Oro

Återigen har det visat sig att jag öppnat min stora mun bara en liten, liten stund för tidigt. Och då menar jag inte det faktum att jag just nu sitter med feberfrossa trots att jag på jobbet för några dagar sedan konstaterade att “Det är så skönt att jag klarat mig från förkylning den här gången, trots att resten av familjen är dålig”. Nej, det handlar om Felice. I torsdags kväll ringde telefonen och en läkare från Sachsska barnmottagningen lämnade provsvar på det där blodprovet som togs på Felice för att utesluta glutenintolerans som orsak till hennes dåliga tillväxt. Det där provet som togs lite så där “bara för att”. Nu visade det sig att provet inte är normalt. Hon har ett resultat som ger misstanke om glutenintolerans och detta ska nu utredas vidare. Läkaren som ringde (vilken inte var samma som vi träffade vid besöket) tyckte att det lät väldigt suspekt då vi talade om Felice, hennes tillväxt och hennes av och till ganska hårda mage. Det var inget snack om saken, en endoskopi ska utföras. Lilla bebis ska sövas :-(  Jag får ont i magen bara av att tänka på det. För att inte tala om det faktum att hon kanske är glutenintolerant. Hur ska livet bli då? Ska min lilla tjej få gå på kalas och inte kunna äta av tårtan? Inte få smaka på de hembakade bullarna eller småkakorna? Ska vi aldrig kunna vara spontana och svänga förbi en hamburgerrestaurang och köpa en 90 grammare med bröd och ketchup? Jag har under hela mitt liv varit så förskonad från allt vad allergier och sjukdomar heter, så detta känns helt verklighetsfrämmande för mig. Det är ett utanförskap som heter duga, framförallt för ett litet barn. Jag är själv vegetarian och det är ju i sig också ett utanförskap, men till skillnad från glutenintolerans så är det självvalt. Jag har valt att avstå att äta kött, fisk, fågel och skaldjur med allt vad det innebär, och jag vet hur besvärligt det kan vara då man blir bortbjuden eller ska äta på restaurang. Men fortfarande, det är ett val. Min lilla Felice har inte valt någonting och ändå kanske hon snart kommer att få avstå en stor del av livets goda. Felice älskar bröd. Felice älskar pasta. Felice älskar välling.

Som om inte detta räcker så kunde jag förstås inte låta bli att fråga om Amanda. Hon har ju haft precis samma dåliga tillväxt som Felice, om inte sämre. Kunde det vara så att hon också var glutenintolerant i sådant fall? Mycket riktigt, om Felice visar sig vara glutenintolerant så ska Amanda också undersökas. Behöver jag ens förklara hur det känns?

Som veterinär

Som veterinär har jag nöjet att

- åka hemifrån medan barnen fortfarande sover och komma hem då de gått och lagt sig för kvällen

- få ha fredagsmys i en hundbuk, letandes efter orsaken till hundens intensiva kräkningar

- få fira även lördagskvällen på jobbet

- bli utskälld av människor som egentligen är mest arga på sig själva för att de inte tecknat en försäkring för sin hund

- vara skyldig staten nära nog en årslön exklusive ränta

- få fira såväl midsommar som jul på jobbet, djuren tycks alltid sjukare just dessa dagar

- krypa runt på golvet och samla upp flytande material av obestämd art, kom det ur djurets fram- eller bakända?

- få gå till jobbet trots att termometern visar 38,5 grader- vem ska annars jobba? “Stängt pga sjukdom” finns inte i vår bransch

- varje månad efter granskande av lönespecen undra om jag valt rätt yrke

- behöva agera trollkarl för att komma iväg en stund tidigare från jobbet för att till exempel vara med på dagis luciafirande

- bli ifrågasatt av människor som googlat fram “rätt” diagnos på sin katt

- fjorton gånger om dagen få förklara varför det kostar mer att gå till veterinären än till läkaren

- få förklara för en utmärglad 15-årig katts ägare att alla katter inte blir 20 år gamla

Men till syvende och sist så tycker jag ändå att jag valt världens bästa yrke och med handen på hjärtat så skulle jag inte byta med någon av Er där ute.

En röst i natten

Strax efter klockan 01:00 natten till idag hördes en liten viskning i vårt sovrum:

“Dadda… dadda… Dadda! Jag är kissnödig!”

Lilla duktiga Amanda hade vaknat och talade om att hon behövde göra ett besök på klosetten. Tänk vad snabbt det gått efter att vi nästan fått gråa hår över hennes bristande intresse för pottor och toaletter. Hon har inte haft en olycka på flera veckor (Ok då, hon hade visst “bajsat på katten” (=Hello Kitty trosorna) i helgen då jag jobbade), inte ens nattetid. Vi kanske kan köra blöjfritt dygnet runt?

Älskade lilla Mandan

Amanda har oxå varit lite förkyld den senaste veckan. På kvällarna vid läggdax blir hon ofta lite hostig och då hörs en ynklig röst från hennes säng “Stackars Manda…”. Visst är hon väl för söt?

Torftigt

Ja, det är väl det minsta man kan säga om den här bloggen den senaste tiden. Jag är ledsen att göra Er mina få men kära följare besvikna med de bristfälliga uppdateringarna. Det har väl inte hänt något världsomvälvande i min del av världen men tiden har inte stått still heller. Kort summering av förra veckan:

- Opel gick igenom besiktningen prickfritt!

- Mitt tionde besök hos tandläkaren sedan juni månad innebar en tand mindre i munnen men därmed också ett problem mindre för framtiden. Märklig känsla det där när de bänder ut en tand från käkbenet men jag måste säga att jag föreställt mig ett horribelt scenario då bedövningen gick ur, men det infann sig aldrig riktigt (kanske berodde på att det krävdes fem (!) ampuller för att bedöva tanden).

- Massvis med pulsande i underbar djupsnö med hundarna och lite pulkaåkning med Amanda

- Ny toalettstol, dock ej installerad ännu (frukta inte, den gamla stolen är kvar på sin plats tillsvidare)

- Två kvällspass 13-21 och ett nattpass 20:30 – 8:30. Det är väl ett fantastiskt yrke man har valt…

- En mycket värdig Jerringpristagare i Helena Jonsson- Go!Go!Go!

Jag lovar att försöka bli bättre på det här med uppdateringar om Ni lovar att försöka intala min käre sambo att kvällarna med datorn bör schemaläggas för husfridens skull.

Kram på Er!

Veckans bild och veckans sanning i ett

Äntligen godkänt

13/1 var det dax för ett besök hos barnläkaren på Sachsska barnmottagningen för bedömning av Felices tillväxt. Vid 10-månaders kontrollen hade ju läkaren sagt att hon skulle diskutera Felices kurva med en barnläkarspecialist för att se om vidare utredning av hennes “litenhet” var motiverad. Hon skulle höra av sig till oss hette det. Då ingen ringt från BVC efter ett par veckor så kopplade vi helt enkelt bort det hela. Hon var väl normal då trots allt, precis som vi föräldrar misstänkt. Men så dagen innan nyårsafton låg det ett brev i brevlådan från Sachsska. Konstigt, vad kunde det gälla? Inne i brevet låg en kallelse till ett besök hos barnläkare eftersom de fått en remiss från BVC. Jag kan helt ärligt säga att jag inte blev det minsta orolig över denna kommande utredning, men jag kan också säga att jag blev allt annat än imponerad över hur de skött detta. Hon skulle höra av sig till oss om det var aktuellt med vidare utredning och det gjorde hon inte. Istället hittar vi en kallelse i brevlådan dagen innan nyårsafton. Om vi hade varit (normala?) oroliga föräldrar så hade det nog känts ganska jobbigt att hitta denna kallelse. Vi hade kanske blivit jätteoroliga över att det var något fel med vår lilla ögonsten. Denna oro hade vi då fått bära på över hela, långa nyårshelgen eftersom vi hade ett antal helgdagar framför oss utan möjlighet att komma i kontakt med någon på BVC. Kan tyckas att jag överdriver men jag tror att det är precis så det kunnat bli i en annan familj. Och detta helt i onödan. Hur som så blev vi ju inte oroliga utan kunde ta det lugnt över nyårshelgen och enda fram till 13/1.

Väl hos läkaren blev vi efter den sedvanliga akademiska kvarten intagna på ett rum. Läkaren presenterar sig och konstaterar sedan att vi var där med frågeställningen glutenintolerans. Sean fattade inte vad glutenintolerans var, faktiskt tolkade han läkarens ord som att de hittat något fel på Felice (vilken tur att jag kompat för att vara med vid besöket!). Själv bara gapade jag och fick fram ett “Jaså, är vi? Det var mer än vad vi visste”. Läkaren skrattade lite och sedan fick vi svara på några frågor om Felice. Hela tiden satt jag och irriterade mig över den otroligt oproffsiga läkaren på BVC och det sken nog igenom då jag svarade. Läkaren var helt med på vår tanke om att Felice nog inte var en särskilt sjuk tjej trots allt. Han klämde och kände (till Felices ilska) och därefter blev det vågen. 7920 gram! En viktökning om 0,5 kg på en månad, det Ni! Efter denna undersökning satte vi oss och stirrade på de eviga kurvorna. Vad jag är less på dessa. Denna gång tog dock läkaren fram en annan typ av kurva där han plottade in våra längder och räknade därefter ut hur långa våra barn rent statistiskt borde bli. Han kom fram till att de borde vara ca 1,5 standardavvikelse mindre än genomsnittet i Sverige. Vi gick till Felices kurva och gissa var hon befinner sig? Tadaaa! 1,5 standardavvikelse under normalfördelningskurvan. Tänka sig, det är inte kärnfysik trots allt. Konstigt bara att man på BVC inte behärskar dessa kunskaper.

