Chanser

Helgen har som så ofta annars gått i arbetets tecken. Kan dock inte skylla på någon annan än mig själv, eftersom det inte var min ordinarie helg utan extrapass som jag tagit på mig helt frivilligt. Vi har haft ett lagom tempo och har haft att göra utan att stressa ihjäl. Det är en arbetshelg i min smak.

I förra veckan tog jag emot en duva som kom in som hittegods till djursjukhuset. En människa hade hittat duvan på sin balkong och det var tydligt att detta inte var en vanlig vildfågel. Den hade en snygg tofs på skallen och fjädrar på fötterna (heter det fötter på fåglar??). Den var jättetam och kelig och jag kunde förstås inte göra annat än att skriva in den till vårdavdelningen i hopp om att ägaren skulle höra av sig. Telefonen har dock varit väldigt tyst vad det gäller borttappade duvor de senaste dagarna och jag har haft onda ögat på mig för att jag skrivit in denna “smittohärd”, som mina kollegor uttryckte det, på vård. Jag har fått frågan ett antal gånger om när jag tänker ta med mig “min” fågel hem. Jag har bara skrattat och gått vidare, men innerst inne har jag känt att risken för ett liv som duvägare blivit mer och mer överhängande. Men så häromdagen ringde en man som hittat en likadan duva i samma område. Detta kunde ju inte vara en slump. Två rasduvor på vift i samma område under loppet av ett par dagar. Mannen fick komma in med duva nummer två och det var rätt tydligt att de här två vingprydda skönheterna var väl bekanta med varandra. De kuttrade och kacklade, putsade och fejade. Någon idiot måste helt enkelt ha släppt ut dem för att han eller hon tröttnat på dem. Vem f-n är så dum att man gör det, framförallt i 10 graders kyla!?! Nu var duvorna två till antalet om min ångest över duvägandet blev inte mindre. Flertalet retrieverägare erbjöd sig att göra processen kort med de små raringarna för att därefter använda dem som apporteringsföremål. Jag förklarade dock att duvorna var fredade och inte avsedda som beten. Så igår kom räddningen. En av joursköterskorna förbarmade sig över de små pippifåglarna och tog med dem hem. Så nu ska de få stor voljär, lyxig inredning, god mat och omvårdnad. Jag är så glad att de får en andra chans i livet!

En andra chans fick dock inte de fem små kattungar som jag i torsdags tog livet av genom att plocka bort dem tillsammans med livmodern på en dräktig katthona. De fick inte ens en första chans. Varför, varför, varför håller man en okastrerad hankatt och en okastrerad honkatt tillsammans? I synnerhet om de är släkt och man inte vill ha några ungar efter dem? Visst är det väl bra att man tar sitt ansvar och ser till att ungarna inte föds om man inte har för avsikt att ta hand om dem, men det finns fantastiskt bra sätt att se till att det inte blir några ungar alls. Jag antar att man inte kan förmå dessa människor att ändra uppfattning, så det är väl bara att gilla läget.

Sedan finns det djur som man inte vill ge en andra chans men vars ägare inte förstår att det finns värre öden än döden. Igår ringde en man och ville boka tid för att operera sin hund. Hunden är 12 år gammal, har en stor tumör konstaterad i bukhålan, misstanke om spridning av tumören till såväl bukhåla som lungorna. För vems skull opererar vi denna hund?? Knappast för hunden. Jag tror inte ens att man skulle operera en människa i det läget, ska vi då operera en stackars hund? Jag hoppas att min kollega som ska diskutera med ägaren har kurage nog att vägra denna hund en operation då jag tycker att det är fullkomligt etiskt vidrigt att ens överväga att operera en hund med de utsikterna.