men kallas till vardags för Bob. Han är hemmahörande i England men befinner sig sedan ett drygt halvår i Sverige för att bidra med lite nya gener till den svenska Borderterrieraveln. Jag har fått äran att låna honom till min Meg och igår kväll skedde den första lyckade parningen. Nu håller vi alla tummar och tår för att det tittar fram småttingar någon gång i början av juli.

Bob är en helt fantastisk hund. Totalt cool och okomplicerad. Han har flyttat in här såväl fysiskt som psykiskt och känns redan som en i gänget. Nu ska han bara stanna ett par dagar, men vore det inte för att jag idag blivit påmind om nackdelarna med hanhundar (läs: nerpinkade trädgårdsväxter) så skulle jag kunna tänka mig att hundnappa honom för gott. Han är helt obekymrad av barnens framfart trots att han inte är van vid barn, han knatar omkring på tomten och blir svallande lycklig om man tilltalar honom, han kommer på inkallning och han har bara yppat ett enda skall sedan han kom hit igår. Att han dessutom påminner extremt mycket om vår gamle Bailey har inte gjort förälskelsen mindre.

Tack Helena, Kennel Hellas, för att vi får låna Bob! Han är en riktig pärla.

Titta, han flyger… inte

Förra helgen var inte enbart tillägnad Douglas Hallin med familj, den innebar också lite firande av min käre morbror som nyligen uppnått den aktningsvärda åldern 59+++. Fredagskvällen fick han spendera med en lina runt kroppen högt uppe på taken på Kungsholmen eftersom hans systrar tyckte att en takvandring måste vara vad vilken jubilar som helst bör få uppleva. Per hade överlevt balansakten trots något friska vindar i Stockholmstrakten under kvällen ifråga. Lördagen var som bekant vigd åt dop med tillbehör. Under söndagens förmiddag skulle morbror få prova på skärmflygning, men alla som var i östra Svealand förra helgen vet att vädret inte var det bästa. In i det sista hoppades vi få se Per uppe i det blå, men så blev det alltså inte. Efter skärmflygningen var picknick inplanerad och eftersom picknickmaten var packad och på intet sätt skulle tillåtas gå till spillo så blev det picknick i alla fall. Jag hade lovat Amanda att vi skulle åka och träffa mormor och den damen lovar man inte sådana saker om man inte planerar att hålla sitt löfte. Sagt och gjort så packade vi in oss i bilen och åkte söderöver. Vi mötte upp picknickgänget på Tore Källberget i Södertälje där vi intog diverse smarriga saker i snålblåsten.

Efter avslutad picknick begav vi oss in i parken och tittade på djur, hoppade i höskulle, åt Södertäljekringlor och drack kaffe samt testade en nyanlagd kägelbana. Det blev en jättemysig dag trots allt och Amanda var mer än lycklig över att få klappa “Bocken Bruse” och titta på kaniner, grisar och kor.

Hon vågade klappa! Succé!

Dvärggetsbebis, förmodligen världens sötaste djur

 

Tore Källberget är lite som ett Skansen i miniatyr med den stora fördelen att det är mindre folktätt, gratis entré och hundar är välkomna. För dagen hade jag bara gammeltanten med mig och hon uppförde sig riktigt skapligt enda tills vi kom fram till grisen…

- Mmmums… gristryne. Smakar fantastiskt efter en stund i röken!

 

Dvärggetsbebisarna lekte herre på täppan och stångades med sina obefintliga horn och stegrade sig som små vilda ponnysar. Hade jag haft plats i trädgården så hade Tore Källberget varit en liten getbebis fattigare.

Efter ett par timmar i parken så avslutade vi dagen och åkte hemåt igen. Trots utebliven luftfärdsbevittnande så kändes dagen som en smärre succé. Hemma väntade Felice och Sean som valt att inte riskera att bli blöta om det skulle börja droppa från skyn. Amanda somnade som en stock på kvällen och drömde med all säkerhet om söta små getter.

Uppskattning

Häromdagen var jag och besiktade lite valpar hos en kollega till mig. Som ett tecken på hennes uppskattning för att jag ställt upp för henne och hennes hundar sista tiden fick jag denna fina  Borderterrierskylt

 

Visst är den fin? Jag blev verkligen jätteglad och nu pryder den grindöppningen på Kolartorpsvägen.

