Våra patienter får varenda dag lägga sina hjärtan i våra händer. Ibland blir det till och med bokstavligen så.
Torsdagens jour bjöd på en mycket tråkig upplevelse. En ung katt kom till djursjukhuset med kräkningar och nedsatt allmäntillstånd. Röntgen av buken visade ett främmande föremål av metall någonstans i tarmen. Efter en kortare diskussion med ägaren beslutades om akut operation av katten för att avlägsna föremålet. Klockan hann passera midnatt innan katten låg sövd på bordet. Operationen flöt på bra, föremålet gick lätt att avlägsna och tarmen verkade inte ha tagit skada. Jag var precis på väg att återplacera tarmen i buken då katten helt utan förvarning får ett hjärtstillestånd. Vi agerade blixtsnabbt och påbörjade återupplivning med hjärtmassage, ventilering och mediciner. Ingen respons. Eftersom vi hade ett öppet buksår var vägen in till kattens hjärta kort och vi fattade beslut om intern hjärtmassage. Minuten senare står jag där med patientens hjärta i min hand. En helt absurd känsla. Jag har kattens hela liv i min hand. Livets mest grundläggande del. Men det finns ingen funktion, inget liv. Jag försöker med all min energi att få denna livets viktigaste muskel att börja arbeta, men förgäves. Livet rinner ifrån patienten och kvar står jag med ett hjärta i min hand…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar