Badkarsgäster

Idag på BVC-besöket så hämtade Amanda en liten plastgrej, kom fram till bordet vi satt vid och lät oss förstå att det var ett badkar. Jaha, vem brukar vara i vårt badkar hemma då? frågade jag lite fint eftersom talet nu skulle uppmuntras. “Paddorna” svarar Amanda helt självsäkert och jag blir helt konfys. Jag hinner fundera över svaret ungefär tre halva sekunder innan glödlampan tänds ovanför skallen på mig. Nuuuu förstår jag, det är sköldpaddorna hon menar. “Lilla Paddan” (= Lillefot) och “Stora Paddan” (= Sloffy/Mutant) hade visst fått ta ett bad en dag då jag var på jobbet. Svaret var rätt charmigt även om jag kanske tänkt mig ett annat.

“Lilla Paddan”

Treårskontroll på BVC

När man (snart) är tre år gammal kan man:

- sparka på en boll

- tala om vad olika bilder föreställer (boll, bil, mössa, mugg, penna, äpple), vilka färger sakerna har samt avhandla vad man kan göra med respektive objekt

- om man är halvbritt briljera med att “bil” heter “car” på engelska

- rita lite streck med kritor på ett papper

- tala om vad man heter samt vad lillasyster heter

- tala om att man hellre dricker vatten än mjölk

- väga 13,3 kg och vara 91 cm lång

- leka lite rollekar vid ett bord alldeles för sig själv

Och när man visat att man kan allt detta får man ett OK i rumpan och ett bokmärke i handen.

Kladda bör man, annars…

Jag tillhör inte den kategori småbarnsföräldrar som läser en massa artiklar, böcker, webbforum etc för att skaffa mig kunskap om hur mina barn fungerar. Jag tänker att med en god portion sunt förnuft och lite uppfattningsförmåga kommer man långt. Att man dessutom får höra en massa om utvecklingsfaser, normalt beteende vs mindre normalt beteende etc vare sig man vill det eller inte då man omger sig med barn och tillhörande föräldrar gör ju sitt till förstås. En sak som jag har fått lära mig (och egentligen helst hade levt glatt ovetandes om) är att barn måste få kladda. Det är tydligen något alldeles speciellt med kladd och varje god förälder ser till att barnet får utföra denna basala, primitiva handling för att barnet ska utvecklas till en sedermera väl fungerande individ i vårt samhälle. Här har jag stött på patrull, för är det något jag inte klarar av så är det kladd. Jag kan leva med damm (tur är väl det, annars skulle jag fått flytta för länge sedan), grus på hallgolvet, hundhår i soffan (fast all hundvistelse i denna möbel är strängt förbjuden), hårstrån i handfatet och på duschgolvet, skitiga fönster, obäddade sängar och med ett golv som man inte ser parketten på eftersom det är täckt av allehanda barnleksaker. Men jag klarar inte av kladd. Jag mår illa av kladd, jag får myror i benen av kladd, jag får faktiskt klåda över hela kroppen av kladd.

Mina barn får stå ut med en mamma som torkar deras fingrar så fort de fått minsta tillstymmelse till mat på händerna. De får redan i tidig ålder vänja sig vid avbrott i matningen för att städa av en kladdig mun. Skedar som i en och samma rörelse såväl utfodrar som renskrapar mungipor och haka är vardagsmat för  Amanda och Felice. Jag fixar inte kladd, det bara är så. Då jag sitter i offentliga miljöer och ser småbarnsföräldrar låta sin småttingar äta med hela kroppen och kladda söndermosad biffstroganoff med ris över IKEAs vita plaststolar med tillhörande bord så vill jag bara springa fram och dela med mig av mina servetter. Men de ser så nöjda ut och är så tillfreds med lille Williams sätt att sprida morotspuré som en gloria omkring sig. “Hur roligt skulle det vara för Maja om jag hela tiden lade mig i?”. De har säkert rätt, jag kan bara inte förmå mig att låta mina tjejer vara normala i det avseendet och jag hoppas och ber att det inte stör dem i deras utveckling. För övrigt verkar Amanda ha ärvt mina antikladdgener eftersom hon så fort hon får något som helst kladd på händerna håller ut dem från kroppen med spretande fingrar och utbrister “Jag är klaaaaddig!”. För inte är det väl min kladdfria uppfostran som har påverkat henne…?