Sköna maj?

10 maj idag, 3 veckor kvar till juni= midsommarmånad. Lite märkligt då att jag sitter här och skriver till knastrandet av den brinnande veden i öppna spisen. Det är svinigt kallt ute, duggregnar och blåser snålblåst. Känns på intet sätt som sköna maj detta. Det började ju bra eftersom de första dagarna i maj såg rätt lovande ut. Jag spatserade omkring i vår trädgård, planerade var jag ska sätta alla plantor, buskar och träd som jag vill köpa, plockade fram utemöblerna och placerade dem på det nybyggda trädäcket, satt och tittade på när tjejerna härjade runt på nämnda däck så att det stod härliga till.

 

Men vad hände sedan?? Solen försvann och byttes ut mot moln, moln, regn, vind, regn, mer regn. Jag är inte nöjd. Jag vill ha försommarvädret tillbaka, nu. Mina träd och buskar vill ha sol och värme, mina blommor vill ha bin och humlor- inget av detta syns till så långt ögat når. Nu får allt vädergudarna ta och kika i almanackan och uppdatera sig lite. Jag ger mig f-n på att det är det här askmolnet som ställer till det. Men det kanske är bra för den globala uppvärmningen?

Innan det blev maj så var det förstås sista april, Valborg. Egentligen ska Valborg firas i Uppsala, allt annat känns rätt meningslöst. Men om man nu jobbar hela dagen så missar man större delen av festen (den del av kalaset som innebär fulla fjortisar som kissar i buskarna i Slottsparken känns mindre lockande). Efter väl förrättat arbete åkte vi till Kungsängen och åt middag hos mamma och Björn. Jag hade lovat Amanda att vi skulle titta på elden och man ska hålla det man lovat. Vi trotsade regnmolnen och begav oss ner till “den stora grillen” som Amanda kallade brasan. Det är inte lätt att vara liten, just då man tror att man lärt sig något så vänder omgivningen upp och ned på det.

Amanda, jättefascinerad av “grillen”

Felicen i lågornas sken

 

Vi gjorde besöket ganska kort och småsprang hemåt i regnet. Ett fantastiskt fyrverkeri kunde bevittnas från mammas och Björns balkong. Amanda pratade i flera dagar om alla “stjärnorna” som syntes på himlen. Själv stod jag med en rädd hund i famnen i andra änden av lägenheten och såg inte tillstymmelse till fyrverkeri. Jag kan dock konstatera att min snart 13-åriga hund börjar bli lite döv. Det är bara de absolut högsta smällarna som utlöser panik hos damen. Skönt för henne förstås, men för mig blir det en påminnelse om att hon är gammal…

Vi har i alla fall hunnit med lite lövkrattning på tomten och är nu redo för att ta emot solen, när den nu behagar visa sig. Ryktet säger att omkring imorgon eftermiddag är nästa chans att få se den. Kul att jag jobbar 12-21 resten av veckan. Not.

Amanda har trädgårdstjänst

Barndop, eller..?

I lördags var vi bjudna på dop av lille Douglas, mina tjejers tremänning. Strax före 15:00 infann vi oss i Täby Kyrka och jag placerade mig på första bänk med kameran i högsta hugg. Jag försökte fota in mig lite i det skumma ljuset (behöver nog gå en kurs i kyrkofotografering, eller så är det rakt igenom hopplöst).

Klockorna ringde och dopföljet äntrade kyrkan till tonerna av ”Duvemåla hage”. Douglas var cool som få och var egentligen bara bekymrad av alla fotoblixtar som stack i ögonen (och det är väl kanske inte så bara då man ska döpas…).

Fine lille Carl John Douglas

 

Vi sjöng tillsammans “Du vet väl om att Du är värdefull”, en jättefin psalm som vi faktiskt sjöng på min konfirmation. Jag visste inte att det var en psalm, jag trodde att det “bara” var en sång som sjöngs i kyrkliga sammanhang. Men nu vet jag bättre, psalm 791 alltså.