Innan vi fick lämna Sachsska så blev det provtagning för celiaki (glutenintolerans) lite så där “bara för att”. Felice skötte sig exemplariskt under provtagningen och blev bara lite tvär då sköterskan klämde hennes finger hårt för att få ut några droppar blod. Nu väntar vi “med spänning” på svaret.

Felice har dock fått sitt första “G” sedan vi lämnade BB i och med denna undersökning. Grattis lillskruttan!

Snorunge

Amanda är hemma från dagis idag. Hon började snora lite igår kväll och därefter har det bara blivit värre. Hon snorar och hostar men är i övrigt helt piggelin. Vi tyckte ändå att det var bäst att hon var hemma idag eftersom det annars har en tendens att enbart bli värre. Amanda har sett fram emot att gå till Masken sedan hemkomsten i torsdags eftermiddag. Så det var med viss bävan vi berättade för henne att hon skulle få vara hemma idag eftersom hon var snorig. Hon köpte dock läget direkt med ett “Ja, jag är snorig”. Lite förvånade var vi allt, men pustade ut. Inget krig den här gången. Hon satt en stund i sängen och sedan gick hon till toaletten, hämtade papper och snöt sig. “Nu har jag snorat. Nu kan jag gå till Masken”. Vad säger man? Dum är hon inte i alla fall.

Upp-och-nedvända världen

Natten till idag var det premiär i nattarbete för mig, och då menar jag inte att utfodra eller trösta liten bebis för det har jag snart jobbat med i ett år. Nej, det var jourarbete på jobbet som stor på schemat. Klockan 20:00 igår kväll efter att ha nattat Amanda satte jag mig i bilen och åkte till jobbet. Det var en mycket skum känsla som infann sig i kroppen. Vadå jobbet? Nu? Dagen är ju i princip slut, människor kör sista passet i crosstrainern på gymmet, zappar fram till underbara “Yellowstone” på SVT eller tar ett varmt bad och svidar om till nattakläder. Och vad gör jag? Sitter i en kall bil och är på väg till jobbet. Helt galet.

Det var ungefär 1,5 år sedan jag sist gick en jour och det var med viss ågren jag infann mig på jobbet. Hur i hela världen skulle jag lyckas hålla mig vaken en hel natt om det nu var det som krävdes. För det är så att vi får ta en tupplur under natten, vi veterinärer, om arbetet tillåter. Ofta får man sova i alla fall en liten stund, men det är ju lika bra att räkna med att man inte får det för att inte bli besviken. Natten visade sig dock vara förmodligen den lugnaste hittills i mitt veterinärliv. Totalt kom endast fyra patienter in mellan 21 och 08 och det är fullkomligt hanterbart. Dock var det en liten valp som svävade mellan liv och död på IVA vilket tog mycket av min tid och dessutom var en man så ofin att han kom in 05:10 med sin katt, då jag precis var på väg in i djupsömn. Kan säga att det tar en liten stund att komma till sans då man blir väckt den tiden på dygnet. Att katten sedan hade ett flicknamn trots att det var en nykastrerad hane gjorde ju inte saken lättare för min förvirrade hjärna.

Totalt sett fick jag sova 2+1,5 timme och det räcker förstås inte för att jag ska få ut något vettigt av denna dag. Jag har sovit, sovit och sovit och nu har jag precis stoppat en lasagne i ugnen. Vitkålssalladen står i kylen och väntar på oss, på bästa husmorsvis svängde jag nämligen ihop den igår kväll innan avfärd mot jobbet. Jag tror inte att jag får några problem att sova ikväll dagens sömn till trots. Jag verkar ha ett outtömligt sömnbehov nuförtiden.

Sean hade klarat natten med bravur. Amanda sov från det att jag lade henne igår till 8:00 imorse. Felice vaknade ett antal gånger under natten men somnade om mha lite välling och närhet.

Idag är det för övrigt 5-årsjubileum för min veterinärlegitimation! Hurra för mig!