Jag fick en gång höra en hemsk historia av en annan småbarnsförälder som handlar om just detta med kladd. Hennes mor arbetade i en hotellreception och in på hotellet kom en välklädd herre med portfölj och frågade om han fick använda toaletten. En stund senare kom han ut, lika prydlig som då han gick in. Strax därefter går städerskan inte ont anande in på toaletten för en sedvanlig kontroll och möts av bajs, bajs och bajs. Överallt! På handfat, väggar, golv har portföljmannen kladdat sin avföring. Fy F-N vad äckligt! Föräldern som berättade detta menade på att det kanske var en kladdfri barndom som orsakat denna psykiska störning. *ryser*

Tur att barnen har en pappa också…

Älskade vänner

Idag skulle min älskade lilla hund Tinka fyllt 12 år om det inte vore för att hon alldeles för tidigt fick sluta sina dagar för nästan tre år sedan. Älskade lilla hund, vad jag saknar Dig… Det går nästan inte en dag utan att jag tänker på Dig. Du var allt jag någonsin kunnat önska mig av en hund. Om Du bara kunde ana hur mycket Du betytt för mig. Jag hoppas att Du firar med obegränsade mängder av Frolic och grisöron i Din himmel, var den än må vara. En marschall brinner under körsbärsträdet i trädgården, alldeles ovan platsen för Din sista vila. Mattes stjärna..

Skickar även ett stort GRATTIS till min underbara vän Camilla som delar Tinkas födelsedag!

Vårtecken

Våren är i antågande, gårdagsvädret till trots. Solen lyser starkare och varmare än tidigare, man kan till och med sitta ute i solen utan den tjocka vinterjackan på sig. Solglasögonen har dammats av och pryder var och varannan näsa. Småfåglarna kvittrar och skatorna flyger av och an med små kvistar i näbbarna. Genom det bitvis tunga snötäcket trotsar sig de starkaste små vårblommorna fram och öppnar sina blommor mot solen. Det är vår.

Men inget av detta är för mig det säkraste vårtecknet. Nej, det säkraste vårtecknet för mig är när den första Salmonellakatten skrivs in på djursjukhuset, och det hände i fredags. De köldfruktande katterna vågar sig ut i vårsolen, smyger på de våryra småfåglarna och lyckas förr eller senare mumsa i sig en pippi. Och i pippins tarm huserar inte alltför sällan ett stort antal Salmonellabakterier. Och vips så är det vår!

Framtiden är redan här

Häromdagen skrev vi under och lämnade in förskoleplatsbekräftelsen för Felice. Vi har fått ett datum. 23/8 2010 är det dax för liten att bli stor, då börjar inskolningen. Det känns helt skumt, vår minsta lilla skrutta ska snart (allt är relativt förstås) börja på dagis. Hur ska det bli? Två dagisbarn och inte längre någon föräldraledighet. Det var förstås precis samma sak då Amanda började på dagis. Ingen av oss var föräldraledig och vårt barn gick på dagis. Skillnaden var bara att då växte en annan liten individ i min mage och spädbarnstiden skulle snart upprepa sig. Det kändes tryggt på något vis, att veta att “allt skulle bli som förr” ganska snart. Nu är framtiden ett oskrivet kort.

Hur som helst så är vi i alla fall jätteglada över att även Felice ska få börja på fantastiska förskolan Lärkan och att hon dessutom får gå på Masken. Amanda kommer att flytta till Fjärilen innan sommaren, så de kommer inte att gå på samma avdelning. Men vissa aktiviteter har de tillsammans och det tror jag kommer att bli en enorm trygghet för lilla Felice som i mångt och mycket avgudar sin storasyster.

Lilla, stora tjejen

Valplängtan

Var och fikade hos en jobbarkompis idag och kunde förstås inte hålla mig från att dyka ner en liten stund i hennes valplåda, där fyra stycken treveckors valpar av rasen Shetland sheepdog huserade. Tur att jag inte ska ha någon sheltie för stunden eftersom det annars hade varit mycket, mycket frestande att plocka med sig en av dessa godbitar hem om några veckor.

 

 

 

 

 

Storasyster Pärlan hälsar på lillebror som ännu inte fått något namn

 

Nu är jag suuuuugen på egna valpar snart. Kom igen nu Hedda och Meg, dax att börja löpa!!!

Vardagshjältar

 Foto: Claus Gertsen/SCANPIX

Efter lämning av Amanda på Masken imorse tog jag en liten tur till centrum. Där fick jag syn på en man och hans svarta labrador. En hund i centrum, inte tillåtet. Men detta var inte vilken hund som helst. Mannen var synskadad och hunden var hans ögon, en ledarhund med andra ord. Jag är så oerhört imponerad av dessa hundar och jag blir snudd på tårögd då jag ser dem i arbete. Förstå vilket otroligt jobb de gör, 365 dagar om året, i alla väder, trots störande moment och saker som skulle locka i princip varenda annan hund att överge sin uppgift. Men inte dessa hundar. De är totalt hängivna sitt arbete och sin ägare. Det är också fascinerande att se den synskadades fullständiga förtroende för sin hund. Mannen i centrum hade precis handlat lite mat och fått hjälp av personalen i butiken att packa varorna i sin ryggsäck. Han gick ut från affären och hämtade upp sin hund som lydigt väntade utanför. “Nu går vi hem” sa han till hunden varpå denna började att promenera med säkra steg i (vad jag förmodar) rätt riktning. Mannen hade ju säkert full koll på var de skulle gå och han styrde själv rakt fram. Hunden hade dock upptäckt en liten genväg som var folktom och tog ett steg åt det hållet och direkt så bytte mannen riktning och följde sin ledsagare. Samspelet dem emellan var så fint att se. Dessa hundar är verkligen sanna hjältar.

Det finns många, många andra exempel på hundar som utför otroligt viktiga uppgifter i samhället. Signalhundar som hjälper hörselskadade att uppfatta vad som sker omkring, diabeteshundar som känner av när ett blodsockerfall är stundande hos dess ägare, hundar som känner av när dess ägare är på väg att få ett epileptiskt anfall, servicehundar som på ett högst varierande sätt hjälper sina funktionshindrade förare, vallhundar, polishundar, liksökhundar som kan hjälpa polisen att spåra upp döda människor (bl a på flera meters djup i de fall den avlidne befinner sig i vatten), narkotikahundar, mögelhundar, spår- och sökhundar som letar upp försvunna personer, lavinhundar, räddningshundar som hittar människor i jordbävningsdrabbade områden etc, sjöräddningshundar, jakthundar och många fler. Det är svårt att rangordna dessa då de alla har viktiga uppgifter men det finns en grupp som jag inte nämnt här ovan men som nog egentligen ligger mig varmast om hjärtat: minhundarna. Dessa hundar räddar varje dag livet på ett stort antal människor genom sitt arbete. En av de värsta avlivningar jag varit med om på jobbet var avlivningen av just en minhund. En hund som fick sluta sina dagar alldeles för tidigt pga en mycket allvarlig sjukdom. Hans husse satt med hans huvud i sitt knä, tårarna strömmande nedför hans kinder då han berättade hur hunden räddat hans liv så många gånger då de minröjde tillsammans och att de egentligen var kallade ut i tjänst på nytt några veckor senare. Precis innan hunden somnade in för alltid lyfte den sitt huvud och gav sin husse en puss i ansiktet. Då hundens hjärta slutat slå ville hans husse bära honom till den sista vilan, såsom han alltid burit honom då de tillsammans gav sig ut på minfälten. Jag har nog aldrig upplevt ett känslosammare ögonblick en hund och dess ägare emellan och mina tårar började att forsa så fort jag lämnat dem två tillsammans för ett enskilt farväl…

Amanda presenterar: dagens middagstips

Liksom så många andra barn så älskar Amanda att leka matlekar. Hon bjuder på kaffe och bulle, säljer glass, serverar korv med bröd och ketchup och kokar soppa. Just soppa är en favorit. Oklart varför eftersom Amanda inte alls tycker om soppa. Kanske är det en form av skräckblandad förtjusning inför maträtten. Imorse kom hon in i sovrummet och deklarerade att hon skulle gå till sitt kök och laga sippe soppa. Vi frågade ett antal gånger vad hon sa eftersom vi trodde att hon egentligen försökte säga något begripligt. Men nej, det var just sippe soppa hon skulle laga. Jag frågade efter ingredienserna och fick följande recept:

Sippe Soppa

• Lök
• Snö
• Potatismos
• Morot

Smaskigt värre… Så gott folk, där var dagens middagstips.

