OS-abstinens

Det är kväll, tjejerna sover, hundarna har varit på kvällspromenad, jag sitter i soffan, zappandes mellan kanalerna, jag borde vara trött men istället är jag oförklarligt rastlös. Något gnager i mig, det är något som fattas. Vadå? Vad är detta??? Förstås, det är OS-abstinens. De senaste två veckorna har jag slagit på TV’n vid sjutiden och sedan suttit mer eller mindre klistrad framför TV’n till alldeles för sent in på kvällen innan jag tvingat mig själv att ta det där plågsamma steget fram till TV’n och trycka på strömbrytaren (av någon oförklarlig anledning har jag fått för mig att vår TV kommer att explodera om jag stänger av den med fjärrkontrollen). Jag har insupit varje litet uns av OS-anda och glatts åt varje medalj som det svenska landslaget har kämpat till sig. Elva medaljer! Starkt jobbat! Jag har “Ååååååh”:at över Anja Pärsons fall i störtloppet, hoppat upp och ner framför TV’n då Kalla spurtade mot det första OS-guldet, följt varje kula som Björn Ferry sköt mot de svarta prickarna och tagit varje slalomsväng med André Myhrer. Jag har sagt det förut och säger det igen, jag är en sucker för vintersport. Jag har älskat varje sekund av OS i Vancouver 2010 även om jag med viss irritation plötsligt förstått exakt hur stor tidsskillnad det är mellan Sverige och Kanada. Tänk att det är fyra år tills nästa gång. Fyra år… Amanda kommer att vara sju år gammal och Felice fem. Det är helt sjukt. Fyra år…