Jag, morfar och farmor på min examensbal på Uppsala slott 15/1 2005. Saknar Er…

Polisförhör

På jobbet häromdagen plingade det till i fickan och telefonen vibrerade. I andra änden befann sig poliskonstapel X. Liksom alltid då jag blir tilltalad av dessa myndighetsutövare så hinner jag tänka fjorton olika tankar om vad jag nu ställt till med som fått dem att kontakta mig. Även denna gång kom jag dock undan med blotta förskräckelsen då det visade sig gälla ett djurplågeriärende där jag tillsammans med ett antal kollegor varit involverade. Det hela har nu gått så långt att kvinnan står åtalad för djurplågeri alternativt brott mot djurskyddslagen. Polismannen ville hålla ett vittnesförhör med mig och jag besvarade mer än gärna de ställda frågorna. Det är ytterligt sällan som bristfällande hantering eller vård av djur leder till åtal, så de gånger det händer är jag så tacksam. Äntligen får djuren åtminstone någon form av upprättelse. I fallet i fråga är katten redan på annan planet eftersom jag tillsammans med en kollega såg till att den fick sluta sina dagar en tidig söndagsmorgon i juli, efter ett beslut från Länsveterinären. Man kan ju tycka att saken då borde vara ur världen eftersom katten inte lider längre. Och för den katten är saken ur världen. MEN, kattens ägare har sådana vansinniga åsikter kring djur och deras rättigheter att de under inga omständigheter bör få äga ett djur igen. De utsatte sin katt för ett fruktansvärt lidande där den höll på att kvävas till döds, de motsatte sig avlivning (vilket för dem var det ultimata brottet mot liv) trots att prognosen var utsiktslös. Katten skulle antingen genom ett mirakel tillfriskna eller så skulle den få somna in (läs: lida en kvalfull död) i hemmet. Då katten till slut blev avlivad efter beslut från myndigheterna så var ägarens kommentar till mig att de ångrar att de någonsin uppsökte djursjukhuset och att de i framtiden inte kommer att söka vård för sina djur eftersom det finns risk att beslut fattas över deras huvuden. Då har de indirekt sagt att de även framöver är beredda att utsätta sina djur för lidande och då ska de inte heller några djur ha.

Jag ska följa detta ärende med spänning och jag kommer att bli den första att jubla om ägaren blir fälld.

Nytt år, nya tag

Vi är nu inne på den elfte dagen av detta nya år. Konstigt nog har jag än så länge inga som helst problem med att skriva 2010 istället för 2009. Ofta är det ju så att det tar ett tag att vänja sig, men vissa år verkar det gå lättare än andra. I år är ett sådant år. Hoppas att det i sig är en fingervisning om att detta kommer att bli ett bra år. Det känns så.

Årets första dagar spenderades mestadels med att försöka att samla upp tvåhundrafjortontusenåttahundraelva barr från golvet. Nästa år ska vi komma ihåg att vattna granen så länge den står inne. Vi har en tendens att sluta vattna den dagen efter julafton eftersom det då känns som att den gjort sitt. Jag hade allvarliga planer på att förpassa den till en liksäck innan nyår, men detta sket sig eftersom det visade sig att jag visst skulle jobba varenda dag i mellandagarna. Sliten som jag var på kvällskvisten så orkade jag inte ta tag i detta. Nu är dock granen i tryggt förvar i liksäcken, för övrigt i minst nittiosju bitar. Granstyckmord… Det känns lite som om granar kanske passar bäst i skogen trots allt, men plastgran är en sådan hädelse mot julen att jag knappt kan ta ordet i min mun. Och gran måste man ju ha då det är jul. Men som sagt, vattna granen är ju en bra idé.

Sedan 1/1 är jag åter en hårt arbetande medmänniska. Många frågar så klart hur det känns att vara tillbaka på jobbet. Jag svarar allt som oftast att det känns som om jag aldrig var därifrån. Efter att ha inspekterar schemat för kommande åtta veckor inser jag att man jobbar färre helger som heltidsarbetande än som mammaledig. En rätt trevlig observation. Det är riktigt skoj att få vara tillbaka på heltid och verkligen känna sig som en i gänget igen och inte som en person som befinner sig på jobbet lite på undantag. Trevligt är det också att ha en hemmapappa som fixar och donar med hus och ungar då jag jobbar.

5/1 var det födelsedag för undertecknad. Jag firade den med att… jobba! Dessutom det härliga passet 12-21. Jag orkade inte försöka byta till ett dagpass utan gick snällt och jobbade. Naturligtvis fick jag jobba över en timme också. Kul jobb, verkligen. Hemma väntade Sean med hämtmat från kolgrillen i centrum. Aldrig har väl grillad haloumi, vegospett och dolmas smakat så bra!

6/1 var det lite kalas här hemma. Familjen kom och hälsade på och vi åt god mat och mumsade Daimtårta med vansinnigt söta dekorationshundar.

Tack familjen för trevligt sällskap och fina presenter!

Det mest fantastiska detta år so far måste ju vara det faktum att vi nu haft snö i nästan en hel månad i sträck. Helt osannolikt! Det är så vackert ute att man nästan baxnar och jag tar gärna 13-14 minusgrader ett bra tag till om det innebär att naturen tänker fortsätta att se ut som i en saga.

Amanda älskar snön och sin nya pulka

Mina nyårslöften lyser med sin frånvaro, precis som alltid. Ingen mening att lova en massa saker som man ändå inte kan hålla. Finns dock en massa “nyårsförsök” som jag tänker jobba efter. Bland annat att bli lite mer husmorsaktig (trots att jag ju har en hemmaman åtminstone till augusti). Vilket sammanträffande att timern precis piper för att tala om för mig att morotsbrödet i ugnen är färdiggräddat!

Årets första julkort

Vad hittade jag i brevlådan idag om inte årets första julkort! Lite förvånande förstås eftersom det är en bra bit kvar till jul. På kortets baksida kunde jag läsa denna lilla information:

Hihihi! Royal Mail vill verkligen förklara sig och informera en om att man har ena snikna släktingar! Tack i alla fall, Chris, Sue och tjejerna Greenwood. Konceptet “Bättre sent än aldrig” får gälla här!

Felice 11 månader

Nytt år. 2010. Inte längre det år Felice föddes. Hur är det möjligt? Dessutom är hon ju alldeles väldigt snart ett år gammal. Närmare bestämt om en månad eftersom hon igår blev 11 månader gammal, vår lilla skrutta. Jag har så svårt att förstå att hon snart är ett år gammal, både på det ena och det andra sättet. För det första känns det inte alls som ett år sedan vi gick där och väntade på att få träffa den där lilla krabaten som bodde inne i min mage. För det andra så känns hon fortfarande så “bebis-aktig”, om man nu får säga så utan att det låter fel. När Amanda var lika gammal som Felice så höll hon på att lära sig springa och hon stod ofta i datorrummet och dansade. Hon klättrade med lätthet upp för trappan om hon fick en chans och hon lyckades riva ner ett stort antal föremål eftersom hon var en fena på att ta sig upp mot/på saker. Hon hade sedan länge lärt sig att vända sig och backa nedför halvtrappan ner till TV-rummet och hon tog sig smidigt ned från såväl soffan som sängen. Felice, hon hasar. Hon har inte ens lärt sig att krypa ordentligt utan tar sig fram på sitt eget lilla vis. Har aldrig sett en unge som har samma stil och helt ärligt så ser det rätt obekvämt ut. Hon tar tag med armarna och drar sig fram med det ena knät i golvet och det andra benet vinklat 90 grader framför sig. Märkligt… Hon kan ställa sig upp och hon kan stå med stöd. Förra helgen såg vi för första gången att hon tog ett steg längs en möbel, och för ett par veckor sedan lyckades hon med konststycket att klättra upp för ett trappsteg. Men det är också det enda. Hon vill nästan aldrig gå då man håller henne i händerna. Ibland kan hon ta ett litet steg, men oftast lutar hon sig bara bakåt och landar på rumpan. Latmask! Jag vet att man inte ska jämföra barn, men det är så svårt att låta bli. Då blir det automatiskt så att Felice känns mycket yngre än Amanda eftersom hon inte, åtminstone motoriskt, inte utvecklas i samma takt.

Dansa är dock Felice också bra på. Hon skuttar upp och ned på sin lilla rumpa och svänger med armarna. Hon fullkomligt älskar musik och hon är inte särskilt kräsen med musikvalet.

Lilla Felicen har ett fasligt humör och det visar sig nuförtiden framför allt då hon inte vill sova i sin egen säng eller då Amanda tar hennes leksaker från henne. Amanda vill fortfarande alltid ha samma saker som Felice, oavsett om det är en riktigt oattraktiv leksak. Snabb som en vessla tar hon tag i prylen och roffar åt sig. Tidigare släppte Felice och såg sig om efter något annat att undersöka. Denna tid är dock förbi. Nu drar hon först tillbaka allt vad hon orkar och då hon tvingas släppa blir hon vansinnigt arg, skriker och viftar med armarna. Senaste dagarna har hon börjat att slå efter Amanda och vid ett par tillfällen har Amanda fått smaka på hennes bebiständer som numera är 8 till antalet. Lite rätt åt Amanda men så bra är det förstås inte att lillasyster Douglas lärt sig bitas…

Vad mer finns att berätta? Felice sover numera i egen säng, åtminstone delar av natten. Hon tycker mycket om mat, men helst ska det vara samma saker som vi äter. Hon älskar att bada, framförallt tillsammans med sin syster och hon är världsbäst på att stänka och plaska. Hon skrattar ofta, mycket och alldeles underbart kluckande. Det är riktigt, riktigt smittsamt hennes skratt. Hon kan säga “titta”, “dadda” och “ma” (vi övar på fortsättningen). Dock använder hon oftare bebiskans “Dodododo” och “Ajaja”. Då hon blir glad ger hon ifrån sig glada små tjut och vi tror att hon försöker att säga Amanda, för då hon hör henne i ett annat rum ropar hon “Aaadaaa”.

Var är Du “Aaaadaaa”?

Bästa leksakerna är för stunden Lego. Dock är det bara skoj att välta ut alla klossar och kasta dem omkring sig, sedan är det vidare mot nya äventyr. StorbildsTV’n är poppis liksom tidningar och papper av alla de slag. Hon har en rolig grej för sig och det är att hon låtsas äta saker. Hon stoppar fingret i munnen, låtsas ta en liten bit av något och så drar hon snabbt ut fingret ur munnen och skrattar åt sig själv.

Nu är det nedräkning till ettårskalaset. Det är allt en underlig värld vi lever i.

“Och hur tror du att han ska kunna lära sig?”

Jag har observerat ett lite halvtråkigt beteende de senaste dagarna på min arbetsplats. Det har uppvisats från flera olika personer och är därmed inte att tillskriva en ensam själ. Kanske är det smittsamt, vad vet jag. Det jag observerat är hur folk talar till varandra då någon ber om hjälp eller ställer en fråga. Inte alltför sällan så bemöts eller besvaras detta med ett spydigt eller sarkastiskt svar. Det är ett mycket otrevligt sätt att försöka lära en annan person något. Knappast särskilt konstruktivt. Frågan är om man alls lär sig något av detta. Många av oss blir så tagna på sängen av denna sarkasm att vi blir helt stumma och knappt kommer ihåg vad det var vi först frågade om. Bita tillbaka kanske, men det är lättare sagt än gjort då man känner sig mindre än en fluga. Sådana bits ju inte särskilt hårt på våra breddgrader.

Jag förstår verkligen inte varför vissa människor beter sig på detta sätt. Jag är inte guds bästa barn själv, men jag vågar lova att jag aldrig bemöter en fråga från en kollega på ett spydigt sätt. Detta oavsett om jag tycker att det är det självklaraste i världen. För personen i fråga är det uppenbarligen inte det, då skulle han/hon inte fråga. Jag tycker att man ska bli hedrad av att folk frågar eftersom det betyder att någon anser att man har kunskaper inom ett visst område. Nej, usch och fy och utvisning på de människor som ser någon form av nöje i att trycka ner andra. Må alla tänkbara små eksem och klådor angripa dem!

Sammanfattning

Klockorna har slutat ringa. Ett gammalt år har lagts till handlingarna och vi har precis öppnat boken “2010- ett fantastiskt år” och läser de första raderna. Det är brukligt att göra en sammanfattning av året som gått, att summera de viktigaste händelserna och reflektera över det som varit. Eftersom i princip varenda TV kanal och tidning har summerat 2009 utifrån ett världsligt perspektiv så nöjer jag mig med att summera detta 00-talets sista år från mitt lilla hörn av världen.

*Januari

I början av månaden ändrades min ålder från 30 till 31, att lära sig skriva en etta istället för en nolla var inte lätt. Plötsligt var jag ett år äldre och närmare 40 än någonsin förr, smått desperat letade jag en “Tillbaka till ungdomen”- dörr.

I övrigt gick vi i väntans tider, undrade om det skulle bli ett januari eller februari barn men det skulle väl som vanligt visa sig vad det lider.

* Februari

Månaden fick en underbar start, då vår älskade Felice anlände med en hiskelig fart. Knappt hade vi hunnit bilen vid sjukhuset parkera innan vi i vår familj plötsligt var flera! Världens finaste lilla bebis fick följa med oss hem dagen därpå, att vi haft sådan tur var närmast omöjligt att förstå.

* Mars

En sen fredagskväll fick mitt hjärta fnatt, jag åkte till Närakuten alldeles trött och matt. Doktorn lyssnade och tog ett EKG, det såg helt galet ut det kunde till och med jag se. En timme senare var jag inlastad i en ambulans, jag hoppades och bad om en andra chans. Det visade sig inte vara ett livshotande fel och jag fick åka hem ett dygn senare alldeles hel!

Det blev en massa undersökningar förstås av ena eller andra slaget, bland annat fick jag se ut som en självmordsbombare och det hade ju kunnat orsaka värsta pådraget.

* April

Påsken kom med påskpynt och ris, och vi hade det så trevligt på alla sätt och vis. Seans bror och sambo från främmande land kom och hälsade på och skakade hand. Vi promenerade i solen och käkade glass, och proppade i oss påskamat i stora lass.

I mitten av månaden var vi bjudna på 40-års kalas, men detta visade sig förstås vara ett helt annat knas. Patrik och Marina lyckades lura ett stort antal gäster, de ämnade nämligen gifta sig denna dag och det blev en hel del förvånade gester.

Amanda vår trollunge fyllde den 21:a två år och plötsligt hade ungen fått riktigt långt hår! På födelsedagen bakades pizza och öppnades paket på löpande band, bland annat fick hon lite saker som kunde användas i sand. Till kvällen invigdes presenten från pappa och mamma, hon skulle få sova i egen säng i sitt nya rum alldeles med detsamma. Lite oroliga var vi för hur detta skulle gå, kunde hon klara att sova alldeles ensam i en vrå? Jodå, det gick ju som en dans, men fram emot morgonkvisten var det bra att hennes gamla säng i vårt rum fanns.

* Maj

Månadens första dag blev ett minne för livet, att Sean skulle ställa till det så här på helgdagen var ju förstås givet. Han ville för en gångs skull kunna lyxa och bad att få köpa sig en alldeles ny klyvyxa. Jag anade oro från första sekund, men ville inte låta som en tjatig gammal hund. Alltså gav jag med mig och lät honom köpa ett föremål med egg så vass och gick sedan och gömde mig på dass. Knappt hade jag hunnit tvätta mina händer med tvål innan det från hallen hördes ett öronbedövande vrål.

Resten av månaden spenderades med att åka skytteltrafik mellan hemmet och SÖS, världsbäst blev jag på att packa ungar och bil med ett jädra ös.

Detta var även månaden då vi huset skulle fixa, en dräneringsgubbe och hans gäng skulle gräva, flytta stenar och trixa. Som vanligt när det gäller detta hus så stötte de snabbt på patrull, det gick så långt att dräneringsgubben ramlade omkull. Upp ur leran kravlade han lite sur och trött, fast mest var han nog grinig för att allting blev så blött. Det tog visst lite längre tid än förutspådda 14 dagar, efter sex veckor stod maskinerna fortfarande kvar och vi anade oråd i våra magar. Nu gick allt faktiskt bra till slut och trädgården är idag vackrare än förut.

* Juni

Dax att döpa vår yngsta skatt, men efter ett samtal med prällen var jag alldeles matt. Var denna människa riktigt klok? var frågan jag ställde mig då hon läste Fader Vår innantill i kristendomens viktigaste bok. Hur som helst fick Felice sitt namn till slut, och vi alla kunde pusta ut.

Strax innan Midsommar förstod jag att något var galet bland mina tänder och min enda tröst visade sig bli att jag hade pengar på kontot och en tandläkare med vana händer. Trots detta fick jag spendera många timmar i den höj- och sänkbara stolen och i skrivandets stund har jag fortfarande ett planerat besök kvar innan jag med friska tänder kan le mot solen.

* Juli

Juli månad gick i kärlekens tecken, då kompis Annika sade jag till sin Fredrik med en rosett på häcken. Bröllopsfesten gick inte av för hackor och här serverades minsann inga simpla förrättsmackor. Kvällen var varm och timmen blev sen, vi gratulerar våra vänner till ett så moget beslut och hoppas att Ni för all framtid övervakas av kärleksfen!

Min älskade morfar var allvarligt sjuk, det var tydligen något mycket allvarligt fel i hans buk. Vi alla begav oss norrut för att träffa vår hjälte, det var underbart att träffa honom igen och något inom mig smälte. Jag trodde nog att jag skulle hinna träffa honom igen, men detta visade sig senare vara mitt sista möte med världens bäste vän.

* Augusti

Högsommarvärmen uteblev till allra största del, men vi firade semester tillsammans och det var inte fel. På Fårö hade vi lånat ett litet hus och vi promenerade på stranden till vågornas sus. Vi bevittnade solnedgången över havet och log, men detta var också veckan då min älskade morfar dog… Livet hade plötsligt tagit en vändning som kändes så fel, jag var som en pjäs i ett obegripligt spel.

Den sista helgen i månaden åkte vi till Oxelösund för en träff med Björns hela släkt, solen sken från en klarblå himmel och vinden delade med sig av en frisk fläkt. Vi solade, umgicks och lekte på stranden, Amanda färgade sig blå och grävde i sanden.

* September

I början av månaden var vi i Östersund åter en gång, nu för att ta farväl av morfar under musik och sång. Musikerna spelade så underbart, men hur tar man farväl av någon när det känns som om man inte hunnit umgås klart..?

Resten av månaden jobbade jag extra som en slav, men det fanns förstås lite tid till att också koppla av. Vi åt kräftor hos Maggan, Daniel och Max, jag tyckte ju att det för Sean att ta del av svenska traditioner var dax.

* Oktober

Vi åkte ner till Magnus, Kristina och djuren, men förstås så drabbades jag av sanslösa oturen. Fredagkväll vid ankomst hade jag redan hög feber och världens frossa, därefter bar det enbart utför och jag lyckades en del av helgens planer krossa. Vi kom i alla fall iväg till en älgpark i regnet, och tittade på älgar som spatserade i hägnet. Parkens ägare var otrevlig som få och det var väldans nära att Patrik honom tänkte klå. Vi lämnade stället med löftet att där aldrig mer sätta vår fot, observera att detta var ett löfte och inget hot.

Den 31/10 var det Alla helgons dag och på eftermiddagen begav vi oss till Skogskyrkogården, mamma, Amanda och jag. Vi promenerade i mörkret och tittade på alla ljus som så vackert brann, vi tände även ett för att minnas morfar- tidernas häftigaste man.

* November

November kom och våldgästade mig trots att jag inte hade godkänt det, jag avskyr denna månad- det är ingen hemlighet. Jag drabbades åter av feber och svullen hals, tänkte att det säkert var svininfluensa men det var det inte alls. Halsflussen från oktober vara tillbaka igen, kan inte direkt säga att det var en välkommen vän.

Lite ljus i mörkret blev det dock i månadens mitt, då Linda och Mattias blev man och hustru inför Gud och församlingen- vilken hit! Festen bjöd på en massa roliga kommentarer, läs i blogginlägg från November alternativt i framtiden då Mattias ger ut sina memoarer.

* December

Julens månad anlände och med den strax en massa snö, som vanligt i östra Svealand så förväntade vi oss ganska snabbt tö. Men döm om vår förvåning då snön beslutade sig att stanna kvar och vi fick fira en vit jul precis som i gamla da’r. Pepparkakor, lussebullar, glögg och lite vin, julen blev en stillsam högtid och faktiskt riktigt fin.

Jag fick öppna en väldig massa klappar i papper med tomtar på, jag hade inte kunnat räkna ut innan vad jag skulle få. Då alla presenter låg på bordet vid kvällens slut, kunde jag konstatera att jag för sista gången kört in i sta’n för att sedan inte hitta ut. Min käre far hade givit oss en GPS, så nu kan även jag se ut som ett sant kartläsaress! Det är märkligt att jag körde in i 00-talet i en bil som var närmast veteran och ut ur detsamma med en som nästan hittar själv ut ur sta’n. Då det är dax att växla blinkar det en pil upp eller ner, dessutom talar nu en röst om när jag om 800 meter ska svänga lite mer.

Juldagen spenderades hemma hos världens bästa mor, vi åt en massa julamat och vi drack tomtedricka liten som stor. Jag fick en generös gåva av min mamma, så nu gäller det att tänka ut vad jag ska göra med densamma. Kanske blir det ett växthus på min tomt lagom till maj, dock gäller det att övertala Sean som vaktar trädgården som en haj.

Det nya året ringdes in till fyrverkeriers ljud och ljus, vår lilla familj firade traditionsenligt kvällen i pyjamas inne i vårt varma hus.

Vi önskar nu ett gott nytt år till alla som vi känner, och hoppas att vi alla får ett fantastiskt 2010- främlingar såväl som vänner!

Premiär

Idag har vi för första gången tagit oss utanför huset utan att Amanda har haft blöja på sig. Vi åkte och handlade på Coop och därefter blev det sedvanlig varmkorv i Coops gatukök. Duktiga Amanda lyckades hålla sig hela utflykten och faktiskt en lång stund efter hemkomst också. Till slut tvångsförflyttade jag henne till toaletten och då kissade hon en halv flod. Detta fastän hon inte ens var kissnödig enligt henne själv.

Faktum är att hon varit utan blöja hela dagen och än så länge har vi inte haft en olycka här hemma (peppar, peppar). Det kanske äntligen börja lossna lite på toafronten. 25-öringen verkar ha ramlat ner!