Vårens första fjäril

Psychic?

Ibland undrar jag om inte Amanda är lite synsk, fast jag egentligen inte tror på sådant där dravel. Igår när jag hämtade henne på Masken så var det första hon frågade mig “Var är mormor?”. Till saken hör att mormor precis åkt hem igen efter en kortvisit i Haninge för att visa upp sin nya bil. Hon valde att åka innan vi hämtade Amanda eftersom det annars förmodligen skulle bli kris och katastrof om mormor skulle åka direkt då Amanda kom hem. Varken jag eller Sean hade talat om för Amanda att mormor skulle komma på torsdagen, så hur kunde hon veta det?? Visst kunde det ha varit en ren lyckträff eftersom hon kan ställa liknande frågor om var och varannan person lite nu och då, men ändå… Det var nästan lite kusligt.

En annan händelse som fick mig att fundera var då jag för första gången tog med mig tjejerna till mormors och Björns nya lägenhet. Vi gick uppför backen mot huset då Amanda plötsligt pekar upp mot balkongen och säger “Där är mormor”. Jag trodde då att hon fått följa med till lägenheten tidigare då jag inte var med, alternativt att hon sett mormor i fönstret. Inget av dessa alternativ visade sig stämma…

Det finns många små saker man inte kan förklara.

Knappar och morotsnäsa

Amanda har en ny favoritsång, sången om snögubben. Trots att hon i princip bara sjunger en mening av sången så har jag hittills inte tröttnat.

Lillasyster kan inte sjunga (än) men bidrar med en liten information om var lampan är (eg tycker jag det är en ganska fånig grej att lära barnen, men på BVC gillar tanterna att barnen kan peka på lampan).

 

Observera Amandas “Pardon me” då hon i början av filmen råkar rapa…

Säg maaa-maaa

Check! Ännu en milstolpe passerad. Efter långt och troget tränande så fick jag imorse Felice att äntligen utöka sitt “Maaa” till “Maaa maaa”. Hurra! Kanske kan hon äntligen slippa höra mitt tjat "”Felice, kan du säga mamma?”. Hon blir idag tämligen frustrerad då jag ställer den frågan eftersom jag aldrig nöjer mig med hennes “Maaa”. Hon brukar försöka två gånger och då jag upprepar “Mamma” för tredje gången så skrynklar hon ihop hela ansiktet i ett frustrerat “Iiiiiii”. Men nu kanske det blir slut på detta!

För övrigt känns det skönt att rättvisa är skipad eftersom hon kunnat säga “Dadda” i flera månader.

Fel, fel, fel, fel, fel

Jag upptäckte mitt misstag för sent. Jag hade lämnat Amanda på dagis, dammsugit och skurat 172 kvadratmeter golv. Vyssjat liten bebis, matat densamma. Torkat damm från några väl utvalda ställen. Vikt en tvätt och återplacerat de rena plaggen i husets garderober, tvättat två maskiner tvätt och hängt upp alla de våta plaggen i torkrummet. Efter middagen badade jag två barn och tvättade två små flickhår, jag lagade välling och nattade Amanda. Det var då jag insåg vilken dag det var: 8:e mars, internationella kvinnodagen. WTF!?! Och jag hade städat och putsat och fejat hela dagen! Hmm… Knappast särskilt jämställt. Men middagen, den lagade jag i alla fall inte. Inte diskade jag heller (eftersom jag badade barnen). Och för att vara sådär oerhört frigjord och feministiskt korrekt så tog jag 20:00 bilen och styrde kosan mot jobbet för att agera familjeförsörjare under natten medan resten av familjen sov. Verkligen en lyckad kvinnodag…

Vilken lättnad!

Beskedet har kommit: Felice är inte glutenintolerant! Hon är som vilken annan ettårig tjej som helst, om än något mindre. Vi var på Sachsska idag för att träffa en magtarmspecialist. Vi hann knappt in i rummet innan han meddelade oss att det uppföljande provet som tagits på Felice var helt normalt och att vi kunde åka hem igen. I normala fall hade man kanske blivit lite smågrinig över att man åkt tvärs igenom stan för att få prata med en läkare i två minuter, men för att få höra detta så hade jag gärna åkt tvärs över Sverige! Han slog en kik på hennes kurva också och tyckte att den såg bra ut med tanke på vilka gener vi båda bidragit med.

Vi är så otroligt lättade att det inte går att beskriva med ord. Hon är frisk, vår lilla ögonsten. Vi behöver inte söva henne, vi behöver inte ändra hela hennes kosthållning och vi behöver inte oroa oss för henne. Det är helt fantastiskt! Nu ska vi bara luta oss tillbaka och njuta av vår 72 cm korta tjej.

Heja Pfizer!

Nu är det äntligen här, vaccinet mot galtlukt. Tanken är svindlande! Vi kommer att kunna vaccinera våra grisar för att minska risken att de utvecklar galtlukt och därmed så behöver inga smågrisar i fortsättningen kastreras utan bedövning. En tortyr som heter duga och som i sig är skäl nog att helt avstå fläskkött, enligt min mening. Om Ni i framtiden kan välja mellan “djurvänligt kött från vaccinerade grisar” och “icke djurvänligt kött från ovaccinerade grisar” så hoppas jag att det inte finns en enda person som låter plånboken styra det valet.

En eloge till Pfizer som drivit denna forskning och som tagit fram vaccinet Improvac.

Finnes: efterträdare

Nu då Anja Pärsons karriär är på upphällningen och det ser ytterst skralt ut bakom henne så är det väl dax att börja forma morgondagens skidproffs. Här är vårt bidrag:

OS 2026- här är Din stjärna!

Chanser

Helgen har som så ofta annars gått i arbetets tecken. Kan dock inte skylla på någon annan än mig själv, eftersom det inte var min ordinarie helg utan extrapass som jag tagit på mig helt frivilligt. Vi har haft ett lagom tempo och har haft att göra utan att stressa ihjäl. Det är en arbetshelg i min smak.

I förra veckan tog jag emot en duva som kom in som hittegods till djursjukhuset. En människa hade hittat duvan på sin balkong och det var tydligt att detta inte var en vanlig vildfågel. Den hade en snygg tofs på skallen och fjädrar på fötterna (heter det fötter på fåglar??). Den var jättetam och kelig och jag kunde förstås inte göra annat än att skriva in den till vårdavdelningen i hopp om att ägaren skulle höra av sig. Telefonen har dock varit väldigt tyst vad det gäller borttappade duvor de senaste dagarna och jag har haft onda ögat på mig för att jag skrivit in denna “smittohärd”, som mina kollegor uttryckte det, på vård. Jag har fått frågan ett antal gånger om när jag tänker ta med mig “min” fågel hem. Jag har bara skrattat och gått vidare, men innerst inne har jag känt att risken för ett liv som duvägare blivit mer och mer överhängande. Men så häromdagen ringde en man som hittat en likadan duva i samma område. Detta kunde ju inte vara en slump. Två rasduvor på vift i samma område under loppet av ett par dagar. Mannen fick komma in med duva nummer två och det var rätt tydligt att de här två vingprydda skönheterna var väl bekanta med varandra. De kuttrade och kacklade, putsade och fejade. Någon idiot måste helt enkelt ha släppt ut dem för att han eller hon tröttnat på dem. Vem f-n är så dum att man gör det, framförallt i 10 graders kyla!?! Nu var duvorna två till antalet om min ångest över duvägandet blev inte mindre. Flertalet retrieverägare erbjöd sig att göra processen kort med de små raringarna för att därefter använda dem som apporteringsföremål. Jag förklarade dock att duvorna var fredade och inte avsedda som beten. Så igår kom räddningen. En av joursköterskorna förbarmade sig över de små pippifåglarna och tog med dem hem. Så nu ska de få stor voljär, lyxig inredning, god mat och omvårdnad. Jag är så glad att de får en andra chans i livet!