 

Lille Douglas får lite välsignelse från Guds budbärare, föräldrar och faddrar

Det blir nog ingen Pavarotti av Douglas, inte ett ljud hördes under dopet

 

Stolta föräldrar till finaste lillkillen

 

Allt gick så fint så, Douglas var som ett litet ljus, han fick rätt namn (inte som Felice med andra ord som höll på att få heta något annat…), ingen bröt ihop och grät, alla barn skötte sig mer eller mindre exemplariskt och organisten spelade helt enligt noterna. Ett fint dop.

Då dopföljet lämnat podiet så stod vi alla kvar och väntade på att de skulle komma tillbaka som de lovat, så att vi kunde ta lite fina bilder på dem allihop. Och tillbaka kom de, med besked. För plötsligt börjar tonerna av brudmarsch spelas och gästerna började att fånstirra på varandra. Några (läs Sean) utbrast mindre intelligenta kommentarer som “Nej men nu spelar hon väl fel, det är ju ingen som ska gifta sig”. Men se det var det visst det, för över altargången skred nu Fredrik och Malin fram som ett brudpar! Helt galet!

Min första tanke var “Herregud (passande eftersom vi var i kyrkan) vilken tur att jag bytte batterier i blixten”. Nästa tanke var “Men va fan (mindre passande eftersom vi fortfarande var i kyrkan), jag har ju svarta kläder på mig!”. Av ansiktsuttrycken att döma så tror jag att det stora flertalet av dopgästerna var högst förvånade, för att inte säga chockade. Fnissen spred sig i bänkarna, en och annan tår tittade fram och sabbade mascaran hos ett par tre kvinnliga gäster och några barn fick lämna tillställningen (kan ha varit så att ett av mina räknades till de som blev utvisade).

Vigseln var alldeles lagom lång med ett fint tal av prästen och en fin (nåja) av församlingen. Paret sa ja till varandra och blev Herr och Fru Hallin. Douglas passade på att utforska sakristian lite medan mamma och pappa fixade det där med ringar och kyssar.

Precis lagom till att vi gäster hade kommit över den värsta chocken så var det dax att bege sig ut i regnet och snålblåsten för att hälsa brudparet med sedvanligt ris och hurrarop. (notering för framtiden: lära Amanda att riset ska kastas på brudparet och inte på övriga gäster)

När kommer de???

 

Tadaaaa!

 

Brudparet sken som solen själv, och tur var väl det när solen lös med sin frånvaro. Men det är ju inget att deppa för i sig eftersom lite regn i brudkronan (eller i det blonda håret i Malins fall) bringar tur.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det blev stort kramkalas utanför kyrkan och vi fick alla chansen att tala om hur förvånade vi blivit. Ibland behövdes inga ord:

 

Sötaste bröllopsgästen!

 

Då gåshuden helt tagit över vår kropp och händerna frusit till is begav vi oss till lokalen på andra sidan gatan.

 

På väg till festen fick jag syn på några bröllopsgäster som skulle till nästa vigsel i kyrkan. Jag kunde inte låta bli att ta upp kameran:

Det är lite “Fyra bröllop och en begravning” över denna bild, eller hur?

 

I Odd Fellows lokaler bjöds det på god buffé, trevligt sällskap och fina tal. Trots att de flesta var oförberedda på att det skulle bli annat än dopkaffe så blev det en riktig bröllopsfest med allt vad det innebär.

 

 

 

Tårtan var helt underbart god och till och med Amanda stoppade i sig två bitar. Det vill inte säga lite det, för en tjej som i normala fall inte äter tårta. Felice fick i sig en ansenlig mängd hon med och det blev en riktig humörhöjare. Hon gick från att vara grinig och otålig till att springa fram och tillbaka och skratta och babbla i ett par timmar. The wonderful world of carbohydrates!

Eftersom vi räknat med ett par timmars dopkaffe så kunde vi tyvärr inte stanna så länge som vi önskat. Trots det kände vi oss jättenöjda och på glatt humör vid hemfärd.

 

Stort GRATTIS Fredrik och Malin till Ert giftermål och TACK för en jättetrevlig fest. GRATTIS också till lille Douglas på dopdagen. Lycka till alla tre på livets väg. Vi hoppas få gå med lite vid sidan av.

 

 

Eftersom jag lovat Malin att bara publicera fina bilder på henne så måste jag även bidra med denna: