Livegen

Jag bor i det fantastiska landet Sverige. Frihetens och valmöjligheternas land. Där integritet är ett ord som lärs ut på förskolan och där hänsyn och respekt är ledord skolgången igenom. Vilken tur jag har som fått födas just här och som får växa upp och leva i detta fantastiska land.

Men så förstås, banken äger mitt hus, staten äger min utbildning och snart äger kanske tandläkaren min mun...

Tala med bönder på bönders vis

Alla vet väl att man bör tala med bönder på bönders vis och lärda på latin? Eller förresten, vadå lärd? Vad är lärd egentligen? Att man studerat latin och kan benämna kroppsdelar och blommor på detta språk? Anta att lärd är ett positivt adjektiv, då är man alltså på något vis lite bättre, lite viktigare om man talar latin (vilket för övrigt i princip ingen gör, alla slänger sig bara med lite ord och fraser- fuskspråk!). Man är väl lärd om man kan skruva isär en båtmotor också, eller slänga ihop en Wallenbergare utan recept. Jag har studerat en massa språk, men jag valde bort latin eftersom det inte leder någonstans annat än typ "Veni vidi vici" och "In vino veritas". Nu vet jag inte om mina spanska- och franskastudier ledde så mycket längre förstås. Jag kan beställa öl på spanska (vem kan inte det???) och tala om hur gammal jag är på franska, men sedan är det nog i ärlighetens namn stopp.

Nu kom jag helt ifrån ämnet. Det jag tänkte beskriva är hur olika man pratar beroende på vem man pratar med. Häromsistens var jag på jobbet och mötte en kollega i korridoren (detta var innan den senaste tidens solsken) och hon var jättesnyggt solbränd. "Vad brun Du är!" utbrast jag. "Ja, mina melanocyter är nog väldigt aktiva, tror jag." Här hade hon ju kunnat svara som vilken annan människa som helst, dvs att hon lätt blir solbränd, men istället så började hon beskriva sina pigmentceller för mig. Helknasigt.
Då jag pratar med mina gamla vänner så är det så mycket som inte behöver sägas eller förklaras, det är liksom underförstått. Det är så befriande att umgås med människor som känner en utan och innan, där man kan tala utan att tänka, och där man med lätthet kan utelämna ett ord eller två i en mening och de förstår ändå precis vad man vill säga.

Nu är det inte bara i samtal som man tar hänsyn. Även när man kör bil måste man ju anpassa sig. Jag är bilvakt till pappas Golf medan han jobbar utomlands ett tag. Denna lilla bil är en riktig liten raket och svarar på ett minimalt tryck på bromsen oavsett last och hastighet. Då jag efter att ha kört denna bil ett tag sätter mig i min egen Opel så är de första hundra meterna en potentiell fara. Denna bil är så oerhört trögbromsad om man jämför med Golfen att jag i princip alltid tror att det är något fel på bromsarna vid första inbromsningen och hinner få lite lätt panik. Men så kommer jag på att det är Opeln och inte Golfen jag kör, och så går det bra igen. Roligast är kanske då man kör Seans lilla Kia. Då jag vänder mig om för att kolla döda vinkeln så tittar jag ut genom bakrutan!!! Lilla sockerlådan.

In my daughter's eyes

In my daughter's eyes, I am a hero

I am strong and wise, and I know no fear

But the truth is plain to see, she was sent to rescue me

I see who I want to be, in my daughter's eyes

In my daughter's eyes, everyone is equal

Darkness turns to light, and the world is at peace

This miracle God gave to me, gives me strength when I am weak

I find reason to believe, in my daughter's eyes

And when she wraps her hand around my finger,

always puts a smile in my heart

Everything becomes a little clearer,

I realize what life is all about

It's hanging on when your heart has had enough,

it's giving more when you feel like giving up

I've seen the light, it's in my daughter's eyes

In my daughter's eyes, I can see the future

A reflection of who I am, and what will be

And though she'll grow and some day leave, maybe raise a family

When I'm gone I hope you'll see, how happy she made me

For I'll be there, in my daughter's eyes

*

*

Denna fantastiskt vackra låt sjöng jag för Amanda på hennes dop, och den hade vi spelandes på CD under Felices dopfika. En av de vackraste låtar jag vet.

Felice favoriter

Det bästa i Felice liv för stunden är hennes fötter. För någon vecka sedan hittade hon dem och kom på att man kunde stoppa dem i munnen. Så nu har hon fullt sjå att få in dem i munnen så fort hon har en stund över. Vi är förstås mer än glada över att hon hittat en sysselsättning som hon klarar av helt på egen hand. Fötterna sitter ju där de sitter och kan inte ramla ur babysittern (om inte ungen gör det först förstås) vilket alla gosedjur och annat har en tendens att göra. Fötter är bra, mycket bra. Och det är lika bra att bli vän med dem på en gång, för man får dras med dem hela livet.

Felice är annars mest intresserad av aktiviteter som innebär att någon av oss, helst jag, bär omkring på henne eller åtminstone ger henne 100% uppmärksamhet. Att sitta själv en stund på soffan eller ligga på en matta på golvet är inget som hon uppskattar. Förutom då hon fått tag i sina fötter då. Visst är det mysigt att umgås med henne men ibland så skulle jag önska att hon kunde vara själv en liten, liten stund så att armarna fick vila. Amanda var lite likadan faktiskt, hon tyckte aldrig om att ligga själv och fundera. Dock var hon mycket tidig med att röra sig, rulla runt, komma upp på knäna och krypa och då blev livet genast mycket roligare. Amanda var bara 5 månader då hon började krypa. Om Felice ska krypa vid 5 månaders ålder så har hon väldigt, väldigt bråttom... Men det gör absolut ingenting om hon väntar ett tag. Innan Amanda kröp så såg vi fram emot att hon skulle lära sig det. Och så fort hon kröp så ångrade vi vår önskning. För jösses vad mycket som kan hinna hända då man vänder ryggen till ett krypande barn.

Annars så fortsätter Felice på den inslagna banan: det är bara mamma som gäller större delen av tiden. Om jag inte visar mig kan hon vara hur nöjd som helst hos Sean men om jag kommer in i rummet så börjar hon gråta direkt om jag inte tar henne. Hon har till och med börjat försöka sträcka armarna mot mig då jag kommer. Men det vore ju fel att klaga, man är ju någons favorit här i livet!

Död som död, eller?

Jag väcktes imorse av nyheten att Michael Jackson kanske var död. Vadå kanske? Är man död så är man, tyckte jag. Sean, nyhetsbäraren, förklarade då att det inte var bekräftat då han sent på natten gick och lade sig men att man misstänkte att han kilat vidare. Jag knäppte på TV'n, kollade in text-TV och där stod att läsa att Michael Jackson dött sent igår kväll svensk tid. Han hade råkat ut för ett hjärtstopp. Gör inte alla människor det innan de går över till andra sidan?

Under en tur till centrum fick jag syn på löpsedeln till en av de stora kvällstidningarna: "Michael Jackson mystiskt död". Det där förstår jag inte. Kan man vara mer än död? Död som död, trodde jag. Men man kan visst vara mystiskt död också. Och det är inte bara herr MJ som varit mystiskt död. Nej, ett äldre par var för ett tag sedan mystiskt döda de med. Kan man vara farligt död också? Eller kanske vackert död?

Nu borde jag ju inte fundera över detta då en människa just gått ur tiden. Jättetråkigt, verkligen. Tycka vad man vill om MJ men han var ju trots allt en människa, om än en ganska annorlunda sådan. Ett tragiskt människoöde. Hoppas att han finner ro där han är nu (fast jag tror ju inte på ett liv efter detta och så mycket lugnare än döden blir det nog inte).

Jag kan riktigt se framför mig hur journalisterna riktigt gnider sina händer och fyller sina kaffekoppar, för har det någonsin funnits något att skriva om MJ så måste det ju vara nu. Så många obesvarade frågor, så många spekulationer. Räkna med att tryckpressarna kommer att gå varma världen över de närmaste veckorna.