En andra chans fick dock inte de fem små kattungar som jag i torsdags tog livet av genom att plocka bort dem tillsammans med livmodern på en dräktig katthona. De fick inte ens en första chans. Varför, varför, varför håller man en okastrerad hankatt och en okastrerad honkatt tillsammans? I synnerhet om de är släkt och man inte vill ha några ungar efter dem? Visst är det väl bra att man tar sitt ansvar och ser till att ungarna inte föds om man inte har för avsikt att ta hand om dem, men det finns fantastiskt bra sätt att se till att det inte blir några ungar alls. Jag antar att man inte kan förmå dessa människor att ändra uppfattning, så det är väl bara att gilla läget.

Sedan finns det djur som man inte vill ge en andra chans men vars ägare inte förstår att det finns värre öden än döden. Igår ringde en man och ville boka tid för att operera sin hund. Hunden är 12 år gammal, har en stor tumör konstaterad i bukhålan, misstanke om spridning av tumören till såväl bukhåla som lungorna. För vems skull opererar vi denna hund?? Knappast för hunden. Jag tror inte ens att man skulle operera en människa i det läget, ska vi då operera en stackars hund? Jag hoppas att min kollega som ska diskutera med ägaren har kurage nog att vägra denna hund en operation då jag tycker att det är fullkomligt etiskt vidrigt att ens överväga att operera en hund med de utsikterna.

Plötsligt händer det!

Klockan var strax efter 18:30. Hela familjen satt samlade på köksgolvet. Där, mitt i all familjelycka, bestämde sig lilla Felice för att det var dax att ta sitt allra första trevande steg på den här jorden. Det var inte graciöst, det var inte kontrollerat, det var helt utan precision. Men det var ett steg!

Ett litet steg för världen, men ett stort steg för mig!

Ledsen i ögat

Eftersom Felice håller på med sin utredning för misstänkt glutenintolerans så avstod vi vaccinering vid ettårskontrollen. Igår hade vi fått en ny tid och trots att utredningen inte är färdig så beslutade vi att vaccinera Felice ändå. Blodproverna är ju i alla fall tagna och det är väl möjligen där man skulle kunna tänka sig påverkan från vaccinationen.

Igår var det alltså dax för sprutor. Felice var lika glad som vanligt att komma till BVC och man känner sig ju lite halvelak då man sitter där i väntrummet och ser sin lilla tjej krypa omkring och skina som en sol, då man själv är fullt medveten om att solskenet strax kommer att förbytas till ösregn.

Vi vägde och mätte lillskruttan och hon hade gått upp 200 gram på två veckor samt lagt till en centimeter på längden. Nu såg de berömda kurvorna inte lika pessimistiska ut längre. 8160 gram och 72 centimeter, 46,5 cm i hattmått. Sedan var det dax för stick i benen. Nuförtiden ingår Pneumokockvaccinet i grundvaccineringen (iaf i Stockholms län) och det innebär två sprutor varje gång. Jag är väldigt tacksam för att man nu får denna vaccination gratis. Då Amanda var liten fick leta med ljus och lykta efter en vaccinationsmottagning som tog emot barn under ett år, och dessutom kostade sprutorna en ansenlig summa pengar. Det negativa är förstås att det blir två stick istället för ett och därmed en hysteriskt ledsen bebis istället för en måttligt ledsen sådan. Det är ju egentligen för synd om våra småttingar. De kommer in i ett främmande rum, blir undersökta av en okänd människa som ler, jollrar och försöker vinna deras förtroende och som därefter hämtar två vassa föremål och sticker dessa i vardera låret på liten. Inte undra på att de gallskriker och är otröstliga samt att de blir skeptiska mot främlingar. Felice har dessutom en förmåga att verkligen låta som om hon håller på att förgås då hon blir ledsen. Igår var hon nära att tappa andan mitt i all gråt. Hoppas att det är färdigt med nålar på ett tag nu.

Under kvällen kom den berömda vaccinationsgråten och det tog en hel del knäsittande och Alvedon innan hon utmattad somnade i soffan. Idag är det lite bättre, men hon är fortfarande lite kinkig och har väldigt ont i sina lår :-(  Hon fick en liten Alvedon imorse också och nu sover hon gott i sin vagn ute i friska luften.

8 kg ren kärlek!

OS-abstinens

Det är kväll, tjejerna sover, hundarna har varit på kvällspromenad, jag sitter i soffan, zappandes mellan kanalerna, jag borde vara trött men istället är jag oförklarligt rastlös. Något gnager i mig, det är något som fattas. Vadå? Vad är detta??? Förstås, det är OS-abstinens. De senaste två veckorna har jag slagit på TV’n vid sjutiden och sedan suttit mer eller mindre klistrad framför TV’n till alldeles för sent in på kvällen innan jag tvingat mig själv att ta det där plågsamma steget fram till TV’n och trycka på strömbrytaren (av någon oförklarlig anledning har jag fått för mig att vår TV kommer att explodera om jag stänger av den med fjärrkontrollen). Jag har insupit varje litet uns av OS-anda och glatts åt varje medalj som det svenska landslaget har kämpat till sig. Elva medaljer! Starkt jobbat! Jag har “Ååååååh”:at över Anja Pärsons fall i störtloppet, hoppat upp och ner framför TV’n då Kalla spurtade mot det första OS-guldet, följt varje kula som Björn Ferry sköt mot de svarta prickarna och tagit varje slalomsväng med André Myhrer. Jag har sagt det förut och säger det igen, jag är en sucker för vintersport. Jag har älskat varje sekund av OS i Vancouver 2010 även om jag med viss irritation plötsligt förstått exakt hur stor tidsskillnad det är mellan Sverige och Kanada. Tänk att det är fyra år tills nästa gång. Fyra år… Amanda kommer att vara sju år gammal och Felice fem. Det är helt sjukt. Fyra år…

Det ska börjas i tid…

Dagens middag- wok

Nu är Ni väl nöjda?

Alla Ni som är så trötta på snön att Ni hellre badar nakna i fontänen på Sergels torg en lördag efter löning, än ser en till snöflinga dala ner från skyn. Själv måste jag väl säga att jag är mindre nöjd över de senaste dagarnas blidväder. Jag är inte trött på vintern, inte på långa vägar. Tvärtom tycker jag att de senaste månaderna flutit på förhållandevis smärtfritt med tanke på att det faktiskt har varit de mörkaste månaderna på året. Det har ju varit vitt och fint ute, så trots att mörkret sänkt sig långt innan middagstid så har det inte varit becksvart på kvällspromenaden. Och efter de senaste vintrarnas snöbrist så har jag haft ett uppdämt snöbehov som nu äntligen blivit tillfredställt.

Tänk också vad årets vinter fört med sig i form av nya yrken såsom taksnöskottare och snöröjare på T-bane spåren. För att inte tala om det stora antal människor som fått sysselsättning med att boka om biljetter för SL, SJ och SAS. Det måste väl anses fint så här i ekonomiska kristider? Maskiner som vi inte visste fanns har patrullerat motorvägarna och förvandlat snövallarna till lössnö i den intilliggande skogen och de lata, överviktiga svenskarna har fått ofrivillig träning i form av snöskottning dagarna i ända.

Men nu verkar vi alltså vara på väg mot slutet på denna underbara vinter. Plusgraderna har trängt in i våra liv och snön har obönhörligen börjat töa. Så nu ska de väl kunna slå sig på bröstet alla de som hävdat att det kommer att bli ett mindre helvete då all denna förbannade snö smälter. Istapparna på vårt tak som vittnar om otillräcklig isolering är puts väck (och vi kan fortsätta att låtsas som om vi har ett lika välisolerat tak som alla andra) liksom den mesta snön på taket. Detta har för övrigt påmint oss om att vi måste införskaffa rasskydd till våra tak (ja, vi har två eftersom vi är stolta ägare till ett garage också). Hade mina små söta hundar vistats ute i trädgården idag och passerat mellan huset och garaget samtidigt som taklavinen utlöstes, så hade jag varit en mycket ledsen Sandra ikväll. Nu är jag bara smått förbannad över att mitt fina, på senhösten monterade staket är i spillror. Men det finns nya på Bauhaus.

För övrigt så faller snön tung utanför fönstret as we speek!

