Vardagshjältar

 Foto: Claus Gertsen/SCANPIX

Efter lämning av Amanda på Masken imorse tog jag en liten tur till centrum. Där fick jag syn på en man och hans svarta labrador. En hund i centrum, inte tillåtet. Men detta var inte vilken hund som helst. Mannen var synskadad och hunden var hans ögon, en ledarhund med andra ord. Jag är så oerhört imponerad av dessa hundar och jag blir snudd på tårögd då jag ser dem i arbete. Förstå vilket otroligt jobb de gör, 365 dagar om året, i alla väder, trots störande moment och saker som skulle locka i princip varenda annan hund att överge sin uppgift. Men inte dessa hundar. De är totalt hängivna sitt arbete och sin ägare. Det är också fascinerande att se den synskadades fullständiga förtroende för sin hund. Mannen i centrum hade precis handlat lite mat och fått hjälp av personalen i butiken att packa varorna i sin ryggsäck. Han gick ut från affären och hämtade upp sin hund som lydigt väntade utanför. “Nu går vi hem” sa han till hunden varpå denna började att promenera med säkra steg i (vad jag förmodar) rätt riktning. Mannen hade ju säkert full koll på var de skulle gå och han styrde själv rakt fram. Hunden hade dock upptäckt en liten genväg som var folktom och tog ett steg åt det hållet och direkt så bytte mannen riktning och följde sin ledsagare. Samspelet dem emellan var så fint att se. Dessa hundar är verkligen sanna hjältar.

Det finns många, många andra exempel på hundar som utför otroligt viktiga uppgifter i samhället. Signalhundar som hjälper hörselskadade att uppfatta vad som sker omkring, diabeteshundar som känner av när ett blodsockerfall är stundande hos dess ägare, hundar som känner av när dess ägare är på väg att få ett epileptiskt anfall, servicehundar som på ett högst varierande sätt hjälper sina funktionshindrade förare, vallhundar, polishundar, liksökhundar som kan hjälpa polisen att spåra upp döda människor (bl a på flera meters djup i de fall den avlidne befinner sig i vatten), narkotikahundar, mögelhundar, spår- och sökhundar som letar upp försvunna personer, lavinhundar, räddningshundar som hittar människor i jordbävningsdrabbade områden etc, sjöräddningshundar, jakthundar och många fler. Det är svårt att rangordna dessa då de alla har viktiga uppgifter men det finns en grupp som jag inte nämnt här ovan men som nog egentligen ligger mig varmast om hjärtat: minhundarna. Dessa hundar räddar varje dag livet på ett stort antal människor genom sitt arbete. En av de värsta avlivningar jag varit med om på jobbet var avlivningen av just en minhund. En hund som fick sluta sina dagar alldeles för tidigt pga en mycket allvarlig sjukdom. Hans husse satt med hans huvud i sitt knä, tårarna strömmande nedför hans kinder då han berättade hur hunden räddat hans liv så många gånger då de minröjde tillsammans och att de egentligen var kallade ut i tjänst på nytt några veckor senare. Precis innan hunden somnade in för alltid lyfte den sitt huvud och gav sin husse en puss i ansiktet. Då hundens hjärta slutat slå ville hans husse bära honom till den sista vilan, såsom han alltid burit honom då de tillsammans gav sig ut på minfälten. Jag har nog aldrig upplevt ett känslosammare ögonblick en hund och dess ägare emellan och mina tårar började att forsa så fort jag lämnat dem två tillsammans för ett enskilt farväl…