Verkligen helt fel läge att skämta, men den enda bild jag har av MJ är denna vilken togs på Scarecrow Festival i Kettlewell sommaren 2008.

Löjliga familjen

Det är vi det. Jag har aldrig tidigare varit med om så många läkarbesök, sjukhusvistelser och tillbud som denna vår och försommar. Det började med mitt arytmiproblem som resulterade i ambulansfärd och inläggning på hjärtavdelningen på SÖS. Uppföljande besök för detta med ultraljud och HolterEKG. Seans yxincident 1:a maj med allt vad detta inneburit. Felice långvariga förkylning och lilla ostbågsform som resulterat i två läkarbesök och besök hos sjukgymnaster nästa vecka. Och så var det det här med Amandas arm. För var den bra i förrgår morse? Nej, givetvis inte. Natten var jobbig, hon grät och hade ont. Lite välling omkring klockan 3 löste problemet och hon sov till 6. Så fort hon vaknade sa hon "Amanda åka docko". Gullungen, hon vet var man kan få hjälp hon. Därefter gick hon och Sean upp och kollade på lite film och då hade hon somnat om igen. Jag hade ju mitt tandläkarbesök klockan 10 som jag bara inte kunde avstå. Men kort därefter åkte vi tillbaka till Astrid Lindgren för att få henne undersökt på nytt. Jag antar att det fina vädret bidrog till bristen på patienter, för återigen kom vi in till läkare på mycket kort tid. Denna läkare var en ung, trevlig tjej som redan i korridoren kunde konstatera att Amanda arm hade en konstig vinkel. Efter att ha lagt händerna på Amandas arm kunde hon bekräfta sin misstanke- Amandas armbåge var delvis ur led. Hon gjorde ett par försök att reponera armbågen men utan resultat. Amanda var så tapper, visst grät hon men ändå lät hon läkaren manipulera armen. Och mellan tårarna fick hon fram "Elefante!". Dagen innan hade hon fått välja ett bokmärke och valet föll på en noshörning som i Amandas värld var en elefant. Nu ville hon naturligtvis att vi skulle vara färdiga så att hon kunde få en ny "elefante". Vi blev skickade till röntgen och inte heller här var väntetiden särskilt lång. Återigen visade Amanda vilken stjärna hon är genom att sitta snällt i mitt knä och få båda sina armar röntgade. Det måste ha gjort jätteont, men ändå protesterade hon bara ytterst lite.

Efter utförd röntgen fick vi återvända till akuten. Läkaren fick röntgensvar inom kort och det såg bra ut, dvs inga frakturer. Hon ville inte utsätta Amanda för mer trauma utan lät oss gå hem med en gul ballong. Armen skulle nog fixa sig hemma inom ett par dagar och om inte så skulle vi återkomma. Jag tyckte det var lite märkligt, vi brukar vara så noga med att reponera luxerade leder snarast möjligt. Men det kanske är därför jag är veterinär och inte läkare. Vi hade dock fullt förtroende för denna läkare och åkte hem med ett lugn i kroppen. Jag kunde dock inte upphöra att irriteras över den föregående läkarens nonchalans. Hade hon undersökt Amanda så hade hon kunnat ställa rätt diagnos och inte bara säga att "små barn slår sig och de får ont men det går över". Om hon ställt rätt diagnos hade hon säkert haft en ypperlig chans att reponera armbågen eftersom det då var helt färskt och inte svullet. Och då hade Amanda sluppit ha ont ytterligare ett dygn.

Givetvis blev det lite glass i butiken innan vi satte oss i bilen. Det är märkligt hur vissa saker bara behöver göras en gång för att bli en vana. I vilket fall som helst så fötjänade hon denna glass så tapper som hon varit!

De fina skulpturerna i korridoren på Astrid Lindgren

Amanda klappar "tatisarna", dvs fågelns ägg men de såg ut som potatis

Då vi satte oss i bilen utbrast Sean "Sandra, kolla hennes arm. Det måste ha hänt något". Mycket riktigt, armen fungerade normalt igen och kunde manipuleras utan större smärta. Så skönt! Hela kvällen hade Amanda sprungit omkring och tjoat och tjimmat och använt armen utan protest. Jag skulle ju jobba, kom dock lite sent efter sjukhusbesöket (15:30, skulle ha börjat 12...) men å andra sidan jobbade jag till 21:30 fast jag skulle ha slutat 20:00. Jag hade åter en riktigt trevlig kväll på jobbet med mina goa kollegor.

Amanda har fått vara hemma från dagis hittills denna vecka. Trots att armbågen verkade ha hamnat på plast i tisdags så hade hon ont igår och då är det helt klart en dum idé att vara på dagis. Förhoppningsvis kan hon gå imorgon, hon har tjatat om Masken hela veckan.

Nu ska vi ju inte glömma min tand då vi talar om allt elände. Tandläkarbesök i tisdags alltså. Bara att konstatera att jag har en pulpit i den onda tanden. Lösning på problemet: rotfyllning. Jaha, precis som jag misstänkt. Det blir billigt det här. Tur att man är gjord av pengar. Tandläkaren borrade upp tanden för att "lätta på trycket" och det har verkligen hjälpt. Då hon skulle lägga bedövningen inför borrningen så började hela rummet att snurra och hjärtat rusade. Det är visst adrenalin i lokalbedövningen och hon måste ha träffat mitt i ett kärl. Jag trodde för en sekund att nu blir det plingplong-taxi igen, men det gav sig efter en stund med huvudet mellan knäna...

Rotfyllningen ska göras nästa vecka och det är något som jag inte ser fram emot. Har gjort det en gång tidigare och det var det som fick mig att dröja 10 år innan jag gick till en tandläkare igen... Direkt efter hemkomst i tisdags så tyckte jag att det började göra ont på andra sidan av munnen. Jag trodde att jag inbillade mig eller led av grav wind-up (smärtfenomen) och ignorerade det. Igår gick det inte att ignorera längre. Det gjorde precis lika förb----t ont som det gjort på den andra sidan innan tandläkaren borrat upp tanden. Med tårar i ögonen ringde jag tandläkaren. Min tandsköterska svarade och trodde nog att jag skämtade då jag berättade att jag nu fått lika ont fast i en annan tand. Hur som så fick jag en tid idag, torsdag. Har knarkat mig igenom det senaste dygnet och infann mig hos tandis kl 12:30. Lyckligtvis så är risken en på miljonen att jag har en pulpit även i denna tand. Istället tror tandis att bettet ändrats i samband med att de borrade upp tanden och att jag nu belastar extremt på denna tand. Hoppas hon har rätt, för hur i hela friden ska jag kunna betala för TVÅ rotfyllningar?? Hon slipade ner tanden lite och jag tror att det känns lite bättre faktiskt. Men det gör fortfarande grymt ont att äta något varmt eller dricka något kallt.

Så som sagt, Löjliga Familjen var det. Nästa vecka blir inte bättre det. Måndag sjukgymnast med Felice, tisdag rotfyllning för mig och sjukgymnastik för Sean, onsdag besök på SÖS kardiologavdelning.

To be continued...

Sand mellan tårna

Familjen Douglas-Göransson på stranden

Och nu så har sommaren kommit. Äntligen. Känns lite som ett slag i ansiktet på våra brittiska gäster som hade riktigt skitväder större delen av deras vistelse här, men huvudsaken är ju att det nu är sommar på riktigt och inte bara i kalendern.


Mamma och Björn kom förbi idag och hälsade på lite. Vi åt pannkakor med sylt och grädde och drack kaffe. Dock inomhus eftersom våra altaner är ett minne blott... Då vårt sällskap styrt ut på Kolartorps Allé igen så bestämde vi oss för att gå till Rudan och bada. Ja, jag lovade att inte bada men de andra skulle tydligen i. Vilken tur vi har som har 5-minuters promenadavstånd till en liten sjö där man kan svalka sig. Amandas humör var på topp, badblöjan var packad och solhatten på (den senare åkte dock av relativt snabbt).

På väg till vattnet

Sean hävdade att det var riktigt varmt och att det enbart är min termostat som det är fel på. Jag hävdade att det dög alldeles utmärkt med att doppa fötterna i det iskalla vattnet. Amanda var väldigt fascinerad av alla barn som skuttade runt och kastade sig i det blöta men hon var inte vidare värst modig själv. Hon sprang mest i vattenbrynet och plaskade samt satt på bryggkanten och plaskade med fötterna i vattnet.

Sean såg dock till att Amanda fick ta sig ett dopp. Hmmm.... Misstänkt likt min egen pappas ständiga doppande av mig i mer eller mindre iskallt vatten då jag var liten. Kan ju säga att jag inte uppskattade det och borde jag då verkligen tillåta detta??? Förmodligen inte, men kul var det att beskåda i alla fall.

Världens finaste Amanda

Titta hon flyger!

Ilia tycker att det är en riktig skitkommun som inte tillåter hundar på badplatserna.

Jag och Felice fixar självporträtt ur grodperspektiv

Färdigbadade och nöjda

Jag och Felice myser i skuggan

Reclaim the house

Klockan 15:30 återvände livet till det normala igen. Engelsmännen vinkades av vid grinden. Amanda vinkade för fullt men blev förstås ledsen då bilen försvann runt hörnet. "Becky...." sade hon sorgset. Hon hade verkligen fattat tycke för Seans svägerska och kommer säkert att sakna henne en hel massa. Nu pratar vi om att Becky åker plan uppe i himlen, vilket Amanda verkar tycka duger bra.

Nu skulle jag kunna skriva att det är helt fantastiskt underbart att slippa köa till sin egen toalett, att kunna titta på TV utan hörselskydd (morfar är snudd på döv), att kunna laga pasta till middag (gissa vad vi åt idag), att slippa städa toaletten från otäcka små spår (tror inte de vet vad en toaborste är på andra sidan Nordsjön), att kunna slappa framför datorn utan dåligt samvete, att inse att den mat man stoppat in i kylen finns kvar nästa gång man öppnar kylskåpsdörren, att slippa dricka en kopp te var 30:e minut av ren artighet (vet Ni att det gått åt ca 120 tepåsar under de 14 dagar mormor och morfar varit här, och då räknar jag endast det te som enbart de dricker!), men det vore ju rent oförskämt av mig. Då skulle man ju kunna tro att jag är glad att ha blivit av med dem. Istället skriver jag att vi kommer att sakna dem alla såååå mycket och vi kan knappt vänta tills vi får agera B&B för dem igen!

För att fira att vi överlevt utan större men så skulle vi ta en familjepromenad med barn och hundar. Då vi var på väg ut tog Sean Amanda i handen och skulle leda henne mot dörren. Lilla Fröken envis bestämde sig då för att slänga sig i golvet och rent reflexmässigt så ryckte Sean tillbaka. Amanda grät som en stucken gris men vi trodde nog att det mest berodde på att hon blev arg. När hon inte slutat gråta efter fem minuter och höll sig mot sin vänstra underarm blev jag orolig. Hon är verkligen inte den sjåpiga typen. Gråter nästan aldrig mer än en minut oavsett hur mycket hon gör sig illa. Hon skrek så fort jag tog henne på armen. Vi gick vår planerade promenad men hon grät fortfarande av och till då vi kom hem. Bara att inse att ett sjukhusbesök inte gick att undvika. För omväxlingsskull åkte vi till Astrid Lindgrens Barnsjukhus istället för SÖS, de har nämligen ingen kirurgisk verksamhet för barn på SÖS. Vi behövde lyckligtvis inte vänta länge på vår tur. Läkaren verkade lite stressad och förvirrad. Efter en knapp minuts undersökning konstaterade hon att vi skulle avvakta tills imorgon. Hon trodde inte att det var något som var brutet och menade att barn ju har så pass lite skelett att man nästan inte ser något på röntgen (?). En tvååring måste väl ändå ha tillräckligt med skelett för att kunna se en fraktur? Ja, ja, hon har säkert rätt, det är en muskelsträckning och inget annat. Amanda fick Alvedon på sjukhuset och verkar ha lite mindre ont. Hon säger dock hela tiden "Manda ont handen. Manda ont armen. Aj aj aj aj." Stackars liten. Armen hänger längs med sidan och hon använder den inte. Om det inte är bättre imorgon ska vi tillbaka till sjukhuset. Det blir nog skoj eftersom jag ska jobba 12-20 imorgon och dessutom har jag en tandläkartid klockan 10:00.

Jag har aldrig längtat så mycket efter att träffa en tandläkare som nu. Jag fick tandvärk för en knapp vecka sedan. Det började ganska beskedligt men eskalerade snabbt. Jag försökte få en tid innan Midsommar, men det var fullt. Första tiden var imorgon. Nu har jag så förbannat ont att jag tar dubbel dos Alvedon och halv dos Ipren var sjätte timme dygnet runt och det gör ändå så vansinnigt ont ibland att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Jag tror att jag har lokaliserat tanden som gör ont, men det är lite svårt då hela munnen nu är öm. Så fort jag äter eller dricker något så kommer en smärtattack som jag inte kan beskriva annat än som förlossningssmärtor fast i munnen. Det känns som om käke och tand ska sprängas sönder och det skulle inte förvåna mig om det kommer ut en liten bebis genom tanden vilken sekund som helst. Nu hoppas jag bara att min tandläkare kan göra något åt detta imorgon och inte bara titta på tanden. Jag står inte ut att ha så här ont en vecka till, inte en dag till faktiskt. Jag räknar timmarna tills jag ska få hjälp. Om man ska se något positivt i det hela så är det väl att jag som sagt längtar efter att få gå till tandläkaren.

Nu ska jag gå och hänga 100 kg tvätt (alla lakan, handdukar och annat från Sandras B&B). Undrar om jag får någon lön den 25:e?

En glad Midsommar, ett lätt kaotiskt dop och another day in paradise

Detta blir ett helt fotofritt blogginlägg trots att de senaste dagarna förstås inneburit fantastiska möjligheter till fotografering. Dock ligger alla bilder antingen på mitt minneskort som jag inte hittar för stunden eller på annan persons minneskort som just nu inte befinner sig i huset. Tro det eller ej, men jag är faktiskt helt ensam hemma i den grå trävillan! OK, sanning med modifikation. Mitt lilla vitaminpiller Felice ligger och sussar sött i soffan, fiskarna simmar runt, runt och sköldpaddorna traskar omkring och letar maskrosblad (som jag förstås borde ha plockat åt dem idag, ska åtgärda detta snarast efter avslutad blogg). Dock är alla engelsmän, inklusive nysvensken och dennes tillika min dotter, utflugna en stund. De ville visst se lite vatten och har därmed begett sig mot Dalarö. Eftersom grävkillen lovat att avsluta dräneringsarbetet idag (lite "småpet", Ni vet) så såg jag min chans till en ursäkt att stanna hemma. Givetvis måste detta arbete övervakas och eftersom jag är "queen of the garden" så tog jag på mig det ansvaret. Så nu sitter jag med en kopp kaffe och lyssnar till grävskopans ljuva toner i trädgården. Det finns kanske en liten chans i universum att han blir klar idag, det är ju trots allt 11 timmar kvar tills det är imorgon. Vi får se, vi får se.

Var börjar jag? Midsommarafton kanske. Eftersom solen faktiskt sken, dock från en något molnig himmel, så beslutade vi oss för att dra ut gamlingarna på lite traditionellt midsommarfirande i Tyresta by. Vi packade in ungar, hundar och hembryggt kaffe (inget äppelvin) i bilen strax efter lunch. Vi hann ca 50 meter då de första regndropparna landade på vindrutan. Mormor åkte i min bil och ville nog att jag skulle ta en sväng runt kvarteret och därefter åka hem igen. Men icke. Har man lovat Amanda att det är kalas och satt på henne finklänningen, då är det kalas som gäller. Framme i Tyresta by spöregnade det. Vi satt kvar i bilen, mormor föreslog åter hemresa men jag stod fast vid att det skulle dansas kring en stor, blomsterprydd påle innan jag återvände till Kolartorp. Efter en stunds väntan i bilen så slutade regndropparna att falla och vi kunde faktiskt packa oss ur bilen. Solen sken plötsligt från en i alla fall lindrigt blå himmel och vi masade oss sakta fram till Midsommarstången. Sista utsmyckningen pågick för fullt och vi kom i tid för att se den vackra skapelsen resas mot skyn. Nu var det dax för dans. Amanda älskar att dansa och sjunga så det här skulle nog bli skoj. Men det är förstås, är man två år gammal så vill man inte hålla främmande folk i handen. Vi fick helt enkelt bilda en miniring, Amanda och jag (de andra vägrade dansa), och dansa för oss själva. Men det gjorde vi galant! Vi tvättade kläder, koack-ack-ackade, spelade fioliloliolej och skuttade. Ganska snart blev dock himlen oroväckande mörkgrå och vi skyndande till bilen. Klokt beslut eftersom himlen strax därefter öppnade sig. Picknicken intogs istället hemma i soffan, men lika gott var det.

Strax efter klockan 01:00 hördes glada röster och bildörrar som stängdes: omgång nummer två av britter hade anlänt. Sean hade väntat uppe på dem, så jag avstod från att agera välkomstkommitté och somnade istället om. Felice skrämde mig rejält under natten. Hon hade en våldsam hosta och plötsligt hördes ett välbekant kräkljud. Halvt sovande vände jag mig mot henne och skulle kolla att hon inte kräkt ner hela sängen. Hon var då alldeles slapp och konstig och jag fick panik. Jag skakade och ruskade henne och efter en kort stund (som förstås kändes som en halv evighet och där massor med hemska tankar hunnit infinna sig) kom hon till sig. Hon måste ha hostat så att hon tappade luften. Fy vad rädd jag blev. Jag vågade knappt somna igen och lade henne på mitt bröst så att jag kunde känna att hon andades. Hon var mest nöjd med att få sova så nära och mysigt.

Morgonen kom och med grus i ögonen klev familjen Douglas-Göransson upp ur sängen. Nja, Amanda vet nog knappt vad grus i ögonen är, eftersom hon aldrig är trött... Då jag skulle duka fram lite frukost kom nästa överraskning: min paj som jag gjort dagen innan och som jag skulle äta till middag även denna dag hade krympt under natten. Skafferimöss? Knappast. Oförskämda (jag väljer inte orden med stor omsorg längre) gäster som inte har vett att fråga innan de äter upp min mat. Ja, ja, det fanns fortfarande tillräckligt med paj till min middag.

Klockan 10:30 satte vi fart mot Kungsängen. Mamma och Björn var nere i Klockargården och dukade och vi hjälptes åt att fixa inför dopfikat. Därefter en snabb sväng till Brunna för ombyte och allmän tillfixning. Strax före 13 var vi åter i Klockargården och lade sista fingret på några småsaker. Jag knatade över till kyrkan och lade lite blommor på dopfunten. Prästen syntes inte till någonstans. Jag var ganska nyfiken på hur denna stjärna såg ut. Jag hade pratat med henne i telefon ett par dagar innan och jag kan väl säga att jag inte fått något vidare värst positivt intryck av henne. Hon undrade om önskemål angående psalmer och jag sade vilka två jag skulle vilja ha. Jaha, men det gick nog inte enligt prällen. Hmmm, varför inte? Jo, nu var det ju så att en annan familj också skulle döpa sitt barn på Midsommardagen och de kanske inte ville ha dessa psalmer. Jag fick bita mig i tungan hårt för att inte ifrågasätta varför ingen informerat oss om att en annan familj bokat in sig på samma dag (vi bokade först). Jag frågade vad det var för en familj, men det visste inte Guds tjänare. Inget namn, inget kön på barnet, ingen aning om vilka psalmer den familjen önskade, men de ville nog i alla fall inte ha de psalmer jag föreslagit (?). I alla fall inte den ena (som jag för övrigt fick upprepa numret på tre gånger under vårt fyra minuter långa samtal). Jag undrade hur hon kunde veta det då hon inte talat med dem och fick till svar att många ville sjunga traditionella psalmer (jag hade valt en ur ett tillägg till psalmboken, vilkens existens prällen inte verkade känna till eftersom hon informerade mig om att någon psalm 928 inte fanns i psalmboken och undrade var jag hittat den... Blocket, tänkte jag svara men gav istället den riktiga förklaringen). Jag hasplade irriterat ur mig att det nog beror på personernas ålder. Folk i 30-års åldern är oftast inte så haj på psalmer som folk i exempelvis 70-års åldern. Och folk i 70-års ålder döper oftast inte så många barn. Kunde jag inte tänka mig "Tryggare kan ingen vara"? Jag struntar i vilket, blev mitt svar. Då vi lade på så kände jag att jag nog struntade fullkomligt i alltihop, men för Felice kan det ju vara kul om även ett visst engagemang läggs ner på hennes dop eftersom jag engagerade mig väldigt i Amandas.

Strax innan klockan 13:30 så slog det mig att vi inte hade utsett en fotograf. Vid Amandas dop så fotade ju Camilla och vi satte henne längst fram för att få så bra bilder som möjligt. Hon tog jättemånga, verkligen jättefina bilder som vi är så glada att vi har. Men vem skulle fota nu? Patrik, tänkte jag. Han har en bra kamera och är duktig på att fota. Bad Björn ta en plats åt honom längst fram. Men var var han? Som sista ekipage anlände han med familj, men utan kamera... Sarah kläckte då idén att låta honom fota med deras kamera vilket fick bli lösningen. Det ska bli spännande att se bilderna. Hur som så är vi tacksamma att det finns några bilder till hennes album framöver (Becky fotade också men någon hade visst lekt lite med inställningarna så alla bilder är suddiga...). Tack för hjälpen, Patrik!
Prällen återfanns tillsammans med det andra barnet som skulle döpas. Denna lille krabat hade blå band på klänningen vilket gjorde att någon form av identitet skapades. Senare fick vi veta att han heter Love Nicklas (kul att berätta för engelsmännen att ungen skulle heta "kärlek"). Vi presenterade oss för prästen och då jag sa Felices namn så svarade prästen "Jahaaaa, det är så det uttalas" vilket i sig inte är så konstigt. Det som dock är lite konstigt är att hon inte frågat om uttalet per telefon om hon var osäker. Felice bestämde sig för att bli akut hungrig 13:32 och vi fick ett par minuter att fylla hålet i hennes lilla magäck innan vi tågade in i kyrkan. Sarah bar Felice och hade fullt sjå att hålla hennes lilla mun från de frestande violer vi knytit fast på dopklänningen (Amanda mumsade på luktärter under sitt dop). På tavlan stod siffrora på tre psalmer, de två jag valt (den andra familjen var kanske inte så traditionell som prällen hoppats) och så 248, "Tryggare kan ingen vara".

Jag hade sagt innan dopet att om det andra barnet är en pojke och prästen döper denne först så skulle jag hävda könsdiskriminering. Nu blev det inte så eftersom Felice blev döpt först. Naturligtvis kunde prällen inte (trots stora papper i sin bok) säga rätt namn utan det blev Felicia vid ett tillfälle. Jag tror dock att hon fick till det till slut och huvudsaken är väl att Skattemyndigheten har rätt namn. Prästen fortsatte på den förvirrade banan och läste Fader Vår innantill, sjöng fel i första versen av"Tryggare kan ingen vara", letade febrilt i sina papper efter mitt namn... Hon glömde också att fråga oss om vi ville att Felice skulle få "ingå i församlingen och bla bla bla" (det där som de alltid frågar på dop) vilket förstås inte gjorde oss något eftersom vi kände oss som hycklare då vi svarade på den frågan då Amanda döptes. Vi är ju som bekant inte särskilt troende.

Felice hade inget emot att få lite vatten på huvudet och höll sig faktiskt tyst och snäll större delen av den lilla dopceremonin. Love Nicklas hade en ljuddämpare i munnen, så han var tyst han med. Kantorn sjöng en egenkomponerad sång som var riktigt fin och jag läste en del av texten till "What a wonderful world". Jag hade en tanke att sjunga den fantastiskt vackra och tänkvärda "In my daughter's eyes" vilken jag sjöng på Amandas dop, men det som till slut fick mig att avstå var det faktum att ett annat barn skulle döpas samtidigt. Jag har ingen scenvana och med en massa outsiders i kyrkan så skulle det bli för mycket för mina nerver. Istället hade vi denna låt spelandes på bildskärmen som vi laddat med en massa Felice-bilder, vilken stod att beskåda under fikat i Klockargården.
Amanda levde loppan större delen av dopet och dansade och snurrade omkring. Ja, ja, dop är till för barnen, eller hur? Hon höll sig i alla fall förhållandevis tyst och det är inte varje dag det inträffar.

Felice fick tre faddrar, eller gudföräldrar som det ju också kallas (fast Gudfader får mig alltid att tänka på avkapde hästhuvuden så jag föredrar fadder). Min bror, Seans bror och så Sarah, en kär vän. Tack för att Ni vill finnas för Felice och kom ihåg nu att Ni tagit på Er att hjälpa kyrkan att uppfostra henne i den kristna tron ;)

Efter sedvanlig fotografering utanför kyrkan så blev det fika i Klockargården. Och trots kaktjuvar så räckte fikat till alla. Vi fick faktiskt med oss en hel del hem så nu kan tjuvarna frossa i godan ro (fast nu vågar de nog inte). Prinsesstårtorna var ljuvligt goda och Amanda proppade munnen full med marsipan. Barnen lekte och vi något äldre minglade och hade det trevligt.

Tack alla som bidrog till att Felices dop blev en så trevlig tillställning! Till och med solen lyste på oss (i alla fall stundtals). Jag hade drömt ett antal mardrömmar om detta dop, t ex att jag vaknat på morgonen och insett att det var dopdag och jag inte hade fixat något. Nu blev det inte så och vi tycker att det var så trevligt att ha Er där allihop! Och tack också till alla Er som inte kunde vara med men som på andra sätt hedrat vår älskade lilla solstråle! Felice tackar för alla fina doppresenter (som vi ska hålla borta från hennes klåfingriga storasyster).

Kvällen tillbringades hemma i Kolartorp med grillat, färskpotatis och pastasallad. Morfar gick omkring med en hårt grillad biff på sin tallrik, log mot mig och sa "Det här, DET är riktig mat". Sarahs tolkning av detta var att han nog menat att jag borde överge mitt vegetariska tillstånd medan min bittra tolkning efter 12 dagar med denna man är att all övrig mat vi tillagat inte räknas som riktig mat.
Vi var alla ganska trötta men trots det hade det blivit söndag då de flesta av oss lade huvudet på kudden. Dagen toppades av att Felice för första gången gav ifrån sig ett bubblande skratt! Farbror Rob hade en badboll på huvudet som han gnuggade mot hennes mage och plötsligt hade denna lilla varelse visat omvärlden att hon kan skratta!

Det var lika många människor i huset då jag vaknade som då jag gick och lade mig. Det kändes till och med som om de blivit fler under natten. Another day in paradise... Men nu har jag alltså lyckats bli helt ensam en stund vilket är så otroligt skönt att det inte går att beskriva. Tänk vad man kan uppskatta det lilla i livet. En kopp kaffe, en gosig bebis, ett tangentbord, ljudet av grävskopa och Spotify i kombination. Om 24 timmar är livet åter mitt eget och huset "tomt" igen. Vi uppskattar besök och sällskap, även fast det kanske inte låter så. Men det kan bli för mycket av det goda.

Fantomgips

Så sitter jag här på Midsommaraftons morgon i pyjamas och tänker stjäla mig lite bloggtid. Innan gästerna har stigit upp måste det väl ändå vara legalt att sitta framför datorn? Jag har riktig bloggabstinens men känner inte att det är OK att smyga iväg och vara asocial med gästerna men social med cybervärlden. Sean har löst sitt databehov genom att sitta uppe till sent på natten och spela. Skulle ju kunna vara ett alternativ om det inte vore för att jag är så vansinnigt trött på kvällarna att jag skulle hinna somna innan jag loggat in på nätet.

Igår var det äntligen dax för Seans sista(?) besök på SÖS. Han skulle få ta bort sitt gips och bedömas av ortoped. Som vanligt slirade vi in framför huvudentrén två minuter innan besökstid så vi fick lämna av Sean och åka och leta parkering efteråt. Amanda skrek i högan sky "Manna åka docko, Manna åka docko!" då Sean klev ut och vi körde vidare. Jag tröstade henne med att hon nog skulle få träffa många doktorer i sitt liv. Med bilen parkerad på trygg plats i P-huset gick vi mot ortopedkliniken för att leta upp Sean. Varenda gång vi är på SÖS så slås jag av hur många nyfödingar man ser. Överallt sitter små nykläckta bebisar i babyskydd i väntan på att för första gången få se sitt framtida hem. Stolta mammor bär på skrynkliga små knyten med alldeles för stora strumpor och mössor som halkar ner över ögonen. Stressade pappor springer mot BB med ett babyskydd på armen. Nostalgi...

Väl inne på otropedkliniken hejade undersköterskan i receptionen på mig och talade om att Sean just nu höll på att gipsas av. Jag gillar verkligen inte detta med att vara hej och tjenis med sjukhusfolk. Kanske är vi något lättare att komma ihåg än övriga patienter, eftersom vi alltid har två små rumpnissar i släptåg. Jag satte mig på stolarna i väntrummet och Amanda började genast att tjata om "ellon" (=yoghurt) vilket vi hade med oss förra gången. Idag hade vi ingen "ellon" med oss så hon fick nöja sig med vatten ur automaten, men det var tydligen lika roligt det eftersom det bubblade så kul varje gång man tagit en mugg vatten. Amandas myror i brallan gjorde sig snabbt påminda och då upplyser undersköterskan mig om att det finns lite leksaker runt hörnet. Jag tar mitt pick och pack och kikar runt hörnet. Där finns bord och stolar, leksaker, papper och kritor, böcker, skötbord, soffor, ja allt man kan behöva. Varför, VARFÖR har ingen upplyst mig om detta tidigare??? Jag har jagat runt Amanda i väntrummet och försökt att sysselsätta henne med nycklar och andra olämpliga barnleksaker. Tiden sprang förstås iväg då man kunde färglägga Skalman och köra dockor i vagnen och snart uppenbarade sig Sean utan gips! Doktorn var tydligen från England och de hade haft mycket att tala om: pubmat, engelsk öl, väder och vind. De hade visst hunnit med att diskutera lite sjukgymnastik och rehabilitering också. Sean är sjukskriven TRE månader till. Om inte den där yxan vore ett dött material redan så skulle jag döda den. Han kan tydligen få jobba men endast om han får taxiresor till och från jobbet. Och av någon anledning så misstänker jag att Försäkringskassan hellre betalar ut hans pinsamt låga sjuklön än lägger pengar på taxiresor...

Efter besöket på SÖS så hade vi 200 ärenden att uträtta. Vi inhandlade plasma TV, hämtade surroundsystem, köpte skor till Amanda, letade lämpliga blommor till Felices dop utan framgång, handlade potatis (det äter morfar) och mjölk (det dricker morfar) på Coop, handlade servetter och lite små dekorationer till dopet. Nu är det mesta klart inför imorgon, frånsett det faktum att några gamlingar har snott en massa av mina bakade kakor så att de inte kommer att räcka till alla. Jag trodde att man frågade innan man serverade sig själv ur kakburkarna... Låter jag bitter? Nja, kanske lite.

Nu står en 50 tums plasma TV på en skobänk (allt kan inte vara perfekt) i TV-rummet och kaffet puttrar i köket. Gästerna har vaknat och jag kan inte vara asocial längre. Sean går omkring och lyfter sitt ena ben misstänkt högt. Fantomgips, månne?

F*E*L*I*C*E

* Fantastisk

* Efterlängtad

* Liten

* Ivrig

* Cutie pie

* Enastående

Söta Elin

I vårt område bor en liten tjej som heter Elin. Eller det kanske bor flera Elin runt omkring eftersom Elin ju blivit ett riktigt poppisnamn. Hur som så är denna Elin en riktig liten gullig tjej. Min första bekantskap stiftade jag med henne då hon och en kompis till henne för något år sedan en kväll ringde på min dörr. De undrade om jag visste hur djurkliniken nere på gatan har öppet. Kompisens katt hade nämligen kommit hem med en ekorrunge som var skadad. Kliniken var stängd vilket jag talade om för dem. Jag trodde att de visste att jag är veterinär, men så var det inte. De hade helt sonika knackat på i ett hus, vilket som. Jag lovade nu i alla fall att hjälpa dem med att avliva den lilla korren. Jag följde med dem hem och hämtade det lilla pyret som de döpt till Alvin. Jag tänkte inte leka bödel framför tio barn så jag bad att få ta med honom hem och göra pinan kort för honom. Det var OK, bara jag kom tillbaka med honom så att de fick begrava honom sedan. Sagt och gjort, Alvin och jag gick tillsammans hem och jag höll hans lilla tass då han vandrade över till andra sidan. Därefter återlämnade jag honom till ett gäng förväntansfulla barn. De verkade mer nyfikna än skräckslagna. Alvin fick sin sista vila i skogen upp mot Hermanstorp.

Dagen därpå ringde det på dörren igen. Det var Elin och hennes kompis Blenda. Nu hade de med en blomma och choklad till mig som tack för att jag hjälpt dem med Alvin. Så söta! Det var starten på många besök i huset förra sommaren. Vi hade ju valpar från april till juni och de fick väldigt mycket barnvana tack vare Elin och Blenda. Vissa dagar var de här i flera timmar. De passade valparna åt oss i trädgården och lekte med Amanda. Ibland hade de små presenter med sig, och då var det presenter både till hundar och till Amanda. Hundarna fick godisben (valparna fick de också, bara lite mindre versioner av benen) och Amanda fick majskrokar. De var så söta tjejerna att vi aldrig hade hjärta att neka dem att komma in, oavsett om vi hade tid för dem eller ej. Då valparna flyttat blev det ganska tyst här. De kom förbi ibland men stod då mest vid grinden och pratade. Elin har två småsyskon, så hon har vanan inne med små barn. Amanda tyckte väldigt mycket om henne.

Nu var det väldigt länge sedan jag pratade med Elin. Jag har sett henne i centrum och jösses vad stor hon blivit. Hon har tuffa kläder och smink! Är detta samma lilla tjej som förra sommaren låg på vår gräsmatta och gullade med små valpar? Jag tänkte att nu har hon nog växt ifrån oss och Amanda. Men så i helgen kom Sean in och sa att han sett något skrivet på gatan utanför vårt hus. Han kunde först inte se vad det stod men då han kikat en stund så läste han "Söta Amanda //Elin" och ett hjärta. Vi blev så glada att vi naturligtvis var tvungna att föreviga detta. Bilderna blev inget vidare men här är de i alla fall (klicka på dem så blir de större).

Så fastän hon blivit så tuff och vuxen det senaste året så hade hon ändå lite tid att skriva en hälsning till Amanda.

Kör försiktigt!

Sötaste Amanda var ikväll mycket bestämd med att "Mamma sojja sängen", dvs att jag skulle natta henne. Hon fick som hon ville och hon höll mig stenhårt i handen på väg mot trappen. Om Sean så mycket som tittade åt hennes håll så tittade hon på mig och upprepade "Mamma sojja sängen". Jag lugnade henne med att visst skulle jag sova sängen med henne. Vi gick uppför trappen och bytte om till pyjamas. Sean kom upp med hennes välling och hon började bli ängslig. Skulle jag överge henne nu? Hon flackade med blicken, "Mamma sojja sängen, mamma sojja sängen". Sean lyfte upp henne och bad om att få en puss. Hon blev så glad då han pussade henne och sedan satte ner henne. Hon hoppade glatt omkring, vinkade till honom då han gick nerför trappen och ropade "Hejdå, söte siktigt". Detta är naturligtvis hennes variant av "Hejdå, kör försiktigt" vilket jag och Sean alltid säger till varandra då den ena ska iväg. Gulliga unge!

En himla trevlig helg

Det finns nog ett antal personer som helst av allt vill glömma denna helg som karaktäriserats av regn, regn, regn. Men vi har haft en mycket trevlig helg i vår lilla del av världen. Igår blev det mycket riktigt en tripp till Beijer och ByggMax för virkesinspektion. Valet föll till slut på ByggMax och vi hade lastat det mesta på takräcket då jag började tycka att det såg oroväckande böjt ut. Sean bad mig att sluta fåna mig, han hade lastat betydligt mer än så där på räcket tidigare. Ja, kanske var det just det, räcket var utmattat. I vilket fall som helst så brakade det till en halv minut senare och räcket tackade för sig. Vi är så vana vid missöden just nu att vi bara konstaterade att vi nu skulle få lasta av allt virke igen. Nu hade vi dock sådan tur att det fanns ett ledigt släp som vi kunde låna så vi lastade direkt på det och körde hem. Lastade av virke i ösregn och så åter till ByggMax för att återlämna släpet.

Vi handlade lite på hemvägen, pasta förstås. Hemma fick vi båda någon slags ryck. Sean började slipa och grundmåla trappen och jag bakade äppelmuffins! Hmmm... Med halverad barnaskara kan man tycka att vi kanske skulle vilat lite, men det blev precis tvärtom. Och det var väl iofs inget dåligt alternativ eftersom det är betydligt lättare att åstadkomma hemarbete utan en busig tvååring...

Äppelmuffinsarna tog lite tid att tillverka, bland annat eftersom vi visst inte hade kanel hemma (insåg jag då jag redan vispat ägg och smör och blandat till mjölet, det där med planering är inte min starka sida). Bara att åka och handla. Då jag kom ut från Coop med kanel för 250:- (OK, jag köpte visst lite annat också) så insåg jag hur mycket klockan var. Blev jättestressad en millisekund eftersom vi var tvungna att äta middag pronto. Men sedan kom jag ihåg att Amanda inte var hemma och Felice äter middag lite nu och då, så vem hade jag bråttom för? Ingen! Åkte hem i lugn och ro, bakade färdigt muffinsen och lagade sedan tagliatelle med ruccola, feta, vitlök och cocktailtomater. Så enkelt och så gott. Efter middagen tog jag och Felice en lång dusch och sedan satt jag och Sean i soffan, kollade på TV och njöt av varma muffins. Det var så otroligt lugnt och skönt, inget stress, inga fighter. Och bäst av allt var ju att veta att Amanda hade det hur bra som helst, säkert mycket roligare än hemma. Som krona på verket lyxade jag till och drack lite halloncider framför TV'n. Jag och Felice gjorde kväll tidigt på Seans begäran. Han skulle måla trappen och behövde få oss ur vägen.

Idag har jag jobbat igen. Anlände plaskvåt till jobbet klockan 8:00. Inser Ni hur fantastiskt roligt mitt jobb är och vilka underbara arbetskamrater jag har? Vet Ni att jag nästan varje gång jag kommer till jobbet får höra "Åh, vad kul att det är Du som kommer", "Ska DU jobba! Vad glad jag blir!", "Vad kul att se Dig här"? De är så gulliga mina arbetskompisar. Visst är det en bidragande faktor att jag inte jobbat så där vidare värst mycket de senaste åren, men faktiskt så är många av dem så här rara även då jag jobbar heltid. Tänk om alla fick mötas av detta då de kommer till sina jobb, skulle inte världen vara ett bättre ställe då? Jag försöker att hålla jämna steg med mina kollegor så att jag också kommer ihåg att var positiv och berömma dem då de gör ett bra jobb. Idag flöt allt perfekt och vi hade riktigt trevligt ihop. Inte jättemycket att göra men aldrig sysslolösa, precis så jag tycker att jourerna ska vara. Ett litet missöde inträffade på eftermiddagen då strömmen plötsligt försvann och hela huset slocknade. Larmen gick på operation och det vart ett litet allmänt kaos. Men vi redde upp det också och efter en stund blev det ljust igen.

Nu är mormor, morfar och Amanda tillbaka igen. (O)ordningen är återställd. Amanda var så trött att hon somnade med vällingflaskan i munnen ikväll. Jag hade inte hjärta att väcka henne för att borsta tänderna. Så ikväll lever Karius och Baktus loppan. Nu är jag så trött att jag har grus bakom ögonlocken. Resten av sällskapet tittar på pandaprogram på Animal Planet men jag ska nog ta med mig Felice och smyga uppför trappen.

En lyckad helg trots historiskt dåligt väder. Imorgon ny vecka och nya tag. Mycket att stå i inför lördagen, men det ska nog gå bra. Stressa tänker jag iaf inte göra.

Achtung!

Ooooops! Det finns visst alldeles ypperliga översättningssidor på nätet fick jag erfara idag. Detta innebär naturligtvis att jag svävar i livsfara. Någon ond själ kanske avslöjar min bloggadress för mina svärföräldrar och jag behöver nog inte tala om att jag skulle sjunka rätt rejält på deras Topp 10-lista om de kom över denna blogg. Ärlighet varar längst, jag vet, jag vet. Men det finns också något som heter att man ska välja sina fighter. Och då väljer jag inte att fighta om matvanor och liknande i ett öppet forum.

Så alla Ni som vill vara med och rädda mitt skinn, avslöja inte denna adress för den brittiska delen av vår familj. Snälla!!!

The sound of silence

Lyssna! Det är alldeles, alldeles.... tyst. För en timme sedan kom mamma och Björn och hämtade mormor, morfar och Amanda. De ska åka till Hästbo allihop och stanna där tills imorgon. Vi hade redan från början beslutat att mormor och morfar skulle få spendera någon dag tillsammans med mamma och Björn, så att vi skulle få en välbehövlig paus. När jag sedan kom på att jag visst lovat att jobba imorgon så fick även Amanda följa med så att Sean överlever här hemma. Och nu har de åkt. Felice ligger och snusar på amningskudden i soffan och hundarna är nöjda efter en upptäcktsfärd bland lerhögarna på tomten. Det är nästan som gamla tider, då Amanda var liten bebis och vi inte hade en tvååring att sysselsätta här hemma. Och då tyckte man att det var lite jobbigt. Nu känns det som värsta semestern att bara ha ett barn och tre hundar. Det är nästan så man blir lite stressad över vad man ska göra nu när man har en massa fritid helt plötsligt.

Det blir nog en tur till ByggMax och Beijer idag för virkesinhandling. Vi måste börja fundera över den första trappen som ska byggas. Vi har fortfarande en trapp kvar, men den ska rivas så snart killarna kommer runt till den sidan av huset. Dock tror jag att det lär dröja innan de är där. Efter gårdagens attack på bergvärmen så är de här även idag och försöker laga eländet. Då kan man ju gissa vad som hänt. Jo, instrumenten som de åkte och hämtade i Uppsala igår fungerar inte. Säkringarna poppar som popcorn och det blir kortslutning i alltihop. Ni skulle se deras små ansikten. De ser ut som småbarn som blivit vägrade godis på lördagen... Jag tycker faktiskt riktigt, riktigt synd om dem. Detta arbete påbörjades 19/5. Beräknad tid för arbetet var två veckor. Nu har det snart gått fyra veckor och väldigt mycket arbete återstår. Jag antar att de inte har så mycket luft i sina scheman att detta inte påverkar andra projekt som de åtagit sig. Och visst betalar vi en hel del för detta, men jag tror inte att de kommer att göra någon större vinst på vårt projekt...

Nu ska jag gå och lyssna på tystnaden, ta en varm dusch och njuta av min minsta bebis! Trevlig lördag allihop!

PS Ikväll ska vi äta pasta!!!

Dränerad

Den som vill läsa ett uppåt inlägg och som är less på tjat och gnäll föreslår jag ska surfa vidare till en annan blogg eller möjligen skrolla ner lite och läsa Gary Larson's myggskämt igen (jag tröttnar personligen aldrig på det). Jag är nämligen lite småtrött på ganska många håll och kanter så detta blir inget muntert inlägg. Man kan inte vara på topp jämt, antar jag.

Sent måndag kväll kom Seans mormor och morfar på besök. De ska stanna hos oss i två veckor tydligen. Det var ju Seans mamma som var så rar och bokade biljetter åt dem och hon "råkade" göra fel vid bokningen så att det blev två veckor istället för en. Och det var väl OK, visst? Ja, vad ska man säga? Nej, det känns inget vidare, de får ta in på hotell. Knappast. Istället så sväljer man irritationen och tänker att på något vis ska man väl överleva dessa två veckor. De har ju dessutom varit här en gång tidigare under knappt två veckor och helt ärligt så såg vi inte mycket av dem under dessa två veckor. De hittade på en massa saker på dagarna, åkte in till Stockholm och turistade osv. Så vi tänkte att det här skulle nog bli plättlätt. Men som så många gånger tidigare så hade vi fel. De har sedan de kom hit för fyra dagar sedan inte företagit sig något på egen hand. Idag hade de visst tänkt att åka till centrum men det blev aldrig av. Vi har ställt en bil till deras förfogande snälla som vi är, så det är fritt fram att åka varthelst de känner för. Men inte ens till centrum gick det att ta sig. Nej, om jag inte skulle med så stannade de nog hemma. Det kändes tydligen inget bra att köra bil. Jag gjorde klart för Sean att jag inte tänkte agera taxi åt dem oavsett hur trist stämning det skulle bli här hemma. Vi har varenda gång som vi varit i England tagit oss fram och tillbaka på egen hand. Vi har antingen hyrt bil eller haft med oss egen. ALDRIG att vi fått skjuts någonstans. Och vi har visst klarat oss alldeles utmärkt. Men då vi har besök från England så förväntas vi agera guider och taxichaufförer. Men det har jag alltså satt punkt för nu, och Sean kan inte göra så mycket han med benet i gips. Jag orkar inte bry mig om att det blir lite sura miner här hemma. Det var inte jag som ville att de skulle komma hit en halv evighet.

Utöver att de är väldigt stationära så är det här med maten ett helt projekt. Kräsnare människa än Seans morfar får man leta efter med lupp. Jag brukar bli anklagad för att jag är kräsen då jag är i England men jämfört med honom så ligger jag i lä! Han äter inte pasta, inte marinerat kött, inte couscous, inte fetaost, inte avocado, inte tomater, inte pizza, helst inte ris, inte paj, inte såser, inte palsternacka, inte vitlök.... Listan kan göras oändlig. Så vad äter karln då? Kött och potatis. Och det är ju väldigt lämpligt mtp att jag är vegetarian och aldrig har tillagat kött. Jag och Sean hade ingått ett förbund att vi skulle strunta i vad de äter och inte äter under tiden de är här. Vi lagar helt enkelt sådan mat som vi brukar äta och så får de äta om de vill. Vill de inte ha maten så kan de ju alltid laga egen eller vara utan (det senare högst olämpligt om man är diabetiker vilket de båda är). Sean bröt dock vårt förbund tämligen omedelbart och kontrollerar nu innan maten börjar lagas vad morfar kan tänkas äta. Jag bara suckar och stönar lite för mig själv, fast lite högt så att jag kanske hörs (morfar har dock hörapparat så mest sannolikt märker han ingenting av mina subtila protester).

Så just nu sitter jag alltså med två närmare 80 år gamla brittiska gäster i mitt hus, som inte har någon större lust att ta sig någon annanstans än mellan köket och soffan. Det dricks 100 koppar te varje dag och protesteras över fullt normal och ätbar mat. Jag ska agera social liten värdinna och får onda ögat om jag vill kolla på TV en stund. Jag känner mig fullkomligt dränerad på energi och det är inte ens halvtid i denna match... Utöver energitjuvar så är de också ekonomiska små tjuvar. Jag gillar inte att beklaga mig över pengar (eller brist på snarare) men just nu föder vi alltså två extra personer med våra fantastiska bidrag från Försäkringskassan (sjukpenning respektive föräldrapenning). Vi kommer att få äta nudlar länge, länge (dock inte innan de åker hem eftersom morfar inte äter nudlar). Kött är dyrt, det är väldigt dyrt... Pasta är gott och billigt! Men det räcker visst inte som argument.

Idag viskade dessutom en fågel i mitt öra att de inte har någon hembiljett bokad än. Va??? Detta har ingen talat om tidigare. Börjar känna mig väldigt nervös över detta. Planen går bara två gånger i veckan så om de inte får plats på tänkt flyg så finns det en uppenbar risk att någon av oss kommer att flytta härifrån, och eftersom jag är skriven på adressen så lär det inte bli jag.

Med dräneringen så går det... Ja, hur går det egentligen? Killen är tillbaka på mattan efter sin lilla SÖS-vistelse. Igår skulle rören bytas (vilket vi beslutade oss för trots den extra kostnaden). Och då kom den första goda nyheten sedan dräneringen påbörjades: vi behövde bara byta avloppsröret, vattenröret var bytt! Tjohoooo! Det betyder iaf några tusenlappar mindre i kostnader. Rörbytet gick tydligen smärtfritt, vi var inte hemma och beskådade det eftersom vi var utan toalett hela dagen. Idag skulle dräneringsarbetet fortsätta, eller faktiskt till och med bli klart. Han sa nämligen i början av veckan att han skulle nog bli färdig denna vecka, i alla fall med de större grejerna. Sedan kanske det skulle vara lite småpet kvar till nästa vecka. Om det inte vore beckmörkt ute skulle jag gå ut och fota lite så att Ni fick se hans version av småpet...

Igår upptäckte jag till min förtvivlan att mina älskade vovvars gravplats på tomten har blivit förstörd. Jag satte ner deras urnor i det hörnet eftersom jag visste att där skulle vi i alla fall inte dränera. Nu blev det ju så att rören skulle bytas och de går i den riktningen, men långt ifrån deras plats hade Sean sagt. Men då tänkte han inte på att en grävskopa ska få plats också. Så nu ligger hundarnas vackra stenar och blommor utspridda i leran, lyktan är krossad och allt det vackra är borta. Jag vet att det är ett världsligt problem, men det var inte kul att hitta detta igår. Som tur är ligger urnorna betydligt djupare än han kört sönder.

Då vi kom hem från sommarfesten på Masken stod rörkillens bil utanför huset. Både jag och Sean blev förvånade, var de inte klara igår?? Jodå, det var de. Det som hade hänt idag var att grävkillen lyckats gräva sönder bergvärmeledningen och akut fått ringa in rörkillen. Nu gick det inte alls att laga så lätt. Reservdelar behövs och dessa finns utspridda lite här och var i Uppland och Södermanland. Nu undrar jag hur mycket mer som kan hända under dräneringsarbetet. Detta måste vara projektet från helvetet. Jag är såååååå glad att vi inte bestämde oss för att göra detta själva!

Sommarfest

Den 12 juni var datumet för Förskolan Lärkans sommarfest. Det skulle bli korvgrillning, sång och lek, fiskdamm, ballonger och annat bus som passar för ett gäng ystra barn. Allteftersom veckan har passerat så har tvivlet blivit allt större om det skulle bli någon sommarfest eller inte. Meteorologerna förutspådde regn och storm och det är knappast ett passande väder för en utomhusfest. Amanda skulle vara ledig idag så vi hade bestämt att vi skulle ringa och höra oss för om det skulle bli någon fest eller inte. 12:45 fick jag kontakt med Jenny som meddelade att krismöte pågick angående festens vara eller icke vara. 13:15 kom så beskedet att det skulle bli fest om än i lite annan tappning än vad som först var tänkt. Vi klädde Amanda i kjol och hoppades att det skulle bli inomhusvistelse.

Väl framme vid Lärkan så kunde vi pusta ut. Det räckte tydligen att ha firat Lucia i regn, vi skulle få vara inne och mysa i värmen. Amanda var förstås jätteglad att få åka till Masken och att få träffa alla kompisar. Vi var lite oroliga hur hon skulle reagera då Gunilla inte var där, men faktiskt så frågade hon inte ens efter henne. Istället hakade hon snabbt på Jenny och agerade plåster på henne istället.

Barnens sovpåsar

Först ut var fiskdammen. Amanda har aldrig fiskat fiskdamm tidigare (vad vi vet...) men hon var snabbt med på noterna och insåg att det skulle komma en överraskning om man höll i spöet (hon försökte dock stjäla påsen för pojken innan henne i kön).

Efter att barnen fått varsin "Tommy och Jerry"-påse skulle vi föräldrar få dem att äta korv. De är visst inte alltid så pedagogiska våra pedagoger... Vi lyckades dock övertala Amanda att hon var tvungen att äta korven för att få smaka på godiset i påsen och nästan en hel korv slank ner i den lilla magen. Sedan fick hon öppna påsen och välja en godis. Valet föll naturligtvis på klubban. Jag hade ingen större lust att ha klubba fastklistrad överallt så jag bad henne att välja vad som helst utom klubban. Det kommandot förstod hon inte så jag hjälpte henne istället till Zoo-tablettasken. Den sura min som börjat ta hennes ansikt i besittning försvann i ett naffs då hon insåg att det var godisar i den där lilla asken. Som förtrollad smög hon iväg och satte sig på golvet med sin ask. Efter en stund frågade jag om jag fick smaka lite godis varpå hon stirrade på mig och sa "Nej, MIN!". Jaha. Jag fick nöja mig med saft och korvbröd.



Barnen framförde en massa sånger tillsammans och de var så duktiga. Ja, alla de andra barnen då, Amanda sjöng enbart två ord tror jag ("klockan" och "bång"). Men hon hade fin inlevelse och gjorde rörelser som de andra. Sedan tycker jag att det var gott nog att hon satt med Jenny en lång stund i knät och inte ens försökte rymma till oss. Det verkar som om hon fått en ny favorit, vilket förstås känns jätteskönt.

Efter sångstund på Fjärilen så gick vi tillbaka till Masken där alla barnen for runt och hade kul. En del av energin kan nog tillskrivas sockret i "Tom och Jerry"-påsen... Kul hade de i alla fall. Amanda som inte träffat sina vänner på två dagar var i sitt esse. Som vanligt var Max en av favoritkompisarna.

Max och hans mamma Maggan, vi gick i samma föräldrautbildningsgrupp under graviditeterna med Max och Amanda så de har varit kompisar redan innan de såg dagens ljus!

Blivande Mask???

Min gamla klasskompis Klas från Kungsängen har sin dotter Wilda på Masken. Gissa om vi blev förvånade då vi insåg att våra tjejer går på samma förskoleavdelning trots att vi båda flyttat ganska långt från Kungsängen. Wilda är ett år äldre än Amanda och ska nu börja på Fjärilen. Klas och hans fru Helena väntar dessutom ett litet syskon till Wilda vilken dag (om man frågar Helena) eller vecka (om man frågar läkarvetenskapen) som helst. Kanske blir h*n och Felice dagiskompisar framöver. Det vore förstås jättekul!

Allt roligt har ett slut och så även denna fest. Amanda ville inte alls åka hem men gick ganska lätt att övertala iom godispåsen. I ösregn sprang vi till bilen och åkte hem till vårt lilla residens. En lyckad dag tillsammans med en massa stolta föräldrar och glada barn!