Sandra hjärta vinter = sant

Om en bild säger mer än tusen ord…

… så säger väl tre bilder mer än tre tusen ord.

Ett hjärta i min hand

Våra patienter får varenda dag lägga sina hjärtan i våra händer. Ibland blir det till och med bokstavligen så. 

Torsdagens jour bjöd på en mycket tråkig upplevelse. En ung katt kom till djursjukhuset med kräkningar och nedsatt allmäntillstånd. Röntgen av buken visade ett främmande föremål av metall någonstans i tarmen. Efter en kortare diskussion med ägaren beslutades om akut operation av katten för att avlägsna föremålet. Klockan hann passera midnatt innan katten låg sövd på bordet. Operationen flöt på bra, föremålet gick lätt att avlägsna och tarmen verkade inte ha tagit skada. Jag var precis på väg att återplacera tarmen i buken då katten helt utan förvarning får ett hjärtstillestånd. Vi agerade blixtsnabbt och påbörjade återupplivning med hjärtmassage, ventilering och mediciner. Ingen respons. Eftersom vi hade ett öppet buksår var vägen in till kattens hjärta  kort och vi fattade beslut om intern hjärtmassage. Minuten senare står jag där med patientens hjärta i min hand. En helt absurd känsla. Jag har kattens hela liv i min hand. Livets mest grundläggande del. Men det finns ingen funktion, inget liv. Jag försöker med all min energi att få denna livets viktigaste muskel att börja arbeta, men förgäves. Livet rinner ifrån patienten och kvar står jag med ett hjärta i min hand…

Julia och Boven

Igår var det åter dax för träff med mammas barndomskompis Boel, hennes dotter Sophie och Sophies dotter Julia som är tio dagar äldre än Amanda. Vi brukar försöka ses med jämna mellanrum, men oftast brukar förkylningar och maginfluensor sätta käppar i hjulet för oss. Det höll på att bli så även igår, men vi trotsade Boels nytillkomna förkylning och hoppades att Julias var på upphällningen och åkte mot Nacka. Amanda såg fram emot att träffa Julia igen (tror dock inte att hon riktigt mindes vem hon var) och tjatade större delen av helgen. Hon tyckte också att det skulle bli riktigt kul att träffa “Boven” (=Boel).

I lördags åkte vi iväg och handlade en present att ta med till Julia, en bok med Richard Scarrys figurer. Mormor handlade även en bok till Amanda med engelska ord men då Amanda fick syn på Julias bok ville hon förstås ha “likadaga”. Det fanns bara en väg ut och det var att köpa en likadan till Amanda. Då vi skulle slå in Julias bok ville Amanda minsann också ha sin inslagen och den skulle med till Julia så att de kunde öppna sina böcker tillsammans. Ligist eller sötnos? Jag vet inte jag. Tycker nog ändå att det gulliga överväger.

Hemma hos Sophie och Julia bjöds det traditionsenligt på soppa, och det var en riktigt, riktigt god sådan. Till min stora förtjusning fanns det dessutom ett recept som jag kunde få med mig hem.

Tjejerna fick slippa soppan och åt våfflor med sylt, bär och grädde. Amanda lassade in för kung och fosterland och Felice mumsade rätt bra hon också.

 

Medan vi njöt av soppa, gott bröd, Mozzarellaost, avocado, cocktailtomater och gurka, röjde tjejerna på i vardagsrummet. Naturligtvis rådde viss konkurrens om prylarna men på det stora hela skötte de sig exemplariskt och det var inte många tårar som fälldes. De kunde till och med samsas om lite Play-Doh lera, även om de med en något avundsjuk blick tittade på den andres lerfärg.

Amanda har gjort en hamburgare av sin lera

Det var två väldigt trötta tjejer som placerades i bilen på sena eftermiddagen.

TACK Sophie, Boel och Julia för en jättetrevlig eftermiddag, för god mat och för trevligt sällskap!

Ögongodis

Amanda tittar på mormor och spärrar plötsligt upp ögonen. Hon har fått syn på mormors mascara.

“Mommo, har du målat på ögonen?”

“Ja”

“Man får inte måla på ögonen”

Amanda i mormors “läsögon”